Ulf Kristerssons avgörande misstag

Ska våldet
tillåtas
att triumfera?
Ulf Kristersson har under en och samma dag gjort två allvarliga och fullkomligt grundläggande misstag. Det är misstag som gör honom totalt diskvalificerad som statsminister och högste ansvarige för vårt lands säkerhet. Han är uppenbarligen omdömeslös. Han saknar handlingskraft i kritiska lägen. Han är därmed helt olämplig som statsminister.
Misstag 1. Ulf Kristersson har till den brittiska tidningen Financial Times påstått att situationen i Sverige idag, med bilbränder och skjutningar, är lika allvarlig som 90-talskrisen. Jämförelsen med 90-talskrisen skapar intryck av att det finns en omfattande social oro i Sverige som kan spilla över på den svenska ekonomin.

Det saknar förstås all verklighetsbakgrund.

Det är en form av förtal av det egna landet som riskerar skrämma bort utländska investeringar och skada svensk ekonomi. Det är ett mycket försåtligt uttalande, i en situation då svensk ekonomi går utomordentligt bra, bättre än någonsin under Alliansregeringarnas tid. Underskott från den tid då Kristersson satt i regeringen har vänts till överskott. En rad välfärdsreformer har genomförts. Polis och militär har rustats upp. Arbetslösheten har pressats tillbaka och sysselsättningen har ökat rejält.

Det är vad Kristersson borde ha sagt till Financial Times!  

Misstag 2. Samma dag slätar Ulf Kristersson över den moderata riksdagsledamoten Hanif Balis tilltag att, försedd med ett halvautomatiskt skjutvapnet, AR-15, låta sig fotograferas i anslutning till en skola med barn från årskurs 1 till årskurs 9, i Högsätra, en stadsdel i Stockholm.

Här finns inblandad ytterligare en allvarlig politisk skandal i det närmaste nedtystad. Det är Kristdemokraternas högt profilerade företrädare Sara Skyttedal som också poserat offentligt på bild med ett vapen, en revolver med en pipa lika lång som hennes arm. Tilltaget utsattes för högst berättigad kritik av ledarskribenten i Dagens Nyheter, Amanda Sokolnicki. Men inte heller det har medfört något ingripande från Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor.   

Hanif Bali motiverar nu sina vapenbilder på facebook med att han ”är i krig med DN”, Sveriges största och mest inflytelserika morgontidning.

Och han kommenterar sin vapenbild med texten:
”Ser att DN är upprörda över att Skyttedal poserar med vapen. Tänkte ge dem en hjärtinfarkt med att posera med en AR-15. Riktigt fin skyttebana hos Högsätra skola F-9.”

Och vad säger då statsministerkandidaten Ulf Kristersson?
Jo, han säger: ”Jag kan berätta vad jag tycker och hur jag tycker att man ska agera”.

Är det ett statsmannamässigt uttalande?

Hanif Balis ”krig mot DN” är förstås ytterst riktat mot massmedia i allmänhet och press- och yttrandefriheten i vårt land. Därför kräver Jeanette Gustavsson, vd för branschorganisationen Tidningsutgivarna, att få ett samtal med Ulf Kristersson om Hanif Balis tilltag. Det vågar inte Kristersson. Istället skickar han fram sin partisekreterare Gunnar Strömmer som fortsätter att tona ned det som hänt.

Det här är skandaler inom såväl Moderaterna som Kristdemokraterna av samma magnitud som när Sverigedemokraterna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling i november 2012 beväpnade sig med järnrör för att slåss på stan.

…Och när SDs ekonomiskpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt på film skrattande berättar om nazister som sparkar på får som de kallar för judar.

…Och när SDs riksdagsledamot, vice talmannen i riksdagen, Björn Söder, hävdar att judar och samer bosatta i vårt land sedan hundratals och tusentals år tillbaka inte är svenskar.

Det råkar också vara Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som i första hand tänker sig att utgöra regeringsunderlag i riksdagen efter valet den 9 september.

