Det krävs en jordskredsseger för de rödgröna

Alternativet är

fler nazister

på våra gator

Just nu pågår ett intensivt arbete bakom Allians-partiernas kulisser. Det som händer är att marken bereds för Sverigedemokraterna.  

Det är ingen djärv gissning! Så går det till...  

Alla lobby-grupper, tankesmedjor och påtryckare på högerkanten är nu med all säkerhet intensivt upptagna med att, genom sina informella kontakter med samtliga högerpartier, M, KD, L, C och SD, mjuka upp motståndet mot Sverigedemokraterna. Det kommer att lyckas!

Budskapet är följande: Decemberöverenskommelsen var ett misstag! Inte ett år till med en rödgrön minoritetsregering! Utnyttja den stora majoritet som finns i riksdagen! Bilda en Allians-regering med stöd av Sverigedemokraterna, under ledning av Ulf Kristoffersson.

Johan Ingerö har arbetat inom KD, men också inom Timbro, precis som Ulf Kristoffersson. Nu är Ingerö ledarskribent i Sveriges näst största och inflytelserika morgontidning Svenska Dagbladet - traditionellt den ekonomiska elitens talorgan.

I dagens ledare pläderar han öppet för en uppgörelse med Sverigedemokraterna. Han skriver;

”…alla tillgängliga partikompasser visar att avståndet till Jimmie Åkesson är kortare än till samtliga rödgröna partier.”

”….gynnsamma riksdagsuppgörelser måste kunna ingås” med Sverigedemokraterna.

”I annat fall kan de borgerliga tvingas välja en mer smärtsam kompromiss med Socialdemokraterna i, säg, välfärdsfrågor framför en mindre smärtsam med Sverigedemokraterna.”

Han påstår, på fullt allvar, att Alliansen står närmare Sverigedemokraterna i välfärdsfrågor än övriga riksdagspartier. En kompromiss med Sverigedemokraterna är alltså mindre smärtsam än en kompromiss med Socialdemokraterna!  

Märk väl! Samtliga Allians-partier är redan helt eniga på en avgörande punkt. Deras partiledare säger ständigt, offentligt och utan minsta tvekan att den rödgröna regeringens statsminister Stefan Löfven ska avsättas omedelbart efter valet.

Vem som ska bli statsminister och hur en ny regering ska se ut är därmed en helt öppen fråga. För Moderaterna och Kristdemokraterna är den frågan redan helt avgjord. De vill bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna.

Liberalernas Jan Björklund har ett visst tryck på sig från övervintrande socialliberaler som inte vill ha en regering på Sverigedemokraternas villkor. Han har kritiserat de övriga tre Allians-partiernas förslag om sänkt dieselskatt som ersättning till bönderna för stora skördeskador efter sommarens extremväder. Sänkt dieselskatt är ”ett skott i foten”, säger han. Självklart! Det förvärrar förstås klimatkrisen och orsakar ännu större skördeskador i framtiden. En träffande kritik, särskilt eftersom det är Alliansens enda förslag som stöd till bönderna.

Men Jan Björklund är en extrem högerliberal som trivs bäst när han får tala om polis, militär, hårda tag, ordning och reda och att folk ska klara sig själva, utan solidariskt stöd från samhället. Han kommer efter valet att foga sig i en mer eller mindre öppen uppgörelse med Sverigedemokraterna.

Centerpartiets Annie Lööf har tidigt profilerat sig som en högeraktivist i stark strid med partiets historia av brett folkrörelseparti, landsbygdsparti och bonderörelsens kooperativa, sociala och ekonomiska samverkan. Hon har fått sin skolning inom storfinansens propagandabyrå Timbro och hon refererar till extremt marknadsvänliga filosofer som Ayn Rand och Storbritanniens mest konservativa regeringschef i modern tid Margareth Thatcher. Partisekreteraren Michael Arthursson kommer från den hyperliberala stockholmscentern och har också arbetat för Timbro.

Det skulle förvåna mej mycket om Lööf och Arthursson är beredda att skjuta en Allians-regering i sank och ge sitt stöd till en blocköverskridande regering.

Mycket tyder på att Sverige får en regering under inflytande från högerextremism och nazism i vårt land efter valet, med ökat utrymme för Nordiska Motståndsrörelsens stormtrupper på våra gator och offentliga platser. Demokratin är hotad, precis som Ingvar Carlsson och flera andra erfarna partivänner varnat för vid flera tillfällen.

Vår enda möjlighet är en formidabel uppryckning av de rödgröna partierna i valrörelsens slutskede. Det krävs en jordskredsseger i förhållande till nuvarande opinionssiffror, såvida vi inte kan räkna med en omfattande revolt inom Liberalerna och Centerpartiet?

Bror Perjus

Stefan Löfven kan inte lita på Jan Björklund och Annie Lööf

Mycket av Sveriges framtid avgörs just nu av ledarkrisen inom Moderaterna. Om den nye moderatledaren fullföljer Kinberg Batras beslut, som också har stöd av KD-ledaren Ebba Bush Thor, om att hålla dörren öppen för Sverigedemokraterna – då talar mycket för att även Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund efter valet faller för frestelsen att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Då är demokratin hotad av brun/svarta krafter på väg att ta över makten i vårt land.

Och nu följer ett snårigt resonemang om hur en regering kan sättas samman om inte de rödgröna partierna lyckas få en majoritet i riksdagen vid valet den 9 september nästa år. Hela den diskussionen kan avfärdas som politisk spelteori och meningslösa spekulationer. Bättre då att diskutera politiska sakfrågor, tycker många. Och det kan ligga något i det.

Men faktum kvarstår!

Vilken regering som bildas efter valet är helt avgörande för landets framtid. Det kan ingen väljare bortse ifrån. Det är regering vi väljer den 9 september 2018! Tidigare borgerliga regeringar har ställt till mycket elände ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Men en borgerlig regering! Beroende av stöd i riksdagen från ett parti med nazistiska rötter! Ett nazianstruket parti som är större än alla de partier som ingår i regeringen! Det är en framtid som vi inte vill uppleva!

Stefan Löfven har konsekvent argumenterat och agerat för att en blocköverskridande regering ska bli möjlig efter valet om valresultatet gör det oundvikligt. På den punkten har han förstås rätt. Landet måste ha en regering. Och Sverigedemokraterna måste hållas utanför politiskt inflytande. 

Enligt min uppfattning är en blocköverskridande regering ändå bara ett andrahandsval för socialdemokratin och då enbart om de rödgröna partierna, S, MP och V efter valet är mindre än Fyrpartialliansen M, KD, C och L.

Men då har Fyrpartialliansen, å andra sidan, sagt att de bildar regering själva, med passivt stöd från Sverigedemokraterna i riksdagen. Fyrpartialliansens ledare försöker hela tiden påstå att Sverigedemokraterna i ett sådant läge inte får något politiskt inflytande.

Det är naturligtvis nonsens! Sverigedemokraterna får inflytande vare sig de stöder en borgerlig Fyrpartiregering aktivt eller passivt.

Om de rödgröna, S, MP och V blir större än Fyrpartialliansen, då säger Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund att de inte vill bilda en borgerlig Fyrpartiregering även om de tillsammans med Sverigedemokraterna har majoritet i riksdagen – vilket är ett mycket troligt valresultat. Orsaken till Björklunds/Lööfs tveksamhet då är att en sådan regering blir beroende av aktivt stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Jan Björklund har levererat den - för de borgerliga partierna - politiskt smartaste lösningen i den situationen. Då, säger han, ska socialdemokraterna erbjudas att ingå i en regering som består av fem partier; S, M, KD, C och L. Därmed kan Sverigedemokraterna helt riktigt uteslutas från allt politiskt inflytande.

