Kålle blir en lysande LO-ordförande. Skarp insats i dagens lördagsintervju. Juholt och Thorwaldsson blir ett radarpart.

En fullkomligt lysande föreställning av Karl-Petter Thorwaldsson i dagens lördagsintervju i Sveriges Radio, P1. Han svarade snabbt, frejdigt och modigt på alla frågor från den skarpa frågeställaren Tomas Ramberg. Det är ganska sällan som den intervjuade klarar sig så helt utan att avslöja vare sig svagheter eller misstag. Verkligt tufft var det att i direktsändning, rakt upp och ned, ändra uppfattning om hur ledare ska väljas inom arbetarrörelsen. Fast jag tvivlar på att det var så spontant som det verkade. Nog hade han redan före intervjun bestämt sig för att göra den lilla  piruetten. Politiskt smart och så överraskande att Ramberg nästan kom av sig!

Det kanske allra mest värdefulla med Kålles insats grundade sig på hans rejäla förankring i arbetslivet som metallare och de ovärderliga erfarenheter det ger honom. Det var mycket rörande och berörande när han berättade om hur man på hans arbetsplats under 1980-talet hjälpte en alkoholiserad arbetskamrat att komma till jobbet på måndagarna efter helgens krökande. I verkliga livet finns många sådana berättelser. 

Ibland kallades han då för Antabus-Kålle, eftersom han brukade bära på sig några antabustabletter för att hjälpa de arbetskamrater som hade det svårt med spriten. Det är rejäl solidaritet och arbetarmoral, sådant som det behövs mer av.

Han försvarade samarbetet mellan LO och SAP kraftfullt och entydigt och på ett sätt som gör att de flesta som lyssnade nog insåg hur värdefullt det är. Han argumenterade också starkt för en rejäl förbättring av kvinnolönerna, vilket är en av den fackliga rörelsens viktigaste frågor.

Men den viktigaste frågan under intervjun var frågan om kampen mot arbetslösheten, en socialdemokratisk arbetslinje som bygger på principen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Tomas Ramberg låtsades inte förstå skillnaden i den linjen med den som dagens högerregering driver. Men i grunden är det enkelt. Högerregeringen tycker att löntagarna ska ”göra sin plikt” men aldrig ”kräva sin rätt”.

När folk är arbetslösa eller sjuka så ska det verkligen finnas en ersättning från samhället  som är värd namnet, slog Kålle fast.

Han blir en bra LO-ordförande!

Med Karl-Petter Thorwaldsson och Håkan Juholt får arbetarrörelsen ett svårslaget radarpart i nästa valrörelsen.

Anf 2 på partikongressen - Jämlikhet

Självklart ska vi utforma en politik

för en majoritet av väljarna.

Men det ska vara en majoritet

som bygger på solidaritet,

med dom som har det svårast.

Högerns valseger visar, dessvärre, att de lyckats

spela ut de mest utsatta grupperna mot varandra.   

De så kallade jobbskatteavdragen har ställt lågavlönade

mot arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade, handikappade,

studerande ungdomar och vårdbehövande äldre.

Det är en djupt cynisk politik och det är också den politiken

som fört Sverigedemokraterna in i riksdagen.  

När man ställer de mest utsatta grupperna mot varandra,

så öppnar man dörren på vid gavel för fascismen.

Vi ska inte spela med i det spelet

Vi ska inte triangulera och försöka vinna

en fiktiv medelklass med borgerliga förslag.

Vi ska agitera för att övertyga en majoritet

om att det jämlika samhället är bättre för alla

än det ojämlika samhället.

Vi ska agitera - inte triangulera!

Vårt uppdrag är att återskapa solidariteten

med dem som har det sämst.

Vi ska – som Sverker Sörlin skriver i en lysande artikeln i Tiden – ”insistera på att det går att göra världen bättre för alla

och att detta är politikens uppgift”.

Högern påstår att jobbskatteavdrag, försämrad a-kassa och sjukförsäkring  ”sänker trösklarna tillbaka till arbetslivet”

för arbetslösa och sjuka.

Hör ni hur falskt det ekar?

De utgår från att människor är arbetslösa och sjuka

på grund av höga skatter och allt för bra a-kassa och sjukförsäkring.

Men statistiken visar att antalet arbetslösa

är långt fler än antalet jobb.

Den brutala stupstocken i sjukförsäkringen

drabbar fruktansvärt hårt.

I LO-tidningen finns upprörande vittnesmål

om självmord,

cancersjuka som inte har råd med sin medicin,

diabetiker utan ben som tvingas till arbetsförmedlingen,

barn till sjukskrivna föräldrar som inte har råd med skolutflykter, familjer som tvingas sälja sina bostäder och andra värdesaker

för att få socialbidrag.

Vi socialdemokrater har inte sagt ifrån tillräckligt kraftfullt.

