Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon

Läser alltid Johan Cronemans uppfriskande mediakrönikor på DN Kultur. Idag tar han itu med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som i söndagens Agenda invigde ”OS i hyckleri”, eftersom hon som en ”politisk markering” avstår från invigningen av OS i Sotji, Ryssland, som hon kallar för ”Putins propagandajippo”.

Croneman är kritisk. Regeringen har ingen linje i frågan, menar han. Det har han förstås rätt i. Den här regeringen har snart ingen linje alls i någon fråga. Och allt värre blir det nog. Under det nu påbörjade Supervalåret kommer förmodligen alla tåg att spåra ur. 

Kulturministerns markering var, enligt Croneman, bara en ”försiktig skrapning med foten, som gör sig fint i Agenda en söndagskväll”. Och ännu värre var det med OS i Kina. Där vågade regeringen inte ens ”skrapa med foten” på grund av landets ”stoora marknad”.

Nu förhåller det ju sig så att idrottarna, olympierna själva, är förbjudna att göra politiska markeringar under viktiga tävlingar. Det är förstås en allvarlig inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheter som även idrottare ska vara garanterade enligt en FN-deklaration.

Emma Green Tregaro, höjdhoppare, fick exempelvis redan vid VM i somras anmärkning för att hon målat naglarna regnbågsfärgade till stöd för de homosexuellas, d v s de mänskliga rättigheterna i Ryssland. I söndagens Agenda påstod emellertid, Stefan Lindeberg från Svenska Olympiska Kommittén, SOK, att olympierna har fullständiga mänskliga fri- och rättigheter. De får säga vad de vill, förtydligade han, bara de inte gör det på OS-arenan så att någon hör vad de säger eller ser vad de gör. 

Själva OS-arenan och tävlingarna ska hållas rena från politiska aktioner, betonade han, vilket kulturministern plötsligt höll med om, trots sin egen ”politiska markering” att ”skrapa med foten”. Men vad ansåg då Lindeberg om kulturministerns ”politiska markering”? Det fick han aldrig någon fråga om av programledaren Anders Holmberg, påpekar Croneman som därför menar att Agenda ska läggas ned och starta om med en ny redaktion och helt nya tankar.

Hade det inte varit bättre att fråga Lindeberg vad han anser om att Vladimir Putin gör hela OS-invigningen till sitt eget ”propagandajippo”, enligt Sveriges kulturminister. Är inte det en olämplig ”politisk markering”, i klass med att måla naglarna, så säg!

Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon och samtidigt förbjuda alla andra att säga vad de tycker om detta?

”Finns det någon enda svensk politiker som inte mumlar i skägget, som driver en egen linje, är konsekvent, modig, tydlig och till och med lite aggressiv”, frågar till sist Croneman uppgivet. Han saknar uppenbarligen Olof Palme och möjligen också Håkan Juholt, åtminstone efterlyser han en fräck socialdemokrat…

Bror Perjus

Med ett barnhemsbarn som statsminister, blir Sverige ett bättre land att leva i!

Håkan Juholt jagades bort från partiledarposten. Han var enastående politiskt slagkraftig. Upplevdes till en början som ett stort hot mot borgerligheten. Nästan som Olof Palme i sina bästa stunder. Men han gjorde för många enkla misstag. Dessutom jagades han av en skock kråkfåglar i tidningar, TV och radio...

Nu tycks där infinna sig något av ett dåligt samvete. Få se hur länge det håller i sig?

***

En gammal vän till mej, Stefan Löfven, valdes till ny partiordförande. Metallare från krigsindustrin, Hägglunds & Söner i Örnsköldsvik, som faktiskt länge varit engagerad i kampen för internationellt solidaritet, fred och nedrustning och mot kärnvapen.

Han är en person med många bottnar, kan jag försäkra, med en mycket sympatisk framtoning, lite blyg, ödmjuk men klarsynt och djupt och starkt engagerad för dem som har det svårt i samhället.

Socialdemokratin har valt ett barnhemsbarn som sin ordförande!

När socialdemokratin genomlider den värsta krisen i partiets historia, så väljer partiet en ordförande, för första gången, direkt från fackföreningsrörelsen. Partiet väljer IF Metalls förbundsordförande som aldrig suttit i riksdagen, som knappt ens varit kommunalpolitiker såvitt jag vet.

Det är ett lämpligt svar till alla som fått för sig att socialdemokratin inte ska samverka så nära med fackföreningsrörelsen OCH till alla som tror att fackföreningsrörelsen ska samverka lika bra med borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

***

Arbetslösheten stiger kraftigt. Särskilt långtidsarbetslösheten. Något måste göras snabbt, säger näringsminister Annie Löf. Vänta och se tills konjunkturen vänder, svarar finansminister Anders Borg. Kan splittringen bli mer avslöjande?

Risken finns att det vänder nedåt, i riktning mot avgrunden…

Nu när arbetslösheten stiger så har högerregeringen inte längre råd att använda sitt främsta medel mot arbetslösheten, jobbskatteavdraget! Något fel är det på logiken.

***

På DNs ledarsida avslöjas obarmhärtigt att statsministerns hustru, landstingsrådet Filippa Renfeldt, är huvudansvarig för den huvudlösa affären med vårdcentralen Serafen i Stockholm. Den såldes till läkarna för 694 500 kronor, som sålde vidare till ett riskkapitalbolag för minst 20 miljoner kronor. Statsministern själv, Fredrik Reinfeldt, svär sig fri. Hänvisar till Stockholms Läns Landsting som leds av hans hustru. Men de talar förstås inte politik i sängkammaren. Om det är där de träffas?

***

Carema Care bedriver äldrevård på flera håll i landet under stundom skandalösa former. Vinsterna pressades upp till extrema nivåer, 33,4 procent på eget kapital. Det betyder att ägarna tjänat igen allt de satt in i företaget på mindre än tre år.

Vinstökningen genomfördes via brutala rationaliseringar, färre och hårt driven personal samt sämre vård för de boende, nedkissade blöjor, ensamhet, undernäring och för tidig död.

