Nu tar vi den öppna striden mot demokratins dödgrävare

Mobilisera (S)

för extraval!

Det vi upplever just nu är ett parlamentariskt kaos och ett växande hot mot demokratin. Det är inget ”naturligt inslag” i demokratin! Dag efter dag samma rapportering från partiledare som säger samma sak gång på gång. Det framstår som ett intrikat spel i riksdagens korridorer mellan strykrädda alternativt maktsugna politiker.

Värst är moderatledaren. Han är beredd att bilda precis vilken regering som helst! Med vilken politik som helst! Det kan vara en 3+2+1-regering, egentligen en 4+3+2+1-regering! Och med vilket stöd som helst i riksdagen! Gärna från ett obskyrt, högerpopulistiskt parti med nazistiska rötter och kvarstående nazistiska rester väl inbäddade i sin organisation - ett parti som fått alldeles för mycket uppmärksamhet. Samtidigt har alldeles för lite uppmärksamhet riktats mot Socialdemokraterna.

Det är inte Sverigedemokraterna utan Socialdemokraterna som kan föra oss ur detta farliga dödläge! Det vi upplever är en skrämmande flashback till vår fördemokratiska historia! Den enkla slutsats vi kan dra är att kaoset kommer att bestå så länge inte Socialdemokraterna kan återta sin position som demokratins stabila bas och bastion.

Tage Erlander regerade i 23 år, längre än någon annan demokratiskt vald regeringschef. Han formulerade det perfekt när han sa ”Liberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati”. Vi får se om Centerns och Liberalernas överlevnadsinstinkt är tillräcklig för att de ska förstå att krypa i skydd nu när konservativa ånyo vill bilda allians med högerextremismen.

Det avgörande som hänt är att Socialdemokraterna förlorat 10-15 procent av det naturliga väljarstöd som sedan 1930-talet utgjort grunden för en väl fungerande demokrati, en stabil, långsiktig politik och uppbyggnaden av det mest effektiva, produktiva och jämlika samhälle som världen skådat. Det borde vara betydligt mer värdefullt att lyfta fram ur historien än de stinkande rester som nu pyser ut digitalt i vårt samhälle.

Men det svenska socialdemokratiska partiet är, i motsats till flertalet systerpartier i vår omvärld, fortfarande stark och intakt, tack vare sin fortfarande väl fungerande fackligt-politiska samverkan som utgör en garanti för demokratins förankring i folkdjupet. Socialdemokratins ledning kan gärna försöka förhandla fram en tills vidare fungerande koalition med de ambivalenta, villrådiga och ömtåliga ”liberala” partierna. Det gick på 1930-talet! Då räddades demokratin och vårt land från att dras in i Andra Världskriget. Det fungerade igen under efterkrigstidens 1950-tal! Det var fortfarande möjligt att samverka med Olof Johanssons parti efter den brutala ekonomiska krisen 1992. Tyvärr är dagens Centerparti inte lika väl förankrat i den svenska myllan som dess föregångare Bondeförbundet. Det mesta talar för att dagens Centerparti är fast cementerat i Stureplans betongplattor.

Så ska vi förhandla så ska vi förhandla ur en styrkeposition. Därför måste partiet omedelbart mobiliseras för en ny valrörelse och ett extraval. Som aktiv gräsrot i partiet är jag beredd, när signalen kommer, att åter gå runt och knacka dörr, sätta upp valaffischer, sprida flygblad, delta i torgmöten och dela ut röda rosor med budskapet om jämlikhet och solidaritet.

Det är dags att på allvar ta den hårda och öppna striden mot demokratins dödgrävare för fortsatt utveckling av demokrati, välfärd och jämlikhet. Sverige har visat vägen förr! Vi måste göra det igen. Den globala trenden är ännu mera avskräckande än det som händer i vårt land. När den ekonomiska maktkoncentrationen ökar, när klimathotet inte längre kan förnekas, när krigshetsen sakta trappas upp, när agenter mördar och mördas och när supermaktsledare börjar tala om sina nya, användarvänliga kärnvapen – då måste folkens demokratiska krav på en ny och helt annan färdriktning formuleras klart och tydligt. Det lyckades vi inte med i den ordinarie valrörelsen! Det är dags att göra om och göra rätt!

Bror Perjus

Journalist, författare, gräsrot

   

Angreppet på Hultqvist gynnar Putin-regimens destabiliseringspolitik

Vi måste vinna valet den 9 september nästa år, om det innan dess inte blir ett extraval. Och vi måste vinna stort, mycket stort. Det gäller förstås också om det blir ett extraval! 

Vad menas då med ”vi”?
Jo, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet! Den senaste uppvisningen från Alliansens sida visar att alla planer på en blocköverskridande regering måste betraktas som orealistiska. Mot de rödgröna står nu en fempartiAllians bestående av SD, M, KD, C och L. Tillsammans gödslar de nu politiken, enigt och samordnat, med misstroendeförklaringar mot rader av ministrar och mot hela regeringen på så centrala områden som rikets försvar och den ekonomiska politiken. 