Samtidigt marscherar de våldsfixerade nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen på våra gator runt om i Sverige.

Demokratin är hotad! Delta aktivt i valrörelsen! Gå och rösta den 9 september!

Bror Perjus

Anders Borg "kritiserar" - men Stefan Löfven "anklagar" - eller är det tvärt om?

En textkritisk filolog borde få i uppdrag av SOM-institutet i Göteborg att granska hur ord som kritiserar, anklagar, påstår, hävdar o s v används i politiska texter i de stora rikstidningarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. 

Jag har en stark känsla av att socialdemokratiska företrädare oftast refereras med formuleringar som ”anklagar” och ”påstår”, medan borgerliga politikers uttalanden oftare refereras med ord som ”kritiserar” och ”hävdar”.

Ett intressant aktuellt exempel är de här texterna hämtade ur DN idag. Kursiveringarna här har jag gjort av pedagogiska skäl.

”Förre finansministern Anders Borg (M) riktar i Sveriges Radios lördagsintervju hård kritik mot statsminister Stefan Löfven för att denne utlyst extraval i Sverige.”

Tidningens skribent väljer här ordet ”kritik” som ger läsaren ett intryck av att Anders Borgs åsikt är objektiv, seriös och korrekt.

I samma tidning refereras statsminister Stefan Löfvens svar på ”kritiken”:

”S-ledaren anklagar Borg, som efter den borgerliga valförlusten den 14 september lämnade politiken i samma veva som statsminister Fredrik Reinfeldt, för att ha smitit undan sitt ansvar.”

Nu väljer skribenten ordet ”anklagar”. Det markerar att statsministerns uttalanden är mer av en partsinlaga, mindre seriöst och kanske inte helt korrekt.

Anta att man väljer att låta de båda avgörande begreppen ”anklagar” och ”kritiserar” byta plats. Då skulle det låta såhär:

”Förre finansministern Anders Borg (M) anklagar (…) statsminister Stefan Löfven för att denne utlyst extraval i Sverige.”

”S-ledaren kritiserar Borg (…) för att ha smitit undan sitt ansvar.”

Jag kan förstås inte med någon vetenskaplig exakthet hävda att Dagens Nyheter genomgående använder ord som underminerar socialdemokraters budskap - eller att tidningen genomgående använder ord som förstärker trovärdigheten i borgerliga företrädares budskap. Men jag har en stark känsla av att det är så. Därför menar jag att det vore intressant med en sådan textkritisk mediaforskning, som visar hur ledande politikers uttalanden karaktäriseras och tolkas i nyhetstexter.

Jag är själv journalist, jag har skrivit några böcker och numera bloggar jag regelbundet. Så jag vet att jag ständigt överväger vilka ord jag ska välja för att karaktärisera ett budskap. Väljer jag ”kritisera” så vet jag att jag förstärker budskapet. Väljer jag ordet ”anklaga” så försvagar jag det budskap som refereras. Som skribent vet jag att det är ett medvetet val som avslöjar på vilken sida jag står i en politisk debatt.

Men jag hävdar inte att jag är opartisk. I mina texter tar jag ställning och använder retoriska knep för att förstärka och underbygga mina egna åsikter. Dagstidningarnas journalister däremot hävdar att de är opartiska på nyhetsplats. Men den opartiskheten kan vara mer försåtlig än en öppet redovisad politisk position. Och läsaren måste vara mera på sin vakt. Särskilt socialdemokrater eftersom de dominerande tidningarna i grunden är borgerliga.

Bror Perjus

PS. Det kanske finns sådan forskning? I så fall slår jag in en öppen dörr. Men det kan ändå vara intressant att fundera på och vara uppmärksam på hur små enkla ord kan användas. DS

Borgerlig anpassning i vår egen valplattform, är att gå ned på knä för högerkrafterna.

Först nu, mitt under pågående regeringskris och alla taktiska överväganden inför extravalet den 22 mars, läser jag Daniel Suhonens bok; Partiledaren som kom in i kylan.