Därefter såldes bolaget till brittiska 3i för 1,85 miljarder kronor, som i sin tur sålde för 8,3 miljarder till två andra riskkapitalbolag, Triton i skatteparadiset Jersey och amerikanska KKR. Kopiösa mängder skattepengar hamnade i skatteparadis!

Detta är mönstret för privatiseringarna!

Först försämras verksamheten radikalt, vilket snabbt ökar vinsten. När vinsten är på topp, innan skadorna upptäcks, säljs bolaget och den verkligt stora vinsten kammas hem. Det räcker inte med att bara förbjuda vinst, eftersom den stora vinsten kapas hem vid försäljning av hela anläggningen. Det avslöjar hur ekonomiskt vanvettigt det är att ö h t privatisera vårdcentraler, skolor och äldreboenden.

***

På dagens kultursida i DN skriver professor Sven-Eric Liedman om den allt värre situationen i den svenska skolan. Erfarenheter från Finland blir till en hård uppgörelse med Göran Perssons kommunalisering av skolan.

Än värre är Jan Björklunds primitiva krav på kadaver- och katederdisciplin, betygshets, rapportmani och förlamande kontrollsystem som är på väg att helt förstöra den svenska skolan. Ovanpå detta kommer Björklunds maniska reformiver som skapat en outhärdlig stress i skolan. Ingen vet från den ena dagen till den andra vad som gäller.

Slutligen en explosiv utveckling av privata skolor, som leder till allt större segregering och sämre resultat för alla. ”I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre”, slår idéhistorikern Sven-Eric Liedman fast.

Apropå det!

Stefan Löfven brukade också läsa idéhistoria, på lunchrasterna när han jobbade på Hägglunds & Söner i Övik…

***

Till sist, Henrik Berggren, krönikör i DN. Han har inget som hopp om högerregeringen. Men han vädjar till socialdemokratin. ”Ta bort vinst- och destruktiva utvärderingssystem inom välfärden”!

Snart vädjar alla om att det här landet åter ska få en socialdemokratisk regering, ordning och reda, jämlikhet och rättvisa.

Gärna med ett barnhemsbarn som statsminister!  

Bror Perjus

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik, så känner jag alltid ett starkt behov av att försvara den utsatte. Dessutom upplevde jag Håkan Juholt som en mycket inkännande, inspirerande och engagerad politiker med stor förmåga att också entusiasmera människor omkring sig och hela det socialdemokratiska partiet. Jag var med och valde honom som partiledare vid extrakongressen. Och då står man upp för sitt beslut.

Han var i sin tur fullkomligt kompromisslös i sin uppställning för utsatta, för sjukförsäkrade och arbetslösa som förlorat sin ersättning på grund av högerregeringens drakoniska bestämmelser. Han inledde med ett oerhört starkt tal vid partikongressen, där jag särskilt berördes av att han tog upp den ökande barnfattigdomen som är en skam för vårt land.

Ett annat tema som berörde mej starkt var hans breda kulturella engagemang och inlevelse. Just detta, tror jag, skakade om socialdemokratins politiska motståndare. De såg framför sig en socialdemokratisk partiledare som var på väg att få med sig betydande delar av landets författare, skådespelare, musiker och konstnärer – vilket är mycket värdefullt för ett parti. Men det är också bra för kulturen med en politisk ledare som inser kulturens oerhört stora värde för människor och för samhället.

Håkan Juholt retoriska förmåga, förmågan att tala på ett sätt som gick rakt in i åhörarnas hjärtan var inspirerande. Han satte fart på tankar och idéer hos den som lyssnade på honom. Därtill kom en debattförmåga som, sammantaget, gjorde honom till den ojämförligt starkaste partiledaren i vårt land.

Därför försvarade jag honom som partiledare in i det sista.

Alla de här egenskaperna har Håkan Juholt givetvis kvar fortfarande. Det visade han också vid sitt avskedstal i Oskarshamn. Därför får vi hoppas att partiet även i fortsättningen ser till att använda hans tjänster på ett bra sätt.

Det var ingen tvekan om att han hade blivit en lysande partiledare för socialdemokratin, om det inte varit för hans olyckliga tendens att då och då slinta i argumentationen. Han var lite som en schackspelare som gjorde två drag, men inte  riktigt tänkt igenom det tredje draget. Och ibland tänkte han bara ett drag framåt.

Anledningen till att processen med hans avgång blev så långt utdragen är djupt mänsklig. Det socialdemokratiska partiets människosyn kräver att dess ledning hanterar utsatta människor med största hänsyn. Och det gäller också en partiledare.

Och det gjorde ledamöterna i Verkställande Utskott och partiledning med stort tålamod och ömsinthet. Själv visade Håkan Juholt en närmast osannolik styrka och kampanda som orkade hålla ut så länge under sådant hårt tryck.  

Nu gäller det för partiet att samla sig kring en ny partiordförande så snart som möjligt. Men det krävs också ingående diskussioner på alla nivåer om den framtida politiken. Det finns flera avgörande principfrågor som är oklara inför framtiden.

Bror Perjus

Juholt sopade golvet med borgerlighetens ledare

Håkan Juholt gjorde återigen en lysande insats i riksdagens partiledardebatt. Han sopade golvet med de borgerliga partiernas företrädare. I sitt kraftfulla inlägg avslöjade han hur högerregeringen håller på att sälja ut Sverige. Vårdcentraler som etablerats och byggs upp för skattemedel, köps in av en privatperson för 700 000 kronor och säljs omedelbart för 20 miljoner kronor. Etableringsrätt för privatskolor säljs ut på aktionsporten Blocket.

Den ena skandalen i privatiserad äldreomsorg efter den andra avslöjas. Skolorna drabbas av betygsinflation och minskad lärartäthet. Och ändå hotar regeringen med att tvinga motvilliga kommuner att i snabbare takt sälja ut gemensam, skattefinansierad  verksamhet.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt var i stort sett svarslös. Det enda han hade att komma med var att fortfarande är flertalet skolor, sjukhus och vårdinrättningar gemensamt ägda.