Men frågan är då; vem ska vara statsminister i en regering med S, M, KD, C och L? Stefan Löfven som ledare för koalitionens största parti eller ledaren för det största borgerliga partiet?

För socialdemokratin är det – enligt min uppfattning – helt uteslutet att ingå som minoritet i en sådan regering med det största borgerliga partiets ledare som statsminister. Då vandrar vi ut i samma öken som tyvärr flera andra europeiska socialdemokratiska partier.

Nej, då bör socialdemokraterna gå i opposition och överlåta åt de borgerliga partierna att bilda regering bäst de kan.

Men Stefan Löfvens huvudsyfte är att splittra Fyrpartialliansen. Det är ett tjänsteåliggande för socialdemokratins ledare. I så fall kan han kanske bilda regering med MP, C och L. Därmed utgår han från att Lööf och Björklund verkligen står fast vid sina besked om att inte bilda en borgerlig regering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen.  

Det är en mycket riskabel strategi. Risken är att Lööf/Björklund efter valet, under starkt tryck från en ny högerorienterad moderatledare och de allt mer reaktionära kristdemokraterna, går med på att bilda en Fyrpartikoalition med Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Särskilt troligt är det efter några vändor hos talmannen där alla andra alternativ visat sig omöjliga. Helt klart står att Fyrpartialliansen bildar regering om det räcker med Sverigedemokraternas passiva stöd.

Därför är det helt avgörande att socialdemokratin satsar stenhårt på en stor valseger den 9 september.

Hela partiet måste mobiliseras på ett sätt som saknar motstycke i vår moderna historia. Det förutsätter en helhjärtad, konsekvent politisk satsning på det jämlika samhället, ekonomiskt, kulturellt och ideologiskt. Vi ska ställa ”det jämlika samhället” mot borgerlighetens budskap om ”det ojämlika samhället” med växande klyftor och skoningslös utslagning av barn i skolan och vuxna i arbetslivet.

Bror Perjus

Vad ska man vara idag? Macronit eller Corbynit?

Macronit eller Corbynit? Vad ska man vara idag? Om man nu råkar vara socialdemokrat, vilket jag är av födsel och ohejdad vana, förnuft och känsla? Nina Wadensjö, ny chefredaktör för Aktuellt i Politiken, är uppenbarligen Macronit. Skälet tycks enkelt! Emmanuel Macron vann valet i Frankrike! Precis som Justin Trudeau i Kanada! Och att vinna är ”det enda riktigt viktiga” för Nina Wadensjö.

Men så enkelt är det inte. Det är farligt nära populism! Det politiska budskap som segern grundas på betyder också något. Det avgör nämligen vilka samhällsförändringar som en segrande regering lovat och därmed kan genomföra.

Ann Linde, EU-minister, utnämnde omedelbart efter segern Macron till socialdemokrat, varpå Jan Björklund snabbt omvände honom till Liberal. Vad vi vet är att Macron varit finansminister i Francois Hollands socialistiska regering. Betydande delar av Macrons riksdagsgrupp har aldrig tidigare haft ett politiskt uppdrag. Få vet var de står och vilket mandat de har. Den nya regeringen står med ett ben till höger och ett till vänster om mitten. Den riskerar på sikt att tvingas ned i spagat.

Själv sympatiserar jag med Macrons offensiva EU-politik för ett federalt, aktivt och utåtriktat EU som ett verktyg för demokratins globalisering. Salig blev jag av Macrons ord ”Make the planet great again”! En oslagbart fyndig turnering av den klumpige Donald Trumps ”Make America great again”.

Däremot är jag orolig över planerna på att reformera arbetsrätten i Frankrike. Men situationen är på en avgörande punkt annorlunda där än i Sverige. De fackliga huvudorganisationerna CFDT och CGT bekämpar varandra nästan lika mycket som motståndarna, vilket gör det svårt för den fackliga rörelsen att ta samhällsekonomiskt ansvar. Om en ny arbetsrätt kan bidra till ett enande av den splittrade franska fackliga rörelsen och en juridisk grund för förhandlingar mellan arbete och kapital med jämställda förutsättningar – då kan det bli bra.

But what about Jeremy Corbyn och Bernie Sanders? Två äldre herrar, egensinniga veteranpolitiker med en stark känsla för kampen för ”Det jämlika samhället”. Självklart sympatiserar jag starkt med de båda, även om Corbyn nog inte förstått poängen med EU och nödvändigheten av demokratins globalisering. De båda vann emellertid bara nästan i Storbritannien respektive USA! Därför räknas de ut av Nina Wadensjö.

Men Corbyn gjorde en fenomenal upphämtning med alla massmedier, finanselit, företagsledare, hela det politiska etablissemanget och sin egen riksdagsgrupp emot sig. Han är nu väljarnas favorit som premiärminister enligt en opinionsmätning. Bernie Sanders hade ännu värre motståndare i det reaktionära och kapitalstyrda USA. Ändå hade han antagligen besegrat Donald Trump om han fått chansen.

I Sverige är situationen annorlunda. Vi har ett stabilt socialdemokratiskt parti, som svetsats samman av en pålitlig metallarbetare som regeringschef, sekonderad av en annan pålitlig metallare som LO-ordförande. Det har bidragit till stabila statsfinanser och fler sysselsatta, som Nina Wadensjö påpekar. Men ”lägre sjuktal” är inte detsamma som färre sjuka och förbättrad folkhälsa. Och de ekonomiska klyftorna har knappast minskat – de superrika drar ifrån och smiter från skatterna.

Nina Wadensjö är förtjust i uttrycket ”plocka russinen ur kakan”. Det brukar inte svensk arbetarrörelse ägna sig åt. Uppgiften är att ladda för en stenhård ideologiskt offensiv valrörelse som lyfter Socialdemokratin med 10 procent i valet nästa år.  Annars väntar Sverigedemokraterna i kulissen.

Det kräver ett kraftfullt valmanifest med en radikal ekonomisk omfördelning till de stora grupper i vårt samhälle som har det svårt idag. Det räcker inte med ”russin”! LO föreslår 70 miljarder till reformer. Frågan är om det räcker?

Bror Perjus

Viktigt att läsa Stefan Löfven rätt! Och nu väntar vi på ett kraftfullt initiativ från Lena Rådström Baastad!

Politiskt aktiva socialdemokrater är nog i allmänhet inte så förtjusta i tanken på en blocköverskridande regering med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Men partiledaren Stefan Löfven argumenterar konsekvent och kraftfullt för att ”blockpolitiken måste bort” bland annat i en intervju i dag i Svenska Dagbladet.

För partimedlemmarna är det nog viktigt att läsa partiledaren rätt!

Det har alltid varit en självklar strävan hos vår partiledare att försöka splittra de borgerliga partierna. Och skulle det lyckas så har socialdemokratin givetvis allt att tjäna på det. I sak har Stefan Löfven också rätt. Det skulle vara värdefullt med en uppluckring av blockpolitiken, särskilt om det kan leda till en total isolering av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna långt ut på högerkanten.

Men, är det möjligt?  

