Krig betyder Fred. Barnfattigdom är vår Arbetslinje.

Regeringen har radikalt försämrat ersättningen till sjuka och arbetslösa. Nu ökar dessutom antalet arbetslösa som inte har någon som helst ersättning från a-kassan, dels därför att villkoren för att få a-kassa har skärpts kraftigt, dels därför att avgifterna höjts så att många med låga löner anser sig inte ha råd att vara medlem vare sig i fackföreningen eller i a-kassan. Nu har bara en tredjedel av alla arbetslösa ersättning från a-kassa. Därför har vi i vårt land inte längre en a-kassa värd namnet.

Allt fler hänvisas till så kallat försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Följden blir att kommunernas kostnader för socialbidrag stiger kraftigt. Det medför i sin tur att de som är hänvisade till försörjningsbidrag också drabbas av ännu sämre villkor och en allt mer förnedrande behandling vid de regelbundna besöken på socialkontoret. Och för socialsekreterarna blir arbetsuppgiften allt mera mentalt nedbrytande.    

De här så kallade reformerna kallas, med propagandaminister Per Schlingmans nyspråk, ”arbetslinjen” eller att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”.  I verkligheten var syftet att kunna sänka skatterna mest för de högst avlönade. Det kallas för ”jobbskatteavdrag” och påstås också ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. Men mest sänker det trösklarna för den som redan har jobb och allra mest för de som har ett arbete och tjänar allra mest.

Allra hårdast drabbas barn med sjuka och arbetslösa föräldrar.  Därför ökar nu barnfattigdomen. I genomsnitt finns det i varje skolklass numera två till tre barn som är fattiga. De är fattiga i den meningen att deras föräldrar inte har råd att köpa tillräckligt med kläder till dem, vilket innebär att de går klädda på ett något annorlunda sätt än alla andra. Deras föräldrar har inte råd att förse dem med en slant extra i samband med en utflykt som klassen ska göra och därför tvingas de stanna hemma från skolan med påhittade motiv.  De kommer dessutom ofta till skolan utan att ha fått en tillräckligt näringsrik frukost, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig undervisningen lika bra som andra.

Ännu värre är att alla andra elever vet vilka barn i klassen som är fattiga. Och allra värst är att de utsatta barnen själva vet att alla andra vet. Därför känner de sig utpekade. Det tär på deras självförtroende. Ofta blir de isolerade och mobbade.

Finns det något mer sorgligt än att små barn, sju, åtta, nio år, utsätts för denna förnedring i sina tidigaste och mest formbara år som innebär att de kanske skadas för resten av livet och hamnar i ett livslångt utanförskap – det utanförskap som den här regeringen, med sitt nyspråk, gick till val på löftet att avskaffa?

Den som till äventyrs fortfarande försöker intala sig att de så kallade reformer som den här regeringen genomfört ändå ”sänker trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden” måste också hävda att sjuka och arbetslösa människor helt enkelt ljuger. De sjuka är inte sjuka, de simulerar. Och de arbetslösa är arbetslösa därför att de inte vill arbeta.

Sådant faller på sin egen orimlighet och borde för varje normalt tänkande individ framstå som absurt. Men den som ändå fortfarande håller fast vid den absurda föreställningen kanske borde fråga sig varför denna så kallade sänkning av trösklarna till arbetsmarkanden ska drabba barn i deras allra mest känsliga ålder, de som just ska ta sig över tröskeln mellan hemmet och det stora samhället. Barnen är väl ändå, hur man än ser på saken, helt oskyldiga till föräldrarnas förmenta tillkortakommanden.

Dessutom visar nu den verklighet, som nosar regeringen i hälarna, att arbetslösheten, sedan 2006 när regeringen Reinfeldt tillträdde, har ökat och inte minskat räknat som andel av befolkningen. Jobbskatteavdragen har inte medfört några som helst nya jobb. Nu när arbetslösheten är på väg upp så säger sig regeringen inte längre ha råd med några fler jobbskatteavdrag.

Det så kallade utanförskapet, alltså antalet långtidsarbetslösa, har dessutom ökat katastrofalt och i absoluta tal från 155 000 år 2006 till 220 000 år 2011. Ändå påstår statsminister Fredrik Reinfeldt, med ytterligare en nyspråksformulering, att ”fler människor nu har kommit närmare arbetsmarknaden än 2006”, eftersom sjuka människor flyttats från Försäkringskassans statistik till Arbetsförmedlingens statistik.

