Sorry, United States – att ni fick Trump efter Obama!

Den snabba och totala omsvängning som inträffat i världspolitiken på mycket kort tid är omskakande och häpnadsväckande. Kommer vår tid, i ett historiskt perspektiv, att betraktas som fullkomligt unik?

Ett exempel, men ett tydligt och betydelsefullt! Omedelbart efter Barack Obama, förmodligen den bästa president som USA haft, tillträder Donald Trump, USAs förhoppningsvis sämsta president någonsin. Vi kan bara hoppas att ingen ännu sämre väljs i framtiden.

För varje sunt tänkande människa i USA är det förstås en stor sorg och skam att Donald Trump lyckats bli landets president. Han valdes av en minoritet på grund av ett diskriminerande, bisarrt och krångligt valsystem, en brutal valkampanj bedriven av enfaldiga, högerextremistiska krafter, starka och partiska massmedier och ett effektivt utnyttjande av (i detta fall) ”a-sociala” medier. Antagligen bidrog också digital manipulation utövad av Putin-folk som tänker lika primitivt som Trump.

Barack Obama var en eftertänksam, analytisk, nyanserad politisk ledare som sakta och varsamt försökte baxa USA i en riktning som var konstruktiv både för USA och resten av världen. Och han är förstås fortfarande en ytterligt värdefull symbolgestalt för antirasism och multikulturalism.

När Donald Trump idag håller tal för den globala finanseliten och ledande världspolitiker i Davos, så bojkottas han av vredgade afrikanska politiska ledare och desillusionerade FN-tjänstemän. Till och med Frankrikes president, Emmanuel Macron, åker hem innan USAs president håller sitt tal.

Donald Trump försöker manipulera världspolitiken med enfaldiga slagord och illa formulerade twitter-utfall. Barack Obama ger vid 34 års ålder ut en fängslande bok på 456 sidor med titeln ”Min far hade en dröm”. Det är fascinerande att detaljerat och ingående följa en ung mans upplevelser och tänkande, med insikten om att han - när han skriver - själv är totalt främmande för alla tankar på att han ska bli USAs president. Men ”ja, så här måste uppväxten vara för den som ska bli USAs bästa president”, tänker jag när jag läser.  

Donald Trump är uttalad rasist. Han vill förbjuda muslimer från att komma till USA. Barack Obamas far var svart, muslim, född och uppväxt i Kenya, medlem av Luo-stammen. Farfar var jordbrukare och medicinman.

Barack Obamas mor var välutbildad, vit, principfast idealist, dotter i en medelklassfamilj med högst normala amerikanska värderingar och ett ljumt kristet engagemang. Sedan hon skiljt sig från Baracks far gifte hon sig med en indonesisk statstjänsteman. I Indonesien gick Barack två år i en muslimsk skola.

Rakt igenom hela boken brottas den unge Obama, USAs blivande 44e president, med sin rasmässiga, klassmässiga och nationella identitet. Han gör upp med alla religiösa funderingar, slutar med tobak, sprit, narkotika och tillfälliga kärleksförhållanden, för att gå helt in för sina studier.

”Jag la av med droger och på söndagarna fastade jag.”

Han läser och diskuterar marxism, socialism, filosofi, juridik och tar ställning för demokrati, mot alla former av fanatism, rasism och våldsmetoder även hos sina svarta vänner. Han lyssnar på ett, som han tycker förvirrat anförande av Stokely Charmichael, en gammal ledare för Black Panther Party.

Under en kort anställning i ett privat företag, helt dominerad av vita, är Barack Obama på väg att göra en snabb, välbetald karriär. Men hans samvete slår till och han bestämmer sig för att sluta och istället börja arbeta som lågt betald, närmast idealistisk samhällsorganisatör i Chicago – en sorts aktiv socialarbetare som inte fördelar ekonomiskt bistånd, utan organiserar fattiga så att de själva, gemensamt och solidariskt, kan slå vakt om och kräva sina rättigheter.

Sedan gör han politisk karriär, en ganska enastående sådan, får man väl ändå medge! Efter åtta år som USAs president tvingas han dessvärre lämna plats för en bortskämd, självupptagen, maniskt penningfixerad, blonderad fastighetshaj som ärvt större delen av sina tillgångar.

