Stefan Löfven var ofta med, men yttrade sig aldrig!

Ska vi vara

för eller emot

kärnvapen?

Nordkorea ”ska arbeta mot total kärnvapennedrustning på Koreahalvön”, uppger idag en TT-artikel publicerad i Svenska Dagbladet. Det förstår jag som att Nordkorea ska motarbeta total kärnvapennedrustning. Och, för all del! Så är det nog också i verkligheten! Den diktator som gör sig av med sina vapen blir snart avrättad.

Sina vapen är nämligen det enda som en diktator kan förlita sig på, eftersom han har hela folket som sina fiender. Skulle detta folk få för sig att revoltera så måste diktatorn i sista hand avlossa sina vapen eller dö. Det är diktatorns lilla enkla dilemma. Bättre då att vara en demokratisk ledare och ha möjlighet att avgå när det bränner till.  

På senare tid har jag noterat att det allt oftare skrivs att någon ska arbeta ”mot något”, när det faktiskt handlar om att ”arbeta för något”. Det kan, välvilligt, tolkas som att arbeta i riktning mot ett fjärran mål och det känns liksom mindre förpliktigande, lite försiktigare formulerat, lite diffusare, lite fegare…

Egentligen bör Kim Young Un ha sagt, översatt till TT-svenska, att han lovat Donald Trump att ”arbeta för total kärnvapennedrustning på Koreahalvön” – för det är väl ändå det som de båda så kallade ledarna försökte få omvärlden att tro efter deras lilla samtal i ämnet.

Min gissning är att formuleringen ”arbeta för total kärnvapennedrustning” låter alldeles för kategoriskt för TTs översättare. Det låter nästan som om de båda figurerna, gemensamt och kollektivt anslutit sig till ICAN, The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, som nyligen fick Nobels Fredspris för sitt arbete för ett globalt kärnvapenförbud, en kärnvapenfri värld. Den som arbetar mot ett globalt kärnvapenförbud bör rimligen inte få Nobels Fredspris!

En som verkligen arbetar för ett globalt kärnvapenförbud är Pierre Schori, socialdemokratisk minister, EU-parlamentariker, svensk FN-ambassadör och nära medarbetare med Olof Palme under många år, när Sverige kraftfullt gick i spetsen för kritiken mot kärnvapenrustningarna. I Svenska Dagbladet skriver Pierre den 29 juli att ”Ödesfrågan i valet är kärnvapen”. Jag håller verkligen med honom! En av mina bästa vänner, Erik O Sjödin, skriver i ett epostmeddelande från Kramfors ”Äntligen någon som berör fredsfrågan inför valet!”

”Vi bäddar för kollektivt självmord om vi överlämnar ansvaret för en kärnvapenfri värld åt Donald Trump, Kim Joung Un, Vladimir Putin, Benjamin Netanyahu och de fem andra kärnvapeninnehavarna.” Skriver Pierre Schori.

Vi vet att utrikesminister Margot Wallström vill att Sverige ska underteckna FN-resolutionen om kärnvapenförbud och att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Stefan Löfven ligger, som partiordförande och statsminister, lågt. Partiledningen tycks tro att vårt parti skulle förlora på en valdebatt om säkerhetspolitik. Det tror inte jag!

Och nu ska jag avslöja en hemlighet!

På 80-talet drog jag igång en ”Facklig aktion mot kärnvapen”. Stora delar av fackföreningsrörelsen inom såväl LO, som TCO och SACO ställde sig bakom förslaget om ”ett kort produktionsstopp” i hela landet som protest mot kärnvapenrustningarna. När jag i en intervju frågade Olof Palme om vad han tycke om vårt förslag till ett kort produktionsstopp så sa han ”Det vore fint det…”

Tyvärr förlorade vi en omröstning på LO-kongressen med bara 20 röster. Men vårt förslag spelade stor roll för den då växande antikärnvapenrörelsen i Sverige och internationellt. Vår ide spred sig till bl Finland och Västtyskland som verkligen genomförde korta produktionsstopp. Jag är övertygad om att 1980-talets starka folkrörelse mot kärnvapnen var en avgörande orsak till Sovjet-systemets sammanbrott dessutom. 

Vi höll möten i riksdagshuset under ledning av riksdagsmannen Jan Bergqvist från Göteborg, sorgligt nog avliden i allt för tidig ålder. Där deltog ofta Stellan Bäcklund från Örnsköldsvik, som jag talade med i telefon här om dagen, Anders Gidlund, klubbordförande på Hägglunds & Söner i samma stad, tyvärr också avliden allt för ung och så en annan ung man, svetsare vid samma krigsmaterielföretag, vid namn Stefan Löfven.

Jag minns att Stefan aldrig yttrade sig. Han var tidigt försiktig med sina ord. Men tids nog tvingas han säga något avgörande om både kärnvapenförbud och svensk Nato-anslutning. Om någon kan säga något slutgiltigt i de frågorna så är det han. Högeralliansen vet vi var vi har. De får inte komma till makten.