Och vad menas med att vinna stort?
Jo, det handlar om att öka stödet för de rödgröna med sammantaget 8 till 10 procentenheter och att erövra allra minst 175 mandat i riksdagen, alltså en majoritet som kan genomföra en rödgrön politik för jämlikhet, stora investeringar i bättre miljö, infrastruktur, hyresbostäder till rimliga hyror och full sysselsättning. Gärna med huvudbudskapet ”Trygghet i ett jämlikt samhälle”

Och hur ska det gå till att vinna stort?
Jo, vi måste våga prata politik! Alla vi som är engagerade och tror på kampen för ”Det jämlika samhället” måste våga prata politik i vår familj, med våra släktingar, grannar, vänner och framförallt på alla nivåer inom partiorganisationen. Vi måste våga prata politik i alla sammanhang. Ofta får ”vi” höra att det är ofint eller opassande att prata politik vid olika tillfällen. Det naturliga svaret är: När blev det ofint att försvara demokratin? Och motfrågan: Vad händer den dag då vi slutar försvara demokratin?

Och vad händer om vi inte vinner valet stort?
Jo, då kommer en högerregering att bildas som genomför en motsatt politik mot den ”vi” vill ha. Det är en politik för ”Det ojämlika samhället”. Det är förstås också demokratiskt. Om en majoritet av landets befolkning verkligen vill ha det så?

   Då blir det så!
   I en demokrati!
   Det är bara att välja!

Kan då inte demokratin vara hotad av en majoritet?

Jo, det är demokratins dilemma!

Just nu handlar det dels om Transportstyrelsens privatisering av hemlig information om försvar och säkerhetspolis som därmed kan ha kommit i händerna på illvilliga krafter som ytterst hotar demokratin. Privatiseringen var ett resultat av den tidigare högerregeringens intensiva arbete för att sälja ut så mycket som möjligt av vår gemensamma sektor.

Dessutom visar det politiska efterspelet att ett parti med nazistiska, antidemokratiska rötter i praktiken ingår i en utvidgad Allians, en fempartiAllians. Sverigedemokraterna är ett parti som delar värderingar med den ryska Putin-regimen och högerextrema, antidemokratiska kretsar i flertalet europeiska länder - de krafter som vårt försvar är till för att försvara oss emot.

Tillsammans försöker denna fempartiAllians lägga hela ansvaret för Transportstyrelsens säkerhetsläcka på S/MP-regeringen, med en högljudd argumentation som påminner om Trump, Putin, Erdogan, Orbán et consortes. Det var Sverigedemokraterna som först föreslog misstroendevotum vid riksdagens öppnande efter sommaruppehållet. Det har nu övriga Allians-partier anslutit sig till.

De hotar tillsammans med att fälla den socialdemokratiska försvarsministern Peter Hultqvist i en period av stor osäkerhet, vilket skulle gynna Putin-regimens allmänna försök att destabilisera demokratin i Europa och i de nordiska länderna. 

De hotar också tillsammans att fälla S/MP-regeringen genom att rikta misstroendevotum mot finansminister Magdalena Andersson i hennes egenskap av ansvarig för kommande förslag till ny statsbudget.

I praktiken ingår Sverigedemokraterna nu i en #fempartiAllians med M, KD, C och L.
De tidigare fyra borgerliga partierna M, KD, C och L kommer att bilda regering med stöd av SD, ett parti med nazistiska rötter. C och L påstår försäkrar att de inte tänker sätta sig i en regering med stöd av SD. Hela den aktuella politiska utvecklingen visar att de kommer att krypa till korset. Det har de visat när det verkligen gäller.

Om fempartiAlliansen får majoritet i riksdagen kommer M, KD, C och L att bilda regering och hävda att de lägger fram sina egna förslag oberoende av SD. Och när SD ändå röstar för deras förslag så blir svaret ”Vi kan inte ta ansvar för hur ett annat parti röstar i riksdagen”.

Därför och av tusen andra skäl måste nu socialdemokratin entydigt satsa allt på en kraftfull politisk offensiv för en stor valseger den 9 september 2018.

Bror Perjus

We are The Game Changers! - Dörrknackarna - Vitklädda med en stiliserad ros på jackan. - Vi ska vinna valet. Kom med Du också…

Envist fortsätter vi att knacka dörr! Trots att massmediaforskarna i Göteborg påstår att valrörelsen avgörs i – ja, just det – massmedia. Och de borgerliga tidningarna efterlyser nu en så kallad Game Changer, något som radikalt förändrar spelplanen till högerregeringens fördel, precis som om det faktiskt måste ske…

Men det kommer inte att ske!

Det är nu bara 17 dagar kvar till valet. Alliansen har ingen chans att hämta igen vårt försprång på 11 procent. De små borgerliga partierna har alla sagt kategoriskt nej till samarbete över blockgränsen.

Därför handlar det nu om någonting mycket större än att besegra Alliansen.

Nu handlar det om att skapa förutsättningar för en stark rödgrön majoritetsregering. Det innebär att Sverigedemokraterna måste förhindras från att bli vågmästare i riksdagen.

Det är vår uppgift som dörrknackare!

Med Sverigedemokraterna, detta diktaturens, hatets och människoföraktets parti, som vågmästare i riksdagen får landet en svag borgerlig regering, med kaos i riksdagen och en radikal försvagning av demokratin i vårt land som följd - samtidigt som nazisterna redan börjat marschera på våra gator.

En skrämmande påminnelse om tyskt 1930-tal.