Tage Erlander var den stor mästaren på området. Han hade ett pålitligt stöd från, Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, den tidens Annie Lööf. Hedlund avvisade alltid och kategoriskt regeringssamarbete med övriga borgerliga partier. Han bildade däremot gärna koalition med socialdemokraterna. Han var dessutom obrottsligt ärlig och pålitlig. Ett handslag var ett handslag. Ett löfte var ett löfte.

Dessutom vilade hans position på de svenska små och mellanstora bönder som bar upp en svensk lantbrukskooperation bildad faktiskt med den svenska arbetarrörelsen som en förebild.

Allt detta är borta idag.

Dagens centerledare Annie Lööf är något helt annat. Hennes företrädare Olof Johansson som faktiskt ville gå i Gunnar Hedlunds utsuddade fotspår, manövrerades brutalt och cyniskt ut av ett gäng propagandister anställda av Svenskt Näringslivs avdelning för högerpropaganda under ledning av en Dick Erixon som numera huserar i Sverigedemokraternas krets, då tillhörande den så kallade Stureplanscentern,.

Annie Lööf är själv en övertygad högerliberal som också odlats fram av det privata näringslivets nyliberala propagandamaskiner. Hennes positiva inställning till invandring bygger enbart på hennes förhoppning om att den ska kunna användas för att luckra upp arbetsmarknaden och lägga grunden för ökade klyftor i vårt samhälle.

Olof Palme gjorde ett lovvärt försök med dåvarande folkpartiets sympatiske ledare Ola Ullsten och släppte fram honom som statsminister i en liten och bräcklig folkpartistisk minoritetsregering. Det misslyckades. Den satt under en kort tid 1978-1979 och efterträddes av en ny borgerlig flerpartikoalition under ledning av den kraftigt högerorienterade centerledaren Thorbjörn Fälldin.

Ingvar Carlsson har under senare decennier odlat nära relationer med Ullstens efterträdare Bengt Westerberg som en gång en hängiven nyliberal och entusiastisk för det borgerliga projektet, men på äldre dar tycks ha drabbats av en mera idealistisk övertygelse. Hos dagens ledare för liberalerna Jan Björklund har uppenbarligen sådana tankar inget som helst stöd. Han är borgerlighetens främsta ideolog och retoriker, en auktoritär slagordsmaskin långt ifrån liberalismens mer vidsynta och socialt medvetna teorier och tankegångar.

Det finns idag en stor risk med den kvardröjande, gamla socialdemokratiska huvudstrategin som går ut på att till varje pris försöka splittra borgerligheten, även om kompromisser och blocköverskridande uppgörelser i centrala politiska dagsfrågor är bra, men också oundvikliga i nuvarande parlamentariska läge.

Men här finns uppenbara risker!

Den främsta risken är att socialdemokratin står där grundlurad dagen efter valet den 9 september 2018 och Alliansen bildar regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Den andra risken är att kompromisserna kan uppfattas som socialdemokratisk politik och upplevas som undfallenhet och högeravvikelser och därmed bidra till att sänka både självförtroende och kampanda bland de aktiva partimedlemmar som våren, sommaren och hösten 2018 ska bära partiet fram till en valseger den 9 september.

För att undvika att sådana känslor och föreställningar sprider sig på basplanet inom partiorganisationen krävs en väldigt kraftfull insats från partiets högsta ledning, steget under Stefan Löfven. Det är den nya partisekreteraren Lena Rådström Baastads uppdrag och ansvar att organisera. Här om dagen hade jag möjlighet att lyssna till hennes upplevelse av hur partiorganisationen idag fungerar.

Två intressanta iakttagelser!

Hon hade två intressanta iakttagelser efter att ha åkt runt i landet och träffat partifolk. Den ena är att vi inte är tillräckligt förändringsbenägna. Men hon sa inget om hur och i vilken politisk riktning vi ska förändras. Den andra var att hon upplevde en brist på självförtroende bland de partiaktiva. Men hon sa heller inget om hur detta självförtroende ska återupprättas.

Min uppfattning är att vi ska studera vår historia och återupprätta vår stolthet över vad vi uträttat. Det är nämligen något av det mest fantastiska som något politiskt parti någonsin lyckats med även betraktat i ett globalt perspektiv. Sedan ska vi grundligt fundera igenom hur förutsättningar och villkor för vår politik förändrats i vår tid.

Men det viktigaste och orubbliga målet för vår politik är att skapa ett jämlikt samhälle där alla människor behandlas lika och tillerkänns samma värde. För att klara det krävs en bred studiekampanj inom partiet som drar med alla de partimedlemmar som behövs för en övertygande valseger den 9 september 2018. Den studiekampanjen måste börja nu!

Bror Perjus

Pisa avslöjar åter Jan Björklund som den store förstöraren av svensk skola!

Estland har en av världens bäst fungerande skolsystem. Förklaringen är enkel. Inga stora och snabba förändringar! Eleverna går i integrerade skolor i sitt närområde. Målsättningen är en jämlik skola med arbetsro för lärarna. Enkelt och uppenbart!

Nu visar Pisa en viss förbättring i resultaten för den svenska skolan. Vi får hoppas att det är ett trendbrott. Men förbättringen sker från en låg nivå. Och det är djupt beklagligt att klassklyftorna, ojämlikheten, orättvisorna i skolan fortsätter att öka. Den största utmaningen för svensk skola är det som brukar kallas för det kompensatoriska uppdragen - d v s att bekämpa och minska klassklyftorna. 

Det är de hysteriska reformerna på skolområdet som ställt till eländet. Den handlingskraftige Göran Persson, skolminister sent 80-tal, tidigt 90-tal, drev snabbt igenom en kommunalisering av den tidigare statliga skolan. Det trädde i kraft 1991. En genomgripande tveksam reform.

Det hade inte behövt bli en katastrof. Men det blev en katastrof när Carl Bildts borgerliga regering tog över makten 1991 och släppte privatkapitalet fritt att härja vilt i det svenska skolsystemet. Vem som helst kunde utan restriktioner starta och driva helt privata skolor, med skolpeng från kommunen och helt fritt skolval. Inget annat land i världen har haft ett sådant närmast anarkistiskt skolsystem, utom möjligen diktatorn Augusto Pinochets Chile. Chile har numera avskaffat det! Men inte Sverige.

I kombination med skolans kommunalisering innebar det att borgerligt styrda kommuner kunde gå i spetsen och låta privata intressen ta över skola efter skola under vanvettigt förmånliga villkor. Tibbleskolan, en stor, välutrustad, modern skola i Täby såldes för 9 miljoner till en grupp lärare!

Privatiseringarna spred sig ohejdbart och hämningslöst över hela landet. Privata ekonomiska intressen plockade russinen ur kakan. De stora vinsterna skapade väldiga växande skolkoncerner. De som inte lyckades gick i konkurs. Elever ställdes på gatan.

Elever med goda förutsättningar samlades i skolor med låga kostnader som gav höga vinster till ägarna. Medan elever med problem lämnades kvar i kommunala skolor med växande svårigheter och kostnader, samtidigt som allt mer av våra skattemedel gick till lättvindigt förtjänade privata vinster och bidrog till skolans utarmning.

Jag hörde förra skolministern Aida Hadzialic vid ett tillfälle säga att det var som att släppa in ”djävulen” i våra skolor. Hon påpekade att pengar, skattemedel, inte ”strömmade” utan ”forsade” ut ur skolan. Det var lätt chockartat att höra en ansvarig minister uttrycka sig så dramatiskt!

