”Odemokratiskt!” Det skriker nu flera om Decemberuppgörelsen.
”Brott mot parlamentarismens principer”, säger de stora förståsigpåarna. Jag
har svårt för att förstå deras synsätt. Sex partier med stor majoritet bland
väljarna och i parlamentet har gjort om hur Sverige ska styras fram till nästa
val 2018. Hur odemokratiskt är det mot folkmajoriteten?
Redan den 3 december skrev jag såhär under rubriken ”Samlingsregering mot Sverigedemokraterna”: ”En tydlig och väl
formulerad uppgörelse riktad direkt mot Sverigedemokraterna kunde ha demolerat
deras bisarra syn på den ekonomiska politiken. De försöker inbilla oss att vårt
land skulle få större ekonomiska resurser och att betydande delar av vår
välfärd kan finansieras genom att vi stänger våra gränser för jagade människor
på flykt från krigszoner och brutalt våld. Tillsammans kunde de sju partierna i
riksdagen ha gått till samlad och kraftfull attack mot dessa demokratins
dödgrävare.”
Det skulle också kunna bli resultatet av Decemberuppgörelsen, om
Allians-partierna verkligen vill leva upp till sina påståenden om att inte göra
sig beroende av Sverigedemokraterna. Dessvärre talar flera tecken för att de
håller på att svikta. Frestelsen att spela ut det främlingsfientliga kortet är
stor på den kanten. Och det är nog också vad de hårdaste kritikerna mot
Decemberuppgörelsen egentligen vill, typ förre försvarsministern Mikael
Odenberg.
Den 9 december skrev jag såhär under rubriken ”Varför inte dra tillbaka beslutet om extraval”: ”Idag skriver Allians-partierna på DN Debatt
att de är beredda att göra upp med den rödgröna regeringen - före extravalet -
om nya spelregler som gör det möjligt för en minoritetsregering att få igenom
sin budget i riksdagen. Det är helt
skamlöst. Det var precis vad Stefan Löfven föreslog långt före det
ordinarie valet den 14 september. Han talade tidigt, konsekvent och envist om
värdet av blocköverskridande uppgörelser. Han bjöd in till överläggningar efter
valet, gång på gång.”
Det är vad som nu har skett!
I min förra blogg, som blivit lite omdiskuterad på facebook, skrev jag att
Stefan Löfven ”lurat skjortan av de
borgerliga partierna”.
Visst, det var lite hårt formulerat. Självklart har inte statsministern ”lurat”
oppositionen. Han är en mycket ärlig person. Däremot mycket skicklig
förhandlare. Jag skrev ”lurat skjortan av” därför att de borgerliga partiledarna
och rader av så kallade experter i media försökt framställa det hela som en
seger för de borgerliga partierna, som om det är den rödgröna regeringen helt anpassat
sig till de borgerligas förslag.
Nu i efterhand inser alla att det är precis tvärt om. Och egentligen kunde
man lika väl beskriva det som ett ansvarstagande från de borgerliga
partiledarnas sida. Den förre försvarsministern Mikael Odenberg som tvingades
avgå och antagligen därför är ute efter en viss revansch mot sina partivänner beskriver
Decemberuppgörelsen som en fullständig kapitulation från oppositionens sida och
ett ”brott mot parlamentarismens
principer”.
Den stora farhågan just nu är att fältet lämnas fritt för Sverigedemokraterna
som enda oppositionsparti. Om insikt, framsynthet och ansvarstagande på allvar drabbade
Allians-partiernas ledare så skulle alla övriga sju partier i riksdagen kunna
gå till samlat och benhårt angrepp mot Sverigedemokraternas människofientliga
politik. Därmed kunde vi i vårt land sätta stopp för fascismens frammarsch.
Kanske kunde det bidra till att hejda högerextremisterna också i övriga
Norden och i hela Europa. Varför inte ett tema för en vidareutveckling av
Decemberöverenskommelsen? Hur kan vi bäst hejda fascismen? I en tidigare blogg skrev jag om Stefan Löfven som en ny Per Albin Hansson.
Vem skulle komma på tanken att kalla det för ”odemokratiskt” eller ”brott
mot parlamentarismens principer”? Utom Sverigedemokraterna själva förstås!
Bror Perjus