Men vi ska lyckas! Kom med, ställ upp och knacka dörr! Det är enkelt, intressant och väldigt roligt. Vi måste helt enkelt lyckas! Det är vi som är The Game Changers. Mediaforskarna får säga vad de vill. Vi kan knacka de rödgröna till seger i riksdagen, landstingen och i kommunerna. Vi ska ge mediaforskarna helt nya resultat i valet den 14 september 2014.

Just här i Tyresö har vi en formidabel fart på dörrknackningen. Varje kväll. Valarbetare med vita jackor och en röd stiliserad ros på, går vi från dörr till dörr; Anita, Herman, Barbro, Carl-Johan, Karin, Paul, Kaijsa, Marita, Martin, Bertil, Eija och många fler. Vi samtalar, lyssnar, svarar på frågor. Kommer det frågor vi inte kan svara på så tar vi telefonnummer, kollar upp och återkommer med svar.

Men vi behöver bli ännu flera! Kom igen!

En dörr jag knackar på öppnas inte. Jag går, men så ropar en kvinna i yngre medelåldern från sin öppna verandadörr. Jag vänder, går tillbaka och frågar om hon bestämt sig för vad hon ska rösta på.

-          Faktiskt inte, säger hon.

-          Varför, frågar jag.

Det vill hon inte svara på. Hon är väldigt tillknäppt. Vill inte svara på några frågor. Inte vilka eller vilken fråga som är avgörande för hennes val. Inte vilket parti hon röstat på tidigare. Jag försöker få igång ett samtal. Men hon öppnar sig inte. Snart drar hon sig väl tillbaka och stänger dörren, tänker jag.

Nej, hon stänger inte dörren...

Det är uppenbarligen något hon ändå vill prata om. Så jag dröjer kvar. Plötsligt råkar hon, nästan som av misstag, säga att hon alltid röstat moderat.

-          Så nu vet du det, säger hon och ler lite generat som om hon hela tiden ville tala om det men inte vågade.

Men hon är besviken på moderaterna. Vart ska hon då ta vägen. Då finns det inget annat att göra än att rösta på socialdemokraterna, påpekar jag. Annars blir det ändå en moderat-regering. Sedan följer ett långt samtal. 

Hon är väldigt tveksam.

Men när jag går därifrån har jag ett löfte om att hon ska tänka igenom sitt val ordentligt. Det känns som om hon faktiskt kommer att rösta på oss, när hon står där helt ensam i valbåset och ingen annan kan se vilka valsedlar hon lägger i kuvertet. Hon vill verkligen ha en förändring.

I den stunden känns det som om jag gjort skillnad. En ny röst, kanske!? Det är värt en hel kvälls gående, knackande, pratande, diskuterande…

En röst gör skillnad! Så oändligt meningsfullt.

Bror Perjus

DNs ledarskribent förnedrar läkarkåren

Läser dagens DN!

Noterar ännu en bekräftelse på den borgerliga skolpolitikens misslyckande. ”Mer än var tionde elev i Stockholms län går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet.”

Läkaruppropet mot den misslyckade vårdpolitiken har nu undertecknats av 6 630 läkare. Då passar DNs självutnämnda vårdexpert Hanne Kjöller på att förnedra hela den svenska läkarkåren. Redan före ”systemskiftet” skriver hon att landets läkare "har presterat erbarmliga siffror vad gäller patientkontakt”. Hon har absolut ingenting förstått. Det är precis det som är felet med dagens vårdpolitik, att patientkontakt betraktas som viktigare än att bota sjuka. 

Tänk om hennes nedvärdering av hela läkarkollektivet provocerar alla landets läkare att omedelbart underteckna Läkaruppropet!

Samtidigt som Kjöller breder ut sig över en helsida i tidningens huvudupplaga, återges i en liten undanskymd notis i stockholmsbilagan att Socialdemokraterna ”har full förståelse” för läkarnas protester.

***

På DN Debatt skriver återigen Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, att ”svensk ekonomi står stark utom på främst två områden, de höga marginalskatterna och regelverket på arbetsmarknaden.”

Visst! Sverige skulle kunna vara ett verkligt paradis för de rika, om bara skatterna sänktes ytterligare för de högst avlönade och arbetsgivarna fick behandla sina anställda precis hur som helst.

Men, nu ökar ju ändå klyftorna mellan rika och fattiga i Sverige snabbare än i något annat OECD-land! Blir dom aldrig nöjda?

***

Följer så Edward Snowdens kurragömmalek med det militärindustriella komplex som fortfarande dikterar USAs utrikespolitik. Vart ska han ta vägen? Kuba, Island, Vietnam, Equador eller Venezuela? Det är frågan! Det är inte utan att jag tycker lite synd om Barack Obama och John Kerry som tvingas hota en av den digitala epokens nya, unga frihetshjältar med livstids fängelse.

***

Fortsätter sedan med en artikel om domen mot Silvio Berlusconi som dömts till sju års fängelse för otukt med minderårig. Äntligen, får man väl utropa, kan Italiens demokrati kanske snart vara rensat från en av sina mest cyniska och manipulerande storkapitalister.

***

Noterar slutligen, med sorg i hjärtat, att en av vår tids allra största förebilder är på väg ur tiden. Kan avståndet mellan två människor moraliskt, intellektuellt och mänskligt bli större än det mellan Nelson Mandela och Silvio Berlusconi?