Men den store förstöraren av svensk skola var Jan Björklund, borgerlighetens skolminister. Han saboterade resten. Han reformerade i en hysterisk takt. Syftet påstods vara att förbättra en skola som skadats allvarligt av privatiseringarna. Resultatet blev förstås motsatsen. Inget av de problem som drabbat skolsystemet åtgärdades. Destruktiva reformer riktades istället rakt mot det som fortfarande fungerade.

Skolminister Björklund med sitt förflutna inom armén var fixerad vid den främsta princip som präglar militären; nämligen kadaverdisciplin. Betygssystemet ändrades och skärptes gång på gång i en takt som gjorde lärarna ständigt upptagna av att lära in nya betygskriterier. Nationella prov infördes i allt lägre klasser. Små barn fick gradbeteckningar och betecknades som bättre och sämre. De ”sämre” fick allt mindre stöd och hjälp. De fick i princip rådet att ”lyfta sig i håret”, skärpning! Resurserna riktades till de som hade högre gradbeteckningar!

Nästa led i ”utvecklingen” eller snarare avvecklingen, var att lärarna tvingades ägna sig åt skriftlig information till föräldrarna istället för undervisning av deras barn. Som om det inte var tillräckligt skulle så lärarna själva också förses med gradbeteckningar, kategoriseras och graderas. Några fick gradbeteckningen förstelärare, en sorts nya furirer. Andra skulle sänkas till andrelärare, en sorts korpraler. Rektorn utnämndes väl till major. Björklund själv kände sig antagligen som en sorts fyrstjärnig general för alltihopa.

Alla lärare i hela det svenska skolsystemet, även de som arbetat i nästan ett helt liv, skulle dessutom tvingas kvala in för att få legitimation för att de skulle få fortsätta vara lärare och sätta betyg på eleverna.

Slutligen kom ovanpå allt detta lärarlönelyften, godtyckliga ekonomiska belöningar till vissa lärare medan andra också hårt arbetande och engagerade lärare sänktes ned relativt.

Den demokratiska, jämställda, jämlika skolan hade förvandlats till en perfekt fungerande hierarki. Självklart skapade allt detta ökande motsättningar, en allt sämre stämning och en sjunkande arbetslust bland Sveriges lärare.

Alla dessa så kallade reformer som genomförts i Sverige står i direkt strid med de principer som präglar Estlands skolsystem, ett av världens bäst fungerande. Resultatet avläser vi nu i de återkommande Pisa-rapporterna, även med en viss uppgång den här gången från låg nivå. 

Det krävs flera mandatperioder med socialdemokratiska regeringar och skolministrar med handlingskraft och klara principer för att rulla tillbaka misstagen och återskapa en bra skola i vårt land. Men nu får det ske försiktigt, stegvis, reformistiskt som gammal god socialdemokrati. Ledstjärnan ska vara "det jämlika samhället"...!

Bror Perjus

Det lutande tornet i Pisa, en perfekt professor Higgins, ständigt denne major Björklund…!

Jan Björklund, det lutade tornet i Pisa, blir allt mer illa åtgången i landets liberala liv- och husorgan, Dagens Nyheter. Här om dagen blev han åtutad av Erik Helmersson på DNs ledarsida, för att han försöker skylla ifrån sig sju års misslyckad skolpolitik.

Och i min bloggserie på temat ”hur länge får de hålla på” noterar jag nu att teaterrecensenten Mikael Löfgren går till förnyad attack mot skolministern på DN Kultur. I en recension av Bernhard Shaws gamla berömda pjäs Pygmalion på Göteborgs Stadsteater, kallar han Björklund för en ”i all sin uppblåsthet perfekt Higgins”.

”Stackars det uppväxande släkte som tvingas vara hans (Björklunds alltså!) Eliza”, skriver Löfgren som är besviken över den uppsättning som borde ha varit en ”bitsk satir över de vidgande klassklyftor som präglar dagens Europa. Inte minst på skolans område, där den ansvarige ministern (Björklund alltså!) skyller ifrån sig misslyckandet för den förda politiken och istället åkallar patriarkala åtgärder från det förflutna – som katederundervisning!”

Löfgren kunde ha lagt till att han (Björklund, alltså!) nu dessutom vill låsa klassrummen så att vissa elever inte ens ska få komma in och få någon som helst undervisning.

Mikael Löfgrens har förstås rätt.

Hans idé om Pygmalion som en satir över den reaktionära skolpolitiken med Jan Björklund som professor Higgins är lysande. Den skulle säkert den vänsterradikale, irländske författaren George Bernard Shaw själv ha gillat.

Men, åter till mitt tema; ”hur länge får de hålla på” med denna vänsterpropaganda i Dagens Nyheter?

När ingriper ägarna och kräver rättning i ledet inför det stora supervalåret 2014, till EU-parlament, riksdag, landsting och kommuner?

Eller ska man låta det lutande tornet helt enkelt tippa omkull?

Nu kommer jag på ytterligare ett epitet till major Björklund. Han finns ju faktiskt också med i Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon. Björklund som Ville Vessla, ständigt denne Björklund som sticker fram sina spetsiga, välputsade skor under en överklassgobeläng, ett lutande torn på väg att tippa, en daterad professor Higgins, en reaktionär major som vacklar omkring på sitt förödda slagfält och ger order om kasernpedagogik, katederdisciplin och låsta dörrar i skolsalar som arrestlokaler!

En snart mytisk figur i tragedin om den svenska skolans utveckling…

Bror Perjus

Dra tillbaka Zlatan till mittfältet, som försvarare och framspelare

Ursäkta mej, kära läsare, om jag nu ägnar mig åt två helt separata ämnen utan inbördes samband, nämligen Folkpartiet och Fotboll som ju är ett lagspel som inte har något som helst med liberalism att göra.

Först Folkpartiet. Det är inte ofta, i princip aldrig, som jag citerar DNs ledarskribent Hanne Kjöller, med instämmande. Men det gör jag nu, eftersom hon idag uppenbarligen hittat ett korn.Och observera, jag har inte kallat henne för en blind höna. Det skulle vara könsdiskriminering och manlig härskarteknik! Folkpartiet, skriver hon, är ”ett litet parti som påbörjat en så desperat jakt på profilfrågor att det riskerar att sudda ut sig självt. En politisk rörelse som behöver leta efter sin politik och sina väljare påminner mer om en pr-byrå som söker nya affärsområden och kunder. Och det är en rätt svajig politisk grund att gå till val på.”

Alltså, det börjar gunga under fötterna på Jan Björklund och därmed under hela den borgerliga regeringens fötter.

Sedan Fotboll. Jag har själv spelat fotboll i Tandsbyns IF, div IV Jämtland, vänsterytter. Och sedan dess har jag hållit mig på vänsterkanten. Dessutom har jag varit sportjournalist ett halvår innan all sport, dygnet runt, varje dag i veckan, stod mej högt upp i halsen. Sedan dess har jag inte läst en sportsida. Jag ser däremot gärna bra fotboll, som är min absoluta favoritsport. Men när sportkommentatorerna kommer in i halvlek mellan fotbollsmatcherna så byter jag snabbt TV-kanal. Egentligen är det lite samma sak med kulturskribenter, litteratur-, teater- och konstkritiker, med vissa undantag. 

Icke desto mindre har jag nu ett gott råd, eller kanske två, till förbundskapten Erik Hamrén, efter den första matchen mot Portugal.

