Via anonyma källor kan säkerhetstjänster sänka misshagliga politiker

 Peter Wolodarski, DN, skriver betydligt bättre som chefredaktör än som ledarskribent. Han har tvingats vidga sitt perspektiv. Men han är förstås fortfarande begränsad av sin liberala ideologi. Idag skriver han bra om NSA-skandalen, den digitala massövervakningen av människor, vanliga väljare, opinionsbildare och aktiva politiker. Han är kritisk mot den borgerliga regeringen. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt ”duckar och slätar över”. Han ställer frågan ”Hur övervakas svenska medborgare och på vilket sätt bistår FRA andra länder?”

 Vad är egentligen detta med så kallade säkerhetstjänster, spionorgan och digital massövervakning till för? Hur fungerar det och varför sker det? Finns det en partipolitisk dimension? David Camerons högerregering i Storbritannien beordrar tidningen Guardian att såga sönder den hårddisk där det finns information från förre NSA-medarbetaren David Snowden. Camerons partivän Angela Merkel har avlyssnats av NSA. Vad är vänster? Vad är höger?

 Självklart finns det en partipolitisk dimension, eller också måste en sådan skapas. Hur ska väljarna annars kunna välja mellan partier som vill kontrollera säkerhetstjänsterna och partier som ser mellan fingrarna?

 Utgångsläget är att alla länder, diktaturer såväl som demokratier, har säkerhetstjänster som en del av nationernas militära och psykologiska försvar. Men det ligger i både militärens och säkerhetstjänstens natur att de i större eller mindre utsträckning utvecklas till självständiga stater i staten. Militären i kraft av sina vapen och säkerhetstjänsterna i kraft av alla sina hemligheter.  

 I den här världen är det lätt att bli konspiratorisk. Säkerhetstjänsterna ägnar sig ju i hög grad åt konspirationer eftersom deras uppgift är att avslöja konspirationer. Edward Snowden är nog en ärlig idealist och whistleblower. Men hans avslöjande ger säkert mera resurser till säkerhetstjänsterna. Redan i torsdags avslöjades det att ryska och kinesiska säkerhetstjänster avlyssnat Finlands utrikesdepartement. Ingen blir förvånad!

 Precis som militären gagnar de olika ländernas säkerhetstjänster varandras syften. När några ryska stridsflygplan gör en sväng i riktning mot Gotska Sandön så blir det genast stor debatt med krav på svensk upprustning och anslutning till NATO. När amerikanska NSAs massövervakning avslöjas blir gamle KGB-agenten Vladimir Putin glad över att kunna slussa mera resurser till sina gamla arbetskamrater i nutidens ryska motsvarighet. Det ger i sin tur stöd för ytterligare resurser till NSA i USA.  

 Nå, men nu finns en ny dimension! Terrorismen, AlQuaida och liknande gäng av självmordsbombare. De måste väl säkerhetstjänsterna i alla fall bevaka! Jovisst, men det innebär också att även terroristerna gagnar säkerhetstjänsterna, precis som de gagnar militären, efterfrågan på vapen, stridsflyg, målsökande robotar, drönare och höga löner för militära ledare och chefer i säkerhetstjänsterna.

 Ytterst gynnar denna upptrappning av säkerhetstjänst, militär och terrorism den globaliserade ekonomiska elit som främst investerar i vapenproduktion vilket också, enligt David Rothkopf*, råkar vara själva kärnan i den globaliserade ekonomiska elit som idag dikterar nationernas ekonomiska och därmed politiska villkor.

 Snowdens avslöjande har visat att NSA och FBI har ett särskilt datorprogram, PRISM, som suger upp hela världens datortrafik via Microsoft, Yahoo, Google, Facebook, PalTalk, AOL, Skype, Youtube och Apple. Men mest gynnas ägarna av företag som tillverkar hårdvara för stora datorsystem, sådana som IBM, en ursprungligen militär industri, HP, AMD och Sun Microsystems.