***

Obs, denna blogg har skickats direkt via National Security Agencys centraldator och befunnits oantastlig!

Bror Perjus 

När förlorar Fredrik Reinfeldt sin trovärdighet?

Fortfarande får Fredrik Reinfeldt höga siffror när politikers trovärdighet mäts av opinionsinstituten. Men förr eller senare kommer historien att hinna ifatt honom. En gång skrev han en djupt cynisk bok om svenskarna som ”det sovande folket”. Han menade att Sverige består av ett folk som hellre låg hemma och drog sig i sängvärmen än gick till jobbet. Ingenting kan vara mera felaktigt i ett land som i modern tid haft en lägre arbetslöshet och en högre sysselsättningsgrad än i praktiskt taget alla andra länder i världen.

Men Reinfeldt har inte ändrat uppfattning. Fortfarande, när han talar om jobbskatteavdragen, så talar han om skatteavdrag för ”de som stiger upp på morgonen och går till jobbet”. Precis som om sjuka, studerande, arbetslösa, funktionshindrade och pensionärer är lata och inte vill stiga upp på morgonen och göra rätt för sig.

När sjukersättning och a-kassa försämras på ett sätt som drabbar utsatta människor mycket hårt, så säger Reinfeldt att syftet är att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”. Det är ett uppenbart hyckleri. Man sänker inte utan höjer trösklarna genom att försämra ekonomin för sjuka och arbetslösa. Sjuka och arbetslösa återvänder inte snabbare till arbetsmarknaden för att de får det sämre ställt.

Statsministerns trovärdighet undermineras också av hans partis allt fräckare försök att framstå som något som partiet aldrig varit och inte är. Partiet har vid flera tillfällen bytt namn. Syftet är uppenbart. Det gäller att försöka sudda ut sin demokratiskt tvivelaktiga historia.

Under tidigt 1900-tal hette partiet Allmänna Valmansförbundet. Med det partinamnet borde partiet ha varit för allmän och lika rösträtt för alla. Men tvärt om! Partiet försökte så långt som möjligt förhindra införandet av allmän och lika rösträtt för alla i vårt land.

Därför tvingades man så småningom att byta namn till Högerpartiet. Även det namnet blev efter en tid en belastning. Det förknippades efter högerutbrytningar av ungdomsförbundet med högerextremism, nazism och fascism, men också med politiska ståndpunkter i vårt land som stod i motsättning till ett rättvist och jämlikt samhälle.

Därför döptes partiet 1969 om till Moderata Samlingspartiet. En beteckning som också måste betraktas som tvivelaktig eftersom partiets politik knappast var särskilt moderat i ordets egentliga mening. Partiet bedrev och bedriver fortfarande idag en högerkantspolitik som ökar de ekonomiska orättvisorna och klyftorna i samhället.   

När Fredrik Reinfeldt övertog ledningen för partiet lanserades partinamnet Nya Moderaterna. Det kan lätt förknippas med det språkbruk som så effektivt gisslas i George Orwells berömda roman 1984. Det kallas betecknande nog för Nyspråk. Och Nyspråket var i den romanen ett uttryck för diktaturens försök att utplåna medborgarnas historiska erfarenheter, att så skapa förvirring, okunskap och osäkerhet hos medborgarna. Det var ett effektivt sätt att förhindra kritik mot diktaturen.

Men de nya moderaterna får oförfärat vidare med sitt Nyspråk och kallar sig plötsligt för Nya Arbetarpartiet Moderaterna. Det är en stöld av en del av socialdemokratins partinamn. Ett fräckt försök att utge sig för att vara något annat än det man är. Dessutom är det en förvanskning av stöldgodset.

Under hela den här perioden har socialdemokraterna haft partinamnet Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Ett över 100 år gammalt partinamn tyder på konsekvens och en stor historisk stolthet över vad man som parti uträttat och kan stå för än idag och i framtiden.

Men moderaterna stal inte bara en del av namnet. De förvanskade dessutom stöldgodset, genom att ta bort ett e i mitten av Arbetarepartiet. Med det markerade moderaterna att man var ett parti inte för arbetare, utan för den som arbetar. Dvs moderaterna är inte ett parti för den som är arbetslös, sjuk, studerande, funktionshindrad eller pensionär. Moderaterna är bara ett parti för den som är frisk och stark och kan klara sig själv. Övriga får klara sig bäst de vill. En djupt cynisk människosyn som har till syfte att minska solidariteten med utsatta människor bland dem som är friska och har ett arbete.

Den här taktiken att försöka sudda i sin egen historia blev närmast parodisk när partiet i ett ideprogram plötsligt hävdade att man varit med om att driva igenom den allmänna och lika rösträtten. Dessutom påstods att moderaterna under senare halvan av 1900-talet varit med och bekämpat apartheidsystemet i Sydafrika. I verkligheten var moderaterna det enda parti i Sveriges Riksdag som motsatte sig ekonomiska sanktioner mot Apartheid-regimen i Sydafrika.

Taktiken att stjäla och förvränga namn och begrepp och att sudda i historien för att förvirra väljarna tycks verkligen ha gått på djupet inom det så kallade moderata partiet. I samband med folkomröstningen mot höjda avgifter inom äldreomsorgen i Tyresö så stal moderaterna rakt av Nej-sidans kampanjtema ”Gilla Trygghet – Rösta Nej” och gjorde om det till ”Gilla Trygghet – Rösta Ja”.