Det första är att dra tillbaka Zlatan Ibrahimovitc till mittfältet och ge honom uppgiften som försvarare, bollhållare och framspelare till några andra längst fram som kan peta bollen i mål på ett eller annat sätt. En av fördelarna med detta är att motståndarnas försvar plötsligt inte riktigt vet vem de ska bevaka.

Det andra rådet är att injaga mod och självförtroende i laget. Tala om för samtliga spelare att det är tillåtet att behålla bollen, dribbla en eller två gånger, stå stilla en tiondels sekund, se sig om och sedan spela en passning bakåt, åt sidan eller framåt. 

Faktum är att det är precis vad jag tror att Stefan Löfven håller på att göra med arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Steg för steg håller han på att överta mittfältet, behålla bollen, dribbla lite fräckt och sedan spela fram några anfallare med uppgift att peta in bollarna. Problemet är att jag i dagsläget inte ser riktigt vilka anfallarna kan vara. Vi behöver få fram några helt nya som är både snabbtänkta, smarta och gärna fräcka i käften.

I dagens svenska landslag, i fotboll alltså, förefaller det som om spelarna betraktar bollen som en osäkrad granat som kan explodera när som helst. 

Det är inte särskilt smart av en förbundskapten och tränare att före matchen ha den inställningen att "motståndarna kommer att ha bollövertag och kontrollera spelet, så bäst att satsa allt på försvar". 

Att med den strategin ändå placera den bästa spelaren längst fram, där han ändå aldrig får komma i närheten av bollen, förefaller vara ett ofelbart undergångsrecept.

Bror Perjus 

Underskatta inte dalmasarnas och kullornas minneskapacitet

Idag meddelar folkpartiets kanslichef Anders Yngman via Svenska Dagbladet:
"Det kan även finnas någon i Dalarna som vill rösta på Jan Björklund". Men det är väl knappast troligt. De kommer nog fortfarande ihåg Gustav Wasa!

Bror Perjus

Stefan Löfven har faktiskt inte friat till Annie Lööf personligen.

  De borgerliga partiledarna uppträder, inte helt oväntat, fullkomligt ansvarslöst och närmast desperat i sina kommentarer till socialdemokratins besked i regeringsfrågan. De slamrar i dörrar, kastar stolar och vräker ur sig kategoriska och nedlåtande uttalanden.

  Jan Björklund yrar ”snömos” och ”pinsamt”. Annie Lööf spelar skamlöst på sitt kön i sin sexualiserande kommentar om ”män som inte accepterar ett nej”. Stefan Löfven har faktiskt inte friat till Annie Lööf personligen. 

  Göran Hägglund, som inte kommit på något lika rubrikmässigt, har försvunnit i rabaldret. Reinfeldt håller långa, doserande och obegripliga utläggningar. Han har fått för sig att en sittande regering inte kan förlora ett val.

  Men vad händer om Sverigedemokraterna får en absolut vågmästarställning i riksdagen efter valet, vilket dessvärre är en uppenbar risk? I så fall får ett fascistiskt parti för första gången ett avgörande inflytande över samhällsutvecklingen i vårt land, på grund av de borgerliga partiledarnas oförsonliga hållning.

  Socialdemokratin har nu gett besked om att man är beredd att bilda en blocköverskridande regering tillsammans med något eller några av de borgerliga partierna om man vinner riksdagsvalet, men inte får en rödgrön majoritet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det innebär att Sverigedemokraterna isoleras även om de råkar få en absolut vågmästarställning.

  De borgerliga partierna har däremot inte gett samma besked. Oavsett om de rödgröna eller de borgerliga vinner valet men inte får egen majoritet, så innebär de borgerligas ställningstaganden ett löfte till Sverigedemokraterna om avgörande inflytande som vågmästare i riksdagen. Det är anmärkningsvärt hur massmedia, på nyhetsplats och i kommentarer, undviker just den aspekten, trots att det råkar vara den avgörande kärnfrågan.

  Det är i och för sig en position Sverigedemokraterna också haft under den här mandatperioden. Men under ytterligare en mandatperiod kommer en borgerlig regering att acceptera en ”normalisering” och börja förhandla öppet med Sverigedemokraterna hellre än att acceptera en blocköverskridande regering.

  Det ansvarsfulla hade varit att de borgerliga partierna svarat; ja, om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning så är vi också beredda att bilda en blocköverskridande regering.

  Men nu utgör hotet från högerextremismen en av de avgörande frågorna i kommande val. Det är ett mycket starkt motiv för alla partiaktiva och andra med en känsla av samhällsansvar att engagera sig intensivt i valrörelsen för en rejäl rödgrön valseger.  

  Mer än någonsin tidigare i vår moderna historia handlar det kommande valet om att försvara inte bara den svenska modellen utan även demokratin i vårt land.  

Bror Perjus

S bäddar idag för blocköverskridande regering - Problemet är Jan Björklund

Idag publiceras en politiskt avgörande artikel på DN debatt. Socialdemokratins partiledare Stefan Löfven och partisekreteraren Carin Jämtin gör klart att partiet vid en valseger nästa år kan tänka sig att samregera brett över blockgränsen. ”Det enda parti vi utesluter är Sverigedemokraterna”, skriver de båda.

Det är ett mycket bra och tydligt politiskt besked. Inte heller Moderaterna och Kristdemokraterna utesluts från samarbete. Men i en allmän uppräkning av partier som man tidigare samarbetat med; Centerpartiet, Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, så finns Moderaterna och Kristdemokraterna inte med.

Skall man vara riktigt kremlologisk så kan man också notera att Vänsterpartiet kommer sist i uppräkningen. Men samtidigt kommer Miljöpartiet näst sist i upprepningen, trots att Miljöpartiet i en annan mening graderas upp i förhållande till andra partier och kallas för ”naturlig samarbetspartner framöver”.

För säkerhets skull görs sedan en ny uppräkning av övriga tänkbara samarbetspartier nu med Vänsterpartiet först, följt av Folkpartiet och Centerpartiet. Det är uppenbart att här har man tänkt till ordentligt i partihögkvarteret och vägt alla ord på guldvåg, både en och två gånger och kanske tre...

En mycket tung fråga till moderaterna ställs i artikeln; ”Lovar Moderaterna att genomföra Centerpartiets eller Kristdemokraternas förslag även om dessa partier inte ingår i ett framtida regeringsunderlag?” Alltså, om de två småpartierna inte får tillräckligt med röster för att komma in i riksdagen. 

Den frågan kommer att plåga Moderaterna under hela valrörelsen.

Med ett valresultat 2014 där Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnar utanför riksdagen och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning mellan blocken så ligger Folkpartiet uppenbarligen närmast till hands för ett samarbete. 

Men problemet är Jan Björklund. Det kommer knappast att fungera med honom som partiledare. Han får absolut inte bli utbildningsminister. På det området har han ställt till med allt för mycket strul. På försvarsdepartementet kan man heller inte placera en sådan militant politisk aktivist utan att riskera konfliktfyllda relationer till ”främmande makt” som det brukar heta. Jan Björklund har själv redan kommenterat artikeln på DNs nätbilaga som "pinsamt snömos". Kanske känner han marken gungar under sina fötter. 

Löfven och Jämtin gör klart att socialdemokratin vid en valseger siktar på att bilda en socialdemokratiskt ”ledd” regering med uppgift att skapa ”fler jobb, vända utvecklingen i skolan och stärka välfärden”. En S-regering ska ”ta tag i Sveriges framtidsutmaningar med ökad global konkurrens, en växande demografisk utmaning och en betydande klimatutmaning som kräver snabb omställning”. En S-regering ska bildas som är beredd att ”ta ansvar för Sverige – även i ett svårt parlamentariskt läge” genom samarbete ”över blockgränsen”.