 Peter Wolodarski skriver; ”Vad NSA-skandalen visat är att avlyssningsapparaten lever sitt eget liv, långt bortom det öppna samhällets räckvidd. Cheferna i stora IT-företag vet knappt vad deras egna bolag delat ut för information om sina användare. Politiker som är satta att övervaka systemet framstår mer som statister än verkliga kontrollanter.”

 Njaa, cheferna och ägarna till de stora IT-företagen vet nog vad de behöver veta, alltså hur man tjänar pengar på upprustningen.

 Vi vet också vad vi behöver veta! Bara genom en förstärkning och en globalisering av demokratin kan kapital, säkerhetstjänster och militärindustriella komplex kontrolleras. Och för en sådan demokratisk offensiv kan man inte förlita sig på den borgerliga politiken vars främsta syfte är befria kapitalägarna från alla demokratiska krafter, folkvalda och väljare.

 Det är för övrigt svårt att släppa misstanken om att det är mot just dessa demokratiska krafter som massövervakningen riktas, även om Angela Merkel lyckats komma med i ett svep. Kanhända är det därför som Carl Bildt är så lågmäld i frågan?

 Redan nu har säkerhetstjänsterna över hela världen tillräckligt med information om enskilda politiska ledare för att, exempelvis via anonyma källor, kunna skandalisera och sänka sådana som är misshagliga. Och misshagliga är de politiker som vill nedrustning och politisk kontroll av kapital, militär och säkerhetstjänst… 

 Det är det verkligt otäcka perspektivet.

Bror Perjus

*David Rotkopf, Bill Clintons vice handelsminister, i boken ”Superclass – hur den globala makteliten styr världen.” (Leopard förlag, Stockholm 2008).

Håkan Juholt behövs i partiet! Men det är dags att sluta leden.

Håkan Juholt kastade sig ut i den svenska politiska ankdammen, frustande av engagemang, vitalitet och kreativitet. Han satte fart på debatten om barnfattigdomen, sjukförsäkringen, a-kassan och den segt bestående arbetslösheten, framförallt bland unga människor. Han sopade golvet med Fredrik Reinfeldt i den enda partiledardebatt i riksdagen som han fick möjlighet att delta i.

Han är, precis som den nye partiledaren Stefan Löfven sa, en skicklig agitator och debattör. Men det är alldeles uppenbart att någon borde ha tagit ett stadigt tag i hans rockskört och hållit honom tillbaka något i början. En uppgift som kanske inte är så lätt när man har att göra med en nyvald och entusiastisk partiledare som känner sin egen förmåga och kapacitet.

Jag har faktiskt jämfört Håkan Juholt med både Tage Erlander och Olof Palme. Och det står jag för. Håkan Juholt har den kapaciteten.

Tage Erlander och Olof Palme fick båda möjlighet att stegvis känna sig för, pröva och testa innan de fick huvudansvaret. Tage Erlander kom in som statssekreterare i regeringen, utsågs till utbildningsminister och senare till partiordförande och statsminister. Olof Palme fick under lång tid fick gå sida vid sida med, eller ett steg bakom den formidable Tage Erlander som var statsminister i 23 år och som ständigt prövade och ifrågasatte sig själv och sin egen kompetens och sina egna ställningstaganden. Egentligen borde det också göras en dokumentärfilm om Tage Erlander.

Håkan Juholt hade en helt annan utgångspunkt. Han var visserligen riksdagsledamot och biträdande partisekreterare en tid. Men det är något helt annat än att inifrån följa regeringsarbete och statsministerns utsatta position. Håkan Juholt fick aldrig chansen att etablera sig. Delvis har han sig själv att skylla. Några av hans misstag var alltför grova.

Men i huvudsak handlar det här om en brist i valberedning, partiledning och i staben omkring partiledningen. Carin Jämtin undantagen. Hon gjorde i det krisläge som uppstod en formidabelt starkinsats som partisekreterare.