Men inte nog med det. Före valet lovade de att inte höja avgifterna för de gamla och funktionshindrade. Efter valet höjde de avgifterna. När över 4 000 medborgare med sina namnteckningar krävde en folkomröstning om avgifterna, så dikterade majoriteten i kommunfullmäktige formuleringar på valsedlarna som om valet skulle handla om något helt annat än höjda eller sänkta avgifter, nämligen principera för taxesystemet.

På så sätt försökte majoriteten luras, vilseleda och skapa förvirring för att få väljare att av misstag rösta mot sin egen övertygelse eller av osäkerhet avstå från att rösta. Det är en politik som är djupt cynisk och odemokratisk! Och det är en politik med en stark historisk förankring ända sedan demokratins genombrott i vårt land.

Snart kanske ”det sovande folket” vaknar upp och i vrede vänder sig mot alla cyniska försök att förfalska vår historia.

Bror Perjus

Den borgerliga politikens fullständiga haveri

Lugn, bara lugn, snart kommer svenska folket att upptäcka att den borgerliga regeringens politiska program fullständigt havererat.

En serie så kallade jobbskatteavdrag har inte skapat ett enda nytt jobb. Istället ökar arbetslösheten. Jobbskatteavdragen har dessutom bidragit till ökade ekonomiska orättvisor och klyftor. De högavlönade har fått större skattesänkningar än de lågavlönade. Ännu mindre har pensionärerna fått.

Den försämrade sjukförsäkringen är en mänsklig katastrof för ett stort antal mycket sjuka människor. Cancersjuka tvingas till arbetsprövning. Desperata hårt pressade människor begår självmord.

Den försämrade a-kassan och sjukförsäkringen har medfört en kraftig ökning av antalet människor som behöver socialbidrag, försörjningsstöd som det kallas. Den som tvingas söka försörjningsbidrag får först göra sig av med alla sina tillgångar, som innebär ökade svårigheter att komma igen och skaffa sig en egen försörjning. Sedan tvingas man leva på en nivå långt under det anständiga. Det drabbar barnen särskilt hårt.

Den så kallade barnfattigdom i vårt land har återigen börjat ökat som en effekt av den borgerliga regeringens hänsynslösa orättvisepolitik. Det är oerhört tragiskt. Idag finns det i alla skolklasser barn som alla vet har fattiga föräldrar. Dessa barn har sämre kläder, de har inte råd att delta i utflykter, de får inte tillräcklig frukost innan de går till skolan och de blir ofta mobbade av andra, mer priviligierade och obetänksamma barn. En sämre start i livet kan ett barn knappast få. En sådan start i livet borde inget barn få.

Privatiseringarna av apotek, äldreomsorg och skolor är däremot en succé. Men inte för den som behöver läkemedel, omsorg eller utbildning, utan för ägarna till de riskkapitalbolag som kan skära guld med täljkniv och skicka de pengar de lurat skattebetalarna på till skatteparadis oåtkomliga för skattemyndigheterna. På det området har regeringens politik för ”bättre företagsklimat” blivit en stor framgång.

Apotekens service och vården av de gamla har däremot försämrats radikalt. Avancerade läkemedel med mindre efterfrågan saknas i de kommersialiserade apoteken. Skandal på skandal avslöjas med försvarslösa äldre som sitter ensamma, sysslolösa och stirrar rakt fram i tomheten eller ligger i sina sängar med nedbajsade blöjor, liggsår och stark ångest.

Den kasernliknande skolpolitiken har skapat stress, växande orättvisor och betygsinflation. Den leder till sämre kunskapsinhämtning och skadad personlighetsutveckling för många barn i den generation som ska ta över ansvaret för vår framtid.

Trafikpolitiken, med privatiseringar av tågtransporterna och bristande underhåll av järnvägar och tunnelbana, har skapat kaos över hela landet med tusentals människor som inte kommer till sina arbeten i tid, till oöverskådliga kostnader för samhället.

Den ekonomiska politiken framstår som framgångsrik. Men det har de borgerliga enbart en stark socialdemokrati att tacka för, som under Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid sanerade den offentliga ekonomi som körts sönder under de perioder då moderaternas Carl Bildt och centerns Thorbjörn Fälldin var statsministrar.

Dags för oss socialdemokrater att kraftigt skärpa vår oppositionspolitik och gå till motangrepp. Vi har all anledning att vara stolta över vår historia och att tro på vår framtid! Strunta i opinionsmätningarna och den tramsiga personfixeringen.

Bror Perjus

Historieförfalskningarnas Parti (HP)

”När demokratin infördes i Sverige 1918 var det arbetarrörelsens demonstrationer på allmän plats som till slut fick högern och kungamakten att böja sig för kraven från socialdemokrater och liberaler på allmän och lika rösträtt”, skriver arkitekten Ola Andersson, Svenska Dagbladet Brännpunkt den 26 oktober.

Hoppsan! Nåväl, detta är ju historia! Vem bryr sig om vad som hände 1918? Nu ska vi se framåt! Nu kan vi glömma det som var. Men är historia verkligen utan betydelse för framtiden? Nej, knappast! Det är enbart genom våra erfarenheter som vi kan försöka förutsäga vad som ska hända i framtiden.

