Vad är egentligen problemet med Bill Gates?

En mycket begåvad, blygsam, generös och charmerande person. Han får stormande applåder av studiopubliken i Skavlans talkshow i Sveriges Television. Bill Gates är en av världens allra rikaste personer. Och han har faktiskt bestämt sig för att ge bort det mesta av sin förmögenhet till välgörenhet!

Han är väl fin!?

Och inte nog med det. Han har dessutom fått ytterligare 122 dollarmiljardärer att lova att ge bort ”åtminstone hälften av sin förmögenhet till välgörenhet under sin livstid, eller åtminstone efter sin död”.

Giving Pledge, kallas det, Löfte att Ge. 

Själv har Bill redan skänkt bort 100 miljarder dollar. Och han har fortfarande kvar 75 mdr dollar. (Forbes o Dagens Industri 20140124). Han skänker årligen bort 4 mdr dollar. Med den takten är pengarna slut om ca 20 år, då han är nära 80. Förutsatt att hans förmögenhet inte fortsätter växa. Men det är förmodligen är uteslutet!

Han äger ändå Microsoft, ett av världens mest lönsamma företag som, såvitt jag kan förstå, fortsätter fylla på hans kassa. Och ju mer hans förmögenhet växer, ju mer kan han förstås skänka bort.

Gates årliga bistånd, 4 mdr dollar, blir omräknat i svenska kronor ca 25 miljarder. Det kan jämföras med Sverige, som ger nästan mest i bistånd av alla länder räknat per medborgare, ger årligen 40 miljarder kronor. Kanske upplevs det som orättvist att jämföra en enskild person, Bill Gates med en hel nation, Sverige. Men tänk på att Gates samlar ihop sin gigantiska förmögenhet med hjälp av en av världens mest lönsamma koncerner, vars datorprogram finns i praktiskt taget alla datorer över hela världen. Så det är många som bidragit genom att konstruera, producera och köpa hans program. 

Så frågan är; åt vilket håll är det orättvist?!

Och vad är orättvist?

Men vad är då problemet med Bill Gates och hans 122 dollarmiljardärskompisar. De lovar ju skänka bort sina pengar, åtminstone sedan de avlidit?

Ja, ett av problemen är uppenbarligen Bill Gates oerhörda charm och popularitet! Den riskerar spilla över på alla andra miljardärer och mångmiljonärer, de som inte vill skänka bort sina pengar. Det finns totalt 1 426 dollarmiljardärer i världen. Fjorton kommer från Sverige, sådana som Hans Rausing, Antonia Ax:son Johnson och Stefan Persson. Och tyvärr är inte alla beredda att skänka bort sina pengar. De flesta är istället maniskt inriktade på att samla på sig ännu större rikedomar, genom höga priser, låga löner och låga eller inga skatter alls.

Miljoner människor ser den trevlige Bill Gates småprata med Fredrik Skavlan om sitt flygplan som han lyckligtvis hade tillgång till för att hinna fram till programmet, vilket Skavlan var underdånigt tacksam för.

Många tycker kanske att det är utomordentligt bra med dessa enorma ekonomiska klyftor som skiljer den fattiga hemlösa gatusittaren från jetplanåkande Gates, eftersom Gates ändå skapat så många jobb och stora värden och sedan skänker bort sina pengar till de fattiga.

Är inte risken stor att Bill Gates bidrar till en ökad tolerans även för de som låter sina gigantiska förmögenheter gå vidare i arv till sina barn och barnbarn som lever i en brutal lyx och i ett gigantiskt överflöd, brakande runt via jetplan, helikoptrar och lyxbåtar, till sina fester i lyxvillor på alla möjliga håll i Västindien, på Bali o s v. Även om allt sådant är Bill Gates helt främmande. Han sitter i ett hörn på festerna och pratar.

- De som tycker om att prata om tuberkulos och malaria tycker att jag är en funny guy, säger han småleende..

Han berömmer det statliga biståndet från Sverige, Norge och Danmark, mest i hela världen per capita räknat. Men han aktar sig för att berömma det högskattesamhälle som är förutsättningen för det jämförelsevis generösa statliga biståndet.

När avstod du senast från något du tyckte var allt för dyrt, frågar Skavlan finurligt.

-         Jag har inga dyra vanor, svarar Bill, med ett brett vänligt leende och publiken skrattar införstående.

(Ha, ha, ha – vad skulle va för dyrt för honom?)

-         Flygplanet var förstås dyrt, men utan det hade jag inte kunnat komma hit, lägger Bill till och publiken råkar nästan i extas.

-         Snart finns det inga fattiga länder mer, förklarar Bill Gates.

Men han glömmer att de fattiga människorna finns kvar, även om länderna blir rikare. I Indien har antalet miljardärer tiodubblats under det senaste decenniet. Orsaken är skattelättnader för de rikaste. Men det är i Kina, där kommunismen gått ihop med kapitalismen i en mycket lönsam allians, som antalet miljardärer växer som allra snabbast. Och för varje ny miljardär så ökar landets genomsnittliga tillgångar.

Fattigdomen i världen påstås minska. Men fortfarande är 1,2 miljarder människor på jorden extremt fattiga. De kan inte äta sig mätta varje dag. Och ett eget privat flygplan är inte att tänka på. Men så kommer de heller aldrig till Skavlans talkshow.

