Nytt förslag: Döp om Svenskt Näringsliv till Svenskt Täringsliv!

Svenskt Näringsliv representerar inte svenskt näringsliv. Organisationen borde heta något annat. Förr hette den Svenska Arbetsgivareföreningen. Men det var också missvisande. Bättre vore Svenska Arbetsköpareföreningen, eftersom den faktiskt är en sammanslutning av arbetsköpare. 

Förr fanns det också en organisation som hette Industriförbundet. Också oegentligt eftersom organisationen bara representerade industrins ägare i bästa fall, men egentligen enbart de dominerande ägarna. Familjen Wallenberg som var och är de mäktigaste ägarna i vårt land, styrde det mesta i båda organisationerna. De bestämde att Svenska Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet skulle gå samman i organisationen Svenskt Näringsliv, som fortfarande bara representerar en mycket liten minoritet av ägarna, eftersom makten bestäms av hur mycket man äger, inte en medlem en röst som i demokratiska organisationer.

Anta att det svenska näringslivet skulle bestå enbart av de så kallade ägarna. Då skulle inte mycket bli uträttat. I praktiken ingenting. Anta att Marcus Wallenberg själv skulle stå ensam i SKFs Kullagerfabrik i Göteborg och försöka tillverka kullager. Det mesta talar för att resultatet skulle bli; inte ett enda kullager. Ingenting!

Arbetare och tjänstemän, till allra största delen organiserade i fackföreningar inom LO, TCO och SACO, utgör en mycket betydande del av svenskt näringsliv, kanske den allra mest betydande! De tillverkar ju kullagren och bilarna, styckar köttet, bakar limporna, röjer i skogen och kör pappersmaskinerna och tryckpressarna och bygger hus och vägar.

Nu är det också så vist ordnat att Svenskt Näringsliv och alla dess underorgan förhandlar med fackföreningarna om löner och arbetsvillkor för såväl tjänstemän som arbetare. Alltså förhandlar Svenskt Näringsliv med en annan del av svenskt näringsliv om arbetsvillkor och löner på den så kallade arbetsmarknaden. Så det blir ju lite förvirrande då med begreppet svenskt näringsliv!

Den omvända ordningen borde också gälla, d v s att fackföreningarna förhandlar med Svenskt Näringsliv om direktörernas arbetsvillkor, vinster och löner och bonusar och pensionsavtal och avgångsvederlag och allt var det heter för att motivera deras kopiösa inkomster, som i många fall på en månad motsvarar vad landets statsminister tjänar på ett år. Dessutom flyger de omkring i privata jetplan med sina fruar, vilket delvis tycks utgöra deras arbetsmiljö och samtidigt kostar miljoner.

För övrigt antyder namnet Svenskt Näringsliv, att det bara är de privat ägda företagen i landet som är närande. Underförstått är statlig och kommunal verksamhet tärande. Men anta att det inte fanns några skolor, sjukvård, äldreomsorg, kollektivtrafik, bostäder med mera – då skulle det heller inte bli några kullager tillverkade.

Ibland har man en känsla av att Svenskt Näringsliv är den mest tärande delen av svenskt näringsliv. Ändå tar deras företrädare sig ständigt rätten att tala för hela det svenska näringslivet. Och de borgerliga partiernas företrädare tjatar ständigt om att företagarnas villkor måste förbättras, samtidigt som de lika ivrigt agiterar för sämre villkor för arbetare och tjänstemän, med det märkliga motivet att ”sänka trösklarna till arbetslivet”.

Men att döpa om Svenskt Näringsliv till Svenskt Täringsliv vore kanske att ta i…  

Bror Perjus

Läs Thommy Berggren i DN idag! Se ”Godheten” av Stefan Jarl och "Inequality for all"! Valarbeta!

”Det är ur allas vår gemensamma kassa som denna självutnämnda överklass delar ut miljoner till varandra. Efter den 14 september måste den ekonomiska grisfesten få ett slut.” Säger Thommy Berggren! Med en vrede och inlevelse som vi sällan upplever i dagens samhällsdebatt och på våra politiska möten i arbetarekommunerna.

