Vaddå, högerfronten hotar spricka!

SD måste

legitimeras

Under den yta som består av talmannen Anders Norlén, arbetar nu mycket starka krafter för att legitimera Sverigedemokraterna. Inte därför att krafterna älskar Sverigedemokraterna. Nej, de ogillar, ja föraktar Sverigedemokraterna! Det är något som katten släpat in på den glänsande östermalmsparketten.

Men Sverigedemokraterna kan användas för att äntligen genomföra en radikal högervridning av Sverige. Och då spelar det ingen roll om Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin eller inte. Högern har aldrig haft särskilt mycket till övers för demokratin. De bekämpade demokratin från allra första början. De vred och vände på sig av olust, men accepterade den gradvis i takt med att svenska folket organiserade sig i fackföreningar och i ett politiskt parti och genomdrev allmän och lika rösträtt.

Det var ett politiskt parti som visade sig kunna styra rätt bra. Sverige räddades ur 20- och 30-talens ekonomiska kriser, hölls utanför kriget och utvecklades till världens kanske mest jämlika och välmående land.

Krafterna irriterades högeligen när de inte ens vågade ifrågasätta den svenska modellen, eftersom den var så oerhört lönsam. Friska, starka, väl utbildade arbetare, kvinnor och män, producerade och konsumerade i en omfattning som gjorde dem bara rikare och rikare.

De kunde inte bortförklara att de tjänade oerhört mycket pengar på den svenska modell som de hatade. Men de hatade den därför att de inte själva fick hela äran av all denna produktion, all denna export och alla rikedomar som de kunde samla på sig. Inget land i världen kunde konkurrera med Sverige som med god vinst exporterade hälften av hela sin industriproduktion.

Men nu finns äntligen chansen! Tack vare Sverigedemokraterna! Ett helt nytt parti, obefläckat av den politiska makt som de alltid betraktat som korrumperande. Ett parti helt utan ideal och principer som lyckats lura över nästan hälften av medlemmarna i Landsorganisationen, LO, från Socialdemokraterna till högersidan.

I det läget ska ingen förhindra det avgörande maktskiftet! Nu ska den förhatliga arbetsrätten avskaffas, de lägsta lönerna, a-kassa, sjukförsäkring och socialbidrag ska sänkas rejält. Folk ska lära sig veta hut och göra vad de blir tillsagda att göra. Inga Reinfeldtska halvmesyrer med ”öppna hjärtan”. Hjärtat ska stängas av. Nu ska hjärnan bestämma, det sunda förnuftet!

Men plötsligt har någon fått för sig att skriva en ledare i DN precis på tvärs mot allt detta sunda förnuft.  Mitt i talmansrundan, onsdag den 26 september, landar en DN-ledare som tror att Annie Lööf ”skulle kunna tolereras av en riksdagsmajoritet” som statsminister. Samma dag varnar, på DN Debatt, några hjärtliga direktörer som Robert Weil, Proventus och Carl Bennet: ”Inflytande för SD äventyrar viktiga värden för näringslivet”.

Så, den 29 september, ett uttalande från 261 tjänstemän i regeringskansliet. De är oroliga för att ett parti som inte ser judar och samer som riktiga svenskar ska inta kansliet. Och en göteborgsdocent i lärdomshistoria, Andreas Önnerfors, får stöd från 800 på facebook som kräver att Alice Teodorescu, politisk chef på Göteborgsposten, ska avskedas för ”öppna antisemitiska konspirationer”.

Men, vaddå? Högerfronten hotar att spricka! Vad gör Annie Lööf som fått sin bildning av näringslivets hjärnkontor Timbro tillsammans med Ulf Kristoffersson? Sverigedemokraterna kan spelas ut och socialdemokraterna återfår kanske kommandot!

Då rycker sunda förnuftet ut. Lördag den 29 september korrigerar DNs ledarsida onsdagens position med hjälp av en stor bild på de legendarer under Fredrik Reinfeldts ledning som en gång träffades hemma hos Maud Olofsson i Högfors och bildade Alliansen. Nu ska borgerligheten ”värna arvet från Högfors”. Alliansen ska hålla ihop. Inget solospel för Annie Lööf. Det kan sluta i en ”mardröm” påpekas avslutningsvis.

Dagen efter, den 30 september, meddelar DNs opolitiska kommentator Ewa Stenberg att ”partiledarna … snart måste kunna förklara vari det oacceptabla består i Sverigedemokraternas politik”.

Nu har också Svenska Dagbladets ledarsida vaknat till försvar för Sverigedemokraterna och Alice Teodorescu. Chefen Tove Lifvendahl tar till Franklin D Roosevelts ord från 1933; ”the only thing we have to fear is fear itself…” Men det var inte ett försvar för nazism och antisemitism, utan något helt annat.

Göteborgsdocenten och de 261 tjänstemännen i regeringskansliet jämförs av Lifvendahl  med de krafter som plågade Kinas folk under rysk och japansk ockupation, kommunistisk terror, och medeltidens ” häxprocesser” i vårt eget land.

Nog förefaller det som om en viss oro börjar breda ut sig i det borgerliga lägret på grund av de något knepiga regeringsförhandlingarna?!

Bror Perjus

Stefan Löfven, jag efterlyser ordet?!

Folkomröstningen

måste handla om
”det jämlika samhället”

Det är främst genom språket vi når och förstår varandra. Enstaka ord kan vara avgörande inför valet den 9 september. Sedan en tid tillbaka lyssnar och spanar jag nästan maniskt efter det ord som jag tror kommer att avgöra valet.

Det räcker inte med det starka samhället, ordning och reda, plikt och ansvar. Statsminister Stefan Löfven har sagt att valet ska bli en folkomröstning om välfärden. Men ordet välfärd räcker inte! Många i vårt land lever redan med en lyxkonsumtion som håller på att ta död på hela vår planet.

Det ord jag efterlyser är jämlikhet. Folkomröstningen måste handla om det jämlika samhället. Det är vårt partis viktigaste mål! Vi kommer aldrig att nå dit helt och hållet. Ernst Wigforss, vår främste ideolog någonsin, kallade det för en ”provisorisk utopi”. Men socialdemokratin ska alltid vara på väg i den riktningen. Därför är jag socialdemokrat.

Karin Boye har formulerat det bättre än någon annan:

”Visst finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen som är mödan värd”

I DN 20 juni berättar finansminister Magdalena Andersson om vad S, MP och V genomfört trots motstånd från en kraftig borgerlig majoritet i riksdagen.

Hon avslutar med orden:

”Så vill vi socialdemokrater öka jämlikheten

och bygga samhället starkare.

Sverige ska vara ett tryggt land.” 

