Major Jan Björklund som en Karl XII med nödmynt och misär

Resultaten i den svenska skolan har sjunkit i 20 års tid, säger Jan Björklund när han kommenterar de katastrofala siffrorna i Pisa-undersökningen. Det stämmer nog. Men för 20 år sedan, 1991-1994, hade Sverige en borgerlig regering. Carl Bildt var statsminister och Per Unckel (m) utbildningsminister. Då släpptes privata intressen fria att etablera skolor och ta ut obegränsade vinster på ett sätt som är omöjligt i alla andra länder, utom möjligen i Chile. Och nu försämras skolresultaten i just Chile och Sverige snabbare än i något annat land, ja Mexico också... 

Björklund skyller de sjunkande resultaten på kommunaliseringen av skolan som genomdrevs 1989 med Göran Persson (s) som utbildningsminister. Men kommunaliseringen blev misslyckad på grund av den efterföljande privatskolereformen och det snabbt växande antalet privatskolor som gjorde det möjligt, främst i borgerligt styrda kommuner, att börja sortera elever med sämre utgångsläge i vissa skolor och privilegierade elever i andra skolor. Därför ökar nu skolsegregeringen i Sverige snabbare än i andra länder. Och det är enligt experterna bakom Pisa-rapporten en huvudorsak till de sjunkande skolresultaten.

I Sydkorea som har de bästa resultaten får ”duktiga” elever hjälpa mindre ”duktiga”. Den integrerade skolmiljön fungerar bättre än den segregerade. Men i Björklunds skola uppmanas de ”duktiga” att dra och lämna de mindre ”duktiga” i sticket! Han vill ha elitskolor, typ Lundsberg, fast helst utan strykjärn…

 

En annan orsak till de sjunkande resultaten i svenska skolor är den brutala ekonomiska kris som också drabbade Sverige under Carl Bildts borgerliga regeringsperiod i början av 1990-talet. Den ekonomiska krisen var dels ett resultat av ekonomisk släpphänthet under tidigare borgerliga regeringar 1976-1982 och av ekonomins globalisering som accelererade under 1980-talet för att drabba Sverige med full kraft 1992. Men det är också en del av den borgerliga politiska ideologin att kapitalet ska släppas fritt att operera hur som helst, på finansmarknaden såväl som i skolan.

Den ekonomiska krisen tvingade fram nedskärningar på i stort sett alla områden, tyvärr också inom skolan, med minskande lärartäthet och färre skolsköterskor, kuratorer, bibliotekarier och vaktmästare. När så socialdemokratin lyckats att någorlunda återställa svensk offentlig ekonomi så förlorades regeringsmakten åter till borgerligheten i valet 2006. Historien visar hur förödande det är att över huvud taget släppa in de borgerliga i regeringskansliet.

Jan Björklund blev utbildningsminister. Han har i hög grad bidragit till att ytterligare försämra skolresultaten. Hans allvarligaste misstag är med all säkerhet hans närmast hysteriska reformiver, som skapat byråkrati, stress, oro och ständiga kast i skolornas arbetsvillkor. Dessutom har den borgerliga regeringen prioriterat kraftiga skattesänkningar, mest till de högst avlönade, istället för att rejält öka lärartätheten och antalet vuxna i skolorna.

Efter sju års borgerligt regerande sjunker nu skolresultaten i allt snabbare takt och Jan Björklund förklarar att hans nya skolreformer inte ska ge bättre skolresultat förrän i slutet av det här decenniet, alltså fram emot år 2020. Men en skolminister, som efter sju års regerande med allt sämre skolresultat, lovar ytterligare sju år med ännu sämre resultat i skolan borde omedelbart få sparken.

En utbildningsminister som försöker slå i svenska folket att han behöver fjorton år på sig, 2006-2020, för att förbättra den svenska skolan borde rimligen inte kunna sitta kvar. Den enda orsaken till att han sitter kvar är nog hans höga tonläge och självsäkra, auktoritära framtoning, trots att det mesta runt omkring honom håller på att krackelera. Mina tankar går osökt till tidigt 1700-tal, Karl XII och nödmynten.