I ett replikskifte med centerpartiets Annie Löf avslöjade Håkan Juholt obarmhärtigt svagheterna i högerregeringens arbetsmarknadspolitik. Centerledarens enda insats var att försvara den sänkta restaurangmomsen, eller som Juholt formulerade det, att göra hamburgarna fem kronor billigare. Mer tydligt än så kan högerregeringens tomhänthet inte beskrivas.

Mot det ställer socialdemokratin resurser ett brett reformprogram för bättre skolor, med ökad lärartäthet och högre utbildning för att göra ungdomar anställningsbara i branscher där de kan tjäna tillräckligt för att försörja sig. Juholt betonade också hur viktigt det är med forskning, utbyggnad av infrastrukturen, tunnelbanan i Stocholms-regionen, järnvägar och vägar och en klimatsmart ombyggnad av hyresbostäderna i de så kallade miljonprogrammet, för att skapa arbeten åt alla och bygga Sverige starkt inför framtiden.

Jobbskatteavdraget har, enligt högerregeringen, varit deras främsta reform mot arbetslösheten. Nu när arbetslösheten ökar på allvar, så har man plötsligt inte råd med jobbskatteavdrag, noterade Juholt. Hur hänger det ihop?

I en dialog med nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt analyserade han situationen på arbetsmarknaden där framförallt unga människor, men också äldre, nu tvingas allt mer till tillfälliga anställningar i långlönebranscher. Det ena korttidsvikariatet staplas på det andra. Deltidsanställningar blir allt vanligare. Ibland innebär det uppsplittrad arbetstid, d v s att man får gå och arbeta först en stund tidig morgon, sedan gå hem och ta en lång paus och så arbeta några timmar sen eftermiddag. Allt fler unga människor rings in för att arbeta endast några timmar samma dag.

Det här är en återgång till forna tiders daglönearbete som präglade arbetsmarknaden tidigt 1900-tal, innan vi hade en stark facklig och politisk arbetarrörelse som kunde ställa krav på anständiga anställningsvillkor. Efter fem års högerregering är vi tillbaka i en sådan situation. Det är i många fall t o m värre nu med korta timanställningar och mycket oregelbundna arbetstider.  

Håkan Juholt och Jonas Sjöstedt var eniga om att kräva ett socialt protokoll, d v s regler inom EU som förhindrar den här katastrofala utvecklingen som präglar hela den europeiska arbetsmarknaden.

Bror Perjus

Tragiskt, om de rika tvingas betala!

Morgontidningarna i Stockholm fortsätter med sitt frenetiska misstänkliggörande av socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt. I ledare, kommentarer och på nyhetsplats ägnar de sig åt att märka ord, hård-dra formuleringar, förvränga och medvetet missuppfatta allt han säger.

På nyhetsplats plockar DN fram Nils Weidstam från mobiloperatörernas branschorganisation. Han får förklara hur befängt det är att ge alla människor i hela landet möjlighet att kommunicera via mobiltelefon. För att ytterligare belysa hur verklighetsfrämmande Håkan Juholts tankar är citeras professor Jens Zander vid KTH som ställer den retoriska frågan;

”Skulle du vilja att varje väg hade belysning överallt?”  

Vaddå, vi har ju inte bara vägbelysning i det här landet utan också miltals med elljusspår i våra skogar, för att inte tala om alla skidliftar på fjällsidorna!   

Men Håkan Juholt befinner sig i fint sällskap. Även Barack Obama har ådragit sig DNs missnöje. Ledarskribenten Gunnar Jonsson är mycket upprörd över att de rika i USA med höjda skatter kan tvingas bekosta såväl sänkta arbetsgivaravgifter, som nya tåg och USAs budgetkaos.

Det vore en ”tragedi”, tycker hr Jonsson.

Det finns värre tragedier, enligt min uppfattning. Men kanske är det något jag missuppfattat?

Bror Perjus

Ska vi räddhågat lägga oss så nära högerregeringen som möjligt?!

Så kom då äntligen en seriös förstasida i DN med socialdemokratins ledare Håkan Juholt som faktiskt handlar om hans politiska budskap; ”Kräver nya tuffare regler . S-ledaren vill öka pressen på bolag i avreglerade branscher”.

En utmärkt artikel. Inga efterslängar, inget trams. En genomgång av vad han vill i några helt  centrala samhällsfrågor. Mobiloperatörer ska ge service i hela landet. Apoteken ska sälja även sådana läkemedel som efterfrågas av färre. Staten ska se till så att järnvägarna fungerar, även vintertid. Elbolagen ska inte kunna ta ut hur hutlösa priser som helst.

Men så finns där också en snusförnumstig kommentar, analys kallas det, av Maria Crofts, som avfärdar allt han säger som ”orealistiskt och dåligt genomtänkt”, precis som om Maria Crofts är en överlägsen tänkare som rakt upp och ned kan avgöra hur genomtänkta Håkan Juholts ideér är.

Det räcker inte längre med att socialdemokratisk politik avfärdas på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. Numera måste även politiska kommentatorer på nyhetsplats omedelbart och i anslutning till ev sossevänliga nyhetstexter avfärdas, för säkerhets skull. Det tyder på att dessa socialdemokratiska tankar är farliga på något sätt.

Men det finns ytterligare en aspekt på detta.

Det är utan tvivel mycket svårare att vara visionär som Håkan Juholt, än att bara komma med alternativa förslag, exakt formulerade, väl förankrade och helt återförsäkrade men ytterligt marginellt annorlunda än de regler som redan gäller eller de reformförslag som högerregeringen redan lanserat.

Det är svårare att komma med tankar om radikala förändringar än att räddhågat lägga sig så nära borgerligheten som möjligt.

Det fick Olof Palme fan för!

Det får också Håkan Juholt uppleva i ett oändligt mycket brutalare mediaklimat.

Men det ska inte få oss socialdemokrater att avstå från att tänka radikalt, fritt och visionärt.