Så hänger det ihop! Det är bara med ökad jämlikhet som samhället kan bli starkare och tryggare. Det inser nu äntligen allt fler tongivande samhällsvetare och ekonomer.

Ekonomiprofessor Lars Calmfors har i 30 år argumenterat för ökade ekonomiska klyftor. Nu varnar han för de ökande ekonomiska klyftorna. Det gör också globala ekonomiska institutioner som OECD, Världsbanken och Internationella Valutafonden, som tidigare hävdat motsatsen.

Böcker som Tony Judts ”Illa far landet” (Karneval), Per Molanders ”Ojämlikhetens anatomi” och ”Condorcets misstag” (Weyler) beskriver hur destruktivt det är med växande ekonomiska klyftor i ett samhälle.

Kate Picketts och Richard Wilkinsons ”Jämlikhetsanden” (Karneval) visar konkret hur överlägset det mer jämlika samhället är. Deras banbrytande rapport jämför de 23 rikaste länderna i världen samt USAs 50 delstater med varandra och bevisar att följande gäller i det mer jämlika samhället:

Människors hälsa är bättre! Människor lever längre! Spädbarnsdödligheten är lägre. Antalet tonårsfödslar är färre. Barns skolresultat är bättre. Oro, ångest och psykiska sjukdomar är mindre vanligt. Kriminaliteten är lägre. Färre missbrukar alkohol och droger. Färre antal våldsbrott och mord begås. Färre sitter i fängelse. Förtroendet mellan människor är större. Tilliten till myndigheter, politiker och företag är större.

Befolkningen mår bättre, är fredligare, friskare och mer högpresterande i mer jämlika samhällen än i mer ojämlika samhällen. Jämlikhet är den effektivaste tänkbara ekonomiska drivkraften – precis tvärt emot vad alla högerkrafter ständigt påstår. Det jämlika samhället är förstås en förutsättning också för en väl fungerande integration av alla våra nyanlända svenskar.

Till sist!

Vi har ett överväldigande väljarstöd för ökad jämlikhet. Fyra av fem väljare anser att det är en viktig regeringsuppgift att minska de sociala och ekonomiska klyftorna (Novus, Katalys och Jämlikhetsfonden, DN 2017-05-11). Många normalt borgerliga anhängare vill alltså ha ett mera jämlikt samhälle, samtidigt som de borgerliga partiernas politik entydigt går ut på att öka klyftorna. Vi kan med tillförsikt göra valet den 9 september till en folkomröstning om det jämlika samhället!  

Vårt lands ekonomi är dessutom nu urstark. Vi har en låg och sjunkande statsskuld, en snabb ekonomisk tillväxt, ökande sysselsättningsgrad och minskande arbetslöshet. Det finns alltså väldiga ekonomiska resurser i vårt samhälle. De resurserna ska – enligt min mening, Stefan! - i första hand användas för att öka jämlikheten mellan människorna i våra samhällen, kommuner och regioner.

Visst, de samlade högerpartierna kommer att hånfullt kalla oss för ett ”bidragsparti”. Det ska vi vara stolta över! Självklart ska vi bidra till alla som har det svårt. Det får de gärna håna oss för! Så avslöjar de bara sin brutala cynism!

Stefan, nu väntar jag bara på ett glödande tal i Almedalen, med en konkret reformagenda och ett tydligt uttalat syfte att öka jämlikheten i vårt land.  

Vi ses i Almedalen! Jag ska lyssna noga efter ordet!

Bror Perjus

Gräsrot (S), journalist och författare

https://www.dn.se/debatt/sverige-slar-eu-rekord-i-andelen-som-arbetar/

Har DNs Ewa Stenberg fått skrivförbud?*

DNs politiska kommentator Ewa Stenberg är nog landets skickligaste och mest läsvärda politiska kommentator. Idag har hon den mest klargörande redovisningen av innehållet i Transportstyrelsens register.

Läs detta och tänk efter!

I registret finns, skriver Ewa Stenberg, ”bilder på de personer med fingerade identiteter som i största hemlighet rekryterar och leder arbetet med hemliga agenter. (…) Bilhandlare, åkerier, privatbilister, försäkringsbolag, taxiförare är beroende av att Transportstyrelsens service fungerar. Under 2005 genomfördes en och en halv miljon slagningar och transaktioner om dagen, bland annat cirka 10 000 ägarbyten på bildar. Skatter och avgifter ger statskassan cirka 18 miljarder kronor om året. Polisen använder också registret, 2015 gjordes nästan 37 miljoner sökningar. Detta ville Transportstyrelsens nu straffade generaldirektör Maria Ågren inte äventyra. Frågan är om regeringen skulle velat att hon hösten 2015 stoppat outsourcingen och accepterat sämre service. Hade oppositionen gjort det?”

Men varför ställer Ewa Stenberg inte Allians-regeringen till svars för det första, grundläggande och avgörande beslutet?

Vågar eller får hon inte för sina chefer och för DNs borgerligt, liberala ägare, Bonnierfamiljen?  

Hur kunde en svensk regering, Allians-regeringen, komma på den fullkomligt befängda tanken att överlämna ett sådant register i händerna på ett privat, transnationellt företag?

Och varför tror Ewa Stenberg att "oppositionen", alltså den dåvarande Allians-regeringen, skulle kunna tänkas stoppa den outsourcing som de själva fattat beslut om att genomföra?

Hela rapporteringen utgår nu från att allt började 2015. I verkligheten avgjordes ärendet före valet 2014. Den förfalskade rapporteringen har rent Orwellska dimensioner.

I praktiken ställdes den nya S/MP-regering - som tillträdde efter valet 2014 - inför fullbordat faktum. Det som återstod för den nya regeringen var att försöka göra de uppgifter som eventuellt hamnat i händerna på främmande makters spioner inaktuella. Det krävde givetvis ett avancerat hemlighetsmakeri, exempelvis sammanträden i avlyssningssäkra rum.

Det används nu hänsynslöst som ett politiskt slagträ mot S/MP-regeringen.  

Bror Perjus

*Rubriken på fredagens huvudledare i DN var; "Ge Wallström skrivförbud" 

Trygghet skapas genom jämlikhet – dumskalle*!

Det är för mycket prat om blocköverskridande regeringar. Socialdemokratin måste räta på ryggen, blir mycket tuffare, tro på sin egen politik och ta den ideologiska, principiella debatten mot hela borgerligheten om ”Det jämlika samhällets” helt avgörande fördelar framför ”Det ojämlika samhället”.

Det är den ideologiska skillnaden som all politik handlar om!   