Det är också uppenbart att det fanns krafter i partiet som inte backade upp Håkan Juholt. Det allvarligaste är emellertid en helt ny tendens att göra politik i massmedia, såväl intern partipolitik som för samhället avgörande politiska beslut. Så har socialdemokrater tidigare inte agerat.

Dessvärre kan den nya boken om Håkan Juholts tid som partiledare bidra till att den tendensen förstärks och fortsätter med ytterligare partisplittring och försvagning av partiet som följd. Nu krävs det en större mognad, en starkare integritet och en betydligt bättre sammanhållning i den högsta partiledningen. De politiska tjänstemännen, spin-doktorer och så kallade kommunikatörer måste hållas i ett bestämt grepp så att de inte tar över och börjar spela sitt eget spel. Inga fler affärsplaner och butlar i tunnelbanan!

Det är självklart att massmedia jagar. Men för politiker handlar det om att inte låta sig ryckas med i den massmediala cirkusen, utan att agera genomtänkt och målmedvetet. Dessbättre tycks också den nuvarande partiledningen ha dragit sådana slutsatser. Därav Stefan Löfvens oerhört försiktiga agerande och metoden att dels framträda med hela den partiledande kvartetten och att låta andra ledande företrädare också göra utspel på områden som de behärskar. Stefan Löfven är, med sin trygga och avspända framtoning, den partiledare vi behöver i en tid som denna.

Håkan Juholt behövs i en framträdande position i partiet, med sin kraftfulla agitation för solidaritet och sin entusiasm och sin förmåga att riva slöjan av de borgerliga partiernas systematiska försök att återupprätta ett auktoritärt och ojämlikt samhälle. Det tror jag att Stefan Löfven är medveten om.

Bror Perjus

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik, så känner jag alltid ett starkt behov av att försvara den utsatte. Dessutom upplevde jag Håkan Juholt som en mycket inkännande, inspirerande och engagerad politiker med stor förmåga att också entusiasmera människor omkring sig och hela det socialdemokratiska partiet. Jag var med och valde honom som partiledare vid extrakongressen. Och då står man upp för sitt beslut.

Han var i sin tur fullkomligt kompromisslös i sin uppställning för utsatta, för sjukförsäkrade och arbetslösa som förlorat sin ersättning på grund av högerregeringens drakoniska bestämmelser. Han inledde med ett oerhört starkt tal vid partikongressen, där jag särskilt berördes av att han tog upp den ökande barnfattigdomen som är en skam för vårt land.

Ett annat tema som berörde mej starkt var hans breda kulturella engagemang och inlevelse. Just detta, tror jag, skakade om socialdemokratins politiska motståndare. De såg framför sig en socialdemokratisk partiledare som var på väg att få med sig betydande delar av landets författare, skådespelare, musiker och konstnärer – vilket är mycket värdefullt för ett parti. Men det är också bra för kulturen med en politisk ledare som inser kulturens oerhört stora värde för människor och för samhället.

Håkan Juholt retoriska förmåga, förmågan att tala på ett sätt som gick rakt in i åhörarnas hjärtan var inspirerande. Han satte fart på tankar och idéer hos den som lyssnade på honom. Därtill kom en debattförmåga som, sammantaget, gjorde honom till den ojämförligt starkaste partiledaren i vårt land.

Därför försvarade jag honom som partiledare in i det sista.

Alla de här egenskaperna har Håkan Juholt givetvis kvar fortfarande. Det visade han också vid sitt avskedstal i Oskarshamn. Därför får vi hoppas att partiet även i fortsättningen ser till att använda hans tjänster på ett bra sätt.

Det var ingen tvekan om att han hade blivit en lysande partiledare för socialdemokratin, om det inte varit för hans olyckliga tendens att då och då slinta i argumentationen. Han var lite som en schackspelare som gjorde två drag, men inte  riktigt tänkt igenom det tredje draget. Och ibland tänkte han bara ett drag framåt.

Anledningen till att processen med hans avgång blev så långt utdragen är djupt mänsklig. Det socialdemokratiska partiets människosyn kräver att dess ledning hanterar utsatta människor med största hänsyn. Och det gäller också en partiledare.