Bror Perjus

Vi socialdemokrater är inte en bättre sorts människor!

Vi är inte socialdemokrater därför att vi tror att vi är en bättre sorts människor och mera moraliskt högtstående än andra. Det är vi bevisligen inte. Vi är socialdemokrater därför att vi anser oss ha en bättre idé om hur samhället ska vara organiserat.

Per-Albin Hansson hade två fruar samtidigt. Tage Erlander framstår som oantastlig. Hans fru Aina lämnade efter hans död tillbaka en bunt använda pennor han tagit hem från sitt arbete. Olof Palme förföljs in i evigheten för att hans son fått ett stipendium vid Harvard. Ingvar Carlsson tycks, som Erlander, sakna vanliga, mänskliga moraliska defekter. Göran Persson knyckte lösgodis. Mona Sahlin köpte Toblerone för regeringens kreditkort. Håkan Juholt fick för stor ersättning för sitt dubbelboende. Även om han var i god tro, liksom ett stort antal andra riksdagsledamöter, så har han betalat tillbaka pengarna, i strid med sin omoraliska framtoning.

Men allt detta är ju på sin höjd små förseelser som vi alla gör oss skyldiga till, oavsett vilket politiskt parti vi företräder. Två fruar är kanske ett gränsfall? Men Per-Albin var kär i båda två! Silvio Berlusconi däremot förbrukar skamlöst prostituerade, unga kvinnor. Det är något helt annat. Men det är okej, moraliskt sett, eftersom Berlusconi är för prostitution och därmed lever som han lär.

Men skulle det handla om djupgående korruption som präglar hela samhällen? Ja, då skulle det vara allvarligt! Och utan effektiv medial bevakning kan det utvecklas därhän. Men svenska politiker är genomgående sagolikt moraliskt högtstående. Det gäller nog också borgerliga politiker. Sven Otto Littorin var kanske på gränsen…

Nåväl, vi har flera exempel på just socialdemokratiska partiordföranden som inte är moraliskt oantastliga. Därför ska de alla förföljas långt efter sin död. I varje notis, varje nyhetsartikel, varje intervju, varje personporträtt och i tjocka biografier ska det upprepas vad de gjort. Så ska det svenska folket övertygas om att socialdemokratiska ledare är för evigt förtappade, just därför att de sagt sig vilja ha ett jämlikt samhälle och därför att de lagt ned hela sin själ i just arbetet för ett mera jämlikt samhälle. De lever inte som de lär! Framförallt har de alldeles för höga löner. Även om borgerliga politiker har samma löner, så förlorar socialdemokratiska politiker sin moraliska trovärdighet på grund av sina höga löner.

Alla de storkapitalister och direktörer som tjänar tio eller hundra gånger så mycket pengar är mycket mera moraliskt högtstående än alla socialdemokratiska partiledare, eftersom de förespråkar ökade orättvisor, större ekonomiska klyftor och hårda tag mot alla som i sitt oförstånd inte begripit att skaffa sig miljoninkomster och miljardförmögenheter. Storkapitalister och direktörer lever upp till sina egna ideal. Sådant inger trovärdighet och respekt.

Men här infinner sig ett problem för de moraliskt högre stående. All forskning, allt sunt förnuft och all praktisk erfarenhet visar att det jämlika samhället, som är socialdemokratins bärande idé och mål, är bättre för alla än det ojämlika samhället. Till och med de rikare människorna mår bättre om klyftorna inte är för stora. Då behöver de inte känna sig så hotade av illvilja och avund, även om sådant är det mest moraliskt förkastliga som kan tänkas. Men denna fördel vill de inte riktigt kännas vid. Istället upplever de sig förtryckta av budskapet om jämlikhet, även om det väl ändå måste betraktas som en lindrig form av förtryck.

Nåväl, avslutningsvis!

Allt detta handlar om att borgerligheten saknar argument mot budskapet om jämlikhetens fördelar. Därför vill de hellre diskutera socialdemokraters privatmoral än vår uppfattning om hur samhället ska organiseras. Och massmedia hakar på. För journalister är det så mycket bekvämare att diskutera moralen än verkligheten.

Bror Perjus

DNs oslagbara smutskastning?!

DN har idag en text om att Håkan Juholt nu INTE begär ersättning för resor. Så begär han ersättning så är det moraliskt förkastligt. Men begär han INTE ersättning är det också misstänkt. Det här börjar bli fullkomligt surrealistiskt. I övrigt innehåller texten bara en upprepning av det som ältats i veckor nu. Plus ett citat om att Reinfeldt litade mer på Mona Sahlin än Juholt när det gäller Sverigedemokraterna. Citatet borde handla om Reinfeldts tillförlitlighet eftersom Sverigedemokraterna i allmänhet röstar med honom. DN ägnar sig enbart åt smutskastning för närvarande. Det tycks inte finnas några gränser, inga hänsyn, ingen som helst journalistisk hederlighet, ingen vilja att försöka vara opartisk och objektiv längre. Det här är ett - förhoppningsvis - oslagbart journalistiskt lågvattenmärke i landets största morgontidning!

Bror Perjus

Gustavssons förakt mot sin döda svärmor

Det värsta är nog dessa tusentals elaka, nedvärderande nålstick som nu så lättvindigt delas ut dagligen, dygnet runt, i artiklar på nyhetsplats och kultursidor och i ledare och krönikor, i alla de borgerliga dagstidningarna, men också i TV och radio, i nyhetsprogram, kaféprogram, satirprogram, talkshows och debattprogram.

Ofta är nålsticken omedvetna, de bara slinker fram därför att det ligger så nära till hands. Alla har genom mediadrevet blivit införstådda. Det behövs vara en blinkning så sitter det där. Det är som med mobbning. Ja, det är mobbning. Borde inte alla i alla medier tänka sig för ordentligt och besinna sig?

Det spelar inte någon roll just nu vem som är arbetarrörelsens ledare. Efter de brutala mediadreven mot Stig Malm, Wanja Lundby Wedin, Laila Freivalds, Mona Sahlin och det hittills allra värsta mot Håkan Juholt, behövs inte mer än förstuckna antydningar för att blåsa under misstron mot arbetarrörelsen.