Hela regeringens politik är en monumental bluff. Men allt detta falska trixande med ord och siffror börjar nu gå upp för allt flera i vårt land. Därför vänder opinionen. Väljarna vänder sig nu bort från den borgerliga regeringen. Allt fler sätter sitt hopp till en politik som bygger på en helt annan människosyn, som inte betraktar sjuka och arbetslösa som lögnare och lathundar och som inte är beredda att straffa barn för samhällets tillkortakommanden, som inte accepterar en ökande fattigdom för vissa och växande överflöd för andra.

Bror Perjus

PS. Nyspråk är en term hämtad från George Orwells bok ”1984”, som beskriver hur en diktatur, för att omöjliggöra kritisk opinionsbildning, byter ords mening helt och hållet och exempelvis påstår att ordet ”krig betyder fred”. DS

Juholt sopade golvet med borgerlighetens ledare

Håkan Juholt gjorde återigen en lysande insats i riksdagens partiledardebatt. Han sopade golvet med de borgerliga partiernas företrädare. I sitt kraftfulla inlägg avslöjade han hur högerregeringen håller på att sälja ut Sverige. Vårdcentraler som etablerats och byggs upp för skattemedel, köps in av en privatperson för 700 000 kronor och säljs omedelbart för 20 miljoner kronor. Etableringsrätt för privatskolor säljs ut på aktionsporten Blocket.

Den ena skandalen i privatiserad äldreomsorg efter den andra avslöjas. Skolorna drabbas av betygsinflation och minskad lärartäthet. Och ändå hotar regeringen med att tvinga motvilliga kommuner att i snabbare takt sälja ut gemensam, skattefinansierad  verksamhet.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt var i stort sett svarslös. Det enda han hade att komma med var att fortfarande är flertalet skolor, sjukhus och vårdinrättningar gemensamt ägda.

I ett replikskifte med centerpartiets Annie Löf avslöjade Håkan Juholt obarmhärtigt svagheterna i högerregeringens arbetsmarknadspolitik. Centerledarens enda insats var att försvara den sänkta restaurangmomsen, eller som Juholt formulerade det, att göra hamburgarna fem kronor billigare. Mer tydligt än så kan högerregeringens tomhänthet inte beskrivas.

Mot det ställer socialdemokratin resurser ett brett reformprogram för bättre skolor, med ökad lärartäthet och högre utbildning för att göra ungdomar anställningsbara i branscher där de kan tjäna tillräckligt för att försörja sig. Juholt betonade också hur viktigt det är med forskning, utbyggnad av infrastrukturen, tunnelbanan i Stocholms-regionen, järnvägar och vägar och en klimatsmart ombyggnad av hyresbostäderna i de så kallade miljonprogrammet, för att skapa arbeten åt alla och bygga Sverige starkt inför framtiden.

Jobbskatteavdraget har, enligt högerregeringen, varit deras främsta reform mot arbetslösheten. Nu när arbetslösheten ökar på allvar, så har man plötsligt inte råd med jobbskatteavdrag, noterade Juholt. Hur hänger det ihop?

I en dialog med nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt analyserade han situationen på arbetsmarknaden där framförallt unga människor, men också äldre, nu tvingas allt mer till tillfälliga anställningar i långlönebranscher. Det ena korttidsvikariatet staplas på det andra. Deltidsanställningar blir allt vanligare. Ibland innebär det uppsplittrad arbetstid, d v s att man får gå och arbeta först en stund tidig morgon, sedan gå hem och ta en lång paus och så arbeta några timmar sen eftermiddag. Allt fler unga människor rings in för att arbeta endast några timmar samma dag.

Det här är en återgång till forna tiders daglönearbete som präglade arbetsmarknaden tidigt 1900-tal, innan vi hade en stark facklig och politisk arbetarrörelse som kunde ställa krav på anständiga anställningsvillkor. Efter fem års högerregering är vi tillbaka i en sådan situation. Det är i många fall t o m värre nu med korta timanställningar och mycket oregelbundna arbetstider.  

Håkan Juholt och Jonas Sjöstedt var eniga om att kräva ett socialt protokoll, d v s regler inom EU som förhindrar den här katastrofala utvecklingen som präglar hela den europeiska arbetsmarknaden.

Bror Perjus

DNs oslagbara smutskastning?!