Och det gjorde ledamöterna i Verkställande Utskott och partiledning med stort tålamod och ömsinthet. Själv visade Håkan Juholt en närmast osannolik styrka och kampanda som orkade hålla ut så länge under sådant hårt tryck.  

Nu gäller det för partiet att samla sig kring en ny partiordförande så snart som möjligt. Men det krävs också ingående diskussioner på alla nivåer om den framtida politiken. Det finns flera avgörande principfrågor som är oklara inför framtiden.

Bror Perjus

Ingen kräver Reinfeldts avgång - trots felaktiga uppgifter om landets ekonomi

Fredrik Reinfeldt som är statsminister och Sveriges regeringschef har lämnat felaktiga, eller om man så vill lögnaktiga uppgifter om landets ekonomiska läge. Han påstår att landets offentliga finanser gått med överskott de senaste två åren. Svenska Dagbladet avslöjar att de offentliga finanserna istället gick underskott 2010, med 1 miljard eller om man rensar från så kallade engångseffekter så blir underskottet 25 miljarder. Reinfeldt påstod också att Sverige var ensamt i Europa om att ha överskott i de offentliga finanserna. Det är också fel. Estland, Norge och Schweiz hade överskott, inte bara 2011 utan också 2010.

Det är mycket allvarligt att regeringschefen lämnar felaktiga uppgifter om landets ekonomi. Särskilt eftersom regeringschefen har tillgång till ett stort antal rådgivare och experter omkring sig. Men ingen tycks kräva Reinfeldts avgång för den sakens skull! Politiker har faktiskt rätt att ha fel ibland. De är bara människor och det är faktiskt bra att politiker är mänskliga dessutom. Dessutom är det storslaget att erkänna fel, ta emot kritik och lova bättring. Det är Fredrik Reinfeldt sämre på.

Håkan Juholt fullt i klass med Tage Erlander och Olof Palme

Självklart får Anders Johansson, Tomas Östros, Ylva Johansson med flera ha vilka åsikter som helst om Socialdemokratiska Arbetarepartiets ordförande Håkan Juholt.

Yttrandefriheten är helig och debatten är fri.

Men en sak är klar!

Så länge ledande socialdemokrater på det här sättet hoppar upp och ifrågasätter partiets ordförande så kommer förtroendet för honom inte att kunna repareras. Och så länge hans förtroende undergrävs så kommer partiets opinionssiffror heller inte att gå att reparera. Det är kritikerna av partiets ordförande som underminerar partiets ställning bland väljarna.

På TTs direkta fråga till Ylva Johansson om hon har förtroende för Håkan Juholt så svarar hon ett entydigt och tveklöst Ja! Därmed har hon underkänt sitt eget bloggutspel. Hon borde ha insett att hennes sätt att formulera sig i sin blogg omedelbart åter skulle utlösa mediadrevet mot partiets ordförande. Det var det sista som partiet behövde!

Hon skriver att alla partiordföranden har utsatts för mediadrev. Det stämmer. Men det mediadrev som riktas mot Håkan Juholt har nått en helt ny nivå, utan tidigare jämförelse. Aldrig tidigare har ett mediadrev varit så massivt, långvarigt och konsekvent och därtill sakligt helt ogrundat.

Mediadrevets stora utlösande faktor var Aftonbladets så kallade avslöjande av bostadsersättningen vilket är en mediabluff från början till slut. Håkan Juholt har en ersättning för dubbelt boende, precis som ett närmast oräkneligt antal andra riksdagsledamöter har och haft i årtionden, som inte är bosatta i Stockholm. Utan en sådan ersättning skulle riksdagen bestå av ledamöter enbart från Stockholm och dess närmaste omgivningar.