Alla begriper att inget samhälle kan bli exakt jämlikt, med samma inkomster och samma utgifter för alla. Alla begriper också att inget samhälle kan bli totalt ojämlikt, så att en äger allt och alla andra ingenting - även om världen tycks vara på väg i den riktningen! Det råkar ju vara så idag (enligt Oxfam) att 8 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning. Och att en procent av jordens befolkning äger mer än övriga 99 procent tillsammans!

Kan det bli mera ojämlikt? Ja, dessvärre!

Så, det handlar om att ändra färdriktning. Världen går åt fel håll. Dessvärre också vårt eget land! Vi socialdemokrater måste ta strid för att ändra denna vanvettiga, destruktiva, nedbrytande färdriktning. Och vändningen måste bli 180 grader! Kan en blocköverskridande regering klara det?

Valstrategerna, de policyprofessionella förståsigpåarna, siffernissarna runt partiledningen har fastnat med näsan i opinionsmätningarna. Siffrorna säger att det är ordet ”trygghet” som ska ge oss valsegern 2018.

Visst! Människor känner sig idag mycket otrygga. Konstigt vore det annars!

Hotfulla krig pågår i Mellanöstern och Nordafrika. Putin krigar i östra Ukraina, annekterar Krim, laddar upp med taktiska kärnvapen i vårt närområde och skickar sina jakt- och bombplan utan transpondrar över Östersjön. Trump ljuger och hotar och säger; ”Om vi nu har kärnvapen, varför kan vi inte använda dem?” (Aftonbladet och DN den 3 augusti 2016)

En bisarr pittmönstring i kolossalformat!

Unga människor, ja barn, åker från eftersatta förorter i Sverige, får militär träning i Syrien och Irak och återkommer, traumatiserade, hatiska och beredda att döda. En terrorist kör ihjäl människor med lastbil på Drottninggatan. Kriminella gäng tar över våra storstäders förorter och skjuter varandra!

Men blir vi tryggare av ännu mera våld?

Fler poliser? Mera vapen? Mera militärer? Flera stridsvagnar? Mera jakt-flyg, bomb-flyg och raketer? Modernare kärnvapen som kan utplåna allt liv? Blir det bättre? ”Den andra sidan” resonerar nämligen lika enfaldigt och rustar sig med lika mycket våld. Upptrappningen blir ömsesidig. Även terrorister och kriminella gäng skaffar mera vapen.

Våld kan inte fördrivas med ännu mera våld.

Jodå, vi behöver polis och militärt försvar. Men i ett längre perspektiv finns det ingen annan lösning än jämlikhet.

Det är fakta! Dumskalle!

Kriminaliteten är faktiskt lägre i mera jämlika samhällen än i mera ojämlika samhällen. Det gäller antalet våldsbrott och mord och antalet som sitter i fängelse. Människor i mera jämlika samhällen känner större tillit till polisen – just det (!) – till rättsväsendet, myndigheter, politiker och företag. Mera jämlika länder ger för övrigt mera internationellt bistånd till stöd för fattiga människor i fattiga länder – vilket är det enda som bidrar till demokrati och långsiktigt motverkar såväl krig som terrorism. Allt enligt ”Jämlikhetsanden” av Pickett/Wilkinsson.

Svaret på människors behov av trygghet stavas alltså j-ä-m-l-i-k-h-e-t.

Precis tvärt emot den enfaldiga propagandan från alla högerkrafter som tror att jämlikhet är det som skapar otryggheten. Kanske därför att deras väljare känner sig otrygga, rädda som de är för att tvingas avstå något av sitt överflöd, samtidigt som de är beredda att satsa hur mycket som helst på våldet för att skydda sina pengar och sina orimliga privilegier.

Bror Perjus

*”It`s the economy, stupid!” är ett omtalat citat från Bill Clintons valkampanj 1992. Mera korrekt är ”It´s the equality, stupid!” eller ”Det handlar om jämlikhet, dumskalle!”

DNs krönikör Lena Andersson har blivit en tokig anarkist!

Länge har jag uppskattat Lena Anderssons krönikor i DN och hennes böcker om Ester. Vid ett tillfälle stod hon i foajen till biografen Victoria på Götgatan i Stockholm och jag gick fram till henne, vidrörde hennes arm och sa att jag läste och uppskattade hennes texter.

Det ångrar jag djupt idag, denna morgon, klockar 06.30, den 16 april, 2014 – eller så, kanske inte?!

I DN idag skriver hon om vår märkliga, för att inte säga bisarra vilja att betala skatt i Sverige, en "konsensus" som hon finner högst märklig, dum kanske?

”Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral.”

Det skriver hon på fullt allvar – eller…?!

Sedan fortsätter hon med att jämföra ”staten” – vår demokratiska stat – med ”fursten” alltså en forntida diktator, Gustav Wasa antagligen, eller kanske Karl den XVI Gustav själv. Hon fortsätter och jämför med ”hallicken” som tvingar socialt utsatta kvinnor till gatuprostitution, lägger beslag på deras pengar, hotar och misshandlar.

Viljan att betala skatt är en konsensus som accepterar att ”staten äger sina medborgare” och kan använda dem fritt för ”organtransplantation och annat”, filosoferar hon.

Nu framstår Lena Andersson som en tokig anarkist, eller också något ännu mycket värre…

Jag läser och läser och läser… Och jag förväntar mig i det längsta att hon ska vända på resonemanget, på logiken och komma fram till den självklara motsatta slutsatsen.

Men icke!

Hon fullföljer konsekvent, rad efter rad.

Kanske, trots allt, är hennes ärende att provocera fram det mest vildsinta försvar som tänkas kan för just det demokratiska samhällets rätt att ta in skatt för att bekosta skolor, universitet, järnvägar, gator, vägar, sjukhus och löner till lärare, vägbyggare, sjuksköterskor och socialsekreterare, som vi alla behöver för att klara oss levande genom livet?

Kanske är hon bara fullkomligt konsekvent, på gränsen till intellektuellt självmord?

Mitt i artikeln skildrar hon en medborgare, som är bottenlöst girig och i ”godan ro sitter i sin eka och metar” och ”inte bidrar till statusjakt och hets”.

Nej, Lena Andersson vänder inte. Hon fullföljer till slutet. Den sista meningen lyder: ”Det är sant att girighet orsakar skatteplanering, nämligen skatteverkets, som nitiskt samlar medel så att någon annan alltid ska betala”.  

Min slutsats är ändå!

Hon skojar!

Hon provocerar!

Lena Anderssons tanke är att samhällets medborgare ska resa sig upp ur läsfåtöljen i fullkomligt obehärskad vrede över alla de miljarder som världens ekonomiska elit skyfflat undan via Panama och andra skatteparadis för att ”någon annan ska betala” för de vägar de åker på i sina limosiner, den sjukvård deras åldrande föräldrar erbjuds, den utbildning deras barn får.