DN har idag en text om att Håkan Juholt nu INTE begär ersättning för resor. Så begär han ersättning så är det moraliskt förkastligt. Men begär han INTE ersättning är det också misstänkt. Det här börjar bli fullkomligt surrealistiskt. I övrigt innehåller texten bara en upprepning av det som ältats i veckor nu. Plus ett citat om att Reinfeldt litade mer på Mona Sahlin än Juholt när det gäller Sverigedemokraterna. Citatet borde handla om Reinfeldts tillförlitlighet eftersom Sverigedemokraterna i allmänhet röstar med honom. DN ägnar sig enbart åt smutskastning för närvarande. Det tycks inte finnas några gränser, inga hänsyn, ingen som helst journalistisk hederlighet, ingen vilja att försöka vara opartisk och objektiv längre. Det här är ett - förhoppningsvis - oslagbart journalistiskt lågvattenmärke i landets största morgontidning!

Bror Perjus

Högerregeringen misstror Svenska Folket. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap.

Det knakar i högerregeringens fogar. Alliansen är under upplösning. Paniken sprider sig. Desperationen blir allt djupare. Småpartierna kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Årets Almedalen framstår som de borgerliga partiernas Waterloo.

Utbildningsministern Jan Björklund trampar nu vatten med förtvivlans mod. Ju mer han reformerar ju sämre blir svenska ungdomars skolresultat. Hans stora teori är misstro. Misstro är för övrigt det som präglar hela högerregeringens människosyn och därmed deras politik. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap till Svenska Folket.

Björklund misstror unga människors eget intresse av studier, bildning, kunskap. Därför måste betygsjakten skärpas. Resultatet blir stress och hets som pressar ut allt fler från en nödvändig och utvecklande utbildningsgång. Reformeringen av gymnasiets yrkeslinjer artar sig till en katastrof. Allt färre ungdomar söker sig dit. De inser, i motsats till Björklund, att det är dumt att söka sig in i en återvändsgränd utan möjlighet till framtida studier på universitet.

När Björklund nu är på god väg att förstöra det svenska utbildningssystemet så föreslår han, som en sorts kompensation, att rika människor från andra länder, med idéer, kunskap och kapital, ska få en gräddfil in i Sverige.  Precis som om inte andra länder själva behöver sina väl utbildade medborgare.

Privilegierade människor i andra länder ska alltså få förtur framför politiska flyktingar, hårt pressade och utsatta människor som verkligen skulle behöva en fristad i Sverige. Det är ett cyniskt sätt att spela på egoismen. Björklund förändrar nu systematiskt och steg för steg bilden av Sverige från ett land som under Olof Palmes tid blev känt över hela världen för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, till ett land som främjar egoism, självupptagenhet och orättvisor.

Maud Olofsson, näringsminister och centerledare, står där med tårarna rinnande utför kinderna, utomordentligt sorgsen över sig själv och över att hon inte får fortsätta som centerledare. Hon hoppas få sitta kvar i regeringen som näringsminister, därför att det är ett så roligt jobb! Men vad har hon åstadkommit? Ingenting! Strulet med SAAB i Trollhättan är ett praktexempel på näringspolitisk inkompetens i en regering vars enda mål är att överlämna allt åt antingen marknaden, det kinesiska kommunistpartiets politbyrå, eller en tvivelaktig rysk industrimogul – strunt samma vem som tar över. Det är bara väljarna i vårt land hon misstror. De ska inte ha något inflytande över näringslivets utveckling.

Göran Hägglund är, hör och häpna, socialminister. Men vad har han gjort för de socialt utsatta i vårt samhälle? Ingenting annat än att han medverkat till en katastrofal försämring av sjukersättningen som kraftigt utökat köerna till kommunernas socialtjänst och försatt allvarligt sjuka människor i ekonomiskt krisläge. Han misstror de sjuka. Nu ska han i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna engagera sig för barn- och unga. Man anar det värsta.

Och han inleder stilenligt i Almedalen med att utpeka Sveriges ungdomar som en samling gangsters, tjuvar, knarkhandlare, väskryckare eller i bästa fall slöfockar som sover hela dagarna. Deras föräldrar utpekar han som ansvarslösa, släpphänta, ignoranter som vägrar tro att deras barn verkligen är kriminella. Snart har väl partiet en ledare rekryterad från Livets Ord i Uppsala!

Det vi ser är en regering i upplösningstillstånd. Två ministrar är på väg att få sparken av sina egna partier. En tredje vevar allt mer desperat med batongen. Och finansministern, Anders Borg, har inte ens längre råd med strumpor i sandalerna.