Och förstår mycket bättre vad som pågår!

Självklart är det en strid mellan höger och vänster i hela landet, mellan alla politiska partier och inom alla partier. Det har jag alltid utgått ifrån. Men med Suhonens bok i handen är man med, mitt inne i socialdemokratiska partiets högsta ledning Verkställande Utskottet, VU, men också hemma i ledande politikers sovrum och inne i deras huvud – tror jag åtminstone...

Just nu handlar det om taktiken inför extravalet.

Ut från VU kommer helt öppet Marita Ulvskog. Hon har uppenbarligen VUs uppdrag att kommentera det politiska läget officiellt. 

Hon säger det enda kloka; ”Vi går till val på vår egen politik. Men vi är öppna för samarbete med alla anständiga partier efter extravalet. Sverigedemokraterna är inte ett anständigt parti.” 

Det refereras ingående av Svenska Dagbladet, åtföljt av en serie kritiska frågor.

Men Marita håller fast kurs.

I Dagens Nyheter däremot finns en helt annan uppgift från en ”anonym källa”. Den säger att valplattform som nu tas fram ska innehålla en anpassning till de borgerliga partierna som underlättar en blocköverskridande uppgörelse efter valet.

Vem den källan är har läsaren ingen som helst aning om.

• Är det partiordföranden själv?
• Partisekreteraren, nummer två i partiet?
• Någon övrig ledamot av VU?

(VU består av LOs ordförande, ordföranden för partidistrikt och kringorganisationer som SSU, Kvinnoförbundet och Socialdemokrater för Tro&Solidaritet.)  

• Den ”anonyma källan” kan också vara en tjänsteman på hög nivå i partikansliet? Fast egentligen kan det vara precis vem som helst eller ingen...

Oavsett vem?!

Alla planer på en sådan anpassning till de borgerliga partierna i nuläget fullkomligt är förstås huvudlöst. Det kan endast tjäna som en sorts förnedring av socialdemokratin. 

Stefan Löfven har hela tiden hållit dörren öppen för förhandlingar. Det har varit värdefullt och korrekt. Socialdemokratin har visat sig vara medgörlig, öppen för kompromisser för landets bästa och för demokratins skull i ett politiskt besvärligt läge.

De borgerliga partierna har däremot uppträtt på det mest hänsynslösa sätt. De har slagit igen dörren för alla förhandlingar. De har krävt regeringens ovillkorliga avgång, trots att de tidigare släppt igenom en rödgrön regering, genom att lägga ned sina röster.

Och att i vår egen valplattform nu, inför ett extraval börja krypa till korset och anpassa vår politik till de borgerliga utan någon som helst förhandling, det är att gå ned på knä inför högerkrafterna.

Det är förstås inte värdigt Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti.

Bror Perjus

DN-ledare kallar 294 ledamöter av riksdagen för "infantila" - men agerar själv likadant!

Normalisering pågår för fullt inom borgerligheten. Sverigedemokraterna, ett fascistiskt, rasistiskt, invandrarfientligt parti, ska göras till ett parti bland andra demokratiska, borgerliga partier. Så ska de återta den politiska makten i landet. Reaktionära, moderata kommunalmän ute landet har börjat agera. De borgerliga tidningarnas ledarsidor ylar med. Men det går trögt. Dessbättre!

Valet av andre vice talman i riksdagen är ett intressant exempel. Praxis säger att tredje största parti ska ha den posten. Och demokratin mår väl av fungerande regler och praxis.

Sverigedemokraterna nominerade Björn Söder. Inget parti nominerade någon motkandidat. Vänsterpartiet begärde sluten omröstning om sverigedemokraten. Han fick stöd av sina 46 närvarande partivänner. Ytterligare sju ledamöter i riksdagen röstade för honom. Vilka det var får vi aldrig veta. Det tillhör finesserna med slutna omröstningar. Med all säkerhet var det sju borgerliga ledamöter.