Jag reser mej upp och kastar mej över tangenterna...

Självklart är det Lena Anderssons syfte!

Men tänk om det slår fel?

Tänk om hela den illustra, självupptagna borgerlighet som läser Dagens Nyheter tar henne på allvar och tror att hon menar det hon skriver?

Tänk om Svenska Dagbladets ledarredaktion hakar på och vidareutvecklar temat?

Egentligen är ingen skada skedd! Det har ju faktiskt redan hänt sedan tidningarna startades för hundra år sedan. För att inte tala om Anna Kinberg Batra och hennes illustra skara av företrädare…

Bror Perjus

http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-skatt-ar-den-sanna-girigheten/

Hanne Kjöller och det spegelvända argumentet

”Är det moraliskt rätt att genom nya regler, piska eller morot ”tvinga” högpresterande att gå i klasser med många lågpresterande, för att de sämsta inte ska bli ännu sämre?”

Hanne Kjöller svarar självklart nej på sin egen fråga idag i DN.

Hon har som bekant en konsekvent elitistisk människosyn. Hon är ständigt bekymrad över de privilegierades svåra situation. Hon har dessutom en statisk människosyn. Lågpresterande är lågpresterande. Högpresterande är högpresterande.   

Den inledande frågan används ständigt som ett förment dräpande argument av alla som försvarar segregeringen, friskolorna och det fria skolvalet, som för många inte alls är så fritt. Men Kjöller och andra försvarare av segregeringen begriper inte att argumentet kan användas precis tvärt om - spegelvänt!? 

Kanske är det en intellektuell brist hos dessa debattörer som visar att de är något mindre högpresterande än de själva tror?

Den inledande frågan kan lika gärna ställas såhär:

”Är det moraliskt rätt att genom nya regler, piska eller morot, ”tvinga” lågpresterande att gå i klasser med enbart många lågpresterande, för att de allra bästa ska kunna bli ännu bättre?”

Sedan vänder ändå Kjöller på klacken och kritiserar "curlingföräldrar från elitfamiljer som gör sina barn en björntjänst” genom att välja ”extremsegregerade överklasskolor”.

Alltså; Segregerade skolor är okej, bara de inte är ”extremsegregerade”.

För att ”inte göra livet allt för svårt för oss själva, måste vi” nämligen, fortsätter hon, ”lära oss att stå ut med kantiga och lågpresterande” som – underförstått – förekommer överallt i samhället och ställer till med problem och svårigheter för oss välartade och högpresterande.

Alltså; för Kjöller handlar det uteslutande om ”oss själva” inte om dom där ”lågpresterande”.

Hon diskuterar utifrån ett statiskt vi- och dom-samhälle och ett konsekvent överklassperspektiv.

Det bästa man kan säga om Hanne Kjöller är att hon provocerar tankeverksamheten, men dessvärre på ett djupt obehagligt sätt.

Huvudargumentet mot friskolorna och det fria skolvalet är att det sammanhållna skolsystemet generellt och allmänt fungerar bättre för lärandet och socialiseringsprocessen för alla och därmed för samhället som helhet.

Det jämlika samhälle som socialdemokratin strävar efter fungerar bättre intellektuellt, kulturellt, socialt och ekonomiskt än det ojämlika samhälle som borgerligheten strävar efter att genomföra. 

Bror Perjus  

S bäddar idag för blocköverskridande regering - Problemet är Jan Björklund

Idag publiceras en politiskt avgörande artikel på DN debatt. Socialdemokratins partiledare Stefan Löfven och partisekreteraren Carin Jämtin gör klart att partiet vid en valseger nästa år kan tänka sig att samregera brett över blockgränsen. ”Det enda parti vi utesluter är Sverigedemokraterna”, skriver de båda.

Det är ett mycket bra och tydligt politiskt besked. Inte heller Moderaterna och Kristdemokraterna utesluts från samarbete. Men i en allmän uppräkning av partier som man tidigare samarbetat med; Centerpartiet, Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, så finns Moderaterna och Kristdemokraterna inte med.

Skall man vara riktigt kremlologisk så kan man också notera att Vänsterpartiet kommer sist i uppräkningen. Men samtidigt kommer Miljöpartiet näst sist i upprepningen, trots att Miljöpartiet i en annan mening graderas upp i förhållande till andra partier och kallas för ”naturlig samarbetspartner framöver”.

För säkerhets skull görs sedan en ny uppräkning av övriga tänkbara samarbetspartier nu med Vänsterpartiet först, följt av Folkpartiet och Centerpartiet. Det är uppenbart att här har man tänkt till ordentligt i partihögkvarteret och vägt alla ord på guldvåg, både en och två gånger och kanske tre...

En mycket tung fråga till moderaterna ställs i artikeln; ”Lovar Moderaterna att genomföra Centerpartiets eller Kristdemokraternas förslag även om dessa partier inte ingår i ett framtida regeringsunderlag?” Alltså, om de två småpartierna inte får tillräckligt med röster för att komma in i riksdagen. 

Den frågan kommer att plåga Moderaterna under hela valrörelsen.

Med ett valresultat 2014 där Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnar utanför riksdagen och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning mellan blocken så ligger Folkpartiet uppenbarligen närmast till hands för ett samarbete. 

Men problemet är Jan Björklund. Det kommer knappast att fungera med honom som partiledare. Han får absolut inte bli utbildningsminister. På det området har han ställt till med allt för mycket strul. På försvarsdepartementet kan man heller inte placera en sådan militant politisk aktivist utan att riskera konfliktfyllda relationer till ”främmande makt” som det brukar heta. Jan Björklund har själv redan kommenterat artikeln på DNs nätbilaga som "pinsamt snömos". Kanske känner han marken gungar under sina fötter. 

Löfven och Jämtin gör klart att socialdemokratin vid en valseger siktar på att bilda en socialdemokratiskt ”ledd” regering med uppgift att skapa ”fler jobb, vända utvecklingen i skolan och stärka välfärden”. En S-regering ska ”ta tag i Sveriges framtidsutmaningar med ökad global konkurrens, en växande demografisk utmaning och en betydande klimatutmaning som kräver snabb omställning”. En S-regering ska bildas som är beredd att ”ta ansvar för Sverige – även i ett svårt parlamentariskt läge” genom samarbete ”över blockgränsen”.

Det är ett klokt, stabilt och väl genomtänkt besked inför valrörelsen. Läs själv och bilda Dej en egen uppfattning!

Bror Perjus

 http://www.dn.se/debatt/

Skall vi ha förlorare i skolan?