Erfarenheter är sådant vi upplevde i förra veckan, för femtio år sedan, men också sådant som inträffade innan vi var födda och som vi kan läsa om i böcker. Erfarenheter blir, i samma ögonblick som vi upplever dem, historia. Därför brukar diktaturer förfalska historien och bränna böcker på bål. Men den som förfalskar historien förfalskar också framtiden. Och när det gäller demokratin så är vår erfarenhet alldeles tydlig.

Allmänna Valmansförbundet företrädde de privilegierade, de rikaste, adeln, de högre militära befälen, storbönderna och det mer förmögna borgarskapet i 1800-talets Sverige. Partiet var inte för allmänna val Partiet bekämpade allmänna val med nästan alla till buds stående medel, rättsväsende, militär och polis. Redan namnet var alltså en historieförfalskning.

När demokratin ändå genomdrevs tvingades de byta namn, för att sudda i sin nesliga historia. Men som Högerpartiet fortsatte de bekämpa demokratins utbredning till samhällslivets alla områden. De var emot  barnbidrag, utbyggnaden av daghem och förskola, allas rätt och möjlighet till högre utbildning vid gymnasium och universitet, lagstadgad semester för alla, en anständig sjukförsäkring, god sjukvård för alla, bra pension för alla och en god äldreomsorg. Det är inte märkligt att namnet Högerpartiet, med tiden, också blev en historisk belastning. Dags för en ny historieförfalskning.

Högerpartiet bytte namn till Moderata Samlingspartiet. En förfalskning eftersom partiet varken var Moderat eller Samlingsparti, utan ett extremt ytterkantsparti som inte samlade ens borgerligheten. Där fanns också Kristen Demokratisk Samling, Centerpartiet och Folkpartiet.

Det Moderata Samlingspartiet bekämpade Medbestämmandelagen, Lagen om anställningsskydd och alla andra lagar som stiftats för att demokratisera arbetslivet. De föreslog skattesänkningar på hundratals miljoner kronor för de mest besuttna och motsvarande nedskärningar av välfärden för vanligt folk. Inget av detta blev några politiska framgångar. Dags igen för en ny historieförfalskning. Den hittills allra grövsta. Nu kallar de sig för Nya Moderaterna Arbetarpartiet, under förevändning att de plötsligt står på arbetarnas och de utsattas sida.

Och plötsligt lyckas de. Plötsligt är våra historiska erfarenheter som bortblåsta. Uppmuntrade går Nya Moderaterna Arbetarpartiet vidare med en serie av historieförfalskningar. De kallar skattesänkningar för jobbskatteavdrag. Men några nya jobb skapar det inte. Däremot, som vanligt, mera pengar i fickorna för de mest högavlönade, kapitalägare och innehavare av lyxvillor i de allra mest välmående förorterna. Partiet påstår att det givit mest till de lågavlönade.

De försämrar a-kassan och påstår att en sämre a-kassa minskar arbetslösheten. En komisk sammanblandning av orsak och verkan. Däremot har de lyckats med sin verkliga avsikt, nämligen att försvaga fackföreningsrörelsen. Hundratusentals medlemmar har, i strid med sina egna intressen, lämnat fackföreningarna. Det stärker kapitalägarnas ställning i förhandlingarna om produktionens överskott. 

De försämrar sjukförsäkringen och påstår att det gör människor friskare. En föreställning som knappast har något stöd i den medicinska forskningen.

De fortsätter att bekämpa demokratin genom att privatisera så mycket som möjligt av vår gemensamma sektor som vi byggt i god demokratisk ordning. Sjukhus, skolor, äldreboenden, apotek och järnvägstrafik säljs ut billigt till penningstinna. I partiledarens egen hemkommun Täby får några lyckliga lärare en hel skola nästan gratis.

Förevändningen för privatiseringarna är att allt ska bli mycket billigare och bättre. När den historieförfalskningen avslöjas av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som står de borgerliga partierna nära, får forskningschefen omedelbart sparken.

Snart står de allra lönsammaste statliga företagen, Vattenfall och LKAB, på säljlistan. Staten kan inte driva företag påstås det. Sanningen är att de båda företagen drar in miljarder till vårt gemensamma hushåll.

Dags att skriva ett nytt partiprogram för Nya Moderaterna Arbetarpartiet! Inför framtiden gäller det att sudda i historien. Nu ska alla historieförfalskningar bli den historiska sanningen om Sverige och den svenska modellen.

”Det var demonstrationer på allmän plats som till slut fick Socialdemokratin och kungamakten att böja sig för Moderaternas krav på allmän och lika rösträtt.”

”I samverkan med fackföreningsrörelsen genomdrev sedan Nya Moderaterna Arbetarpartiet alla de reformer som förhindrade välfärdssamhällets sammanbrott”.  

Vid nästa partikongress etableras det nya namnet Nya Statsbärande Partiet, NSP. Fattigdom är rikedom! Fåtalsvälde är demokrati! Privat är gemensamt! Orättvist är rättvist! Sjuk är frisk! Krig är fred!

Nej, förlåt! Så grova medel använder man sig inte av!