Alla andra, 294 ledamöter, röstade blankt.

Men intressant är att notera hur de båda stora morgontidningarna Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter kommenterar på ledarplats. Båda tidningarna raljerar över de ledamöter av riksdagen som röstade blankt. Det är den typ av politikerförakt som Sverigedemokraterna rider högt på. Var det för övrigt enbart de 46 sverigedemokraterna och övriga sju ledamöterna i riksdagen som röstade för Sverigedemokraterna som uppträdde på ett korrekt sätt, enligt DN och SvD?

DN har en lång slingrande text med hårda utfall mot riksdagens ledamöter.

”Mandatperioden inleddes på det mest infantila sätt, med ett paradexempel på plakatpolitik,” skriver DNs ledarskribent. Det märkliga är att DNs ledarskribent i praktiken själv röstar blankt. Borde något parti ha lanserat en motkandidat? Borde ledamöterna ha röstat nej och stoppat Björn Söder? Vad var egentligen alternativet? Det är frågor som DN-ledaren håller helt öppna. Det är faktiskt samma sak som att rösta blankt. 

Men så riktar DN-ledaren kritik mot Jimmie Åkesson för att han nominerat en person som ”han vet väcker obehag och aversion hos majoriteten av riksdagens ledamöter”. Som om det vore en personfråga!? Obehaget och aversionen riktas faktiskt mot ett helt politiskt parti. Alltså, om Åkesson hade skickat fram någon annan från sitt fascistiska, rasistiska och invandrarfientliga parti så hade det, enligt DN, varit helt okej att rösta för Sverigedemokraternas representant. Ja, då vet vi var DN står, trots allt. 

Det är så normaliseringen går till. 

I själva verket agerade riksdagens ledamöter, med undantag av sju svajiga borgare, på ett skickligt och konsekvent sätt. Praxis och regler upprätthölls. Samtidigt blev omröstningen en bra demokratisk markering för alla människors lika värde, solidaritet och humanitet. Och därmed ett mycket förnedrande nederlag för ett parti vars cyniska människosyn aldrig får normaliseras, hur mycket de än utnämns till martyrer. 

Bror Perjus  

Det går bra för socialdemokraterna i massmedia, just nu…

Svenska Dagbladet beskriver idag kraftfullt bostadsbristen i landet, särskilt i Stockholms stad som också styrs av de borgerliga partierna. Samtidigt får Ingvar Carlsson och SSUs ordförande Gabriel Wikström efterlysa en ny socialdemokratisk bostadspolitik på SvDs debattsida, Brännpunkt. De båda berättar om hur en radikal socialdemokratisk bostadspolitik formad sent 1960-tal avskaffade bostadsbristen i hela landet. En miljon bostäder byggdes på tio år!

De stora bostadskomplexen har sedan dess blivit starkt kritiserade – men de medförde då en enorm standardhöjning för bostadsbeståndet i vårt land. Praktiskt taget alla fick en bra och modern bostad. Nu efterlyser förre statsministern och SSU-ordföranden en ny motsvarande bostadspolitisk offensiv. Den kommer säkert med en socialdemokratisk regering efter valet 2014. 

Statsministern Fredrik Reinfeldt blir alltmer pompös och patetisk i takt med att han blir allt mer tomhänt på så kallade reformer. Och det kanske vi ska vara tacksamma för, eftersom det mesta visar sig blir allt sämre i takt med att dessa reformer börjar få genomslag i verkligheten. Trots eller snarare på grund av de väldiga skattesänkningar som givit allra mest till de rika och högst avlönade.