”Bostadsbidrag” säger en stand-up-komiker i ett pratprogram i TV, följt av ett flinande ”hä, hä, hä….” Och då tänker ingen på orimliga hyreskostnader för flerbarnsfamiljer där föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller bara lågavlönade. Alla tänker på Håkan Juholt. Ledare för ett parti som vill göra allt för att förbättra villkoren för just dessa familjer, som högerregeringen gör allt för att klämma åt under förevändning av att de är för slöa för att lägga in en högre växel, eller ens stiga upp på morgonen och gå till ett arbete och klara sin försörjning själva, trots att de bevisligen arbetar så hårt de orkar, eller helt enkelt saknar ett arbete att gå till eller är sjuka, kanske döende i cancer.

Ett konkret exempel. Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. En oftast seriös skribent och politisk analytiker. Men söndagen den 6 november skriver han en krönika med rubriken ”Svärmor fick betala för utsvävningarna”. Nålsticket mot arbetarrörelsen kommer på rad 14. ”Hon ville inte snylta genom olika former av bidrag. Hon blev en trogen kund hos företag som Nordea och Folksam eftersom de en gång hade sina rötter i arbetarrörelsens gamla höga ideal. Ändå blev hon blåst på en del av sina surt förvärvade, beskattade besparingar, som svindlades bort genom så kallad personlig rådgivning.”

Underförstått och självklart. Förr hade arbetarrörelsen höga ideal. Men inte nu längre. Numera är arbetarrörelsen självklart, i Rolf Gustavssons ögon, ett gäng snikna, falska förrädare som övergivit sina höga ideal.

Han skriver fint inkännande om sin egen svärmors bortgång, men begår samtidigt ett förräderi mot henne. Han avslöjar ett nedlåtande förakt mot sin svärmor, mot kvinnor och mot äldre i allmänhet. Hon begrep inte bättre än att vara kund hos Nordea och Folksam. Och blev blåst! Rolf Gustavssons svärmor är död och kan inte längre försvara sig. Tänk om hon varit i livet och kunnat försvara sig. Tänk om hon hade sagt att hon tror att arbetarrörelsen fortfarande står för sina ideal. Den risken löper inte Rolf Gustavsson eftersom hans svärmor är död.

För övrigt! Har ingen blivit blåst av SE-Banken och Skandia? Men deras ägare, familjen Wallenberg och andra i den svenska storfinansen, har förstås aldrig haft några höga ideal som de kan svika. Alltså är det helt i sin ordning. Deras låga ideal är att tjäna så många miljarder som möjligt. Ett ideal som det inte finns någon som helst anledning att svika.

Bror Perjus

Vi valde Håkan Juholt

Vi valde Håkan Juholt till partiledare för socialdemokratin. Enhälligt. Med acklamation. Under stort jubel! Jag var med vid den extra partikongressen i mars, direktvald av medlemmarna i arbetarekommunerna i Tyresö, Värmdö och Nynäshamn. Tre stora arbetarekommuner från Stockholms Läns partidistrikt som ofta beskrivs som kritiska till valet av Håkan Juholt.

Men jag står för mitt beslut!

Jag är övertygad om att han blir en bra partiledare, om han får chansen. Han var den enda och den bästa kandidaten, föreslagen av valberedningen, efter intensiva diskussioner bland partimedlemmar i hela landet. Han höll ett lysande tal till kongressen. Han fick stående ovationer. Han överraskade kongressen, media och alla som följde talet via TV, med att börja tala om kultur, hur viktigt det är med sång, musik, teater, konst och litteratur för varje människas möjlighet att förverkliga sig och för ett samhälle att utvecklas på ett anständigt sätt. Och han anser att alla ska ha tillgång till den så berikande kulturen. Inte bara några. Han tog upp den ökande barnfattigdomen i vårt rika land.

Hans tal skickade svallvågor över hela landet.

Jag lyssnade på hans sommartal i Västertorp, i Lugnets park, en fridfull och vacker plats, öppen för alla att ströva i ”en allmänning inte en privat park som bara är till för vissa att gå i”, som han noterade. Han bor i Västertorp tillsammans med sin sambo när han är i tjänst i riksdagen. Men hans hemort är Oskarshamn där hans ordinarie bostad finns och en av hans söner bor. Hans mor bor också i Oskarshamn. Om det nu händelsevis är någon i Sverige som inte fått det klart för sig?!

Västertorp är ett av de bästa exemplen på ambitiöst, framsynt socialdemokratiskt samhällsbyggande från sent 1940- och tidigt 1950-tal. Det är en mycket fin förort till Stockholm där det fortfarande bor vanliga människor i hyresrätter. Håkan Juholt beskriver den kärleksfullt och genialt, via en berättelse om förortens många konstnärliga utsmyckningar.

I Sydsvenska Dagbladet skrev han 26 september om uppsättningen i Malmö av Bertolt Brechts opera ”Les Misérables” efter Victor Hugos roman. ”Någon stjäl en bit bröd. Hur dömer vi honom? Kring samma moraliska grundfråga graviterar egentligen hela ”Les Misérables”, skrev socialdemokratins ledare som råkar vara kär i en kvinna som också blivit dömd.

Han frågar sig, med ekonomipristagaren Amartya Sen, om ett samhälle med fattigdom verkligen kan vara demokratiskt? Han kritiserar den ”samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vi är”. Vad skulle Bertholt Brecht ha skrivit om han levt idag, undrar han.

Håkan Juholt har överraskat oss med att tala om kultur på ett sätt som tyder på en stor och stark inlevelseförmåga i andra människors innersta känslor och livsvillkor. Han var på väg att få med sig en mycket viktig grupp opinionsbildare; kulturarbetarna, författarna, musikerna, konstnärerna, sångarna och skådespelarna. Inte omedvetet! Antagligen högst medvetet! Vilket är betydligt bättre eftersom det tyder på en insikt om hur betydelsefulla kulturarbetarna är för samhället. Men just det oroade de borgerliga partistrategerna. Men så slog mediabomben ned! Och var är nu kulturarbetarna? Jo, på DN Kultur konstaterade Kajsa Ekis Ekman insiktsfullt att de senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna fått utstå mediala drev utan like. Hon avslutade med frågan; är det tillåtet för någon att vara socialdemokratisk partiledare?