Det är ett klokt, stabilt och väl genomtänkt besked inför valrörelsen. Läs själv och bilda Dej en egen uppfattning!

Bror Perjus

 http://www.dn.se/debatt/

Regeringen planerar ett tillägg till regeringsformens paragraf 1

Utbildningsminister Jan Björklund är ”rent ut sagt förbannad” över att friskolor, precis som det var tänkt, sorterar bort elever som de inte vill ha (SvT Uppdrag granskning).

Justitieminister Beatrice Ask säger; ”Jag delar deras upprördhet” när romerna just fått veta att de alla är registrerade hos polisen (SvD den 25 sept).

Barn- och äldreminister Maria Larsson har meddelat att hon blir ”ruskigt arg” när hon läser om ”barn i utsatthet” (Metro 31 okt).

Det borgerliga regeringen har uppenbarligen kommit på ett nytt sätt att regera landet.

Snart får vi höra att finansminister Anders Borg är ”väldigt ilsken” över att pengarna inte räcker till för alla nödvändiga politiska reformer.

Göran Hägglund, socialminister, kan förslagsvis vara ”ytterligt förbittrad” över äldreomsorgens och sjukvårdens alla brister och svagheter som dagligen avslöjas i massmedia.

Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson kan lämpligen vara ”oerhört irriterad” över den höga arbetslösheten.

Kommunikationsminister Catharina Elmsäter-Svärd blir snart ”enastående upprörd” över alla tåg som kör fast i snöyran, nu när det åter, till allas förvåning, blivit vinter igen.  

Anna-Karin Hatt, it- och energiminister, blir ”djupt nedstämd” över att mobiltelefonnätet inte täcker hela landet och att sol- och vindkraft byggs ut så långsamt.

Hillevi Engström, biståndsminister, får svära, hoppa jämfota och stampa i golvet på sitt departement när miljarder efter miljarder av våra skattepengar hamnar i händerna på korrumperade diktaturer.

Ewa Björling, handels- och nordisk samarbetsminister, vräker ur sig ett gurglande läte och sparkar in en dörr på sitt departement, i protest mot alla de handelshinder som finns överallt.

Annie Lööf, närings- och regionminister, ”har lätt att hålla sig för skratt” när landsbygden utarmas på skolor, livsmedelsbutiker och busslinjer.

Försvarsminister Karin Enström blir förslagsvis ”jätteputt” om Putin skulle få för sig att landsätta en puton infanterisoldater på Gotland.

Lena Ek, miljöminister, gallskriker, lägger sig på golvet, fäktar med armarna och blir alldeles blå i ansiktet av besvikelse över de enorma mängder koldioxid som släpps ut i atmosfären och hotar hela det ekologiska system som utgör förutsättningen för allt liv på jorden.

Men Carl Bildt, ja, han småler bara åt det mesta från Syrienkriget till amerikanska spioncentralers systematiska avlyssning av världens politiska ledare. Men hans leende döljer en djup depression över att ingen lyssnar på honom; jag är visserligen ”en liten hund”, säger han för sig själv, men jag har ”en stor hunds attityd”. Voff!

Peter Norman, finansmarknadsminister, kan nog tänkas knyta näven i byxfickan mot alla superrika figurer som ständigt ställer till med dessa eländiga ekonomiska kriser.

Erik Ullenhag, integrationsminister, får i uppdrag att ”fräsa som en katt och rulla med ögonen” över segregationen i skolor, på arbetsmarknaden och i bostadsområden.

Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister, kan lämpligen vara ”väldigt ledsen” när sjukskrivna tvingas gå till ”socialen” och tigga försörjningsstöd.

Och statsminister Fredrik Reinfeldt då? Vad ska han göra med alla de problem som hans regering ställt till med? Hans mediarådgivare kan förstås rekommendera honom att slita sig i håret, även om det kräver extraordinär talang och handlingskraft även för en viril stridshingst.

Således vill nu regeringen grundlagsfästa sitt nya sätt att leda landet genom ett tillägg (kursiverat härnedan) till regeringsformens paragraf 1:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och utövas av regeringen genom svordomar, ilskna utrop, stampande i golvet och allmänt sorgsen uppsyn över sakernas tillstånd.”

Bror Perjus

Stefan, såhär kan du avslöja Fredrik Reinfeldt som "den nakne kejsaren".

Bäste Stefan!

Du gjorde en bra insats igårkväll mot den slipade högerledaren. Men, du måste bredda och fördjupa ditt politiska budskap! Om vi ska vinna nästa års val till EU-parlamentet, riksdagen, landstingen och kommunerna. Vi vinner inte valet på en diskussion om jobb skapas bäst med eller utan jobbskatteavdrag. Särskilt inte om vi går till val på att stoppa det femte jobbskatteavdraget samtidigt som vi lovar att det inte ska avskaffas om vi vinner valet. Jag inser att skattefrågan är knepig och bör desarmeras som valfråga. Men det är långt ifrån tillräckligt!

Du har med berömvärd konsekvens fokuserat på att bekämpa arbetslösheten och återskapa full sysselsättning. Det är den viktigaste frågan inför valet, men framförallt för våra ungdomar och deras framtid. Men diskussionen om den fulla sysselsättningen kräver en bredare och djupare ideologisk inriktning. Det räcker inte med att tala om hur innovationer utvecklas till konkret produktion. Det räcker inte att tala om ”matchning”. Det är viktigt, men allt för abstrakt för att gå hem hos de breda väljargrupperna.

Skolan, utbildningen, som du också, med all rätt, betonar starkt är absolut avgörande på lång sikt. Men det finns inslag i skolpolitiken som gör mig mycket tveksam. Karriärtjänster för lärare, liksom karriärism i alla former, strider mot socialdemokratisk ideologi. Plötsligt har det stora flertalet av Sveriges lärare blivit förpassade till en sorts andraklassens lärare, underordnade en krets privilegierade förstelärare.

Några är påtagligt upplivade över tanken på att kunna avancera till förstelärare. Andra ligger lågt och håller tyst med problem och brister för att inte förstöra stämningen i lärarrummet och sina egna chanser att få karriärlön. Med karriärtjänster splittrar man lärarkåren och skapar destruktiva motsättningar i skolan, ovanpå all annan stress, betygsfixering och byråkrati som hämmar bildning och utbildning.

Jag är medveten om att alla dessa elitistiska idéer kommer från den borgerliga regeringen och särskilt från Jan Björklund. Men socialdemokratin måste mycket tydligare problematisera den här typen av gammalt, förlegat elitistiskt tankegods.

Men det finns också inslag i din och partiledningens argument och strategi som i grunden är främmande för socialdemokratins djupaste värderingar. Exempelvis din starka betoning på att Sverige måste ”ligga i framkant”. Och den del av vårt sysselsättningsmål som säger att vi ska ha den lägsta arbetslösheten i Europa år 2020.

Det är också en elitistisk, konkurrensinriktad och faktiskt nationalistisk argumentation som är främmande för socialdemokratins syn på människor och samhälle. Har ni inte tänkt på att det är ett mål som uppfylls automatiskt om Europa drabbas av en fördjupad ekonomisk kris och massarbetslösheten sprider sig. Det är ingen nackdel för Sverige att andra länder också lyckas med att bekämpa sin arbetslöshet. Tvärt om! Det är faktiskt bara tillsammans med vår omvärld som vi kan pressa tillbaka arbetslösheten. Den målsättningen måste vi ha som medlemmar av EU och som ett land i den europeiska gemenskapen.  