Sorry, United States!

Bror Perjus

Vad är det som har hänt? - Jag vet!

Varför blev det såhär? Nyss var framtiden ljus. Den arabiska våren gav oss en förhoppning om att demokratin skulle börja spridas i de länder som behärskades av de hårdaste diktaturerna. Men plötsligt brakade allt samman och ersattes av det mest brutala våld. Vad var det som hände egentligen? Jag vet!

Nu domineras våra sinnen av krigen i Mellanöstern och Nordafrika, flyktingtragedin, högerextremismen, klimathotet och miljöförstörelsen. För inte så länge sedan uppfattade vi nuet och framtiden som oändligt mycket mera ljus och hoppfull. En ”arabisk vår” skapade förhoppningar om att demokrati och mänskliga rättigheter skulle kunna drivas fram i de förstelnade samhällsformer som dominerade i mellanöstern och sprida sig över hela världen.

Unga, välutbildade människor i just mellanöstern, i de länder som vi kallar för arabiska, gick ut på gator och torg och krävde demokrati och mänskliga rättigheter. En rörelse i USA kallade sig för Occupy Wall Street refererade direkt till den ”arabiska våren” som förebild och slog läger intill ett av världens stora finanscentra, för att protestera mot ojämlikhet och växande ekonomiska klyftor. Liknande tältläger sattes upp i London och Stockholm.

Men så hände något! Händelseutvecklingen vändes i motsatt riktning. Jag vet varför!

De privilegierade kretsarna, världens monumentalt rika människor gick till motangrepp. De gjorde det - som alltid - i förening med militären. Redan USAs president Ike Eisenhower, själv ursprungligen general, varnade redan på 1950-talet för det militärindustriella komplex som nu gått till motangrepp mot de unga, välutbildade som vill ha demokrati och mänskliga rättigheter.

Egentligen var det mycket enkelt. Generalerna i Egypten spelade ut Muslimska Brödraskapet mot de intellektuella, sekulära, den unga, demokratiskt sinnade generationen. När den striden var avgjord återtog generalerna makten i Egypten. Därmed avstannade demokratiseringen. Allt återgick till det gamla, fast ännu värre. Ett steg framåt blev två bakåt.

Militären i det av USAs militär sönderbombade Irak reorganiserade sig som terrorgrupper.

Den syriske barnläkaren och diktatorn Bashar Al Assad släppte, med beräkning, ut politiska fångar som genast bildade den hårda kärnan i det som nu kallas för IS eller Daesh, en armé av nyfrälsta krigare. Det brutala inbördeskriget satte effektivt stopp för den demokratirörelse i Syrien som förr eller senare skulle ha störtat Assad-klanen.  

De Förenade Arabemiratens härskare och Saudiarabiens kungafamilj med sin väldiga mängd av prinsar med egna arméer såg med fasa framför sig en demokratisk utveckling som skulle beskära deras envälde och gigantiska privilegier. Motdraget var enkelt. De ökade sina leveranser av pengar och vapen till diverse terroristgrupper. Och pengar, oljepengar, har de obegränsade mängder av.

De iranska mullorna mobiliserade sina spridda terrorgrupper i grannländerna.

En cocktail av motsättningar och oförsonligt, irrationellt hat, odlat genom generationers strider och ekonomisk och känslomässig utarmning, exploderade i ansiktet på demokratins förespråkare.  

Stridsvagnarna rullade ut på gatorna. Raketramperna och kulsprutorna monterades upp. Hangar- och jaktfartyg gjordes redo för strid. Jakt- och bombplan gick upp i luften. Demokratins torg invaderades, Majdan, Zuccotti, Tarir…

Militären tog över initiativet! Inte bara i Egypten… Inte bara i Syrien… Inte bara i Saudiarabien…

Den ryska statsledningen tog på samma sätt itu med Ukrainas demokratiska rörelse och lade, för säkerhets skull, beslag på Krim och landets östra regioner för att hetsa nationalister på båda sidor.