För övrigt finns det ingenting som talar för att Björklunds reformer, den elitistiska, auktoritära, karriäristiska, allt mer ojämlika och orättvisa skolan, verkligen är en bättre skola för någon. Allt talar för att det är en sämre skola för alla och för hela samhället. Resultaten sjunker för både ”duktiga” och mindre ”duktiga” elever. I praktiken begär Björklund mandat för att få försämra skolresultaten i ytterligare sju år, fram till 2020.

Bror Perjus

Skall vi ha förlorare i skolan?

"En marknadsekonomi har ALLTID vinnare och förlorare", skriver finansanalytikern Peter Malmqvist i en artikel i DN idag om skolan. Men frågan är; ska vi verkligen ha förlorare i skolan, ska vissa barn vara dömda att förlora och andra att vinna?! Nu handlar hans text visserligen enbart om skolföretag som förlorar och går i konkurs och hur det ska undvikas. Men det viktiga i sammanhanget är väl att förhindra att barn blir förlorare. Men det bryr sig en finansanalytiker inte om!

Bror Perjus

Göran Persson, vår främsta politiska dubbelagent

Säga vad man vill om Göran Persson, vårt lands främsta politiska dubbelagent som Daniel Suhonen påpekat! Men han kan återkomma gång på gång och överraska. Och han har bett i sina politiska kommentarer, även om de numera dessvärre skickas ut från ett av världens största lobbyföretags stockholmskontor.

Nu efterlyser Göran Persson effektiv kritik från landets ledande politiker mot undermineringen av a-kassan och sjukförsäkringen. ”Någon måste tala för de sjuka och arbetslösa” säger han till DNs politiska reporter och skickliga kommentator Ewa Stenberg. Annars får vi ”en väldigt farlig samhällsutveckling”, noterar Persson, med tydlig hänvisning till ungdomsuppror i förorterna.  

Sedan tar han upp den oerhört allvarliga utvecklingen inom EU, ett annat tema som det är märkligt tyst om från ledande politiker. Ska vi hamna ute i Nordsjön tillsammans med britterna och norrmännen, undrar han, uppenbarligen för att skrämma upp alla badkrukor som idag går och gruvar sig inför det första doppet. Och även om sommaren känns rätt varm just nu, så måste jag säga att ett dopp  i Nordsjön är inte det jag längtar efter mest av allt.

Men än värre är det som sker på fastlandet i Europa; främlingsfientligheten, de allt hårdare sociala konflikterna och den växande arbetslösheten som skylls på EU när de skyldiga är den maktfullkomliga, globaliserade ekonomiska elit som bollar med våra pengar – de som Göran Perssons JKL främst företräder.

Lite sur är Göran Persson över att socialdemokratins gruppledare i riksdagen, Mikael Damberg, jämförde Fredrik Reinfeldt med honom i partiledardebatten nyligen när sittande statsminister försökte bortförklara den växande arbetslösheten. ”Illa påläst” muttrar Persson och påpekar att vi hade en stigande sysselsättning 2006 då han själv regerade. Å andra sidan var det orsaken till att han självbelåtet påpekade att arbetslösheten inte var någon stor valfråga, vilket socialdemokratin förlorade valet på…

Persson är just nu för att statsbudgetens överskottsmål, som han själv var med om att införa, ska överges. Det kan vara riktigt i dagsläget, men bara tillfälligt. Starka statsfinanser är med all säkerhet ännu viktigare idag än någonsin tidigare i världshistorien. Helt rätt har han däremot i att det är farligt att göra det i smyg, eftersom det riskerar att fördärva förtroendet för hela det finanspolitiska  ramverket.

Sedan talar han sig varm för minoritetsregeringar som tvingas förhandla med andra i riksdagen. Det innebär att förslag ”slipas av, rättas till, tonas ned, förstärks allt efter behov och sunt förnuft”.
Och se, det är en rejäl snyting till sittande högerkoalition!  

Helt utan sunt förnuft har den strulat till det mesta; sjukförsäkringen, a-kassan, arbetsrätten, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, pensionerna, bostadsfrågan, kollektivtrafiken, försvaret, utrikespolitiken och….

Ja, något har jag antagligen glömt!

Slutligen talar sig hr Persson varm för Miljöpartiet, begränsade vinster i välfärden och förkortad arbetstid. Kompletterat med full sysselsättning är det ett ganska hyggligt program för en vänsterregering.

