Stefan Löfven, jag efterlyser ordet?!

Folkomröstningen

måste handla om
”det jämlika samhället”

Det är främst genom språket vi når och förstår varandra. Enstaka ord kan vara avgörande inför valet den 9 september. Sedan en tid tillbaka lyssnar och spanar jag nästan maniskt efter det ord som jag tror kommer att avgöra valet.

Det räcker inte med det starka samhället, ordning och reda, plikt och ansvar. Statsminister Stefan Löfven har sagt att valet ska bli en folkomröstning om välfärden. Men ordet välfärd räcker inte! Många i vårt land lever redan med en lyxkonsumtion som håller på att ta död på hela vår planet.

Det ord jag efterlyser är jämlikhet. Folkomröstningen måste handla om det jämlika samhället. Det är vårt partis viktigaste mål! Vi kommer aldrig att nå dit helt och hållet. Ernst Wigforss, vår främste ideolog någonsin, kallade det för en ”provisorisk utopi”. Men socialdemokratin ska alltid vara på väg i den riktningen. Därför är jag socialdemokrat.

Karin Boye har formulerat det bättre än någon annan:

”Visst finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen som är mödan värd”

I DN 20 juni berättar finansminister Magdalena Andersson om vad S, MP och V genomfört trots motstånd från en kraftig borgerlig majoritet i riksdagen.

Hon avslutar med orden:

”Så vill vi socialdemokrater öka jämlikheten

och bygga samhället starkare.

Sverige ska vara ett tryggt land.” 

Så hänger det ihop! Det är bara med ökad jämlikhet som samhället kan bli starkare och tryggare. Det inser nu äntligen allt fler tongivande samhällsvetare och ekonomer.

Ekonomiprofessor Lars Calmfors har i 30 år argumenterat för ökade ekonomiska klyftor. Nu varnar han för de ökande ekonomiska klyftorna. Det gör också globala ekonomiska institutioner som OECD, Världsbanken och Internationella Valutafonden, som tidigare hävdat motsatsen.

Böcker som Tony Judts ”Illa far landet” (Karneval), Per Molanders ”Ojämlikhetens anatomi” och ”Condorcets misstag” (Weyler) beskriver hur destruktivt det är med växande ekonomiska klyftor i ett samhälle.

Kate Picketts och Richard Wilkinsons ”Jämlikhetsanden” (Karneval) visar konkret hur överlägset det mer jämlika samhället är. Deras banbrytande rapport jämför de 23 rikaste länderna i världen samt USAs 50 delstater med varandra och bevisar att följande gäller i det mer jämlika samhället:

Människors hälsa är bättre! Människor lever längre! Spädbarnsdödligheten är lägre. Antalet tonårsfödslar är färre. Barns skolresultat är bättre. Oro, ångest och psykiska sjukdomar är mindre vanligt. Kriminaliteten är lägre. Färre missbrukar alkohol och droger. Färre antal våldsbrott och mord begås. Färre sitter i fängelse. Förtroendet mellan människor är större. Tilliten till myndigheter, politiker och företag är större.

Befolkningen mår bättre, är fredligare, friskare och mer högpresterande i mer jämlika samhällen än i mer ojämlika samhällen. Jämlikhet är den effektivaste tänkbara ekonomiska drivkraften – precis tvärt emot vad alla högerkrafter ständigt påstår. Det jämlika samhället är förstås en förutsättning också för en väl fungerande integration av alla våra nyanlända svenskar.

Till sist!

Vi har ett överväldigande väljarstöd för ökad jämlikhet. Fyra av fem väljare anser att det är en viktig regeringsuppgift att minska de sociala och ekonomiska klyftorna (Novus, Katalys och Jämlikhetsfonden, DN 2017-05-11). Många normalt borgerliga anhängare vill alltså ha ett mera jämlikt samhälle, samtidigt som de borgerliga partiernas politik entydigt går ut på att öka klyftorna. Vi kan med tillförsikt göra valet den 9 september till en folkomröstning om det jämlika samhället!  

Vårt lands ekonomi är dessutom nu urstark. Vi har en låg och sjunkande statsskuld, en snabb ekonomisk tillväxt, ökande sysselsättningsgrad och minskande arbetslöshet. Det finns alltså väldiga ekonomiska resurser i vårt samhälle. De resurserna ska – enligt min mening, Stefan! - i första hand användas för att öka jämlikheten mellan människorna i våra samhällen, kommuner och regioner.

Visst, de samlade högerpartierna kommer att hånfullt kalla oss för ett ”bidragsparti”. Det ska vi vara stolta över! Självklart ska vi bidra till alla som har det svårt. Det får de gärna håna oss för! Så avslöjar de bara sin brutala cynism!

Stefan, nu väntar jag bara på ett glödande tal i Almedalen, med en konkret reformagenda och ett tydligt uttalat syfte att öka jämlikheten i vårt land.  