Jag följde partiledardebatten i riksdagen. Under omänskligt hård press genomförde Håkan Juholt debatten på ett obegripligt imponerande sätt. Han var helt överlägsen sin huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt, inte på grund av sin skickliga retorik, utan därför att han talade med stor och äkta inlevelse om de som drabbats av högerregeringens hjärtlösa och drakoniska regler i sjukförsäkringen.

Omedelbart efter partikongressen i mars började media leta efter misstag, missgrepp, felsteg. Något finns det att leta upp hos de flesta. Aftonbladets reporter upptäckte att Håkan Juholt fick ersättning för hela hyran i Västertorp, trots att han delar bostad med den kvinna han älskar. Han tog omedelbart på sig hela ansvaret och återbetalade alla de pengar han fått för mycket i hyresersättning.

Men ändå utlöstes en hetsjakt, utan dess like mot någon svensk politiker någonsin. Efter en tid visade det sig att Håkan Juholt skickat in kopior på sina hyresavier, där både hans och hans sambos namn fanns med som boende i lägenheten. Avierna visade också den totala hyreskostnaden. Ändå betalade riksdagens administration.

Det fanns inga regler som sa att halv ersättning för hyran skulle utgå om man delade hyreslägenhet med någon annan. Flera andra riksdagsledamöter, centerpartister, moderater och socialdemokrater, visade det sig, har också fått full ersättning för dubbelt boende, trots att de delat bostad med någon annan.

Alla riksdagsledamöter som är skrivna och har sin bostad ute i landet har rätt till en betald ersättningsbostad i Stockholm för att kunna tjänstgöra i riksdagen. Det är självklart nödvändigt. Annars skulle alla riksdagsledamöter tvingas bosätta sig i Stockholm. Vem skulle då företräda Norrbotten och Skåne? Alternativt skulle riksdagsledamöterna bo på hotell. Oerhört mycket dyrare.

Håkan Juholts sambo är dömd för ett brott och har fullgjort sitt straff. För en socialdemokratisk partiledare är det en merit och en värdefull tillgång att leva tillsammans med en sådan kvinna. Det säger något om hur viktigt det är att förlåta och acceptera att den som begått ett felsteg i livet och tagit sitt straff är en lika värdefull och aktningsvärd människa som den oförvitlige, aldrig straffade medborgaren. Per Albin Hansson levde för övrigt med två kvinnor som bodde på var sitt håll.

Håkan Juholt har visat sig vara en politiker med bredd och djup och starka känslor. Han är spontan, lyhörd och engagerad. Kanske allt för spontan ibland! Men vad kräver vi av ledande politiker? Kräver vi att de ska vara fullkomligt felfria från första dagen? Har han inte rätt att få en inskolningstid? Får en ledande politiker aldrig hamna snett eller göra tillfälliga felbedömningar? Fick kanske inte Fredrik Reinfeldt byta ut en hel rad statsråd, som verkligen brutit mot regler. Inte av misstag utan medvetet! Av ideologiska skäl hade några struntat i att betala radio- och TV-licensen? Det var personer som ansåg att skatt är stöld, men ändå nyttjar våra vägar och sjukhus!

Vill vi ha iskalla beslutsmaskiner som med stor konsekvens, utan varje felsteg, driver fram ett allt mer cyniskt och orättvist samhälle?

Är det bättre än känsliga, tvekande och spontana politiker som är besjälade av viljan att skapa ett varmt, kärleksfullt, rättvist och jämlikt samhälle, men gör fel ibland?

Bror Perjus

Vem vågar leda socialdemokratin?

De senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna har båda fått utstå ”mediala drev utan like”, skriver Kajsa Ekis Ekman på DN-Kultur. Hon avslutar med frågan ”är det tillåtet – för någon att vara socialdemokratisk partiledare?”

Det är en viktig fråga! Låt mej förklara! Mao Tse Tung, eller var det Ho Chi Minh, instruerade sina gerillakrigare att alltid skjuta den som går först i en fiendekolonn. Så småningom vågar ingen gå först och fienden kan således inte längre förflytta sig framåt, utan befinner sig snart på vild flykt bakåt.

Vem vågar ställa sig i spetsen för socialdemokratin om Håkan Juholt tvingas avgå? Det är den allvarliga fråga som Kajsa Ekis Ekman väcker.

Hon sätter in detta mediadrev i sitt rätta perspektiv.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt anklagas för att ha tjänat miljoner på ett inbördeskrig i Etiopien, via sitt engagemang i ett oljebolag med intressen i det område där kriget pågår. Två svenska journalister har gripits av den Etiopiska militären. Carl Bildt är ansvarig i regeringen för att få dem fria. Den uppgiften förefaller han ointresserad av. Möjligen därför att de har information om just utrikesministerns ansvar för inbördeskriget. Det förhållandet resulterar bara i ”en del kritiska artiklar, främst på kultursidorna”, skriver Ekis Ekman.

Håkan Juholt har fått för stor ersättning från riksdagen för sitt dubbla boende. Det är han långt ifrån ensam om. Reglerna är uppenbarligen luddiga. År efter år har han uppgivit sig själv och sin sambo som boende i lägenheten. Riksdagens tjänstemän brister uppenbarligen i kontrollen av sina utbetalningar.

Centerns riksdagsman Emil Källström, har gjort samma misstag. Skriver; ”Jag tillhör inte dem som de senaste dagarna kritiserat Håkan Juholt på grund av hans lägenhetsersättningar. Jag vet själv hur lätt det kan bli fel.”