För övrigt räcker det inte med att se till Europa. Det är förstås svårt nog att skapa full sysselsättning i Europa och i resten av världen är det bara en utopi. Men det förändrar inte saken. Det är den inriktningen, principen, som ska styra socialdemokratins politik och långsiktiga strategiska tänkande. Det är nämligen grunden för vår människosyn och vår ideologi.

Vi kan besegra borgerligheten politiskt enbart genom att koppla samman vår kamp för jämlikhet med kampen mot arbetslösheten och för den fulla sysselsättningen. Det är faktiskt vår övertygelse att jämlikhet är samhällets allra främsta och effektivaste ekonomiska drivkraft.

Det har bevisats med all önskvärd tydlighet under hela andra halvan av 1900-talet när en socialdemokratisk politik präglade samhällsutvecklingen. Det har för övrigt också bevisats under perioder då borgerligheten tagit över regeringsmakten med ökad elitism, ökad arbetslöshet, ökade klyftor och ekonomisk stagnation som följd.

Stefan, läs Richard Wilkinson/Kate Picketts bok ”Jämlikhetsanden”. De båda har, med en imponerande bred och djup forskning, visat att samma sak gäller idag, i alla länder och i all framtid. I boken ”Illa far landet” argumenterar Tony Judt för samma sak på ett mera filosofiskt plan. Det jämlika samhället fungerar bättre än det ojämlika. Det är inget fel att lära av historien. Det är bara så man kan orientera effektivt mot framtiden och förbli det framtidens parti som vi alltid varit.

Stefan, du måste bredda och fördjupa ditt politiska budskap. Då kommer Fredrik Reinfeldt att avslöjas som ”den nakne kejsaren”…

Bästa hälsningar

Bror Perjus

Lärarna i kris. Socialdemokratin bör genast överge Jan Björklunds havererade skolpolitik!

Tusentals lärare ropar på hjälp. De går sjuka till jobbet. De kan inte sova på nätterna. De hinner inte äta lunch. En jätteenkät bland Stockholms lärare ger en skrämmande bild av villkoren för den yrkesgrupp som har den allra största betydelsen för våra barns framtid. Det avslöjar idag Dagens Nyheters stockholmsbilaga. Situationen är förmodligen inte särskilt mycket bättre i resten av landet.

Lärarna är, kort sagt, på väg att bli sönderstressade och en av de främsta stressfaktorerna är den maniske utbildningsministern Jan Björklund som staplar den ena stressreformen på den andra och sedan ändrar sig och tar tillbaka och ändrar igen. Reformerna hafsas fram utan ordentliga utredningar och analyser av reformernas konsekvenser.

Jan Björklund har nått vägs ände som utbildningsorakel och minister. Hans auktoritära och elitistiska värderingar har visat sig vara fullkomligt fel och destruktiva för skolan. Han bör bytas ut och ersättas med en utbildningsminister med en helt annan syn på skolans utveckling.

Och framför allt annat behöver nu vårt utbildningssystem lugn, ro, stabilitet och förutsägbarhet. Lärarna måste återfå sin möjlighet att utöva sitt yrke med stolthet och med samhällets förtroende.

Det gäller självklart också all annan skolpersonal som under den senaste tiden glömts bort och nedvärderats, som exempelvis skolsköterskor, kuratorer, vaktmästare, matsalspersonal, administrativ personal.

Jag är djupt skeptisk till tjafset med lärarlegitimationer, även bortsett  från allt schabbel med värdering, framställning och distribution av legitimationerna, ett av de främsta exemplen på Björklunds schabbel. Varför ska just lärare tvingas ha en legitimation för att godkännas? Det räcker väl med en bra och adekvat utbildning som för praktiskt taget alla andra yrkesgrupper. Legitimationer förhindrar dessutom en värdefull rörlighet mellan olika yrkesgrupper.

Jag är om möjligt ännu mera skeptisk till de nya tjänsterna som så kallade förstelärare. Plötsligt nedvärderas flertalet av landets lärare till någon sorts andra klassens lärare, andrelärare med sämre lön och sämre arbetsvillkor än förstelärarna. Ovanpå detta läggs ytterligare en stressfaktor; nämligen den enskilde andrelärarens strävan att bli förstelärare.

Även socialdemokratins skolpolitik har betydande brister för närvarande, bland annat är den, av opportunistiska skäl, allt för anpasslig till den Björklund-filosofi som märkligt nog länge betraktats som framgångsrik, men som nu slutgiltigt havererat.

Bror Perjus

Lärarna måste lära sig att lyssna när eleverna talar…

Jan Björklunds hjältegloria, som nog enbart borgerligheten ser, börjar nu flagna också i deras ögon. ”Efter sju år med borgerlig regering syns ännu ingen vändning till det bättre.” skriver idag Johannes Åman, chef för DNs ledaravdelning, om utvecklingen inom skolan. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det förstås världens understatement! Men också ett borgerligt erkännande.

Åman fortsätter:

”Den svenska skolan har sannolikt skadats mer av ryckigheten, det ständiga missnöjet och alla de motsägelsefulla beskeden om vad som måste göras än av någon enskild förändring.”

Ja, det är en insikt vi haft ganska länge. Socialdemokratin är inte oskyldig. Under Göran Perssons ledning genomfördes en kommunaliseringen av tvivelaktigt värde. Riktigt olycklig blev kommunaliseringen emellertid sedan i kombination med Carl Bildts högerregerings så kallade friskolereform och införande av skolpeng i början av 1990-talet.

Därmed började skolsegregationen att accelerera i allt högre tempo.

När så de negativa effekterna började bli tydliga så tog Jan Björklund kommandot över skolfrågorna och som utbildningsminister började han en närmast hysterisk reformverksamhet, där den ena reformen snubblade över den andra.

”Många av de konkreta förändringar som genomdrivits har i praktiken underminerat lärarnas ställning ännu mer,” fortsätter Johannes Åman, som också med rätta kritiserar ”arbetstidens reglering” som initierades under en socialdemokratisk regering.

I sin krönika refererar Åman till en oerhört ambitiös utvärdering som gjorts av John Hatties, en forskare från Nya Zeeland som gått igenom över 800 så kallade metastudier om skolan och själv tillbringat åtskillig tid i klassrum. Den yttersta syntesen av Hatties rapport verkar vara vikten av återkoppling mellan lärare och elever och framförallt då ”återkopplingen från eleven till läraren”.

Tänk, att det tror jag också!

Det tycks vara det allra viktigaste att lärarna lär sig se och lyssna till varje enskild elev och att utifrån detta lyssnande utveckla en fungerande dialog som skapar intresse och öppnar de ungas sinnen för värdet av kunskaper. I ett sådant perspektiv framstår råpluggande, betygshets, ständiga prov och test, dokumentation och rapporter som kontraproduktivt.

Dessutom blir segregationens destruktiva effekter tydliga. En skola som bygger på effektiv dialog mellan lärare och elever, mellan elever och elever och mellan lärare och lärare kräver många olika erfarenheter och utgångspunkter.