"En marknadsekonomi har ALLTID vinnare och förlorare", skriver finansanalytikern Peter Malmqvist i en artikel i DN idag om skolan. Men frågan är; ska vi verkligen ha förlorare i skolan, ska vissa barn vara dömda att förlora och andra att vinna?! Nu handlar hans text visserligen enbart om skolföretag som förlorar och går i konkurs och hur det ska undvikas. Men det viktiga i sammanhanget är väl att förhindra att barn blir förlorare. Men det bryr sig en finansanalytiker inte om!

Bror Perjus

Via anonyma källor kan säkerhetstjänster sänka misshagliga politiker

 Peter Wolodarski, DN, skriver betydligt bättre som chefredaktör än som ledarskribent. Han har tvingats vidga sitt perspektiv. Men han är förstås fortfarande begränsad av sin liberala ideologi. Idag skriver han bra om NSA-skandalen, den digitala massövervakningen av människor, vanliga väljare, opinionsbildare och aktiva politiker. Han är kritisk mot den borgerliga regeringen. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt ”duckar och slätar över”. Han ställer frågan ”Hur övervakas svenska medborgare och på vilket sätt bistår FRA andra länder?”

 Vad är egentligen detta med så kallade säkerhetstjänster, spionorgan och digital massövervakning till för? Hur fungerar det och varför sker det? Finns det en partipolitisk dimension? David Camerons högerregering i Storbritannien beordrar tidningen Guardian att såga sönder den hårddisk där det finns information från förre NSA-medarbetaren David Snowden. Camerons partivän Angela Merkel har avlyssnats av NSA. Vad är vänster? Vad är höger?

 Självklart finns det en partipolitisk dimension, eller också måste en sådan skapas. Hur ska väljarna annars kunna välja mellan partier som vill kontrollera säkerhetstjänsterna och partier som ser mellan fingrarna?

 Utgångsläget är att alla länder, diktaturer såväl som demokratier, har säkerhetstjänster som en del av nationernas militära och psykologiska försvar. Men det ligger i både militärens och säkerhetstjänstens natur att de i större eller mindre utsträckning utvecklas till självständiga stater i staten. Militären i kraft av sina vapen och säkerhetstjänsterna i kraft av alla sina hemligheter.  

 I den här världen är det lätt att bli konspiratorisk. Säkerhetstjänsterna ägnar sig ju i hög grad åt konspirationer eftersom deras uppgift är att avslöja konspirationer. Edward Snowden är nog en ärlig idealist och whistleblower. Men hans avslöjande ger säkert mera resurser till säkerhetstjänsterna. Redan i torsdags avslöjades det att ryska och kinesiska säkerhetstjänster avlyssnat Finlands utrikesdepartement. Ingen blir förvånad!

 Precis som militären gagnar de olika ländernas säkerhetstjänster varandras syften. När några ryska stridsflygplan gör en sväng i riktning mot Gotska Sandön så blir det genast stor debatt med krav på svensk upprustning och anslutning till NATO. När amerikanska NSAs massövervakning avslöjas blir gamle KGB-agenten Vladimir Putin glad över att kunna slussa mera resurser till sina gamla arbetskamrater i nutidens ryska motsvarighet. Det ger i sin tur stöd för ytterligare resurser till NSA i USA.  

 Nå, men nu finns en ny dimension! Terrorismen, AlQuaida och liknande gäng av självmordsbombare. De måste väl säkerhetstjänsterna i alla fall bevaka! Jovisst, men det innebär också att även terroristerna gagnar säkerhetstjänsterna, precis som de gagnar militären, efterfrågan på vapen, stridsflyg, målsökande robotar, drönare och höga löner för militära ledare och chefer i säkerhetstjänsterna.

 Ytterst gynnar denna upptrappning av säkerhetstjänst, militär och terrorism den globaliserade ekonomiska elit som främst investerar i vapenproduktion vilket också, enligt David Rothkopf*, råkar vara själva kärnan i den globaliserade ekonomiska elit som idag dikterar nationernas ekonomiska och därmed politiska villkor.

 Snowdens avslöjande har visat att NSA och FBI har ett särskilt datorprogram, PRISM, som suger upp hela världens datortrafik via Microsoft, Yahoo, Google, Facebook, PalTalk, AOL, Skype, Youtube och Apple. Men mest gynnas ägarna av företag som tillverkar hårdvara för stora datorsystem, sådana som IBM, en ursprungligen militär industri, HP, AMD och Sun Microsystems.

 Peter Wolodarski skriver; ”Vad NSA-skandalen visat är att avlyssningsapparaten lever sitt eget liv, långt bortom det öppna samhällets räckvidd. Cheferna i stora IT-företag vet knappt vad deras egna bolag delat ut för information om sina användare. Politiker som är satta att övervaka systemet framstår mer som statister än verkliga kontrollanter.”

 Njaa, cheferna och ägarna till de stora IT-företagen vet nog vad de behöver veta, alltså hur man tjänar pengar på upprustningen.

 Vi vet också vad vi behöver veta! Bara genom en förstärkning och en globalisering av demokratin kan kapital, säkerhetstjänster och militärindustriella komplex kontrolleras. Och för en sådan demokratisk offensiv kan man inte förlita sig på den borgerliga politiken vars främsta syfte är befria kapitalägarna från alla demokratiska krafter, folkvalda och väljare.

 Det är för övrigt svårt att släppa misstanken om att det är mot just dessa demokratiska krafter som massövervakningen riktas, även om Angela Merkel lyckats komma med i ett svep. Kanhända är det därför som Carl Bildt är så lågmäld i frågan?

 Redan nu har säkerhetstjänsterna över hela världen tillräckligt med information om enskilda politiska ledare för att, exempelvis via anonyma källor, kunna skandalisera och sänka sådana som är misshagliga. Och misshagliga är de politiker som vill nedrustning och politisk kontroll av kapital, militär och säkerhetstjänst… 

 Det är det verkligt otäcka perspektivet.

Bror Perjus

*David Rotkopf, Bill Clintons vice handelsminister, i boken ”Superclass – hur den globala makteliten styr världen.” (Leopard förlag, Stockholm 2008).

DNs ledarskribent förnedrar läkarkåren

Läser dagens DN!

Noterar ännu en bekräftelse på den borgerliga skolpolitikens misslyckande. ”Mer än var tionde elev i Stockholms län går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet.”

Läkaruppropet mot den misslyckade vårdpolitiken har nu undertecknats av 6 630 läkare. Då passar DNs självutnämnda vårdexpert Hanne Kjöller på att förnedra hela den svenska läkarkåren. Redan före ”systemskiftet” skriver hon att landets läkare "har presterat erbarmliga siffror vad gäller patientkontakt”. Hon har absolut ingenting förstått. Det är precis det som är felet med dagens vårdpolitik, att patientkontakt betraktas som viktigare än att bota sjuka. 