Bror Perjus

 

Krig betyder Fred. Barnfattigdom är vår Arbetslinje.

Regeringen har radikalt försämrat ersättningen till sjuka och arbetslösa. Nu ökar dessutom antalet arbetslösa som inte har någon som helst ersättning från a-kassan, dels därför att villkoren för att få a-kassa har skärpts kraftigt, dels därför att avgifterna höjts så att många med låga löner anser sig inte ha råd att vara medlem vare sig i fackföreningen eller i a-kassan. Nu har bara en tredjedel av alla arbetslösa ersättning från a-kassa. Därför har vi i vårt land inte längre en a-kassa värd namnet.

Allt fler hänvisas till så kallat försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Följden blir att kommunernas kostnader för socialbidrag stiger kraftigt. Det medför i sin tur att de som är hänvisade till försörjningsbidrag också drabbas av ännu sämre villkor och en allt mer förnedrande behandling vid de regelbundna besöken på socialkontoret. Och för socialsekreterarna blir arbetsuppgiften allt mera mentalt nedbrytande.    

De här så kallade reformerna kallas, med propagandaminister Per Schlingmans nyspråk, ”arbetslinjen” eller att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”.  I verkligheten var syftet att kunna sänka skatterna mest för de högst avlönade. Det kallas för ”jobbskatteavdrag” och påstås också ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. Men mest sänker det trösklarna för den som redan har jobb och allra mest för de som har ett arbete och tjänar allra mest.

Allra hårdast drabbas barn med sjuka och arbetslösa föräldrar.  Därför ökar nu barnfattigdomen. I genomsnitt finns det i varje skolklass numera två till tre barn som är fattiga. De är fattiga i den meningen att deras föräldrar inte har råd att köpa tillräckligt med kläder till dem, vilket innebär att de går klädda på ett något annorlunda sätt än alla andra. Deras föräldrar har inte råd att förse dem med en slant extra i samband med en utflykt som klassen ska göra och därför tvingas de stanna hemma från skolan med påhittade motiv.  De kommer dessutom ofta till skolan utan att ha fått en tillräckligt näringsrik frukost, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig undervisningen lika bra som andra.

Ännu värre är att alla andra elever vet vilka barn i klassen som är fattiga. Och allra värst är att de utsatta barnen själva vet att alla andra vet. Därför känner de sig utpekade. Det tär på deras självförtroende. Ofta blir de isolerade och mobbade.

Finns det något mer sorgligt än att små barn, sju, åtta, nio år, utsätts för denna förnedring i sina tidigaste och mest formbara år som innebär att de kanske skadas för resten av livet och hamnar i ett livslångt utanförskap – det utanförskap som den här regeringen, med sitt nyspråk, gick till val på löftet att avskaffa?

Den som till äventyrs fortfarande försöker intala sig att de så kallade reformer som den här regeringen genomfört ändå ”sänker trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden” måste också hävda att sjuka och arbetslösa människor helt enkelt ljuger. De sjuka är inte sjuka, de simulerar. Och de arbetslösa är arbetslösa därför att de inte vill arbeta.

Sådant faller på sin egen orimlighet och borde för varje normalt tänkande individ framstå som absurt. Men den som ändå fortfarande håller fast vid den absurda föreställningen kanske borde fråga sig varför denna så kallade sänkning av trösklarna till arbetsmarkanden ska drabba barn i deras allra mest känsliga ålder, de som just ska ta sig över tröskeln mellan hemmet och det stora samhället. Barnen är väl ändå, hur man än ser på saken, helt oskyldiga till föräldrarnas förmenta tillkortakommanden.

Dessutom visar nu den verklighet, som nosar regeringen i hälarna, att arbetslösheten, sedan 2006 när regeringen Reinfeldt tillträdde, har ökat och inte minskat räknat som andel av befolkningen. Jobbskatteavdragen har inte medfört några som helst nya jobb. Nu när arbetslösheten är på väg upp så säger sig regeringen inte längre ha råd med några fler jobbskatteavdrag.