Eva Hillén Ahlström, riksdagsledamot (s) skriver i sin blogg: ”När jag i torsdags morse såg nyheten om Håkan Juholts ersättningar insåg jag att jag själv befann mig i en liknande situation.”

Håkan Juholt har bett om ursäkt och betalat tillbaka pengarna. Men han jagas vecka efter vecka. På förstasidor, ledarsidor och över 6-8 tidningsuppslag dagligen i alla stora rikstäckande dagstidningar. Alla radio- och TV-kanalernas nyhetsprogram följer slaviskt tidningarnas nyhetsbedömning timme för timme dygnet runt. Men något av ett rekord sätter nog ändå SVT Rapport och dess politiske kommentator Mats Knutsson.

Först en påannons av Rapports studioreporter.

”Juholtaffären i focus även idag, men inte i riksdagens partiledardebatt”.

Och då undrar man; i focus för vaddå, om inte i partiledardebatten utgjorde ”dagens politiska focus”? Jo, massmedias focus förstås!

Massmedia är alltså definitionsmässigt det som bestämmer focus. Sveriges Riksdag, landets demokratiskt valda ledamöter, de som stiftar landets lagar och tillsätter landets regering, dess partiledardebatt är uppenbarligen av underordnad betydelse när det gäller att bestämma focus.  

Så får Knutsson frågan av studioreportern; Vilka var dom viktigaste frågorna i partiledardebatten idag?

Knutsson svarar lite oengagerat och pliktskyldigt; ”Ekonomin, jobbkrisen, skuldkrisen, klimatet och trygghetssystemen”.Men tillägger snabbt; ”Sedan var det naturligtvis lite märkligt att huvudfrågan, Juholts bostadsaffär, den som alla talar om, nämndes inte…”

Kommentatorn i Sveriges största nyhetsprogram hävdar på fullt allvar att arbetslösheten, a-kassan, sjukförsäkringen, tågtrafiken, tunnelbanans utbyggnad, skolans framtid, pensionerna, klimathotet, mänskliga fri- och rättigheter, den globala ekonomiska krisen och demokratins utveckling i Mellanöstern och Nordafrika är mindre viktiga att diskutera för riksdagens partiledare än ”Juholts bostadsaffär”.

Men ingen partiledare nämnder ö h t ”Juholts bostadsaffär”. Det bortförklarar Knutsson raskt, i en bisats, med att ”det beror på en oskriven regel bland partiledarna att inte angripa varandra i sådana här mer personliga skandaler”.

Men tänk om det är så att samtliga ledare för Sveriges riksdagspartier anser att frågan om Juholts ersättning för sitt dubbelboende faktiskt inte är en någon ”huvudfråga”.

Borde inte de hänsynslösa mediadreven mot socialdemokratiska partiledare snart leda till en rejäl självkritisk debatt inom den svenska journalistkåren, bland ansvariga utgivare och mediaägarna?

Bror Perjus

Stark insats av Juholt

Håkan Juholt gjorde en mycket stark insats i dagens partiledardebatt. Han sopade golvet med borgerlighetens företrädare. Han avslöjade deras cyniska hantering av arbetslösa och sjuka människor, deras misslyckade så kallade arbetslinje och kallhamrade, elitistiska skolreformer. Han formulerade skickligt en vision om ett starkare, solidariskt och bättre samhälle som vi kan kämpa för. Han var säker och övertygande i sitt inlägg och stark i sina repliker. Hoppas verkligen, efter att åter ha sett honom i aktion, att han klarar sig igenom den skärseld som den olycksaliga hanteringen av hyresersättningen försatt honom i. Socialdemokratin behöver honom som partiledare.

Schlingmans bullshit

”PR-konsulter hyrs in för budgeten,” avslöjar idag Dagens Nyheter stort på sin första sida. Regeringen har lagt ut nära 120 miljoner kronor på pr- och kommunikationshjälp under fyra år, för att undervisa svenska folket om hur viktigt det finanspolitiska ramverket är. Det påstås vara grunden för regeringens ekonomiska politik – och i förlängningen grunden för makten över Sverige. Det är att ta i.

Ytterst bestämmer väl fortfarande väljarna på valdagen över vilken regering vi ska ha?! Makten däremot över ekonomin däremot, som är det avgörande, har den globala ekonomiska eliten som dikterar villkoren för det som kallas för det ”finanspolitiska ramverket”.

Det får PR-folket aldrig i uppdrag av någon regering att tala om för folket. Inte heller av socialdemokratin. Håkan Juholt påpekade i partiledardebatten nyligen att det var socialdemokratin som ”uppfann” det finanspolitiska ramverket. Och det är förstås sant. Däremot sa han, tyvärr, inget om vem som dikterade villkoren.

Men i den andra stora svenska morgontidningen, Svenska Dagbladet, kan man åtminstone läsa den duktige krönikören Ola Wong som anser att ”pr-ismen har gjort processen kort med idén att det är fult att ljuga och fjädra sig. Pr-ismen är det lager av bullshit som pr-nissar och mediestrateger på företag och myndigheter smetat ut över landet. I pr-ismens värld är svart inte svart utan ”en möjlighet till vitt”.

Snacka om perfekt tajming!

Om man lägger pussel med informationen i landets båda dominerande morgontidningar kan man alltså komma fram till mycket intressanta resultat. Regeringen hyr in pr-nissar för att slå i svenska folket lögner om högerregeringens budget och det finanspolitiska ramverket. Personligen anar jag den mystiske Per Schlingman bakom allt detta. Mannen som i all tysthet smugglats in i statsministerns kansli med uppdrag att förvanska det svenska språkets egentliga innebörd.  

Pr-nissarna har också helt och hållet erövrat Centerpartiet. Nu när Maud Olofsson från Högfors i Västerbotten avgår så påstås Annie Johansson vara favorit till partiledarposten. Med henne tar Stureplanscentern över helt och hållet. Hon är en typisk Kreab/Timbro-produkt som omedelbart börjar tala om att Centerpartiets viktigaste uppgift är att förbättra sitt ”varumärke”.