Men så råkar partisekreteraren Sofia Arkelsten säga att Moderaterna var med och genomdrev allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i det nya partiprogrammet antyds, ytterligt försiktigt, snarast försåtligt, att moderaterna var med, inte bara om att införa demokrati i Sverige, utan också om att avskaffa apartheid i Sydafrika.

Det blev allt för magstarkt.

”Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot”, dundrar , Barbro Hedvall, liberal ledarskribent sedan årtionden tillbaka.

Så har då historien har, trots alla förfalskningar, åter hunnit ifatt Nya Moderaterna Arbetarpartiet.

Genast förklarar partiledaren Fredrik Reinfeldt att han, av det skälet, kan tänka sig att börja sudda i det program som partiets högsta beslutande instans enhälligt antagit, i god demokratisk ordning, bara för några dagar sedan….

Ännu en historieförfalskning. Alltså!

Bror Perjus

Perspektiv på partiledardebatten

Mina inlägg i partiledar-debatten har syftat till att skapa lite perspektiv. Jag har lite skämtsamt reflekterat över tidigare partiledare och partiledarval. Och jag har berättat om en socialdemokratisk partiledare på andra sidan jordklotet, där jag råkar befinna mig just nu, som har helt andra problem att kämpa med än vi har - även om hans problem faktiskt också är våra problem, eftersom vi är en del av samma globala rörelse.

Jag är lite förvånad över det något uppskruvade tonläget hemma i Sverige. Ingen kan ha undgått att förstå hur svår uppgiften är för valberedningen. Och ändå är det erfarna socialdemokratiska politiker som vevar runt, kräver större öppenhet och klara beslut som omedelbart offentliggörs. Helst tycks man vilja ha minst två kandidater att välja på när extrakongressen öppnar.

Här tycks debattörerna vara starkt påverkade av massmediernas intensiva bevakning och ständiga påståenden om att processen är allt för sluten och att det skulle tyda på ett parti som stelnat till i sina strukturer. Värst är som vanligt Lena Mellin i Aftonbladet som drar till med ord som "ovärdigt" och "ränksmiderier".

Det menar jag är helt fel. Det som pågår är en intensiv debatt internt i partiet, med ständiga kontakter och överläggningar inom valberedningen och mellan valberedningen och olika representanter för olika delar av partiet. Det är svårt att tänka sig en mera effektiv och intensiv demokratisk process i ett parti än den som pågår nu inom den svenska socialdemokratin. Jag menar att partiorganisationen och valberedningen hittills skött ett mycket svårt partiledarval på ett bra sätt som tyder på styrka och fasthet.

Visst kan man tycka att exempelvis jag, som valt kongressombud för Tyresö, Nynäshamn och Värmdö, borde kräva att få minst två kandidater att rösta på vid extrakongressen. Annars förefaller det som om jag och övriga ombud helt saknar inflytande, trots att det faktiskt är vi som ska bestämma slutgiltigt vem som ska vara partiledare.

Men så enkelt fungerar det inte i en utvecklad demokratisk organisation som vår. Det vore enkelt och skenbart väldigt demokratiskt av valberedningen att bara konstatera; vi har fem kandidater, låt kongressen rösta! Men det vore verkligen att svika sitt demokratiska uppdrag.

För det kommer vi valda kongressombud att ha flera egna möten runt om i landet innan kongressen samlas med möjlighet att diskutera partiledarfrågan. Hela valberedningens avancerade agerande är inriktat på kongressen. De agerar med kongressen som mål. Kongressen har därmed ett avgörande inflytande redan innan den samlas. Det är vid kongressen som en kandidat med starkt stöd i partiet ska presenteras. Därför gäller det för valberedningen att avläsa i förväg hur kongressens majoritet kommer att se ut.

För det andra vore det olyckligt med en öppen strid vid kongressen och en omröstning där en kandidat vinner med knapp majoritet över en annan. Det skulle bli en partiledare med ett svagt mandat från ett splittrat parti. Det vore, om något, ett misslyckande för valberedningen och partiets ständigt pågående, inre, demokratiska process. Jo, jag vet! I Storbritannien var det öppen omröstning om vilka av bröderna Ed och David Milliband som skulle leda Labour. Men det är långt ifrån säkert att det stärkte vårt brittiska systerparti.

Själv anser jag mig stå till vänster i partiet och den linjen tänker jag agitera för med den kraft jag förmår. Men jag tänker inte förorda någon kandidat innan kongressen samlas. Jag vill ha möjlighet att bidra till ett enhälligt kongressval av en ny partiledare. Sedan är det en annan sak att den nye partiledaren måste vara mycket lyhörd för debatten vid kongressen och för de stämningar som råder inom partiet och i samhället.

I sin korta, koncisa enkelhet var Tage Erlanders råd till Olof Palme genialt;

"Lyssna till rörelsen" sa han.

Det kan tolkas både som en uppmaning att lyssna till partiet, fackföreningsrörelsen och övriga delar av arbetarrörelsen, men också som ett råd att uppmärksamma hur samhället och hela världen rör sig som en väldig organism, förändras, utvecklas och formar nya villkor och utmaningar för demokratin.

Det ska jag säga något om på partikongressen.

Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där på en uteservering!

Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där vid bordet på en uteservering. Luften är varm men torr. Det är lördag kväll och mycket folk ute. Trafiken på gatan är intensiv. Bilar, mopeder och motorcyklar strömmar förbi. Det artar sig till en sådan där förtrollad afton som man bara får uppleva ett fåtal gånger i livet.