Tänk om hennes nedvärdering av hela läkarkollektivet provocerar alla landets läkare att omedelbart underteckna Läkaruppropet!

Samtidigt som Kjöller breder ut sig över en helsida i tidningens huvudupplaga, återges i en liten undanskymd notis i stockholmsbilagan att Socialdemokraterna ”har full förståelse” för läkarnas protester.

***

På DN Debatt skriver återigen Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, att ”svensk ekonomi står stark utom på främst två områden, de höga marginalskatterna och regelverket på arbetsmarknaden.”

Visst! Sverige skulle kunna vara ett verkligt paradis för de rika, om bara skatterna sänktes ytterligare för de högst avlönade och arbetsgivarna fick behandla sina anställda precis hur som helst.

Men, nu ökar ju ändå klyftorna mellan rika och fattiga i Sverige snabbare än i något annat OECD-land! Blir dom aldrig nöjda?

***

Följer så Edward Snowdens kurragömmalek med det militärindustriella komplex som fortfarande dikterar USAs utrikespolitik. Vart ska han ta vägen? Kuba, Island, Vietnam, Equador eller Venezuela? Det är frågan! Det är inte utan att jag tycker lite synd om Barack Obama och John Kerry som tvingas hota en av den digitala epokens nya, unga frihetshjältar med livstids fängelse.

***

Fortsätter sedan med en artikel om domen mot Silvio Berlusconi som dömts till sju års fängelse för otukt med minderårig. Äntligen, får man väl utropa, kan Italiens demokrati kanske snart vara rensat från en av sina mest cyniska och manipulerande storkapitalister.

***

Noterar slutligen, med sorg i hjärtat, att en av vår tids allra största förebilder är på väg ur tiden. Kan avståndet mellan två människor moraliskt, intellektuellt och mänskligt bli större än det mellan Nelson Mandela och Silvio Berlusconi?

***

Obs, denna blogg har skickats direkt via National Security Agencys centraldator och befunnits oantastlig!

Bror Perjus 

Om antisemitism, islamofobi och regeringsduglighet

”Stefan Löfven måste också svara på frågan om han kan regera ett land när hans parti inte klarar av att sätta ihop en partistyrelse." Skriver Ewa Stenberg i en så kallad analys i DN idag. Jag vill minnas att nuvarande statsminister inte ens klarade av att sätta ihop en regering. Det började med en hel serie avgångar omedelbart efter regeringsbildningen 2006. Det är betydligt allvarligare än en avgång från en nyvald partistyrelse.

Ewa Stenberg passar också på att lufta påståenden om att Ilmar Reepalu "uttalat sig antisemitiskt". Det har han förstås aldrig gjort. Det är felaktigt och dumt att, som Ilmar Reepalu, kräva att judar i Malmö ska vara mera aktiva i kritiken mot Israels palestinapolitik än alla vi andra. Men det är inte ett ”antisemitiskt uttalande”.

Att tolka in antisemitism där antisemitism inte finns skadar den viktiga kampen mot antisemitismen. 

Det gäller också kritiken mot Omar Mustafa – den kan inte beskrivas som islamofobi. Det handlar om att diskutera en politisk företrädares grundläggande inställning till de mänskliga rättigheterna. I den fortsatta debatten om Mustafa och partistyrelsevalet vid kongressen bör vi undvika felaktiga kategoriseringar som bidrar till ökade motsättningar mellan politiska och religiösa grupperingar. Istället bör vi måna om nyanserade samtal och ökad förståelse. Då kan slutresultatet bli värdefullt för oss alla.

Turbulensen kring såväl Ilmar Reepalu som Omar Mustafa visar vilken oerhört viktig och känslig politisk fråga som diskussionen, kommunikationen, samtalen mellan människor med olika kulturell, etnisk och religiös bakgrund är i vårt land idag. I grunden handlar det om att bereda väg för demokratiskt inflytande för alla nykomlingar till vårt land.

Det är utan tvekan en av socialdemokratins främsta uppgifter idag. Och det handlar givetvis inte enbart om att skapa förståelse mellan människor med olika bakgrund och åsikter. Ännu mer handlar det om att skapa arbete, bygga bostäder och garantera utbildning för alla. Utan välfärd är det svårt att skapa förståelse.

Bror Perjus

Vinsterna i välfärden! Sätter Stefan Löfven ned foten? Nej, knappast…

”Nu sätter partiledaren Stefan Löfven ned foten om vinsterna i välfärden”, skriver DN idag. Det är en lätt överdrift. I själva verket resonerar han ganska förutsättningslöst med tidningens reporter om några ganska begränsade förslag som kommer att diskuteras vid partikongressen i april 2013.

Stefan Löfven vet att partiets medlemmar just nu väljer delegater till partikongressen i april nästa år. Och inställningen till vinster i välfärden är en av flera avgörande frågor när partimedlemmarna ska kryssa för vilka de vill se som sina representanter till partikongressen. Och ytterst är det här en fråga som partikongressen kommer att avgöra. Så fungerar demokratin i socialdemokratin. Det är partikongressen som sätter ned foten.

Stefan Löfven säger uttryckligen att ”vinsterna måste begränsas avsevärt”. Men lösningen är ”inte att säga noll eller x procent”. ”Det finns så många sätt att komma runt det”, påpekar han. Och det är riktigt. Det tolkar reportern som ett kategoriskt nej till att införa ett tak eller ett vinstförbud.

Men framförallt lanserar partiledaren ett förslag som innebär att varje privatägd förskola, grundskola, gymnasium, vårdcentral, sjukhus och äldreboende ska redovisa sin ekonomi öppet och i detalj. Det ska inte vara tillräckligt att den koncern som äger enheterna ska redovisa sin ekonomi. I kombination med hårda kvalitetskrav vid upphandling och vid återkommande ingående kontroller ska den detaljerade ekonomiska redovisningen bidra till att begränsa vinsterna.

Ett sätt att kontrollera kvaliteten i en verksamhet är förstås också meddelarfrihet för de anställda, vilket Stefan Löfven också pläderar för. Det är ett utmärkt förslag. Och det genomförde vi socialdemokrater i Lidingö kommun för flera år sedan, trots en kraftig borgerlig majoritet i fullmäktige. Men då handlar det om rena missförhållanden som personalen kan slå larm om, inte om olika nivåer på kvalitén i verksamheten. En sådan lagstiftning finns för övrigt redan inom sjukvården i form av Lex Maria som innebär att personalen till och med är skyldig att anmäla missförhållanden.