Jag ogillar skarpt när någon säger att

”Vi måste ha en politik också för dom som jobbar.

Vi får inte bli ett bidragsparti.”

Den som säger så har accepterat högerns samhällsanalys.

Jämlikhet är den starkaste ekonomiska drivkraft som finns.

Självklart!

I ett samhälle

där alla får en bra uppväxt, utbildning och arbete,

där arbetsvillkoren är goda

där sjukvård och äldreomsorg fungerar väl för alla

där  - fungerar - självklart - ekonomin - också som allra bäst.

Men, hur kan det då komma sig att de som ständigt tjatar om ekonomisk tillväxt, tycks vara motståndare till jämlikhet?

Ja, förklaringen är enkel.

När de talar om tillväxt så menar de vinst, profit.

Tillväxt låter mindre girigt och mera allmännyttigt.

Men deras problem är

att jämlikhet främjar tillväxt

men motverkar profit.

Och det, partivänner, det är vår styrka!

Med glädje och sorg

Följer med både glädje och sorg revolterna i Mellanöstern och Nordafrika.

Med glädje därför att människor som varit förtryckta så länge förhoppningsvis nu kan frigöra sig och börja det mödosamma arbetet med att skapa demokrati i ordets bästa mening i en del av världen där förtryck och våld härskat allt för länge.

Med sorg därför att många fått sätta livet till när de cyniska och rädda diktatorerna beordrat polis, militär och köpta hantlangare att angripa demonstranterna med våld.

Men också med stor besvikelse därför att det visat sig att diktatorernas konstruerade och korrupta partier i Tunisien och Egypten faktiskt tillhör Socialistinternationalen. Uppenbart är att fackliga ledare i åtminstone Egypten också låtit sig korrumperas och köpas av diktaturen.

Samtidigt ska man lägga märke till att i revolt efter revolt så är fackföreningsrörelsen, i dess genuina form på arbetsgolvet, det som avgör utgången av en revolt. Textilarbetarnas strejk i Egypten avgjorde, på samma sätt som Solidaritet i Polen på sin tid och de ryska gruvarbetarnas marsch mot Moskva blev slutet för sovjetdiktaturen. Det är sådana avgörande fakta som den borgerliga dagspressen gärna glömmer bort.

Allt detta, de snabba frigörelseprocesserna, våldet, korruptionen och Socialistinternationalens oacceptabla medlemmar visar väldigt starkt att den svenska, nordiska och europeiska socialdemokratin måste trappa upp sitt internationella engagemang mycket kraftigt. Den internationella socialdemokratiska rörelsen måste rensa ut korrumperade medlemspartier oavsett var i världen de verkar.

Ekonomins globalisering är ytterligare ett starkt argument för en upptrappning av socialdemokratins internationella engagemang. Precis som vi allt starkare upplever i de rikare delarna av vår värld, så kommer också människorna i de nyligen frigjorda länderna att upptäcka att den ekonomiska makten inte finns inom räckhåll på nationell nivå.

Ekonomin dikteras idag i hög grad av en globaliserad ekonomisk elit, vilket kräver att även demokratin globaliseras. Det kan tyckas vara en utopisk förhoppning. Men för varje diktator som faller så ökar möjligheterna för att FN ska bli en fungerande demokratisk representation för världens folk.

Vi måste lära oss att inte analysera och diskutera de stora utmaningar som mänskligheten står inför i ett nationalistiskt perspektiv. Bara som ett exempel. Jag läser i DN idag Nathan Shachars artikel om hur Libyen uppstod som nation.

Han är en beläst och kunnig skribent. Men fast i ett ensidigt tänkande som utgår från nationalstaten som begrepp. ”Den libyska kusten erövrades av italienarna…” skriver han. Men vaddå, ”italienarna”?  Möjligen handlade det om en italiensk regim och militärmakt som angrep och gjorde sig skyldiga till att ”urgamla regionala motsättningar skärptes” i de områden som idag kallas för Libyen.  

En annan ganska vanlig, slentrianmässig analys handlar om hur ekonomin påverkas av revolter. Eftersom stora mängder olja utvinns i Libyen så påverkas givetvis oljepriset av revolten. ”Oron i landet drev upp oljepriserna och fick börserna på fall” skriver Marianne Björklund och Pia Gripenberg, DNs experter på ekonomisk journalistik.

Men oljepriset går upp och börserna faller, inte primärt på grund av revolten, utan på grund av spekulation. Spekulanterna, alltså den globaliserade ekonomiska eliten, säljer aktier och köper olja för fullt just nu för att tjäna extra pengar på en sannolik oljebrist på världsmarknaden. För dem är den sociala oron en strålande affärsmöjlighet!

Det är en enkel information om sambandet mellan kraven på demokrati och ekonomisk makt.