Problemen bara växer inom kollektivtrafiken, sjukvården, äldreomsorgen och skolan i takt med att borgerlighetens reformer får genomslag. Resande trängs i bussar och tåg som inte håller tiderna. Köerna i sjukvården ökar. Antalet sjukskrivna ökar. Larmrapporterna om skandalösa förhållanden inom äldreomsorgen droppar in. Skolresultaten blir allt sämre. Och massarbetslösheten biter sig fast…  

En huvudorsak till eländet är privatiseringarna, kapitalets ökande makt och utbredning, som dränerar vår gemensamma sektor på ekonomiska resurser. Pengarna hamnar i händerna på riskkapitalbolag som gör miljardvinster på försämrad kvalitet.

Men det intressanta är att det nu, även på Svenska Dagbladets, Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor, debattsidor och nyhetssidor, allt oftare riktas kritik mot den borgerliga regeringen, som själv dessutom börjar vackla och backa från den ena ståndpunkten efter den andra.

Den 20 oktober skriver Anna Dahlberg på Expressens ledarsida;

”Samtidigt som Jan Björklund (FP) talar om lärlingssystemet som en ödesfråga för Sverige berövas tusentals elever rätten till en fullgod utbildning framför våra ögon. (…) det extrema svenska skolsystemet med fria vinstuttag, skolpeng, fri etablering och fritt skolval är fridlyst i debatten. (…) Det som i större delen av världen är självklarheter – som att vinstintresse och riskkapitalbolag inte hör hemma i skolans värld – är i Sverige en extremsynpunkt längst ut på vänsterkanten.”

I DN Kultur skriver teaterkritikern Leif Zern om Stockholms borgerliga kulturråd Madeleine Sjöstedt som kallar de fria teatergrupperna för ett särintresse;

”Det stämmer att särintresset härjar på flera områden i dagens samhälle. Men det beror ju till stora delar på den borgerliga politik som Sjöstedt företräder.”

I samma DN Kultur oroar sig den lysande krönikören Lawen Mohtadi över högerextremismens framfart i hela Europa i spåren av de växande samhällsproblem som borgerlighetens politik medför.

Hon skriver; ”Att socialdemokratin i detta läge inte förstår att deras kärnvärden – visionen om jämlikhet, människovärde och social sammanhållning – behövs mer än någonsin är djupt oroväckande. Snart måste de börja se.”

Det är förstås ett önskeläge för socialdemokratin när både borgerliga ledarskribenter och fristående kulturskribenter ropar högt efter socialdemokratiska kärnvärden.

Men frågan är; får de här skribenterna fortsätta att skriva fritt när valrörelsen kommer igång på allvar inför 2014 års val?

Tyvärr befarar jag att tidningsägarna då plockar fram de hårda nyporna och beordrar redaktionsledningarna att rensa i spalterna.  

Vi får väl se!

Bror Perjus

 

 

 

 

 

Prinsessan, slottet och tiggarna

Prinsessan Lilians bortgång toppar idag Svenska Dagbladet förstasida, samt Rapports och Aktuellts sändningar igår. Vi ser bilder på prinsessan med en tiara av ädelstenar. I den svit på Grand Hotell, som bär hennes namn, står hon med en stjärnkikare och tittar på Stockholms slott med 1 430 rum och en särskild våning exklusivt för henne, Prinsessan Lilians våning. På Djurgården står hennes villa tom efter hennes bortgång.

Dagens Nyheter toppar sin ”etta” med rubriken ”Så lever tiggarna i stan”.  Claudia och hennes man Nico Sbircea brukar bo under en bro. De sitter på en trottoar i Stockholm, åtta timmar, sex dagar i veckan i vinterkylan och tigger för att kunna försörja sin sjuka dotter och hennes syster i Rumänien. På en månad får de ihop 5 000 kronor som räcker till tre månaders uppehälle i Rumänien.

Bror Perjus

 

Lena Ek sitter ledigt på två stolar

Ännu en dag har gått. Och inte en rad i Dagens Nyheter om Centerpartiets Lena Ek. Är hon fortfarande och samtidigt både svensk miljöminister och vice ordförande för kärnkraftlobbyn i Bryssel? Kan man vara både/och? Det har sagts att hon ska avsäga sig posten som vice ordförande. Men ännu har ingen offentlig bekräftelse kommit på att hon verkligen har gjort det.