Problemet är att det finns många sätt att ”komma runt kontrollen” av vinster i privat verksamhet, oavsett hur kontrollerna konstrueras. Om möjligheterna att ta ut vinst begränsas så innebär det att kapital hela tiden ackumuleras i en verksamhet. Det innebär att ett väldigt stort värde ackumuleras när verksamheten säljs vidare. Och den som då köper måste sedan rationalisera hårt för att få tillbaka de pengar man satsat vid köpet av verksamheten. Det kan givetvis mötas med någon sorts hembudsrätt, d v s att kommunen har förköpsrätt och dessutom kanske med en begränsad köpeskilling.

Men till sist hamnar vi i ett kontrollsamhälle där det gradvis blir helt ointressant för privata utövare och där den kommunala byråkratin, på grund av alla kostnader för upphandling och kontroller kraftigt fördyrar själva verksamheten. Och redan nu har det ju visat sig att privat verksamhet inte är vare sig effektivare eller billigare än gemensam. Nej, då är det nog bättre ändå att bedriva välfärdsverksamhet gemensamt och utöva kontrollen i sedvanliga demokratiska former, d v s via allmänna val till kommun, landsting och riksdag. Det gör vi i fria val vart fjärde år. Det är rationellt och effektivt.

Det enda som återstår är det ytterligt tvivelaktiga och märkliga argumentet om valfrihet. Men att kunna välja mellan en privat skola och en gemensamt ägd skola är rätt meningslöst om man inte utgår från att det ena alternativet är bättre än det andra. Men det betyder också att någon ska utbilda sig eller vårdas i det sämre alternativet. Den enda rimliga politiska målsättning måste vara att alla ska ha en lika bra skola, sjukvård eller åldringsvård av högsta kvalitet.

Men med tanke på den omfattande privatisering som genomförts i vårt land så är det självklart inte möjligt att i ett enda slag omedelbart socialisera alltsammans. Däremot krävs en långsiktig strategi som går ut på att radikalt pressa tillbaka det privata vinstintresset inom skattefinansierad välfärd där det inte hör hemma, samtidigt som vi genomför radikala förbättringar av skolan, vården och omsorgen – precis som vi argumentar för i vår motion från Tyresö Arbetarekommun.

Egentligen är det ett mera långt gående förslag än vinstförbud och vinsttak.

Bror Perjus

Vi valde Håkan Juholt

Vi valde Håkan Juholt till partiledare för socialdemokratin. Enhälligt. Med acklamation. Under stort jubel! Jag var med vid den extra partikongressen i mars, direktvald av medlemmarna i arbetarekommunerna i Tyresö, Värmdö och Nynäshamn. Tre stora arbetarekommuner från Stockholms Läns partidistrikt som ofta beskrivs som kritiska till valet av Håkan Juholt.

Men jag står för mitt beslut!

Jag är övertygad om att han blir en bra partiledare, om han får chansen. Han var den enda och den bästa kandidaten, föreslagen av valberedningen, efter intensiva diskussioner bland partimedlemmar i hela landet. Han höll ett lysande tal till kongressen. Han fick stående ovationer. Han överraskade kongressen, media och alla som följde talet via TV, med att börja tala om kultur, hur viktigt det är med sång, musik, teater, konst och litteratur för varje människas möjlighet att förverkliga sig och för ett samhälle att utvecklas på ett anständigt sätt. Och han anser att alla ska ha tillgång till den så berikande kulturen. Inte bara några. Han tog upp den ökande barnfattigdomen i vårt rika land.

Hans tal skickade svallvågor över hela landet.

Jag lyssnade på hans sommartal i Västertorp, i Lugnets park, en fridfull och vacker plats, öppen för alla att ströva i ”en allmänning inte en privat park som bara är till för vissa att gå i”, som han noterade. Han bor i Västertorp tillsammans med sin sambo när han är i tjänst i riksdagen. Men hans hemort är Oskarshamn där hans ordinarie bostad finns och en av hans söner bor. Hans mor bor också i Oskarshamn. Om det nu händelsevis är någon i Sverige som inte fått det klart för sig?!

Västertorp är ett av de bästa exemplen på ambitiöst, framsynt socialdemokratiskt samhällsbyggande från sent 1940- och tidigt 1950-tal. Det är en mycket fin förort till Stockholm där det fortfarande bor vanliga människor i hyresrätter. Håkan Juholt beskriver den kärleksfullt och genialt, via en berättelse om förortens många konstnärliga utsmyckningar.

I Sydsvenska Dagbladet skrev han 26 september om uppsättningen i Malmö av Bertolt Brechts opera ”Les Misérables” efter Victor Hugos roman. ”Någon stjäl en bit bröd. Hur dömer vi honom? Kring samma moraliska grundfråga graviterar egentligen hela ”Les Misérables”, skrev socialdemokratins ledare som råkar vara kär i en kvinna som också blivit dömd.

Han frågar sig, med ekonomipristagaren Amartya Sen, om ett samhälle med fattigdom verkligen kan vara demokratiskt? Han kritiserar den ”samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vi är”. Vad skulle Bertholt Brecht ha skrivit om han levt idag, undrar han.

Håkan Juholt har överraskat oss med att tala om kultur på ett sätt som tyder på en stor och stark inlevelseförmåga i andra människors innersta känslor och livsvillkor. Han var på väg att få med sig en mycket viktig grupp opinionsbildare; kulturarbetarna, författarna, musikerna, konstnärerna, sångarna och skådespelarna. Inte omedvetet! Antagligen högst medvetet! Vilket är betydligt bättre eftersom det tyder på en insikt om hur betydelsefulla kulturarbetarna är för samhället. Men just det oroade de borgerliga partistrategerna. Men så slog mediabomben ned! Och var är nu kulturarbetarna? Jo, på DN Kultur konstaterade Kajsa Ekis Ekman insiktsfullt att de senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna fått utstå mediala drev utan like. Hon avslutade med frågan; är det tillåtet för någon att vara socialdemokratisk partiledare?

Jag följde partiledardebatten i riksdagen. Under omänskligt hård press genomförde Håkan Juholt debatten på ett obegripligt imponerande sätt. Han var helt överlägsen sin huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt, inte på grund av sin skickliga retorik, utan därför att han talade med stor och äkta inlevelse om de som drabbats av högerregeringens hjärtlösa och drakoniska regler i sjukförsäkringen.

Omedelbart efter partikongressen i mars började media leta efter misstag, missgrepp, felsteg. Något finns det att leta upp hos de flesta. Aftonbladets reporter upptäckte att Håkan Juholt fick ersättning för hela hyran i Västertorp, trots att han delar bostad med den kvinna han älskar. Han tog omedelbart på sig hela ansvaret och återbetalade alla de pengar han fått för mycket i hyresersättning.