Med envisheten hos en samling öldruckna fotbollshuliganer klamrar de alla sig fast vid tanken på att ännu ett så kallat jobbskatteavdrag, som endast bidragit till ökad arbetslöshet, ska rädda dem från undergång. Men allt mer tyder på att riksdagen kommer att säga nej till ett femte jobbskatteavdrag, vilket regeringen betraktar som bottenpluggen i sin bräckliga farkost.  

Inte är det märkligt att regeringschefen Fredrik Reinfeldt förirrar sig ut i rymden, till en annan planet, förhoppningsvis bebodd av mindre otacksamma människor än folket på Tellus. För säkerhets skull tillsätter han en framtidskommission, kanske för att utröna vart hans så kallade regering kan ta sin tillflykt i livet efter detta.

Bror Perjus

Ett nytt Sverige väntar!

Tio ansikten illustrerar dagens DN-debattartikel, den 6 maj 2011. Två kvinnor och åtta män. De ser så snälla, vänliga, förstående, inkännande ut. Men vänta! Är det inte också något lismande, insmickrande i deras ansträngda leenden?

Jag tänker; bryr de sig om människor?

Knappast!

Jo, de allra rikaste på vars vägnar de är mycket bekymrade.

De tio leende personerna representerar tankesmedjan Timbro som varje år får 25 miljoner kronor från Stiftelsen Fritt Näringsliv för att ”främja idéutveckling”.

De tio är, trots sin vänliga uppsyn, högeligen missnöjda med sin högerregering.

”Vilken är egentligen den borgerliga politiken för fler nya företag, tillväxt och förbättrad konkurrenskraft?”

Det undrar exempelvis den ljuslockigt väna Ulrika Schenström som brukar pussa journalister på munnen. Det var hon som fick sparken av statsminister Reinfeldt för att hon inte betalar sin TV-licens.

”Inget av de borgerliga partierna har presenterat någon övertygande politik för att minska utanförskapet bland invandrare”.

Det slår de tio fast. Min blick vandrar då till bilden på den gamla högerns ständiga partisekreterare, mannen med det gäddaktigt snedställda leendet, Lars Tobisson.

”Fortfarande behandlas välfärdspolitiken som en förlorad fråga”, läser jag vidare.

Thomas Idergard, förvuxen MUF-ordförande, hamnar då i mina irrande ögons blickfång.

 ”En åldrande befolkning och allt högre krav från medborgarna gör det nödvändigt med ideér om hur det offentliga åtagandet inom välfärden ska begränsas…” hävdar de tio.

Detta är en mycket avancerad logisk kullerbytta.

Jag tänker mej att de tio akrobaterna borde ha en given plats i Talangjakten i TV4. Där kunde de bli rejält sågade av en fradgatuggande Bert Karlsson, Ny Demokratis skapare, som slår ut med armarna och bräker sitt berömda:

”Ääääh! Tyst me er! Det här begriper ni ändå inte”.

Valet, fortsätter de tio oförfärat, var ”ett svidande nederlag för framförallt Centern och Kristdemokraterna” som ”inte tillräckligt väl lyckats förklara för väljarna varför just deras partier tillför något unikt till det borgerliga projektet”.

Jamenvisst!

Lägg ned Centern och Kristdemokraterna? Centerns Timbro-odlade Stureplans-broilers kan ju genast ansluta sig till Moderaterna. Och nu när Sveriges Kristna Råd, som består av alla kristna människor i Sverige, spolat regeringens historiska sjukvårdsreform, så kan väl Kristdemokraterna aldrig mera bli någon tillgång för landets högerkrafter?

Timbro-folket fortsätter oförfärat sin attack mot den högerregering de är satta att försvara. Nu djäklar ska här presenteras ett NYTT SVERIGE!

”Vi är inte överens i alla delar om hur detta nya Sverige ska se ut, men desto mer övertygade om att det är nu det behöver formas”.

Och där slutar de tio, som påstås vara – håll i er nu - ”MEDLEMMAR AV TIMBROS IDÉKOMMISSION FÖR BORGERLIGHETENS FRAMTID”.

Jahaa!

Och denna imponerande tankeverksamhet betalar Stiftelsen Fritt Näringsliv 25 miljoner kronor årligen för.

Fast man vet ju aldrig; kanske kommer det ytterligare en DN-debattartikel där de tio verkligen presenterar ett program för ETT NYTT SVERIGE!

I så fall har Borgerligheten absolut ingen framtid i Sverige!