Vid flera tillfällen har jag stått och beundrat dessa gärdsgårdar och funderat på hur han gått till väga. Hur han letat stenar som passar ihop. Stora stenar och små stenar. Ojämna på en sida och jämna på en annan. Utbuktning på den ena stenen går in i inbuktning på den andra stenen. Trekantiga stenar är placerade intill varandra och bildar en fyrkant. Mindre stenar fyller tomrum mellan större stenar. Sten passar intill sten. Och hela gärdsgården ligger där jämn och stadig i hundratals meter och antagligen i hundratals år.
Det är ett oerhört tungt arbete. Stenar på 50 kilo och mera lyfts, passas in, byts ut, flyttas till ett annat ställe där de passar bättre. Mycket av arbetet utförs knästående. Annars skulle ryggen ha tagit slut mycket tidigare. Förr trodde jag inte att sådana arbeten utfördes nuförtiden. Jag trodde att alla stengärdsgårdar på Öland byggdes senast på 1800-talet. Men icke! Flera av dessa gärdsgårdar har byggts i vår tid.
Nu är hans knän är utslitna och hans ben är förlamade. Han sitter i rullstol. Han är ensamstående. Klarar inte den dagliga skötseln av sig själv. Han har hemhjälp. Men det kommer ständigt olika och nya personer hem till honom för att hjälpa denna ensamstående, forna kraftkarl med det mest intima. Det står han inte ut med. Men han är inte sjuk, enligt den medicinska logik som Försäkringskassan försetts med. Därmed får han ingen sjukersättning. Förlamade ben är ingen sjukdom. Han har en 25-procentig arbetsförmåga, med förlamade ben, sittande i rullstol i sitt hem, med full hemhjälp och anses därför behöva hjälp med att ta sig över en tröskel in på arbetsmarknaden.
Men han söker inget arbete. Få arbetsgivare anställer rullstolsburna byggare av stengärdsgårdar. Alltså får han heller ingen a-kassa. Så allvist är det ordnat av den märkliga regering som vårt land försetts med. Ska han efter ett långt och omänskligt hårt arbetsliv gå till Socialkontoret och be om pengar för sitt uppehälle? Då tvingas han säkert att sälja det lilla hus han byggt med egna händer i den trakt där hans närmaste bor, i den miljö där han är uppväxt och alltid bott och där hans käraste minnen finns.Det är förstås vanvett! Så får människor inte behandlas! Vi måste släppa loss vårt raseri!
Denna märkliga regering motiverar sakernas tillstånd med att de vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. De vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden för en rullstolsburen byggare av stengärdsgårdar, för en man som byggt trösklar av tunga stenar mellan gårdar och fält, med sina egna händer, knästående, år efter år, meter efter meter i hundratal. Han älskade sitt arbete med stengärdsgårdarna. Han förevisade dem stolt. Människor som såg resultatet av hans arbete trodde knappt det var sant. Inga trösklar i världen skulle ha förhindrat honom från att bygga gärdsgårdar, om han bara kunnat resa sig från sin rullstol och åter ställa sig på knä för att foga sten till sten. Han behövde ingen hjälp med att sänka någon tröskel.
Ansvarig statsminister är Fredrik Reinfeldt, en aningslös, medelålders, renrakad, kostymklädd man från stockholmsförorten Täby, med ögon som en cockerspaniel och huvudet på sned, förklarande tillvarons mysterier för oss alla, men med en ytterligt begränsad arbetsförmåga – i vart fall när det gäller att bedöma behovet av sänkta trösklar.
Ansvarig socialförsäkringsminister är Ulf Kristersson, hurtigt vältalig och en blick som föreställer medkänsla med alla, som i enlighet med hans filosofi inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden trots de ”sänkta trösklarna”. Arbetsförmåga? Kanske 165 procent! Kanske 65! Vem vet?
Ingen mäter Fredriks och Ulfs arbetsförmåga! Hur många stengärdsgårdar skulle de orka med att bygga, sittande i rullstol med förlamade ben?
Bror Perjus, författare