Håkan Juholt redovisade till riksdagens kansli hyresavin med sitt och sin sambos namn på, liksom den totala hyreskostnaden som var lägre än vad riksdagen betalat när han bodde ensam i en övernattningslägenhet. Visst kunde han ha avstått från att ta ut hela hyreskostnaden, med hänsyn tagen till hans lön. Men i så fall är det politikerlönerna i allmänhet som är allt för höga vilket är en helt annan debatt som inte bara handlar om Håkan Juholt. Aftonbladets så kallade avslöjande var en monumental struntsak. Uppföljningen antog helt bisarra proportioner!

Håkan Juholt har därtill ändrat sin uppfattning i några enskilda politiska sakfrågor, precis som alla andra politiska ledare, kanske något snabbare, mera konsekvent och öppet än andra. I övrigt har mediadrevet kryddats med en serie obevisade påståenden från ett antal anonyma källor.

Allt detta är inga rimliga motiv för den besinningslösa jakten på honom som partiordförande. De journalister som deltagit torde nog också i sitt innersta begrunda vad de medverkat till och förhoppningsvis kommer de att låta eftertanken påverka deras framtida journalistik.

Väldigt ofta efterlyses det i media och bland allmänheten en politiker som kan uppvisa självkritik och ödmjukhet. Från tid till annan gisslas politiker som ständigt försöker framstå som ofelbara. Då sägs det att man skulle ha större förtroende för den som också kan erkänna fel och brister öppet. Det har Håkan Juholt gjort som ingen annan politiker. Han har gjort det på ett sätt som skapar stark sympati för honom som person och som politiker, åtminstone för den som lyssnat till honom direkt och inte fått budskapet filtrerat genom medier och så kallade politiska analytiker och pr-nissar.

Håkan Juholt kommer att bli folkkär om bara personförföljelsen mot honom dämpas något.

Det var han som på allvar riktade uppmärksamheten mot den ökande barnfattigdomen i vårt land. Det är den allra värsta effekten av den nedmontering av våra välfärdssystem som den här regeringen genomfört. En allt för låg sjuk- och a-kasseersättning, eller ingen ersättning alls, till utsatta föräldrar slår som hårdast mot barn och ungdomar som är vår framtid.

Håkan Juholt har kraftfullt avslöjat de avgörande nackdelarna med privatiseringarna av skolor, sjukvård, äldreomsorg, läkemedelsförsäljning, järnvägstrafik, och energiförsörjning. Man kan med fog fråga sig vad hans kritiker inom partiet uträttat när det gäller att föra fram oppositionens politik och avslöja bristerna i regeringens hantering av område efter område?

Håkan Juholt är den bästa partiordförande som partiet kunnat rekrytera bland alla rimliga kandidater. Han är en politiskt utomordentligt farlig motståndare till borgerligheten. Med sitt starka engagemang för de mest utsatta, sin självkänsla och sin förmåga att tala medryckande, skapade han stark entusiasm bland oss kongressombud som valde honom till partiordförande i mars förra året. I den hittills enda partiledardebatten i riksdagen mellan honom och Fredrik Reinfeldt så sopade han golvet med sittande statsminister.

Håkan Juholt är en partiordförande, talare och debattör fullt i klass med Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin.

Med honom i ledningen ska vi vinna valet 2014!

Bror Perjus

PS. Illvilliga röster och pennor kommer säkert att beskriva det här blogg-inlägget som en nordkoreansk hyllning till ledaren. Men det ger jag fullkomligt sjutton i! Jag kände att det måste skrivas och sägas. Och i Nordkorea blir kritikerna inspärrande. Så inte här. DS

Miljöministern vice ordförande för kärnkraftlobbyn! Var är nu mediadrevet?

Under 1970-talet vann Centerpartiet först ett val åt borgerligheten på sitt till synes kompromisslösa motstånd mot kärnkraften. Sedan spräckte partiet en borgerlig regering på sitt löfte om att avveckla kärnkraften.

”Ingen statsrådspost i världen är så viktig att jag dagtingar med mitt samvete”, mässade partiledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin och tvingades senare på grund av det uttalandet att avgå som statsminister, när han ändå dagtingat och godkänt laddning av flera nya reaktorer.