Det så kallade utanförskapet, alltså antalet långtidsarbetslösa, har dessutom ökat katastrofalt och i absoluta tal från 155 000 år 2006 till 220 000 år 2011. Ändå påstår statsminister Fredrik Reinfeldt, med ytterligare en nyspråksformulering, att ”fler människor nu har kommit närmare arbetsmarknaden än 2006”, eftersom sjuka människor flyttats från Försäkringskassans statistik till Arbetsförmedlingens statistik.

Hela regeringens politik är en monumental bluff. Men allt detta falska trixande med ord och siffror börjar nu gå upp för allt flera i vårt land. Därför vänder opinionen. Väljarna vänder sig nu bort från den borgerliga regeringen. Allt fler sätter sitt hopp till en politik som bygger på en helt annan människosyn, som inte betraktar sjuka och arbetslösa som lögnare och lathundar och som inte är beredda att straffa barn för samhällets tillkortakommanden, som inte accepterar en ökande fattigdom för vissa och växande överflöd för andra.

Bror Perjus

PS. Nyspråk är en term hämtad från George Orwells bok ”1984”, som beskriver hur en diktatur, för att omöjliggöra kritisk opinionsbildning, byter ords mening helt och hållet och exempelvis påstår att ordet ”krig betyder fred”. DS

Högerregeringen skapar kaos och oreda på livets alla områden.

Låt bilar köra höger vid rött! Det förstår man att höger-regeringens trafikminister vill. Men cyklister som cyklar mot rött och mot enkelriktat borde inte ligga i trafikministerns intresse. Cyklisterna kan bli röda och börja cykla mot högerregeringens enkelriktade politik.

Ursäkta, men regeringen inbjuder till den här sortens fåniga vitsar!   

Hur som helst! Den här regeringen gör allt för att skapa kaos och oreda på livets alla områden. Nu också i trafiken.

·        Trafikinfarkten i Stockholm ska tydligen avskaffas genom en upplösning av trafikreglerna.

Bilden av en handlingsförlamad högerregering blir allt mer komplett. Den kan bara förändras genom det som brukar kallas för symbolpolitik! Värst är högerregeringens så kallade ”arbetslinje”.

Arbetslösheten ska avskaffas genom att

·        a-kassan försämras

·        att folk får arbeta gratis i helt nya företag som tillskapats just för det ändamålet

·        att ”coacher” anlitas för uppmuntrande tillrop till arbetslösa; ”Sök jobb!”.

Men det är samma sak på område efter område.

·        Sjukdomar avskaffas genom en stupstock i sjukförsäkringen.

·        Bostadsbristen avskaffas genom att hyresrätter omvandlas till svindyra bostadsrätter.

·        Ungdomsarbetslösheten avskaffas genom sänkta ungdomslöner.  

·        Olyckorna på arbetsplatserna avskaffas genom försämrad arbetsmiljöforskning.

·        Strulet i skolan avskaffas genom hysterisk betygsjakt.

·        Trängseln på universiteten avskaffas genom att de som går yrkesgymnasiet förhindras söka vidare till högre studier.

·        Otryggheten i arbetslivet avskaffas genom att ”Lagen om anställningsskydd” försämras.

·        Förslitningen i arbetslivet förbättras genom höjd pensionsålder.

·        Pensionärerna får det bättre genom en särskild pensionärsskatt.

·        Vargstammen räddas genom utökad vargjakt.

Men, visst ja!

Per Schlingman anställdes ju av statsministern för att ge handlingsförlamningen ett intryck av handlingskraft. Så kanske borde symbolpolitiken kallas för SCHLINGMAN-POLITIK?!

Själv tycker jag att det är mera naturligt att köra vänster vid grönt, än höger vid rött!

Bror Perjus

Partiledare sökes: Helst en komplett nolla!

Hjalmar Branting ledde den svenska arbetarrörelsen i striden om den allmänna och lika rösträtten, alltså införandet av demokrati i Sverige. Det var ju rätt så viktigt!

Per Albin Hansson förde landet genom andra världskriget och bidrog till att vi inte blev fysiskt och mentalt ockuperade av den nazistiska hydran.

Tage Erlander lättade upp stämningen. Efter decennier av kamp och skrämmande hot utifrån, skapade han uttryck som ”Det starka samhället” och ”De stigande förväntningarnas missnöje” – måttligt inspirerande slagord, om ni frågar mej, men nog så finurliga skulle det visa sig.

