Margot Wallström är en världspolitiker och en oerhört stor
tillgång för regeringen. Hennes idé om en ”feministisk utrikespolitik” har
gjort henne till ”en av årets främsta globala politiska tänkare” enligt den
ansedda tidskriften Foreign Policy.
Den ”feministiska utrikespolitiken” är en genial idé i flera
avseenden. Det är framför allt ett sätt att uppmärksamma de allra mest
förtrycka och fattiga bland alla förtryckta och fattiga, det vill säga kvinnorna,
men också barnen, den kommande generationen, som kvinnorna tar det största
ansvaret för.
Vidare är konflikten mellan de allra fattigaste och de allra
rikaste den främsta orsaken till våld och krig. Allra mest utsatta för våldet
och kriget är just kvinnor och barn, samtidigt som männen ofta gör sig själva
till krigets hjältar och en sorts förryckta macho-ideal för framtida
generationer.
Den ohyggligt destruktiva, resurskrävande och
miljöförstörande vapenindustrin, militären och våldet har alltid betraktats som
utrikespolitikens främsta medel. Med en ”feministisk utrikespolitik” kan helt
andra kvalitéer i utrikespolitiken lyftas fram; som dialog, samtal,
samförstånd.
Utrikespolitiken har alltid varit dominerad av män, oftast
av brutala manschauvinister som ägnat sig åt tuppfäktning av det allvarligare
slaget med kärnvapen som det ultimata tillhygget och mänsklighetens utplåning
som yttersta hot och konsekvens. Utrikesministrarna, försvarsministrarna generalerna
och vapenindustrins ägare och direktörer har nästan undantagslöst varit män.
Margot Wallström har, med den ”feministiska
utrikespolitiken”, skapat ett alternativ till denna primitiva, manschauvinistiska,
våldsfixerade utrikespolitik. Den ”feministiska utrikespolitiken” lyfter fram
kvinnors rätt och möjlighet att blanda sig i och gradvis förändra
utrikespolitiken i en fredlig och konstruktiv riktning.
Sådana analyser har varit i det närmaste obefintliga i våra
borgerligt och småborgerligt dominerade massmedier – det gäller också Sveriges
Radio och TV. Själv kan jag faktiskt inte påminna mig ha läst hört eller sett någon
enda djupgående, genomtänkt och initierad analys av vad begreppet ”feministisk
utrikespolitik” innebär och kan betyda för världspolitiken i framtiden. Det har
mest inskränkt sig till sådana infantila frågeställningar som; ”Vad hjälper egentligen feminism mot
ubåtskränkningar?”
Innan Margot Wallström blev utrikesminister så var hon FN:s
särskilda representant med uppdrag att uppmärksamma sexuellt våld i krig och
konflikter. Då bodde hon ensam i en lägenhet på 33 kvm på 39e våningen mitt i
New York. Jag får cellskräck bara jag tänker på att ta hissen upp till en sådan
lägenhet. Där fick hon bo ensam, långt från sin familj i Värmland och sova med
öronproppar för att slippa oljudet från gatan, avslöjar Hemmets Journal av alla
medier.
Då reste hon runt och granskade de fruktansvärda brott som ständigt
begås mot kvinnor i krig av adrenalin- och testosteronstinna hannar. Sedan
tillbaka till New York för att rapportera i FN om ohyggligheterna och så ut i
världen igen för att agitera mot våld och krig och kvinnoförtryck.
Under lediga stunder gick hon ut och jobbade som volontär
med soppkök, bära hem mat till gamla på Manhattan och hjälpa hemlösa i
kvarteret där hon bodde.
Innan hon fick uppdraget att rapportera om övergrepp mot
kvinnor i krig, så var hon Sveriges EU-kommissionär och en tid EU-kommissionens
biträdande chef. Och innan dess kulturminister, socialminister och
civilminister i Socialdemokratiska regeringar.
Hon har, tillsammans med sin man Håkan, genomlidit den djupa
outplånliga sorg det innebär att förlora ett barn, en son som föddes i april
1992 men avled kort efter födelsen.
Bror
Perjus