Vad säger för övrigt Thorbjörn Fälldin, Olof Johansson och den avpoletterade miljöministern Andreas Carlgren? De var väl en gång motståndare till kärnkraft? De betraktade kärnkraften som ett hot mot mänskligheten. ”Ingen statsrådspost i världen” var så viktig att de var beredda att dagtinga med denna sin uppfattning. För Lena Ek verkar det vara tvärt om. Hon sitter ledigt på två stolar.

Det här är ett givet drev-tema som Sveriges massmedier struntar i. Men frågan om mänsklighetens överlevnad och allt livs förutsättning på jorden är kanske en för liten fråga för dagens journalister på jakt efter lösgodis, toblerone och gamla hyresavier.

Bror Perjus

Sofia Arkelsten, högern och demokratin

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har öppnat Pandoras ask. Allmänna Valmansförbundet, senare Högerpartiet och idag Moderata Samlingspartiet, kämpade under hela rösträttsstriden för det så kallade penningstrecket; alltså att den som hade egendom, pengar, kapital, skulle ha flera röster än de som var enbart lönearbetare.

Arkelsten medger idag i DN oförbehållsamt att hon har fel.

Barbro Hedvall, som varit ledarskribent i såväl Expressen som Dagens Nyheter, säger idag i DN:

- Det här är ren och skär historieförfalsking. Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot.

Och fortfarande är det så i praktiken att de som har stora kapitaltillgångar har ett mycket större politiskt inflytande via sina starka propagandamegafoner och sina möjligheter till ekonomisk utpressning mot demokratins företrädare. I Sverige har idag har de ekonomiska makthavarna också den politiska makten och vi upplever nu en maktkoncentration utan motstycke sedan rösträtten infördes.

Till det kommer att den ekonomiska makten koncentrerats någonting alldeles oerhört och dessutom globaliserats. Det medför att vinsterna på kapital stadigt ökar på lönernas bekostnad. De väldiga kapitalvinsterna används i allt större utsträckning för spekulation på alla marknader. Man spekulerar i livsmedel, olja, metaller, aktier, valutor, kreditobligationer o s v. Dessa spekulationer skapar de allt tätare och allt mer svårhanterliga ekonomiska kriser som sköljer över världen idag. De enskilda staterna tvingas, för att förhindra sammanbrott, ekonomiskt kaos och massarbetslöshet, att gång på gång gå in med skattemedel och betala när spekulanterna drar tillbaka sitt kapital från banker, riskkapitalbolag och andra företag för att säkra sina vinster. 

Därför uppstår växande statsskulder i land efter land. Regeringarna tvingas sedan skära ned barnbidrag, föräldrapenning, på skolor, studiemedel, a-kassa, sjukförsäkring, pensioner o s v. Därmed uppstår misstrogna folkopinioner som vänder sig mot politikerna istället för mot spekulanterna. Så skapas ett politikerförakt som undergräver demokratin. 

Sofia Arkelsten har en del att lära om såväl historia som ekonomi och demokrati! Kanske kan vi andra också lära oss något av hennes märkliga uttalande.

Bror Perjus 

Schlingmans bullshit

”PR-konsulter hyrs in för budgeten,” avslöjar idag Dagens Nyheter stort på sin första sida. Regeringen har lagt ut nära 120 miljoner kronor på pr- och kommunikationshjälp under fyra år, för att undervisa svenska folket om hur viktigt det finanspolitiska ramverket är. Det påstås vara grunden för regeringens ekonomiska politik – och i förlängningen grunden för makten över Sverige. Det är att ta i.

Ytterst bestämmer väl fortfarande väljarna på valdagen över vilken regering vi ska ha?! Makten däremot över ekonomin däremot, som är det avgörande, har den globala ekonomiska eliten som dikterar villkoren för det som kallas för det ”finanspolitiska ramverket”.