Men ändå utlöstes en hetsjakt, utan dess like mot någon svensk politiker någonsin. Efter en tid visade det sig att Håkan Juholt skickat in kopior på sina hyresavier, där både hans och hans sambos namn fanns med som boende i lägenheten. Avierna visade också den totala hyreskostnaden. Ändå betalade riksdagens administration.

Det fanns inga regler som sa att halv ersättning för hyran skulle utgå om man delade hyreslägenhet med någon annan. Flera andra riksdagsledamöter, centerpartister, moderater och socialdemokrater, visade det sig, har också fått full ersättning för dubbelt boende, trots att de delat bostad med någon annan.

Alla riksdagsledamöter som är skrivna och har sin bostad ute i landet har rätt till en betald ersättningsbostad i Stockholm för att kunna tjänstgöra i riksdagen. Det är självklart nödvändigt. Annars skulle alla riksdagsledamöter tvingas bosätta sig i Stockholm. Vem skulle då företräda Norrbotten och Skåne? Alternativt skulle riksdagsledamöterna bo på hotell. Oerhört mycket dyrare.

Håkan Juholts sambo är dömd för ett brott och har fullgjort sitt straff. För en socialdemokratisk partiledare är det en merit och en värdefull tillgång att leva tillsammans med en sådan kvinna. Det säger något om hur viktigt det är att förlåta och acceptera att den som begått ett felsteg i livet och tagit sitt straff är en lika värdefull och aktningsvärd människa som den oförvitlige, aldrig straffade medborgaren. Per Albin Hansson levde för övrigt med två kvinnor som bodde på var sitt håll.

Håkan Juholt har visat sig vara en politiker med bredd och djup och starka känslor. Han är spontan, lyhörd och engagerad. Kanske allt för spontan ibland! Men vad kräver vi av ledande politiker? Kräver vi att de ska vara fullkomligt felfria från första dagen? Har han inte rätt att få en inskolningstid? Får en ledande politiker aldrig hamna snett eller göra tillfälliga felbedömningar? Fick kanske inte Fredrik Reinfeldt byta ut en hel rad statsråd, som verkligen brutit mot regler. Inte av misstag utan medvetet! Av ideologiska skäl hade några struntat i att betala radio- och TV-licensen? Det var personer som ansåg att skatt är stöld, men ändå nyttjar våra vägar och sjukhus!

Vill vi ha iskalla beslutsmaskiner som med stor konsekvens, utan varje felsteg, driver fram ett allt mer cyniskt och orättvist samhälle?

Är det bättre än känsliga, tvekande och spontana politiker som är besjälade av viljan att skapa ett varmt, kärleksfullt, rättvist och jämlikt samhälle, men gör fel ibland?

Bror Perjus

Med glädje och sorg

Följer med både glädje och sorg revolterna i Mellanöstern och Nordafrika.

Med glädje därför att människor som varit förtryckta så länge förhoppningsvis nu kan frigöra sig och börja det mödosamma arbetet med att skapa demokrati i ordets bästa mening i en del av världen där förtryck och våld härskat allt för länge.

Med sorg därför att många fått sätta livet till när de cyniska och rädda diktatorerna beordrat polis, militär och köpta hantlangare att angripa demonstranterna med våld.

Men också med stor besvikelse därför att det visat sig att diktatorernas konstruerade och korrupta partier i Tunisien och Egypten faktiskt tillhör Socialistinternationalen. Uppenbart är att fackliga ledare i åtminstone Egypten också låtit sig korrumperas och köpas av diktaturen.

Samtidigt ska man lägga märke till att i revolt efter revolt så är fackföreningsrörelsen, i dess genuina form på arbetsgolvet, det som avgör utgången av en revolt. Textilarbetarnas strejk i Egypten avgjorde, på samma sätt som Solidaritet i Polen på sin tid och de ryska gruvarbetarnas marsch mot Moskva blev slutet för sovjetdiktaturen. Det är sådana avgörande fakta som den borgerliga dagspressen gärna glömmer bort.

Allt detta, de snabba frigörelseprocesserna, våldet, korruptionen och Socialistinternationalens oacceptabla medlemmar visar väldigt starkt att den svenska, nordiska och europeiska socialdemokratin måste trappa upp sitt internationella engagemang mycket kraftigt. Den internationella socialdemokratiska rörelsen måste rensa ut korrumperade medlemspartier oavsett var i världen de verkar.

Ekonomins globalisering är ytterligare ett starkt argument för en upptrappning av socialdemokratins internationella engagemang. Precis som vi allt starkare upplever i de rikare delarna av vår värld, så kommer också människorna i de nyligen frigjorda länderna att upptäcka att den ekonomiska makten inte finns inom räckhåll på nationell nivå.

Ekonomin dikteras idag i hög grad av en globaliserad ekonomisk elit, vilket kräver att även demokratin globaliseras. Det kan tyckas vara en utopisk förhoppning. Men för varje diktator som faller så ökar möjligheterna för att FN ska bli en fungerande demokratisk representation för världens folk.

Vi måste lära oss att inte analysera och diskutera de stora utmaningar som mänskligheten står inför i ett nationalistiskt perspektiv. Bara som ett exempel. Jag läser i DN idag Nathan Shachars artikel om hur Libyen uppstod som nation.

Han är en beläst och kunnig skribent. Men fast i ett ensidigt tänkande som utgår från nationalstaten som begrepp. ”Den libyska kusten erövrades av italienarna…” skriver han. Men vaddå, ”italienarna”?  Möjligen handlade det om en italiensk regim och militärmakt som angrep och gjorde sig skyldiga till att ”urgamla regionala motsättningar skärptes” i de områden som idag kallas för Libyen.  

En annan ganska vanlig, slentrianmässig analys handlar om hur ekonomin påverkas av revolter. Eftersom stora mängder olja utvinns i Libyen så påverkas givetvis oljepriset av revolten. ”Oron i landet drev upp oljepriserna och fick börserna på fall” skriver Marianne Björklund och Pia Gripenberg, DNs experter på ekonomisk journalistik.

Men oljepriset går upp och börserna faller, inte primärt på grund av revolten, utan på grund av spekulation. Spekulanterna, alltså den globaliserade ekonomiska eliten, säljer aktier och köper olja för fullt just nu för att tjäna extra pengar på en sannolik oljebrist på världsmarknaden. För dem är den sociala oron en strålande affärsmöjlighet!

Det är en enkel information om sambandet mellan kraven på demokrati och ekonomisk makt.