måndag 31 januari 2011

FULL SYSSELSÄTTNING

Den främsta och viktigaste uppgiften för socialdemokratin är att återskapa full sysselsättning i vårt land. Idag har vi en massarbetslöshet på 7-8 procent, eller cirka 400 000 arbetslösa. Det allvarligaste är den ökande ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten. Vi måste återföra Sverige till en arbetslöshet på mindre än 3 procent, vilket motsvarar ungefär de som enbart är arbetslösa en kort tid som det tar att gå från ett arbete direkt till ett annat.
Därför är det en bra idé som ABFs ordförande Karl Petter Thorvaldsson lanserat. Han anser att kommande extrakongress i mars ska välja partiledning och sedan ajourneras till i november.
Under tiden ska partidistrikt och arbetarekommuner uppmanas att diskutera arbetslösheten och ta fram förslag på reformer för en full sysselsättning.
Det betyder att uppmärksamheten mot den politiska debatten under ett drygt halvår koncentreras mot massarbetslösheten i högerregeringens Sverige och samtidigt mot socialdemokratins diskussion om hur vi kan återskapa full sysselsättning. Det blir en landsomfattande debatt som kulminerar vid en fortsatt extrakongress i november.
Det är ett effektivt sätt att återta initiativet i kampen mot arbetslösheten.
Självklara socialdemokratiska reformer för full sysselsättning är livslång utbildning, bättre skola, ökad satsning på forskning- och utveckling, investeringar i infrastruktur och miljöförbättring, inte minst inom energiområdet
- men det finns utrymme för många fler förslag och idéer.
Det finns också mycket att göra inom arbetslivets område. Arbetstider, arbetsvillkor och arbetsmiljö måste förbättras. Anställningstryggheten undermineras nu av bemanningsbolag, tillfälliga anställningar och provanställningar som blir allt vanligare. Det är i första hand fackliga frågor, men det krävs också politiskt stöd i den kampen.
Skattepolitiken är viktig för solidariteten.
Jobbskatteavdragen har inte skapat några nya jobb. Själva ordet är en bluff. Men vi behöver inte återta skatteavdragen för de lågavlönade. Däremot kan vi återta skatteavdragen för de övre inkomstskikten - de har i kronor och ören räknat fått mycket större avdrag än de lågavlönade?
Varför inte förnya och bygga ut värnskatten med flera trappsteg som höjer skatten procentuellt vid låt säga 50, 60, 70 000 i månadslön o s v - d v s återinföra en progressiv skatteskala?
Bror Perjus

torsdag 20 januari 2011

SOLIDARITET

Socialdemokratin ska självklart utforma en politik som attraherar en majoritet av väljarna. Men det ska vara en politik som bygger på solidaritet, inte en politik som spelar ut olika grupper i samhället mot varandra.
Jag ogillar skarpt när någon säger att
”Vi måste ha en politik också för dom som jobbar. Vi får inte bli ett bidragsparti.”
Den som säger så har redan accepterat högerns samhällsanalys, antagit deras problemformulering och anpassat sig till deras retorik.
Högerns valseger visar, dessvärre, att de lyckats med att spela ut de allra mest utsatta grupperna i vårt samhälle mot varandra och därmed splittrat socialdemokratins väljarbas i två delar.
De så kallade jobbskatteavdragen har ställt lågavlönade mot arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade, handikappade, studerande ungdomar och vårdbehövande äldre människor.
Det handlar inte om skattesänkningen som sådan. Det handlar om motiven bakom och argumenten när man säger att jobbskatteavdragen ”sänker trösklarna tillbaka till arbetslivet” för arbetslösa och sjuka. Hör ni hur falskt det ekar? De utgår alltså från att människor är arbetslösa och sjuka därför att a-kassan och sjukförsäkringen är allt för bra.
Det är djupt cyniska argument som bidragit till att föra Sverigedemokraterna in i riksdagen. När man ställer de mest utsatta grupperna i vårt samhälle mot varandra, så öppnar man dörren på vid gavel för fascismen.
Vi ska absolut inte spela med i det spelet - vårt allra viktigaste politiska uppdrag är att återskapa solidariteten med dem som har det sämst.
Sanningen är ju att det saknas tillräckligt många jobb. Det finns över 400 000 arbetslösa och färre än 50 000 lediga jobb enligt Arbetsförmedlingen. En betydande andel av de arbetslösa saknar dessutom utbildning och kompetens för de arbeten som finns.
Det allra flesta av de sjukskrivna är helt enkelt sjuka. Den brutala stupstock i sjukförsäkringen som högerregeringen infört drabbar många människor fruktansvärt hårt. Här har vi som socialdemokrater inte sagt ifrån tillräckligt kraftfullt.
Det finns upprörande vittnesmål - senast i LO-tidningen - om självmord, cancersjuka som inte har råd med sin medicin, diabetiker utan ben som tvingas till arbetsförmedlingen, barn till sjukskrivna föräldrar som inte har råd med skolutflykter, familjer som tvingas sälja sina bostäder och andra värdesaker för att få så kallat försörjningsstöd, socialbidrag.
I flertalet av våra kommuner ökar nu socialbidragen kraftigt på grund av utförsäkringarna från sjukförsäkringen.
Jobbskatteavdragen har naturligtvis inte skapat ett enda nytt jobb. Istället har vi nu en massarbetslöshet på ca 8 procent, här i vårt land där vi varit vana vid full sysselsättning.
Full sysselsättning är solidaritetens och välfärdssamhällets främsta verktyg och därför den viktigaste kortsiktiga, konkreta politiska uppgiften för partiet. Det ska jag återkomma till i nästa blogg.
Bror Perjus