Flyktingvågorna började röra sig norrut, över Medelhavet och in i Europa. Svaret lät inte vänta på sig. Den ängsliga europeiska befolkningen började glida in i armarna på de populistiska, högerextremistiska och i yttersta fall fascistiska, antidemokratiska partier som slumrade i politikens ytterkant. Så fick de stopp på den demokrati i Europa som länge hotat diktaturerna i världen.

Ropet på gränsbevakning, polis och militär höjdes till stormstyrka. De demokratiska partier som ville slå vakt om mänskliga rättigheter och människovärdet tvingades på reträtt. Militären flyttade fram sina positioner även i Europa.

USAs första svarta president, Barack Obama, som med en uttalad strategi för fred och nedrustning ville dra tillbaka den så kallade supermaktens trupper från krigsområden, tvingades anpassa sig till militärens villkor och agenda.

Terrordåden i världens stora städer avlöste varandra. Våldet, brutaliteten, massmördandet bredde ut sig, upplevdes nästan som en farsot. Demokratin pressades tillbaka. Den väldigaste, mäktigaste och mest vinstrika industrin, vapenindustrin, går mot nya vinstrekord. Hotet från demokratin är tills vidare avvärjt.

De privilegierade kretsarna, saudiska prinsar, den globala finansmarknadens matadorer och de ryska oligarkerna under Putins beskydd, ja, även Kinas politbyrå som ständigt fruktar västvärldens demokratiska smitta, känner sig åter säkra bakom generalernas raketer, kanoner, kulsprutor, jaktplan och stridsvagnar, åtminstone tills vidare...

Men vi andra måste återigen ta upp argumenten för alla människors lika värde, alla grundläggande mänskliga rättigheter, demokrati och jämlikhet och inte låta oss nedslås av det mörker som just nu hotar våra sinnen, vår självsäkerhet och vår beslutsamhet.

Bara så kan vi rädda mänskligheten och kommande generationer. Bara så kan vi tillsammans ta itu med klimathot och miljöförstörelse och den allra värsta miljöförstörelsen av alla; den gigantiska krigsmaterielproduktionen och kriget, bomberna, raketerna, jaktflyget, hangarfartygen som orsakar folkmord och spyr ut sitt gift och de gaser som gör jorden obeboelig för framtida generationer.

Bror Perjus  

Schwarzman och Gou bättre representanter för kollektivet dollarmiljardärer än Gates!

Steve Schwarzman och Terry Gou är betydligt mera representativa för kollektivet dollarmiljardärer än exempelvis Bill Gates. Och frågan är vad de har gemensamt med det kinesiska kommunistpartiets politbyrå?

Terry Gou är 59 år och född på Taiwan, därmed möjligen ”taiwanes”.

Han köpte år 2002 ett slott i Roztez i Tjeckien. Han äger 30 procent och är koncernchef för Foxconn, världens största tillverkare av elektronik.

Foxconn, med över 1,2 miljoner anställda över hela världen, tillverkar datorer för Apple, Atari, Compaq, IBM, Sony och HP – alltså nästan alla datorer som ö h t tillverkas.

Foxconns fabrik i Shenzhen, Kina, har 300 000 arbetare anställda. De flesta ungdomar mellan 18 och 25 år, som är inhysta i stora sovsalar och bevakade av bolagets uniformerade vakter. De bestraffas hårt om de inte håller arbetstempot. För att få anställning vid fabriken tvingas de underteckna ett anställningsavtal där de bland annat lovar att inte begå självmord – denna bisarra klausul har kommit till av den enkla anledningen att anmärkningsvärt många anställda faktiskt begått självmord.

Detta har bekymrat Terry Gou en aning. ”Att hantera över en miljon animals ger mej huvudvärk”, sa han vid något tillfälle.

Men kanske lättar huvudvärken när han snart kan ersätta en miljon av sina anställda med robotar som de som ska ersättas får förmånen av att själva tillverka.

Kanske kan man fundera på om Foxconn är en taiwanesisk, japansk, kinesisk, amerikansk eller möjligen tjeckisk koncern? 

Men frågan är; varför är den frågan intressant?

Steve Schwarzman är född i USA, således ”amerikan” kan man förmoda.