Vi ses i Almedalen! Jag ska lyssna noga efter ordet!

Bror Perjus

Gräsrot (S), journalist och författare

https://www.dn.se/debatt/sverige-slar-eu-rekord-i-andelen-som-arbetar/

Efter Almedalen: Nu lägger S om politiken - Jämlikhet blir fokus!

Almedalsveckan 2017 innebär en politikväxling inför valet 2018. Länge har LO ensamt fått driva kampen för ”Det jämlika samhället”. Men nu kommer socialdemokratin att lägga om politiken och lyfta fram reformer för jämlikhet. Och det bidrar till att ytterligare sänka arbetslösheten och öka den ekonomiska tillväxten. "Det jämlika samhället" är nämligen också ekonomiskt effektivare än "Det ojämlika samhället".

Två av Tyresös ledande socialdemokrater på

marsch i Almedalen, Carl-Johan Karlsson och

Jerry Svensson med LO-kassen "För ett jämlikt

Sverige" över axeln!

Hittills har socialdemokratins och regeringens fokus varit ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning genom investeringar, innovationer, bättre företagsklimat och export. Statsminister Stefan Löfven har rest runt i världen till länder med köpstark befolkning och kapitalstarka investerare, som Saudiarabien och Kina, för att kränga våra produkter och locka hit investeringar.

Det har varit framgångsrikt!

Mest anmärkningsvärt är Kina som, via Volvos ägare Geely, beslutat bygga ut sitt stora innovationscentrum i Göteborg från 2 200 anställda till 3 500. Där ska teknik utvecklas för ”elektromobilitet, uppkoppling och grön energi”. Den kinesiska kommunistregimens förtrogna i Peking är på väg att återskapa Volvo i Göteborg som en globalt konkurrenskraftig tillverkare av personbilar.

Rätt fantastiskt men oroväckande ur demokratiperspektiv!

Regeringen har därtill fått fart på bostadsbyggandet. Det byggs nu mer än på ett halvt århundrade. Det bidrar också starkt till att sysselsättningen i landet har ökat med ca 200 000 nya jobb och att arbetslösheten pressas tillbaka.

Men nu kommer den politikväxling som LO länge kämpat för och som Tyresö arbetarekommun argumenterat för sedan hösten 2015 när vi skickade ett uttalande till den socialdemokratiska partistyrelsen!

Nu blir politikens fokus ”Det jämlika samhället”.

Nu kommer det fram till valet 2018 att handla om kamp mot de växande ekonomiska klyftorna, för en radikal utjämning, rejält minskade klyftor! Det kommer inte att motverka utan bidra till en ännu bättre ekonomisk tillväxt och minskad arbetslöshet, särskilt för alla nyanlända i vårt land.

Kritiken mot den växande fattigdomen kommer att bli massiv och kraftfull. Finansminister Magdalena Andersson började redan i Almedalen med ett pedagogiskt exempel:

- Tänk att 100 personer ska dela på en kaka. Så tar fem av dem halva kakan. De fem som redan är rikast. Övriga 95 får dela på resten. Så ser ojämlikheten ut.

Det är den ojämlikhet som vi måste lära oss att hata.

Därför att ”Ojämlikhet banar väg för extremism”, som finansministern sa. Regeringen ska inte ägna sig åt ett ”förmögenhetsbygge för några få”, utan åt ett ”framtidsbygge för alla”, fortsatte hon. Därför ska kommunerna få ytterligare 20 miljarder kronor ”minst” för att minska klyftorna inom skolan, vården och äldreomsorgen, bygga bostäder med låga hyror och förbättra försörjningsstödet för dem som har det allra svårast.

Den här diskussionen blir inte lätt för de borgerliga partierna! Den kommer att få socialdemokratin att lyfta i väljaropinionen.

Kritiken mot de växande klyftorna börjar bli massiv och få stöd av allt fler röststarka ekonomer, samhällsforskare, ja t o m i borgerliga massmedier. Den fick stöd redan i Almedalen av OECDs sverigebevakare Jon Kristian Pareliussen och nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz. Och Dagens Nyheter rapporterade den 3 juli över ett helt mittuppslag om barnfattigdomen. ”Ett av tio barn i Stockholm lever i absolut fattigdom, barn i familjer som har så låg inkomst att pengarna precis täcker eller understiger nödvändiga levnadsomkostnader, eller lever på försörjningsstöd”.

Även de borgerliga partiernas ledare talade i Almedalen om ”de växande klassklyftorna”. Men de förslår – läs och häpna – ännu större klyftor!

De påstår att den stora klyftan går mellan den som har ett arbete och den som inte har ett arbete. Därför måste, påstår de, ”trösklarna in på arbetsmarknaden sänkas”. Det betyder att anställningstryggheten försämras och lönerna sänks för dem som har de mest otrygga och sämst avlönade jobben. Det kommer att pressa lönerna och försämra villkoren för alla löntagare.

Men högerpolitikerna har fel!