lördag 8 januari 2011

Eliasson, Sommestad, Elmgren

Jan Eliassons inlägg nyligen i Aftonbladet uppskattar jag mycket. Han är dessutom en person med utstrålning och integritet som partiet har stort behov av i dessa tider. Hans inlägg har fått starkt stöd av Lena Sommestad som också för en värdefull diskussion i sin egen blogg och på flera andra håll. Slutligen vill jag också uppmärksamma Bo Elmgrens konstruktiva bidrag. Här börjar en ny långsiktig socialdemokratisk linje formas som jag tror mycket på. Låt oss bygga vidare på den!

Bror Perjus

måndag 3 januari 2011

Ingen finanskris, demokratikris däremot!


Låt mig utgå från en artikel om den så kallade finanskrisen, formulerad ungefär så som sådana artiklar brukar vara formulerade, den här gången av Henrik Brors i DN den 31 december.
”Det avslöjade fusket med statistiken för statsfinanserna i Grekland ledde i våras till chockreaktioner bland finansaktörerna som drog slutsatsen att ett eller flera euroländer kunde gå i konkurs. Riskpremien på statsobligationer i länder med stora skulder drevs i höjden med stora ränteskillnader som följd.”
Men nej!
Det var knappast några ”chockreaktioner” bland ”finansaktörerna”.
Snarare fick ”finansaktörerna” glädjefnatt när nya möjligheter till stora spekulationsvinster uppstod. Grekland var i akut behov av nya stora lån från ”finansaktörerna” som därmed kraftigt kunde höja räntorna och sopa in stora räntevinster på nya lån till Grekland. ”Finansaktörerna” kunde kräva ut ännu högre räntor därför att de visste att övriga EU-länder och i sista hand IMF, d v s övriga industriländer, skulle gå in med skattemedel och hjälpa Grekland betala de nya ockerräntorna.
”Men finansmarknaden litar inte på EU-politikernas försäkringar om att inget EU-land ska tillåtas gå i konkurs och därför hotar nya spekulationer Portugal och Spanien nästa år,” berättar Henrik Brors.
Fel igen!
Finansmarknaden” är övertygad om att inget land ska gå i konkurs!
Därför hotar nya spekulationer mot Portugal och Spanien. Om ”finansmarknaden” trodde att Portugal skulle gå i konkurs så skulle inga pengar lånas ut till Portugal, eftersom risken då vore överhängande att pengarna inte skulle betalas tillbaka till långivarna.
Den här artikeln av Henrik Brors inleds med följande förutsägelse:
 20011 kan bli ett avgörande år när de internationella finansspekulanterna driver EU mot vägskälet med alternativen eurosammanbrott eller finanspolitisk union”.
Det kan möjligen vara en riktig förutsägelse.
Men det intressanta i den meningen är att skribenten, för ovanlighetens skull, råkat använda det korrekta begreppet ”finansspekulanter”. Men begreppet ”spekulant” är kontroversiellt i en tidning som ägs av en stor finansfamilj som oundvikligen och ständigt ägnar sig åt just spekulation.
Därför känner skribenten, medvetet eller omedvetet, ett behov av att något dämpa det negativa intrycket genom att i fortsättningen använda sig av mera neutrala begrepp, som exempelvis ”finansaktörerna”.
Inte helt fel, men mycket mera diffust.
Senare används begreppet ”finansmarknaden”.
Helt fel!
Marknaden är den geografiska plats, det fysiska sammanhang eller det ”digitala” nätverk där uppgörelserna om lån träffas och administreras. ”Marknaden” kan inte, precis som ett pokerbord, eller en kortlek, tänka, ”lita på” eller misstro någon…
Gemensamt för praktiskt taget alla rapporter om den så kallade finanskrisen är att de snarare döljer än förklarar för allmänheten vad som sker. Det kan bero på att skribenten själv inte förstår vad som sker och därför inte kan skildra skeendet på ett begripligt sätt. Det andra skälet kan vara att sanningen är alldeles för kontroversiell för den som äger massmediet där rapporteringen sker.
För övrig finns det ingen ”finanskris”!
Krisen är politisk!
Det är kris för demokratin, därför att den nationellt begränsade demokratin inte förmår att reducera de enorma mängder spekulationskapital som är i omlopp och som används för att, med upprepade spekulationsattacker, dränera staterna på deras ekonomiska tillgångar.
Om Grekland, Spanien, Portugal och övriga länder kunde ta in pengarna från spekulanterna i form av skatt så behövde staterna inte låna pengarna till ockerräntor.
Finansmarknaden fungerar perfekt som ett pokerbord där spelet pågår för fullt. Korten förefaller dessutom vara märkta, eftersom det är spekulanterna som vinner hela tiden.
En intressant ideologisk fråga att diskutera för socialdemokratins kriskommissioner.
Bror Perjus