Tage Erlander var, när han valdes till partiordförande för socialdemokraterna, en färsk och okänd ecklisiastikminister. Han hade alltså hand om kyrkan och skolan i regeringen, det vill säga ”den vertikala och horisontella kommunikationen”.

”När jag blivit vald så utpekades jag av den borgerliga pressens ledarskribenter som en fullkomligt komplett nolla”, brukade han berätta.

”Och det var ju inget dåligt utgångsläge…” la han sedan till med sin särpräglade känsla för humor och självironi.

”Dessutom…” fortsatte han lurigt ”så var det till stor hjälp för mej. Det drog väldigt mycket folk till mina möten. Folk blev förstås nyfikna. Det är ju så sällan man har möjlighet att få se någonting som är fullkomligt komplett”.

Riktigt folkkär blev han när han berättade en rolig historia för Lennart Hyland och hela svenska folket i TV. Den handlade om en präst som på sin fritid praktiserade pistolskytte, glömde ta av sig pistolen under högmässan och råkade avlossa ett skott stående i predikstolen. När han böjde sig ned för att ta av sig pistolhölstret så reste sig en modig man i publiken, väl utbildad vid hemvärnet och röt på bredaste värmländska ”huuk er i bänk´era göbbar o tjäringar, för nu lädder han öm”.

Erlander var vid sin avgång världens längsta demokratiskt valda statsminister, oavsett hur man räknade, i centimeter från strumplästen till flinten eller antal år som regeringschef. Han var statsminister i 23 år, omvald gång på gång och med ett fenomenalt antal valsegrar.
Det ska vi nu snart göra om!

Olof Palme var kortare, något hjulbent, kunde dansa vals med tungan snett i munnen, men betydligt mera känd och av många fruktad, bland annat för sin vassa blick, när han under öronbedövande jubel valdes till Erlanders efterträdare på partikongressen 1969 och fick rådet ”Lyssna till rörelsen”.

Han ledde sedan arbetet på en lång rad mycket stora reformer som radikalt förbättrade barnens villkor i vårt samhälle, gav alla möjligheter till gymnasiestudier och utbildning vid universitet, förbättrade arbetsvillkoren och tryggheten i arbetet och höjde levnadsstandarden för pensionärer och gamla.

Han blev dessutom en stor och internationellt erkänd statsman. Det upplevde jag själv personligen när jag reste i Sydostasien i mitten av 70-talet. Alla fackliga ledare jag träffade sa. ”Berätta om Olof Palme och svensk arbetarrörelse!”

Jag såg honom också hålla ett bejublat tal inför ett par tusen av spanska Socialistpartiets anhängare i Madrid strax efter Franco-fascismens fall. Efter talet presenterade han mej för den spanska socialistledaren Felipe Gonzales med orden ”Il ecrir des editorial tres agressive” – han skriver mycket agressiva ledare…

”Ska han säga”, tänkte jag då, men sa inget.

Ingvar Carlsson blev nästa partiledare. Men han var med redan från början tillsammans med Tage Erlander i allt reformarbete. Kanske var det Carlsson som gjorde grovjobbet hela tiden. Han fullföljde det efter mordet på Olof Palme. Han var en säker, trygg och omdömesgill politisk hantverkare som organiserade miljonprogrammet och byggde bort bostadsbristen i sin roll som bostadsminister, utvecklade skolan som utbildningsminister och lät bygga Öresundsbron och föra Sverige in i EU som statsminister.

En rätt så bister man som påstås likna en fot i ansiktet, varför alla partimedlemmar antog epitetet ”fotfolket”. Han rappade i rosa peruk på en partikongress också.

Otroligt!?

Mona Sahlin fick aldrig en fair chans som partiordförande. Men hon gjorde en stor insats som riksdagsledamot och minister på olika poster i socialdemokratiska regeringar.

Nu ska vi välja en ny partiledare.

Jag har, till min överraskning, fått det stora förtroendet att vara delegat för Värmdö, Tyresö och Nynäshamn vid extrakongressen i slutet av mars.

Men vem ska vi välja?

Lätt som en plätt!

Det får väl bli en nolla, men det måste vara en komplett nolla.