”Hur kan vissa få för sig att de ska ha miljonbonusar, i det ligger en sorts människoförakt. Att vissa människor skulle vara värda så mycket mer än andra… Osmakligt. Att jämna ut de sociala och ekonomiska skillnaderna borde bli valets stora fråga.” Fortsätter han!  

”Annika Falkengren på SEB har en årslön på 8,5 miljoner, en pension till ett värde av 130 miljoner plus en massa andra förmåner. Och hon, den nya vd:n för Svenskt Näringsliv, Carola Lemne, tjänar 490 000 i månaden, medan de sjuksköterskor jag nyligen träffade på Danderyds sjukhus har runt 20 000. Vad är det för ett jävla samhälle?”

Ja, det frågar man sig?

Heder åt DN Kultur som lyfter fram den här intervjun mitt i valrörelsen och skam åt SVT som inte vågar visa ”Godheten” mitt i valrörelsen.

Gå också och se ”Inequality for all” på biografen Forellen i Tyresö, måndag den 1 september kl 19.00. 

Bill Clintons arbetsmarknadsminister Robert Reich visar i den filmen hur de växande ekonomiska klyftorna sätter hela ekonomin i gungning. Det gäller Sverige, det gäller USA, det gäller framförallt den globaliserade ekonomin som mält sig ut ur alla former av demokratisk kontroll…

Det måste vi göra något åt, tillsammans!

Det är vad valet den 14 september handlar om!

Bror Perjus

DNs ledarskribent förnedrar läkarkåren

Läser dagens DN!

Noterar ännu en bekräftelse på den borgerliga skolpolitikens misslyckande. ”Mer än var tionde elev i Stockholms län går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet.”

Läkaruppropet mot den misslyckade vårdpolitiken har nu undertecknats av 6 630 läkare. Då passar DNs självutnämnda vårdexpert Hanne Kjöller på att förnedra hela den svenska läkarkåren. Redan före ”systemskiftet” skriver hon att landets läkare "har presterat erbarmliga siffror vad gäller patientkontakt”. Hon har absolut ingenting förstått. Det är precis det som är felet med dagens vårdpolitik, att patientkontakt betraktas som viktigare än att bota sjuka. 

Tänk om hennes nedvärdering av hela läkarkollektivet provocerar alla landets läkare att omedelbart underteckna Läkaruppropet!

Samtidigt som Kjöller breder ut sig över en helsida i tidningens huvudupplaga, återges i en liten undanskymd notis i stockholmsbilagan att Socialdemokraterna ”har full förståelse” för läkarnas protester.

***

På DN Debatt skriver återigen Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, att ”svensk ekonomi står stark utom på främst två områden, de höga marginalskatterna och regelverket på arbetsmarknaden.”

Visst! Sverige skulle kunna vara ett verkligt paradis för de rika, om bara skatterna sänktes ytterligare för de högst avlönade och arbetsgivarna fick behandla sina anställda precis hur som helst.

Men, nu ökar ju ändå klyftorna mellan rika och fattiga i Sverige snabbare än i något annat OECD-land! Blir dom aldrig nöjda?

***

Följer så Edward Snowdens kurragömmalek med det militärindustriella komplex som fortfarande dikterar USAs utrikespolitik. Vart ska han ta vägen? Kuba, Island, Vietnam, Equador eller Venezuela? Det är frågan! Det är inte utan att jag tycker lite synd om Barack Obama och John Kerry som tvingas hota en av den digitala epokens nya, unga frihetshjältar med livstids fängelse.

***

Fortsätter sedan med en artikel om domen mot Silvio Berlusconi som dömts till sju års fängelse för otukt med minderårig. Äntligen, får man väl utropa, kan Italiens demokrati kanske snart vara rensat från en av sina mest cyniska och manipulerande storkapitalister.

***

Noterar slutligen, med sorg i hjärtat, att en av vår tids allra största förebilder är på väg ur tiden. Kan avståndet mellan två människor moraliskt, intellektuellt och mänskligt bli större än det mellan Nelson Mandela och Silvio Berlusconi?

***

Obs, denna blogg har skickats direkt via National Security Agencys centraldator och befunnits oantastlig!

Bror Perjus