Det får PR-folket aldrig i uppdrag av någon regering att tala om för folket. Inte heller av socialdemokratin. Håkan Juholt påpekade i partiledardebatten nyligen att det var socialdemokratin som ”uppfann” det finanspolitiska ramverket. Och det är förstås sant. Däremot sa han, tyvärr, inget om vem som dikterade villkoren.

Men i den andra stora svenska morgontidningen, Svenska Dagbladet, kan man åtminstone läsa den duktige krönikören Ola Wong som anser att ”pr-ismen har gjort processen kort med idén att det är fult att ljuga och fjädra sig. Pr-ismen är det lager av bullshit som pr-nissar och mediestrateger på företag och myndigheter smetat ut över landet. I pr-ismens värld är svart inte svart utan ”en möjlighet till vitt”.

Snacka om perfekt tajming!

Om man lägger pussel med informationen i landets båda dominerande morgontidningar kan man alltså komma fram till mycket intressanta resultat. Regeringen hyr in pr-nissar för att slå i svenska folket lögner om högerregeringens budget och det finanspolitiska ramverket. Personligen anar jag den mystiske Per Schlingman bakom allt detta. Mannen som i all tysthet smugglats in i statsministerns kansli med uppdrag att förvanska det svenska språkets egentliga innebörd.  

Pr-nissarna har också helt och hållet erövrat Centerpartiet. Nu när Maud Olofsson från Högfors i Västerbotten avgår så påstås Annie Johansson vara favorit till partiledarposten. Med henne tar Stureplanscentern över helt och hållet. Hon är en typisk Kreab/Timbro-produkt som omedelbart börjar tala om att Centerpartiets viktigaste uppgift är att förbättra sitt ”varumärke”.

Vilken politik som ska bedrivas, eller vad Centerpartiet vill göra för svenska folket, tycks vara helt ovidkommande. Demokrati är numera för Centerpartiet som att sälja gräsklippare eller olycksfallsförsäkringar till livrädda konsumenter.

Kreab och Timbro startades på 80-talet av Svenskt Näringslivs föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen. De drev senare igång det som kom att kallas för ”Stureplanscentern” ett gäng färdiggrillade politiska broilers som skulle infiltrera Centerpartiet och göra det pålitligt borgerligt.

Väldigt framgångsrikt, måste man konstatera.

Från samma stam kommer också pr-firman Prime som faktiskt försökte sig på att göra även socialdemokratin borgerlig, med hjälp av förre SSU-ordföranden Niklas Nordström i Nacka. Men då fick dom bita sig i tummen, efter att ha slagit fel med stångjärnshammaren. Istället fick de se Håkan Juholt som partiledare. Han är tillräckligt oförskämd för att börja tala om sådant som barnfattigdom och andra helt ovidkommande ting.

Bror Perjus

PS Läs f ö gärna min förra blogg närbesläktat tema. Högerregeringen skapar kaos och oreda på livets alla områden. DS 

Stupstock som healing

Jag är imponerad! De borgerliga tidningarnas försvar för den sittande regeringens historiska sociala reform är sååå retoriskt effektivt.

Reformen i korthet. Tusentals simulanter behöver inte längre ligga hemma och slötitta på TV. Nu kan alla gå ut och jobba! Alla har fått helt nya friska krafter, tack vare en stupstock i sjukförsäkringen.

Stupstock som healing!

Du lame, ta din säng och gå!

Även om antalet arbetslösa redan är 400 000 så finns det ändå 50 000 lediga jobb för cancersjuka, diabetiker, epileptiker och rullstolsbundna med knäckt ryggrad.

En av reformens mest lysande försvarare är Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter.

Onsdagen den 4 maj avslöjar hon att ”ingen seriös forskare sätter likhetstecken mellan sjukfrånvaro och sjukdom”.

Varför har ingen tidigare, i denna snedvridna debatt, talat med någon seriös forskare om detta obefintliga samband mellan sjukfrånvaro och sjukdom?