Idag har Centerpartiet utsett en vice ordförande för kärnkraftlobbyn i Bryssel till svensk miljöminister, Lena Ek!

Det avslöjades i förrgår av Svenska Dagbladet. Fortfarande idag har Dagens Nyheter inte en rad om denna skandal. Kvällspressen tycks också förbigå det hela med största möjliga tystnad.

Så man undrar; var är nu mediadrevet?

Nu när det inte handlar om en hyreslapp, utan en politisk fråga av ödeskaraktär för hela mänskligheten och allt liv på jorden? Då blir det knäpp tyst! Varför? Kan det ha att göra med att en borgerlig politiker avslöjats?

Vi valde Håkan Juholt

Vi valde Håkan Juholt till partiledare för socialdemokratin. Enhälligt. Med acklamation. Under stort jubel! Jag var med vid den extra partikongressen i mars, direktvald av medlemmarna i arbetarekommunerna i Tyresö, Värmdö och Nynäshamn. Tre stora arbetarekommuner från Stockholms Läns partidistrikt som ofta beskrivs som kritiska till valet av Håkan Juholt.

Men jag står för mitt beslut!

Jag är övertygad om att han blir en bra partiledare, om han får chansen. Han var den enda och den bästa kandidaten, föreslagen av valberedningen, efter intensiva diskussioner bland partimedlemmar i hela landet. Han höll ett lysande tal till kongressen. Han fick stående ovationer. Han överraskade kongressen, media och alla som följde talet via TV, med att börja tala om kultur, hur viktigt det är med sång, musik, teater, konst och litteratur för varje människas möjlighet att förverkliga sig och för ett samhälle att utvecklas på ett anständigt sätt. Och han anser att alla ska ha tillgång till den så berikande kulturen. Inte bara några. Han tog upp den ökande barnfattigdomen i vårt rika land.

Hans tal skickade svallvågor över hela landet.

Jag lyssnade på hans sommartal i Västertorp, i Lugnets park, en fridfull och vacker plats, öppen för alla att ströva i ”en allmänning inte en privat park som bara är till för vissa att gå i”, som han noterade. Han bor i Västertorp tillsammans med sin sambo när han är i tjänst i riksdagen. Men hans hemort är Oskarshamn där hans ordinarie bostad finns och en av hans söner bor. Hans mor bor också i Oskarshamn. Om det nu händelsevis är någon i Sverige som inte fått det klart för sig?!

Västertorp är ett av de bästa exemplen på ambitiöst, framsynt socialdemokratiskt samhällsbyggande från sent 1940- och tidigt 1950-tal. Det är en mycket fin förort till Stockholm där det fortfarande bor vanliga människor i hyresrätter. Håkan Juholt beskriver den kärleksfullt och genialt, via en berättelse om förortens många konstnärliga utsmyckningar.

I Sydsvenska Dagbladet skrev han 26 september om uppsättningen i Malmö av Bertolt Brechts opera ”Les Misérables” efter Victor Hugos roman. ”Någon stjäl en bit bröd. Hur dömer vi honom? Kring samma moraliska grundfråga graviterar egentligen hela ”Les Misérables”, skrev socialdemokratins ledare som råkar vara kär i en kvinna som också blivit dömd.

Han frågar sig, med ekonomipristagaren Amartya Sen, om ett samhälle med fattigdom verkligen kan vara demokratiskt? Han kritiserar den ”samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vi är”. Vad skulle Bertholt Brecht ha skrivit om han levt idag, undrar han.