Inne i restaurangen sjunger en man Bob Dylans låtar till eget gitarrspel lika bra som Bob Dylan själv. Han varvar med låtar av Simon and Garfunkel och andra 70-talsklassiker. Förr var sångaren befälhavare för de burmesiska studenternas gerillaarmé, berättar Partiledaren för oss. Numera försörjer sig befälhavaren som sångare, för att på dagarna kunna arbeta ideellt med att lära burmesiska flyktingbarn att läsa och skriva.

Jag hittade en partiledare!

Tillsammans med King Zero

Min Min

Vi befinner oss i nordvästra Thailand, i Mae Sot, precis vid gränsen till Burma. Det är Aung Moe Zaw som är Partiledare för de burmesiska socialdemokraterna, Democratic Party for a New Society (DPNS), en del av Aung San Suu Kyis National Leage for Democracy, NLD, som överlägset vann det senaste demokratiska valet i Burma 1991 och desavouerades av en generalsjunta som fortfarande håller landet i ett järngrepp.
Men, den saken är klar! Deras tid är också räknad. Vi samtalar om revolterna i Tunisien, Egypten, Libyen som sprider hopp också till Sydostasien...

Socialdemokraterna är sedan länge absolut förbjudna att verka i Burma och därför tvingas Aung Moe Zaw leda sitt parti från exil i Thailand. Här finns det massor av politiska flyktingar från Burma. De politiska aktiviteterna i stan är intensiva. Aung San Suu Kyi är närvarande överallt i tankar, samtal, på affischer och klisterlappar. Även på den dator jag skriver på sitter en liten klisterlapp med ett foto av henne. Det är min dotter Fridas dator. Hon är sedan flera år djupt engagerad för det burmesiska folkets frigörelsekamp och det är henne vi, min fru Karin och jag, hälsar på.

Vid vårt bord sitter också Therése Wide, Fridas efterträdare som frivillig lärare här i Mae Sot. De undervisar bland annat burmesiska munkar i engelska, samhällskunskap och jämställdhet mellan män och kvinnor. Bara en sådan sak; undervisa burmesiska munkar i jämställdhet?! Men i verkligheten har de burmesiska munkarna betydligt mer att lära oss än vi har att lära dem.

Exempelvis King Zero som vi hälsar på senare. Han var en av dem som organiserade munkupproret, kallad Saffrans-revolutionen, 2007, som brutalt krossades av juntans utsända militärer som sköt rakt in i folkmassorna med sina skarpladdade automatvapen. King Zero lyckades komma undan och ta sig över gränsen till Burma. Men en nära vän, U Gambira, blev gripen och dömdes till 65 år i fängelse. King Zero fortsätter sitt envisa upplysningsarbete, från exilen, för att få människor att åter revoltera mot diktaturen. Bland annat försöker man skapa en dialog med militärer på lägre nivå för att de ska vägra skjuta mot sitt eget folk.

Det borde inte vara för mycket begärt!

Min Min som vi också besöker guidar oss genom en liten utställning som visar vad det innebär att vara politisk fånge i Burma. Han organiserade studenterna på ett universitet till facklig och politisk kamp och blev kastad i fängelse. Han satt inspärrad i fem år, varav fyra år i isoleringscell två gånger tre meter. Utställningen består bland annat av en sådan cell. Vi går in där och jag känner genast cellskräcken. Så var Min Min inspärrad i fyra år.

De första fjorton dagarna blev han torterad oupphörligt från morgon till kväll. Hans näsben knäcktes flera gånger. Numera kan han bara andas genom munnen. En huva sattes över hans huvud och fångvaktarna slog honom med batong i huvudet, över ögonen, näsbenet och munnen, över armar och ben, ryggen och magen. Studenternas överenskommelse var att uthärda tortyren i fjorton dagar och inte lämna några som helst informationer till militären, för att andra som inte gripits skulle kunna komma undan.

Min Min klarade det och tycks för övrigt ha klarat tortyren utan långsiktigt allvarliga skador fysiskt och mentalt. Men de flesta, berättar han, är märkta för livet av sina upplevelser. Idag finns det 2 239 politiska fångar i ett stort antal politiska fångläger i Burma.

Min Min och hans organisation, Assistance Association for Political Prisoners (AAPP), arbetar för att sprida information om just de politiska fångarna. Därför tvingas Min Min gång på gång berätta om sina hemska upplevelser i fånglägren. Det är känslomässigt svårt, säger han, att ständigt repetera sina egna hemska minnen. Men jag måste, säger han, för att sprida insikt om hur de som fortfarande är fängslade har det.

När vi står framför alla foton på de nuvarande politiska fångarna uppsatta på en vägg och han berättar om tortyren ser han mycket plågad ut och säger

"Jag förstår egentligen inte hur människor kan göra så mot andra människor, jag kan inte förstå det, det är obegripligt..." och så sviker rösten honom och han tystnar.

Kvällen med Partiledaren på uteserveringen är sen, vi börjar bryta upp. Jag berättar att jag ska vara delegat på den kongress som ska välja ny partiledare i Sverige.

Aung Moe Zaw lyser upp.

"Då träffas vi snart igen. Jag är inbjuden gäst till er partikongress."