Ett obegripligt förbiseende!

Men vårt sunda förnuft borde redan ha sagt oss att sjukfrånvaro i själva verket är det slutgiltiga beviset på att personen i fråga är fullt frisk. Om en och annan råkar bli sjukskriven på grund av just sjukdom så är det givetvis ett misstag. Det visar all forskning.

Visst finns det reformkritiker. Men de seglar under falsk flagg. De ”presenteras eller presenterar sig som sjuka, utförsäkrade, drabbade eller offer”, påpekar Kjöller när deras identitet egentligen borde vara ”revisor, bankkassörska eller undersköterska (eller) något annat”.

Den som påstår sig påverkad av sjukförsäkringens stupstock och som, av någon obegripligt anledning, intervjuas i Sveriges Radio ska självklart säga:

-         Nej, nej jag är inte drabbad av sjukförsäkringsreglerna. Jag är revisor!

”Arbetsförmåga är inget svart-vitt begrepp”, klargör nu Hanne Kjöller. I realiteten har alla sjuka en viss arbetsförmåga. Det vet vi alla! Kanske kunde hela sjukförsäkringen avskaffas? Det skulle stärka statsbudget, tillväxt och BNP.  Något finger kan man alltid röra på, eller en tå kanske.

Varför ska man ha betalt för att ligga hemma i influensa? Lite arbetsförmåga har man alltid kvar, så länge febern inte överstiger 43 grader någon längre tid, då döden lär inträda? Först då har man ingen arbetsförmåga. Men då behöver man, å andra sidan, heller ingen ersättning från Försäkringskassan.

Och så klagar de hela tiden över sin ekonomi, dessa simulanter! En kvinna påstod i Ekots lördagsintervju att hennes ekonomi ruinerats av denna historiska sociala reform. Hon uppgav sig inte ha råd med ”remouladsås till fiskpinnarna”. En annan kvinna berättade att hon ”varit utan inkomst sedan december förra året”. Men Hanne Kjöller ställer den precis rätta frågan. ”Vad har det specifikt med sjukförsäkringen att göra?”

Jag håller med! Om folk inte har råd med remouladsås kan de väl äta créme fraiche.

Slutligen öppnar DNs Hanne Kjöller falluckan för de 108 läkare som kritiserat reformen i konkurrenttidningen Svenska Dagbladet. ”Sluta straffa våra patienter”, skrev de.

”Vad vi inte fick veta är hur många som INTE skrev under”, konstaterar Hanne Kjöller, som samtidigt avslöjar att ”en av dem (som vägrat skriva på) skrev till mig och han lät berätta att han ingalunda var ensam”.

Nu tycker jag förstås, som den skolade retoriker jag är, att Hanne Kjöller här blottar sig en aning för motangrepp. Det är ju BARA EN läkare som skrivit till Hanne Kjöller på DN, samtidigt som 108 läkare skrivit till Svenska Dagbladet.

Frågan blir så lätt; hur många är det som INTE skrivit till Hanne Kjöller.

Men då kan jag genast ingripa till hennes försvar och tala om hur det ligger till. Sveriges Läkarförbund har cirka 43 000 läkare som INTE undertecknat det obskyra debattinlägget från 108 läkare som därmed förlorar all SIN trovärdighet! Deras läkarlegitimation bör omedelbart dras in för all framtid.

Tyvärr inleder Hanne Kjöller sin retoriskt skickliga ledare med att något uppgivet medge; ”kanske är regeringen dömd att förlora frågan om sjukförsäkringen”.

Risken är uppenbar med tanke på den osakliga debatt som pågår överallt.

Varför begriper inte folk vilken historisk social reform som denna regering genomfört?!

Vad är allmän folkskola, allmän och lika rösträtt, barnbidrag, barnomsorg, föräldrapenning, trygghet i anställningen, lagstadgad semester och pension, jämfört med en stupstock i sjukförsäkringen – 2000-talets, vår tids stora sociala reform?

Bror Perjus