Vilken politik som ska bedrivas, eller vad Centerpartiet vill göra för svenska folket, tycks vara helt ovidkommande. Demokrati är numera för Centerpartiet som att sälja gräsklippare eller olycksfallsförsäkringar till livrädda konsumenter.

Kreab och Timbro startades på 80-talet av Svenskt Näringslivs föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen. De drev senare igång det som kom att kallas för ”Stureplanscentern” ett gäng färdiggrillade politiska broilers som skulle infiltrera Centerpartiet och göra det pålitligt borgerligt.

Väldigt framgångsrikt, måste man konstatera.

Från samma stam kommer också pr-firman Prime som faktiskt försökte sig på att göra även socialdemokratin borgerlig, med hjälp av förre SSU-ordföranden Niklas Nordström i Nacka. Men då fick dom bita sig i tummen, efter att ha slagit fel med stångjärnshammaren. Istället fick de se Håkan Juholt som partiledare. Han är tillräckligt oförskämd för att börja tala om sådant som barnfattigdom och andra helt ovidkommande ting.

Bror Perjus

PS Läs f ö gärna min förra blogg närbesläktat tema. Högerregeringen skapar kaos och oreda på livets alla områden. DS 

Kålle blir en lysande LO-ordförande. Skarp insats i dagens lördagsintervju. Juholt och Thorwaldsson blir ett radarpart.

En fullkomligt lysande föreställning av Karl-Petter Thorwaldsson i dagens lördagsintervju i Sveriges Radio, P1. Han svarade snabbt, frejdigt och modigt på alla frågor från den skarpa frågeställaren Tomas Ramberg. Det är ganska sällan som den intervjuade klarar sig så helt utan att avslöja vare sig svagheter eller misstag. Verkligt tufft var det att i direktsändning, rakt upp och ned, ändra uppfattning om hur ledare ska väljas inom arbetarrörelsen. Fast jag tvivlar på att det var så spontant som det verkade. Nog hade han redan före intervjun bestämt sig för att göra den lilla  piruetten. Politiskt smart och så överraskande att Ramberg nästan kom av sig!

Det kanske allra mest värdefulla med Kålles insats grundade sig på hans rejäla förankring i arbetslivet som metallare och de ovärderliga erfarenheter det ger honom. Det var mycket rörande och berörande när han berättade om hur man på hans arbetsplats under 1980-talet hjälpte en alkoholiserad arbetskamrat att komma till jobbet på måndagarna efter helgens krökande. I verkliga livet finns många sådana berättelser. 

Ibland kallades han då för Antabus-Kålle, eftersom han brukade bära på sig några antabustabletter för att hjälpa de arbetskamrater som hade det svårt med spriten. Det är rejäl solidaritet och arbetarmoral, sådant som det behövs mer av.

Han försvarade samarbetet mellan LO och SAP kraftfullt och entydigt och på ett sätt som gör att de flesta som lyssnade nog insåg hur värdefullt det är. Han argumenterade också starkt för en rejäl förbättring av kvinnolönerna, vilket är en av den fackliga rörelsens viktigaste frågor.

Men den viktigaste frågan under intervjun var frågan om kampen mot arbetslösheten, en socialdemokratisk arbetslinje som bygger på principen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Tomas Ramberg låtsades inte förstå skillnaden i den linjen med den som dagens högerregering driver. Men i grunden är det enkelt. Högerregeringen tycker att löntagarna ska ”göra sin plikt” men aldrig ”kräva sin rätt”.

När folk är arbetslösa eller sjuka så ska det verkligen finnas en ersättning från samhället  som är värd namnet, slog Kålle fast.

Han blir en bra LO-ordförande!

Med Karl-Petter Thorwaldsson och Håkan Juholt får arbetarrörelsen ett svårslaget radarpart i nästa valrörelsen.

Mona Sahlin är inte partiledare längre!

Äntligen får så Mona Sahlin helhjärtat stöd från rikslikaren Dagens Nyheter, landets största morgontidning.

På första sidan idag; en stor bild på en avspänd, självsäker, vackert leende Mona Sahlin som med glittrande ögon berättar om vilka som ”fortfarande” är hennes vänner och att hon ”verkligen inte förstår” vad som sker just nu inom partiet.

På allra bästa nyhetsplats; ett helt uppslag med en lika vacker Mona Sahlin på bild över hela uppslagets bredd, flankerad av den mördade Anna Lindh som vi alla saknar och Bruce Springsteen som är beundrad över hela världen.

Under den symbolmättade bilden; en helt igenom insmickrande intervju.

Mona Sahlin ”är noga med att intervjun inte ska handla om hennes efterträdare”. Men att Håkan Juholt är ”taskig” (detta fruktansvärt fula och simpla ord) och inte tillhör Mona Sahlins vänner, det framgår tydligt. Det är ”ingen hemlighet” att han var en av de personer som låg bakom den kupp som tvingade henne att avgå.

Det rödgröna samarbetet blev ”tyvärr mer rött än vad” hon hade velat och ”flera tyckte att det var provocerande mycket om bögar, kvinnor, invandrare och småföretagare” med Mona Sahlin som partiledare.

Rubriken över uppslaget är ”Väldigt många inom S blickar bakåt”. Inte tillräckligt många, enligt min uppfattning. Vår enda möjlighet att förutsäga framtiden är att studera historien. Framtiden har dessvärre ännu inte inträffat och kan alltså inte studeras med någon vetenskaplig stringens.

Mona Sahlins stora insats var utan tvivel att hon lyfte fram ”bögar, kvinnor, invandrare och småföretagare”.

Det var oerhört viktigt, inte minst därför att det handlar om allas våra mänskliga rättigheter. Ja, småföretagarnas mänskliga rättigheter kanske inte är direkt hotade i vårt land, men den hämmande byråkratin borde för deras del reduceras till fördel för oss alla och hela vårt samhälle.

Mona Sahlin och Thomas Bodström behövs förstås i samhällsdebatten precis som alla andra partimedlemmar. Särskilt nu när de dessutom får fullt stöd i Sveriges största morgontidning.  

Bror Perjus