Varför blev det såhär? Nyss var framtiden ljus. Den arabiska våren gav oss en förhoppning om att demokratin skulle börja spridas i de länder som behärskades av de hårdaste diktaturerna. Men plötsligt brakade allt samman och ersattes av det mest brutala våld. Vad var det som hände egentligen? Jag vet!
Nu domineras våra sinnen av krigen i Mellanöstern och
Nordafrika, flyktingtragedin, högerextremismen, klimathotet och
miljöförstörelsen. För inte så länge sedan uppfattade vi nuet och framtiden som
oändligt mycket mera ljus och hoppfull. En ”arabisk vår” skapade förhoppningar
om att demokrati och mänskliga rättigheter skulle kunna drivas fram i de
förstelnade samhällsformer som dominerade i mellanöstern och sprida sig över
hela världen.
Unga, välutbildade människor i just mellanöstern, i de
länder som vi kallar för arabiska, gick ut på gator och torg och krävde
demokrati och mänskliga rättigheter. En rörelse i USA kallade sig för Occupy
Wall Street refererade direkt till den ”arabiska våren” som förebild och slog
läger intill ett av världens stora finanscentra, för att protestera mot ojämlikhet
och växande ekonomiska klyftor. Liknande tältläger sattes upp i London och
Stockholm.
Men så hände något! Händelseutvecklingen vändes i
motsatt riktning. Jag vet varför!
De privilegierade kretsarna, världens monumentalt rika
människor gick till motangrepp. De gjorde det - som alltid - i förening med
militären. Redan USAs president Ike Eisenhower, själv ursprungligen general, varnade
redan på 1950-talet för det militärindustriella komplex som nu gått till
motangrepp mot de unga, välutbildade som vill ha demokrati och mänskliga
rättigheter.
Egentligen var det mycket enkelt. Generalerna i
Egypten spelade ut Muslimska Brödraskapet mot de intellektuella, sekulära, den unga,
demokratiskt sinnade generationen. När den striden var avgjord återtog generalerna
makten i Egypten. Därmed avstannade demokratiseringen. Allt återgick till det
gamla, fast ännu värre. Ett steg framåt blev två bakåt.
Militären i det av USAs militär sönderbombade Irak
reorganiserade sig som terrorgrupper.
Den syriske barnläkaren och diktatorn Bashar Al Assad
släppte, med beräkning, ut politiska fångar som genast bildade den hårda kärnan
i det som nu kallas för IS eller Daesh, en armé av nyfrälsta krigare. Det
brutala inbördeskriget satte effektivt stopp för den demokratirörelse i Syrien
som förr eller senare skulle ha störtat Assad-klanen.
De Förenade Arabemiratens härskare och Saudiarabiens kungafamilj
med sin väldiga mängd av prinsar med egna arméer såg med fasa framför sig en
demokratisk utveckling som skulle beskära deras envälde och gigantiska privilegier.
Motdraget var enkelt. De ökade sina leveranser av pengar och vapen till diverse
terroristgrupper. Och pengar, oljepengar, har de obegränsade mängder av.
De iranska mullorna mobiliserade sina spridda
terrorgrupper i grannländerna.
En cocktail av motsättningar och oförsonligt, irrationellt
hat, odlat genom generationers strider och ekonomisk och känslomässig
utarmning, exploderade i ansiktet på demokratins förespråkare.
Stridsvagnarna rullade ut på gatorna. Raketramperna
och kulsprutorna monterades upp. Hangar- och jaktfartyg gjordes redo för strid.
Jakt- och bombplan gick upp i luften. Demokratins torg invaderades, Majdan, Zuccotti,
Tarir…
Militären tog över initiativet! Inte bara i Egypten…
Inte bara i Syrien… Inte bara i Saudiarabien…
Den ryska statsledningen tog på samma sätt itu med Ukrainas
demokratiska rörelse och lade, för säkerhets skull, beslag på Krim och landets
östra regioner för att hetsa nationalister på båda sidor.
Flyktingvågorna började röra sig norrut, över
Medelhavet och in i Europa. Svaret lät inte vänta på sig. Den ängsliga
europeiska befolkningen började glida in i armarna på de populistiska, högerextremistiska
och i yttersta fall fascistiska, antidemokratiska partier som slumrade i
politikens ytterkant. Så fick de stopp på den demokrati i Europa som länge
hotat diktaturerna i världen.
Ropet på gränsbevakning, polis och militär höjdes till
stormstyrka. De demokratiska partier som ville slå vakt om mänskliga
rättigheter och människovärdet tvingades på reträtt. Militären flyttade fram
sina positioner även i Europa.
USAs första svarta president, Barack Obama, som med en
uttalad strategi för fred och nedrustning ville dra tillbaka den så kallade
supermaktens trupper från krigsområden, tvingades anpassa sig till militärens
villkor och agenda.
Terrordåden i världens stora städer avlöste varandra. Våldet,
brutaliteten, massmördandet bredde ut sig, upplevdes nästan som en farsot.
Demokratin pressades tillbaka. Den väldigaste, mäktigaste och mest vinstrika
industrin, vapenindustrin, går mot nya vinstrekord. Hotet från demokratin är
tills vidare avvärjt.
De privilegierade kretsarna, saudiska prinsar, den
globala finansmarknadens matadorer och de ryska oligarkerna under Putins
beskydd, ja, även Kinas politbyrå som ständigt fruktar västvärldens
demokratiska smitta, känner sig åter säkra bakom generalernas raketer, kanoner,
kulsprutor, jaktplan och stridsvagnar, åtminstone tills vidare...
Men vi andra måste återigen ta upp argumenten för alla
människors lika värde, alla grundläggande mänskliga rättigheter, demokrati och
jämlikhet och inte låta oss nedslås av det mörker som just nu hotar våra sinnen,
vår självsäkerhet och vår beslutsamhet.
Bara så kan vi rädda mänskligheten och kommande
generationer. Bara så kan vi tillsammans ta itu med klimathot och
miljöförstörelse och den allra värsta miljöförstörelsen av alla; den gigantiska
krigsmaterielproduktionen och kriget, bomberna, raketerna, jaktflyget,
hangarfartygen som orsakar folkmord och spyr ut sitt gift och de gaser som gör jorden
obeboelig för framtida generationer.
Bror
Perjus