lördag 1 januari 2011

Om köpet av bulvaner

Svenskt Näringsliv företräder nära 60 000 medelstora och stora företag i Sverige. I praktiken styrs organisationen av de stora koncernernas dominerande ägare och koncernledningar grupperade kring SE-Banken och Handelsbanken. Tongivande är sådana som kusinerna Jacob och Marcus Wallenberg och H&M-grundaren Stephan Persson, världens trettonde rikaste person.

Deras koncerner finns över hela världen. Svenskt Näringsliv är alltså inte så specifikt ”svenskt”. Begreppet ”Näringsliv” är heller inte särskilt betecknande eller upplysande. Organisationens främsta syfte är att maximera kapitalägarnas vinster i Sverige. Vi kan nog vara rätt säkra på att de verkar för att maximera sin vinst även i andra länder.
På sin egen hemsida påstår de sig ha som långsiktigt mål att ”Sverige skall återta tätpositionen i den internationella välståndsligan”. Man undrar varför inte alla andra länder där koncernerna verkar ska ”återta tätpositionen”?
Organisationen har pytsat in fyra miljoner i PR-byrån Prime som leds av förre SSU-ordföranden Niklas Nordström. Syftet var, påstås det, att påverka Socialdemokratiska partiet i mer tillväxtvänlig riktning. Ganska snålt tilltaget, får man nog säga, med tanke på att enbart Stefan Persson anses god för 160 tusen miljoner kronor, för att inte tala om alla de tusentals miljarder som övriga ”näringslivsföreträdare” sitter på.
Men eftersom socialdemokratin alltid varit tillväxtvänligt så förefaller syftet dessutom vara lite märkligt. I själva verket handlade det, tror jag, om att öka acceptansen för kapitalvinster. Men det verkar heller inte vara så särskilt nödvändigt med tanke på att vinstandelen i Sverige och flertalet industriländer under de senaste decennierna stadigt ökat på bekostnad av löneandelen.
Självklart låter det bättre att kämpa för ”ökad tillväxt” och Sveriges ”position i välståndsligan” än att öka vinsterna för redan superrika. Därför hävdar organisationen att ökad tillväxt endast är möjlig via ökade vinster för kapitalägarna, som kapitalägarna i sin tur kan investera i ny produktion och - simsalabim - så ökar tillväxten…
I verkligheten förhåller det sig tvärt om. Om mer av produktionens överskott går till löner för de lägst avlönade och till att förbättra det sociala skyddsnätet för alla, så ökar efterfrågan och därmed - simsalabim - tillväxten. Fördelen med en sådan tillväxt styrd av de mest behövande är att de varor och tjänster som då produceras är sådant som människor behöver, istället för den bisarra lyxproduktion som drivs fram av ständigt ökande kapitalvinster.
Slutligen kan man också fråga sig varför Sverige absolut ska ”återta tätpositionen i den internationella välståndsligan”? Kanske vore det bättre om Bangladesh fick avancera något i den ligan.
Slutsatsen är väl att Socialdemokratiska Arbetarepartiet inte ska lita allt för mycket på Svenskt Näringsliv. De har givetvis all rätt att kämpa för sina intressen, men de kunde göra det med öppna kort och utan att köpa bulvaner inom motpartens politiska parti.
GOTT NYTT ÅR!
Bror Perjus