Den stora klyftan går inte mellan den som har ett arbete och den som inte har ett arbete. Den stora klyftan går mellan arbetslösa, sjuka, fattigpensionärer och lågavlönade på ena sidan och på den andra sidan de som sopar hem vinster på aktier och obligationer, har extremt höga löner och tar hem stora vinster på fastighetsaffärer i bostadsbristens Sverige.

Den stora klyftan blundar högerpartierna för!

Bror Perjus

Högerregeringen misstror Svenska Folket. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap.

Det knakar i högerregeringens fogar. Alliansen är under upplösning. Paniken sprider sig. Desperationen blir allt djupare. Småpartierna kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Årets Almedalen framstår som de borgerliga partiernas Waterloo.

Utbildningsministern Jan Björklund trampar nu vatten med förtvivlans mod. Ju mer han reformerar ju sämre blir svenska ungdomars skolresultat. Hans stora teori är misstro. Misstro är för övrigt det som präglar hela högerregeringens människosyn och därmed deras politik. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap till Svenska Folket.

Björklund misstror unga människors eget intresse av studier, bildning, kunskap. Därför måste betygsjakten skärpas. Resultatet blir stress och hets som pressar ut allt fler från en nödvändig och utvecklande utbildningsgång. Reformeringen av gymnasiets yrkeslinjer artar sig till en katastrof. Allt färre ungdomar söker sig dit. De inser, i motsats till Björklund, att det är dumt att söka sig in i en återvändsgränd utan möjlighet till framtida studier på universitet.

När Björklund nu är på god väg att förstöra det svenska utbildningssystemet så föreslår han, som en sorts kompensation, att rika människor från andra länder, med idéer, kunskap och kapital, ska få en gräddfil in i Sverige.  Precis som om inte andra länder själva behöver sina väl utbildade medborgare.

Privilegierade människor i andra länder ska alltså få förtur framför politiska flyktingar, hårt pressade och utsatta människor som verkligen skulle behöva en fristad i Sverige. Det är ett cyniskt sätt att spela på egoismen. Björklund förändrar nu systematiskt och steg för steg bilden av Sverige från ett land som under Olof Palmes tid blev känt över hela världen för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, till ett land som främjar egoism, självupptagenhet och orättvisor.

Maud Olofsson, näringsminister och centerledare, står där med tårarna rinnande utför kinderna, utomordentligt sorgsen över sig själv och över att hon inte får fortsätta som centerledare. Hon hoppas få sitta kvar i regeringen som näringsminister, därför att det är ett så roligt jobb! Men vad har hon åstadkommit? Ingenting! Strulet med SAAB i Trollhättan är ett praktexempel på näringspolitisk inkompetens i en regering vars enda mål är att överlämna allt åt antingen marknaden, det kinesiska kommunistpartiets politbyrå, eller en tvivelaktig rysk industrimogul – strunt samma vem som tar över. Det är bara väljarna i vårt land hon misstror. De ska inte ha något inflytande över näringslivets utveckling.

Göran Hägglund är, hör och häpna, socialminister. Men vad har han gjort för de socialt utsatta i vårt samhälle? Ingenting annat än att han medverkat till en katastrofal försämring av sjukersättningen som kraftigt utökat köerna till kommunernas socialtjänst och försatt allvarligt sjuka människor i ekonomiskt krisläge. Han misstror de sjuka. Nu ska han i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna engagera sig för barn- och unga. Man anar det värsta.

Och han inleder stilenligt i Almedalen med att utpeka Sveriges ungdomar som en samling gangsters, tjuvar, knarkhandlare, väskryckare eller i bästa fall slöfockar som sover hela dagarna. Deras föräldrar utpekar han som ansvarslösa, släpphänta, ignoranter som vägrar tro att deras barn verkligen är kriminella. Snart har väl partiet en ledare rekryterad från Livets Ord i Uppsala!

Det vi ser är en regering i upplösningstillstånd. Två ministrar är på väg att få sparken av sina egna partier. En tredje vevar allt mer desperat med batongen. Och finansministern, Anders Borg, har inte ens längre råd med strumpor i sandalerna.

Med envisheten hos en samling öldruckna fotbollshuliganer klamrar de alla sig fast vid tanken på att ännu ett så kallat jobbskatteavdrag, som endast bidragit till ökad arbetslöshet, ska rädda dem från undergång. Men allt mer tyder på att riksdagen kommer att säga nej till ett femte jobbskatteavdrag, vilket regeringen betraktar som bottenpluggen i sin bräckliga farkost.  

Inte är det märkligt att regeringschefen Fredrik Reinfeldt förirrar sig ut i rymden, till en annan planet, förhoppningsvis bebodd av mindre otacksamma människor än folket på Tellus. För säkerhets skull tillsätter han en framtidskommission, kanske för att utröna vart hans så kallade regering kan ta sin tillflykt i livet efter detta.

Bror Perjus