Håkan Juholt har överraskat oss med att tala om kultur på ett sätt som tyder på en stor och stark inlevelseförmåga i andra människors innersta känslor och livsvillkor. Han var på väg att få med sig en mycket viktig grupp opinionsbildare; kulturarbetarna, författarna, musikerna, konstnärerna, sångarna och skådespelarna. Inte omedvetet! Antagligen högst medvetet! Vilket är betydligt bättre eftersom det tyder på en insikt om hur betydelsefulla kulturarbetarna är för samhället. Men just det oroade de borgerliga partistrategerna. Men så slog mediabomben ned! Och var är nu kulturarbetarna? Jo, på DN Kultur konstaterade Kajsa Ekis Ekman insiktsfullt att de senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna fått utstå mediala drev utan like. Hon avslutade med frågan; är det tillåtet för någon att vara socialdemokratisk partiledare?

Jag följde partiledardebatten i riksdagen. Under omänskligt hård press genomförde Håkan Juholt debatten på ett obegripligt imponerande sätt. Han var helt överlägsen sin huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt, inte på grund av sin skickliga retorik, utan därför att han talade med stor och äkta inlevelse om de som drabbats av högerregeringens hjärtlösa och drakoniska regler i sjukförsäkringen.

Omedelbart efter partikongressen i mars började media leta efter misstag, missgrepp, felsteg. Något finns det att leta upp hos de flesta. Aftonbladets reporter upptäckte att Håkan Juholt fick ersättning för hela hyran i Västertorp, trots att han delar bostad med den kvinna han älskar. Han tog omedelbart på sig hela ansvaret och återbetalade alla de pengar han fått för mycket i hyresersättning.

Men ändå utlöstes en hetsjakt, utan dess like mot någon svensk politiker någonsin. Efter en tid visade det sig att Håkan Juholt skickat in kopior på sina hyresavier, där både hans och hans sambos namn fanns med som boende i lägenheten. Avierna visade också den totala hyreskostnaden. Ändå betalade riksdagens administration.

Det fanns inga regler som sa att halv ersättning för hyran skulle utgå om man delade hyreslägenhet med någon annan. Flera andra riksdagsledamöter, centerpartister, moderater och socialdemokrater, visade det sig, har också fått full ersättning för dubbelt boende, trots att de delat bostad med någon annan.

Alla riksdagsledamöter som är skrivna och har sin bostad ute i landet har rätt till en betald ersättningsbostad i Stockholm för att kunna tjänstgöra i riksdagen. Det är självklart nödvändigt. Annars skulle alla riksdagsledamöter tvingas bosätta sig i Stockholm. Vem skulle då företräda Norrbotten och Skåne? Alternativt skulle riksdagsledamöterna bo på hotell. Oerhört mycket dyrare.

Håkan Juholts sambo är dömd för ett brott och har fullgjort sitt straff. För en socialdemokratisk partiledare är det en merit och en värdefull tillgång att leva tillsammans med en sådan kvinna. Det säger något om hur viktigt det är att förlåta och acceptera att den som begått ett felsteg i livet och tagit sitt straff är en lika värdefull och aktningsvärd människa som den oförvitlige, aldrig straffade medborgaren. Per Albin Hansson levde för övrigt med två kvinnor som bodde på var sitt håll.

Håkan Juholt har visat sig vara en politiker med bredd och djup och starka känslor. Han är spontan, lyhörd och engagerad. Kanske allt för spontan ibland! Men vad kräver vi av ledande politiker? Kräver vi att de ska vara fullkomligt felfria från första dagen? Har han inte rätt att få en inskolningstid? Får en ledande politiker aldrig hamna snett eller göra tillfälliga felbedömningar? Fick kanske inte Fredrik Reinfeldt byta ut en hel rad statsråd, som verkligen brutit mot regler. Inte av misstag utan medvetet! Av ideologiska skäl hade några struntat i att betala radio- och TV-licensen? Det var personer som ansåg att skatt är stöld, men ändå nyttjar våra vägar och sjukhus!

Vill vi ha iskalla beslutsmaskiner som med stor konsekvens, utan varje felsteg, driver fram ett allt mer cyniskt och orättvist samhälle?

Är det bättre än känsliga, tvekande och spontana politiker som är besjälade av viljan att skapa ett varmt, kärleksfullt, rättvist och jämlikt samhälle, men gör fel ibland?

Bror Perjus