Han är nr 40 på listan över USAs rikaste personer, med en privat förmögenhet på 7,5 miljarder dollar. Han brukar pendla i sitt privata jetplan mellan sina tre bostäder, en 35-rummare på Manhattan, ett sommarhus i Palm Beach, Florida och ett sommarhus i Frankrike. 

Han har jämfört den amerikanske presidenten Barack Obamas skatteförslag med Adolf Hitlers militära invasion av Polen år 1939.

Schwarzman är känd för att sleva i sig en trerätters middag på 15 minuter. Han firade sin 60-årsdag med galamiddag för 500 personer på en lyxrestaurang i Central Park i New York. Men allra mest känd kanske han är som koncernchef för Blackstone Group; ett riskkapitalbolag med huvudkontor på Wall Street, New York och kontor i London, Hamburg, Paris, Bombay, Tokyo och Hongkong.

Blackstones affärsidé är, som för alla riskkapitalbolag, att köpa och sälja andra bolag med rejäl vinst utan att tillföra något nytt värde. Det kallas för för ”resursallokering”. Men det är ren spekulation. Den korrekta definitionen av ett riskkapitalbolag är snarare ett bolag som aldrig riskerar sitt kapital.

Blackstone ”hanterar” ständigt ett 50-tal andra bolag med cirka 375 000 anställda och 100 miljarder dollar i omsättning.

Men gissa vilken som är största ägare i Blackstone Group?

Nej, det kan ni inte!

Det är China Investment Corporation, alltså i praktiken kinesiska kommunistpartiets politbyrå!

Kommunism och kapitalism är i full fart i färd med att gå samman i något som kan utvecklas till något så finurligt som en helt ny form av global diktatur!

Hur ska vi hantera det?

Bror Perjus

Tragiskt, om de rika tvingas betala!

Morgontidningarna i Stockholm fortsätter med sitt frenetiska misstänkliggörande av socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt. I ledare, kommentarer och på nyhetsplats ägnar de sig åt att märka ord, hård-dra formuleringar, förvränga och medvetet missuppfatta allt han säger.

På nyhetsplats plockar DN fram Nils Weidstam från mobiloperatörernas branschorganisation. Han får förklara hur befängt det är att ge alla människor i hela landet möjlighet att kommunicera via mobiltelefon. För att ytterligare belysa hur verklighetsfrämmande Håkan Juholts tankar är citeras professor Jens Zander vid KTH som ställer den retoriska frågan;

”Skulle du vilja att varje väg hade belysning överallt?”  

Vaddå, vi har ju inte bara vägbelysning i det här landet utan också miltals med elljusspår i våra skogar, för att inte tala om alla skidliftar på fjällsidorna!   

Men Håkan Juholt befinner sig i fint sällskap. Även Barack Obama har ådragit sig DNs missnöje. Ledarskribenten Gunnar Jonsson är mycket upprörd över att de rika i USA med höjda skatter kan tvingas bekosta såväl sänkta arbetsgivaravgifter, som nya tåg och USAs budgetkaos.

Det vore en ”tragedi”, tycker hr Jonsson.

Det finns värre tragedier, enligt min uppfattning. Men kanske är det något jag missuppfattat?

Bror Perjus

I en annan värld

Hanne Kjöller är en väldigt matnyttig skribent på DNs ledarsida. Läs henne. Hon ger upphov till många KLOKA tankar.

Idag mobiliserar hon den legendariske medborgarrättskämpen Jesse Jackson för sin ståndpunkt i "den svenska politiska debatten om så kallad barnfattigdom" som hon anser handlar om "pengar, statusprylar eller semesterresor".

Men jag är rätt övertygad om att Jesse Jackson står på de fattiga barnens sida, mot Hanne Kjöller och den svenska högerregeringen.

Sedan fortsätter hon oförfärat att även mobilisera Barack Obama för sin syn på verkligheten. Han har, skriver hon helt riktigt, visat världen att det inte finns något ämbete i USA som är för högt för afroamerikaner att drömma om.

I Sverige saknar vi i hög grad den typen av berättelser, påstår hon.

Jasså?!

Nyligen hade vi en statsminister som var son till en ensamstående textilarbeterska från Borås.

Sverige är fyllt av berättelser, som Hanne Kjöller aldrig hört talas om för hon lever i en helt annan värld. 

Bror Perjus