Bror Perjus  

Karl Staff, Jan Björklund, Arvid Lindman, Fredrik Reinfeldt och Brunnsvik

Nedläggningen av Brunnsvik är en eländig historia. Den anrika skolans framtid hade varit värd en seriös öppen diskussion, även om bara uppvärmningen kostade som 25 000 kvadratmeter industrilokaler och att lokalerna krävde en upprustning för 60-90 miljoner. Hur som helst borde avvecklingen ha skötts på ett betydligt snyggare sätt och utan inslag av korruption och ren kriminalitet. Att sådant dyker upp inom arbetarrörelsen är fruktansvärt, oacceptabelt och oroväckande.

Men ett viktigt faktum är att de ekonomiska villkoren för fackliga studier radikalt försämrades av den borgerliga Bildt-regeringen 1991-1994 i en medveten attack som syftade till att försvaga arbetarrörelsen. Det var då som arbetarrörelsens skolor och kursgårdar hamnade på ett sluttande plan. Detta har nu till sist också nått fram till Brunnsvik. Trots det kan man ifrågasätta nedläggningen av just Brunnsvik, inte minst med tanke på dess enorma symbolvärde. Ibland har man en känsla av att arbetarrörelsens ledning är alltför osentimental för att inse sådant.

Givetvis är en nedläggning av Brunnsvik ett perfekt tillfälle för borgerliga skribenter och politiker att dels lyfta fram hur bra arbetarrörelsen var förr i tiden, mest för att tydliggöra hur dålig och rent av skadlig för demokratin som vår tids arbetarrörelse är. Olof Palme sa om, vill jag minnas, Gösta Bohman, som ibland brukade använda sig av just det greppet; ”för Bohman är bara en död socialdemokrat en bra socialdemokrat”. Nu handlar det om en dödad skola.

I Sydsvenskan skriver liberalen Per T Olsson; ”Till följd av långvarig ekonomisk och administrativ  vanskötsel och ett märkligt ointresse från de gamla huvudmännen ABF och LO har den mer än hundraåriga verksamheten i Brunnsvik nu avvecklats.” Brunnsvik är, skriver han, ”är central i berättelsen om framväxten av det moderna och demokratiska Sverige”. Ja, det är det minsta man kan säga! Det frestar på för Per T att ge arbetarrörelsen ens ett historiskt erkännande. Men ibland är det ofrånkomligt. Annars kan man inte vara kritisk mot nedläggningen av Brunnsvik.

Han skriver att ”arbetarrörelsen ofrånkomligen har spelat en definierande roll” för framväxten av det ”demokratiska Sverige”. Notera ordet ”ofrånkomligen”! Hur gärna han än vill så kan han inte komma ifrån detta faktum att arbetarrörelsen spelat en roll. Det är ofrånkomligt! Men vilken roll? Jo, han väljer han med stor omsorg uttrycket ”definierande roll” för att så långt möjligt förminska, reducera, minimera, helst bortdefiniera arbetarrörelsens betydelse!

Därför lyfter han också fram prominenta personligheter ur Brunnsviks historia som minsann ”inte kan passas in i något partipolitiskt mönster” exempelvis Torsten Fogelqvist och Alf Ahlberg, rektor 1912–1918,  respektive 1932–1959. Slutligen drämmer han till med Marit Paulsson, tidigare socialdemokrat som blev folkpartistisk EU-parlamentariker… Nu kan emellertid dessa personers anknytning till Brunnsvik lika gärna användas som exempel på den svenska arbetarrörelsens vidsynthet och demokratiska medvetande.

Men kanske kan Per T läsas som ett led i eventuella planer på att återigen försöka gifta ihop socialdemokratin och liberalerna i en regeringskoalition? Om det finns sådana planer? Och om det finns några riktiga liberaler kvar numera?

Karl Staff  var en riktig liberal som förtjänstfullt bidrog till demokratins genomförande i vårt land för hundra år sedan som Per T Olsson antyder. Men det är nog som Tage Erlander en gång sa; ”Liberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati.” När liberaler regerar ihop med högern så dör själva liberalismen. Vi skulle nog hellre uppskatta levande än döda liberaler!

Och det var faktiskt inte så att arbetarrörelsen spelade en ”definierande roll” för demokratins genomförande i Sverige, vad nu detta egentligen betyder; ”definierande roll”?

Det var kraften i den organiserade arbetarrörelsen som drev igenom demokratin. Utan arbetarrörelsen hade vi inte haft demokrati i Sverige. Så enkelt är det. Det är svårt för en liberal att svälja.

För övrigt; i alla de länder där det saknas en fungerande arbetarrörelse så är demokratin ytterligt bristfällig. I länder där arbetarrörelsen förhindras med lagar och våld så kan styrelseskicket endast definieras som diktatur. Notera vilka födslovåndor som demokratin, i brist på fungerande arbetarrörelser, går igenom i de länder i mellanöstern som just nu håller på att kasta av sig sina diktaturer.   

Jämför också med den helt avgörande roll som arbetarrörelserna spelat i land efter land i Latinamerika för att ersätta militärdiktaturer med demokratiska regeringar och i Sydafrika där arbetarrörelsen kastade apartheidsystemet på historiens sophög.

Det som skiljer världens allra mest framgångsrika demokratier och välfärdsstater, som faktiskt finns i de nordiska länderna, från resten av världen, är just starka och ”politiskt dominerande arbetarrörelser”, ett uttryck som Per T också använder sig av.

Faktum är att demokrati värd namnet inte kan existera utan en vital arbetarrörelse, eftersom det betyder att de breda folkgrupperna i samhället, löntagarna, därmed inte kan vara fullödigt representerade i parlamentet.  

Det har gjorts en stor poäng av att en container med böcker hittats på gårdsplanen vid Brunnsvik. Några, exempelvis den kände radiomannen Folke Schimanski, har t o m gjort jämförelser med de nazistiska bokbålen i Tyskland under 30-talet. Det är givetvis fullkomligt befängt och djupt ohederligt, att socialdemokratin, via guilt by association, kopplas till nazismen. Men det verkligt obehagliga är att så ”relativisera” nazismens vidrigheter, vilket i andra sammanhang brukar betraktas som näst intill ett brott mot mänskligheten i sig.

Per T Olsson nöjer sig med formuleringen ”Så skingras inte bara vårt kollektiva minne, utan också, i förlängningen, den gemensamma offentlighet som demokratin vilar på.” Det sker knappast genom en container med böcker på Brunnsviks gård. Men det är allvarligt, tragiskt, aningslöst och okänsligt ändå att hantera böcker på det sättet, även om 46 000 av ursprungligen 49 000 böcker i Brunnsviks fantastiska biliotek fortfarande finns kvar och att de värdefullaste titlarna överförts till Arbetarrörelsens Arkiv.

Där finns, Per T Olsson, en närmast obegränsad källa av ”gemensam offentlighet som demokratin vilar på” i vårt land. Det kan du skriva om Per T Olsson, gärna i god tid innan arkivet också läggs ned...

För övrigt räddades Brunnsvik en gång tidigt i historien, noterar Per T, sedan den gamle högerledaren Arvid Lidman vägrat ekonomiskt stöd till Brunnsvik. När sedan en koalition mellan liberalerna, företrädda av Karl Staff och socialdemokraterna under ledning av  Hjalmar Branting, övertog regeringsmakten så beviljades pengar till driften av Brunnsvik.

Det är nog knappast något som majoren och förre chefen vid stadsskyttebataljonen, utbildningsminister Jan Björklund, fp, skulle medverka till, åtminstone inte i koalition med vår tids Arvid Lindman.

Bror Perjus