Bror Perjus

Via anonyma källor kan säkerhetstjänster sänka misshagliga politiker

 Peter Wolodarski, DN, skriver betydligt bättre som chefredaktör än som ledarskribent. Han har tvingats vidga sitt perspektiv. Men han är förstås fortfarande begränsad av sin liberala ideologi. Idag skriver han bra om NSA-skandalen, den digitala massövervakningen av människor, vanliga väljare, opinionsbildare och aktiva politiker. Han är kritisk mot den borgerliga regeringen. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt ”duckar och slätar över”. Han ställer frågan ”Hur övervakas svenska medborgare och på vilket sätt bistår FRA andra länder?”

 Vad är egentligen detta med så kallade säkerhetstjänster, spionorgan och digital massövervakning till för? Hur fungerar det och varför sker det? Finns det en partipolitisk dimension? David Camerons högerregering i Storbritannien beordrar tidningen Guardian att såga sönder den hårddisk där det finns information från förre NSA-medarbetaren David Snowden. Camerons partivän Angela Merkel har avlyssnats av NSA. Vad är vänster? Vad är höger?

 Självklart finns det en partipolitisk dimension, eller också måste en sådan skapas. Hur ska väljarna annars kunna välja mellan partier som vill kontrollera säkerhetstjänsterna och partier som ser mellan fingrarna?

 Utgångsläget är att alla länder, diktaturer såväl som demokratier, har säkerhetstjänster som en del av nationernas militära och psykologiska försvar. Men det ligger i både militärens och säkerhetstjänstens natur att de i större eller mindre utsträckning utvecklas till självständiga stater i staten. Militären i kraft av sina vapen och säkerhetstjänsterna i kraft av alla sina hemligheter.  

 I den här världen är det lätt att bli konspiratorisk. Säkerhetstjänsterna ägnar sig ju i hög grad åt konspirationer eftersom deras uppgift är att avslöja konspirationer. Edward Snowden är nog en ärlig idealist och whistleblower. Men hans avslöjande ger säkert mera resurser till säkerhetstjänsterna. Redan i torsdags avslöjades det att ryska och kinesiska säkerhetstjänster avlyssnat Finlands utrikesdepartement. Ingen blir förvånad!

 Precis som militären gagnar de olika ländernas säkerhetstjänster varandras syften. När några ryska stridsflygplan gör en sväng i riktning mot Gotska Sandön så blir det genast stor debatt med krav på svensk upprustning och anslutning till NATO. När amerikanska NSAs massövervakning avslöjas blir gamle KGB-agenten Vladimir Putin glad över att kunna slussa mera resurser till sina gamla arbetskamrater i nutidens ryska motsvarighet. Det ger i sin tur stöd för ytterligare resurser till NSA i USA.  

 Nå, men nu finns en ny dimension! Terrorismen, AlQuaida och liknande gäng av självmordsbombare. De måste väl säkerhetstjänsterna i alla fall bevaka! Jovisst, men det innebär också att även terroristerna gagnar säkerhetstjänsterna, precis som de gagnar militären, efterfrågan på vapen, stridsflyg, målsökande robotar, drönare och höga löner för militära ledare och chefer i säkerhetstjänsterna.

 Ytterst gynnar denna upptrappning av säkerhetstjänst, militär och terrorism den globaliserade ekonomiska elit som främst investerar i vapenproduktion vilket också, enligt David Rothkopf*, råkar vara själva kärnan i den globaliserade ekonomiska elit som idag dikterar nationernas ekonomiska och därmed politiska villkor.

 Snowdens avslöjande har visat att NSA och FBI har ett särskilt datorprogram, PRISM, som suger upp hela världens datortrafik via Microsoft, Yahoo, Google, Facebook, PalTalk, AOL, Skype, Youtube och Apple. Men mest gynnas ägarna av företag som tillverkar hårdvara för stora datorsystem, sådana som IBM, en ursprungligen militär industri, HP, AMD och Sun Microsystems.

 Peter Wolodarski skriver; ”Vad NSA-skandalen visat är att avlyssningsapparaten lever sitt eget liv, långt bortom det öppna samhällets räckvidd. Cheferna i stora IT-företag vet knappt vad deras egna bolag delat ut för information om sina användare. Politiker som är satta att övervaka systemet framstår mer som statister än verkliga kontrollanter.”

 Njaa, cheferna och ägarna till de stora IT-företagen vet nog vad de behöver veta, alltså hur man tjänar pengar på upprustningen.

 Vi vet också vad vi behöver veta! Bara genom en förstärkning och en globalisering av demokratin kan kapital, säkerhetstjänster och militärindustriella komplex kontrolleras. Och för en sådan demokratisk offensiv kan man inte förlita sig på den borgerliga politiken vars främsta syfte är befria kapitalägarna från alla demokratiska krafter, folkvalda och väljare.

 Det är för övrigt svårt att släppa misstanken om att det är mot just dessa demokratiska krafter som massövervakningen riktas, även om Angela Merkel lyckats komma med i ett svep. Kanhända är det därför som Carl Bildt är så lågmäld i frågan?

 Redan nu har säkerhetstjänsterna över hela världen tillräckligt med information om enskilda politiska ledare för att, exempelvis via anonyma källor, kunna skandalisera och sänka sådana som är misshagliga. Och misshagliga är de politiker som vill nedrustning och politisk kontroll av kapital, militär och säkerhetstjänst… 

 Det är det verkligt otäcka perspektivet.

Bror Perjus

*David Rotkopf, Bill Clintons vice handelsminister, i boken ”Superclass – hur den globala makteliten styr världen.” (Leopard förlag, Stockholm 2008).