Även mitt val avgörs av frågan om kärnvapen och Nato, men också av miljön och kampen för ett mera jämlikt Sverige och en mera jämlik värld. Men kärnvapnen handlar om allt detta – i jämförelse med en kärnvapenexplosion ter sig även den värsta skogsbrand som beskedlig och det är svårt att föreställa sig en värre miljöförstörelse än det allt utplånande kärnvapenkriget. Militären är för övrigt mänsklighetens allra värsta miljöförstörare, även om den ibland kan hjälpa till med att släcka en skogsbrand. Dessutom kunde de enorma kostnaderna för militären användas till att minska fattigdomen i världen. Det vi bekämpar är i själva verket den samlade, kollektiva dumheten!

Bror Perjus
Facklig redaktör, fredsaktivist, journalist, författare

Viktigt att läsa Stefan Löfven rätt! Och nu väntar vi på ett kraftfullt initiativ från Lena Rådström Baastad!

Politiskt aktiva socialdemokrater är nog i allmänhet inte så förtjusta i tanken på en blocköverskridande regering med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Men partiledaren Stefan Löfven argumenterar konsekvent och kraftfullt för att ”blockpolitiken måste bort” bland annat i en intervju i dag i Svenska Dagbladet.

För partimedlemmarna är det nog viktigt att läsa partiledaren rätt!

Det har alltid varit en självklar strävan hos vår partiledare att försöka splittra de borgerliga partierna. Och skulle det lyckas så har socialdemokratin givetvis allt att tjäna på det. I sak har Stefan Löfven också rätt. Det skulle vara värdefullt med en uppluckring av blockpolitiken, särskilt om det kan leda till en total isolering av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna långt ut på högerkanten.

Men, är det möjligt?  

Tage Erlander var den stor mästaren på området. Han hade ett pålitligt stöd från, Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, den tidens Annie Lööf. Hedlund avvisade alltid och kategoriskt regeringssamarbete med övriga borgerliga partier. Han bildade däremot gärna koalition med socialdemokraterna. Han var dessutom obrottsligt ärlig och pålitlig. Ett handslag var ett handslag. Ett löfte var ett löfte.

Dessutom vilade hans position på de svenska små och mellanstora bönder som bar upp en svensk lantbrukskooperation bildad faktiskt med den svenska arbetarrörelsen som en förebild.

Allt detta är borta idag.

Dagens centerledare Annie Lööf är något helt annat. Hennes företrädare Olof Johansson som faktiskt ville gå i Gunnar Hedlunds utsuddade fotspår, manövrerades brutalt och cyniskt ut av ett gäng propagandister anställda av Svenskt Näringslivs avdelning för högerpropaganda under ledning av en Dick Erixon som numera huserar i Sverigedemokraternas krets, då tillhörande den så kallade Stureplanscentern,.

Annie Lööf är själv en övertygad högerliberal som också odlats fram av det privata näringslivets nyliberala propagandamaskiner. Hennes positiva inställning till invandring bygger enbart på hennes förhoppning om att den ska kunna användas för att luckra upp arbetsmarknaden och lägga grunden för ökade klyftor i vårt samhälle.

Olof Palme gjorde ett lovvärt försök med dåvarande folkpartiets sympatiske ledare Ola Ullsten och släppte fram honom som statsminister i en liten och bräcklig folkpartistisk minoritetsregering. Det misslyckades. Den satt under en kort tid 1978-1979 och efterträddes av en ny borgerlig flerpartikoalition under ledning av den kraftigt högerorienterade centerledaren Thorbjörn Fälldin.

Ingvar Carlsson har under senare decennier odlat nära relationer med Ullstens efterträdare Bengt Westerberg som en gång en hängiven nyliberal och entusiastisk för det borgerliga projektet, men på äldre dar tycks ha drabbats av en mera idealistisk övertygelse. Hos dagens ledare för liberalerna Jan Björklund har uppenbarligen sådana tankar inget som helst stöd. Han är borgerlighetens främsta ideolog och retoriker, en auktoritär slagordsmaskin långt ifrån liberalismens mer vidsynta och socialt medvetna teorier och tankegångar.

Det finns idag en stor risk med den kvardröjande, gamla socialdemokratiska huvudstrategin som går ut på att till varje pris försöka splittra borgerligheten, även om kompromisser och blocköverskridande uppgörelser i centrala politiska dagsfrågor är bra, men också oundvikliga i nuvarande parlamentariska läge.

Men här finns uppenbara risker!

Den främsta risken är att socialdemokratin står där grundlurad dagen efter valet den 9 september 2018 och Alliansen bildar regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Den andra risken är att kompromisserna kan uppfattas som socialdemokratisk politik och upplevas som undfallenhet och högeravvikelser och därmed bidra till att sänka både självförtroende och kampanda bland de aktiva partimedlemmar som våren, sommaren och hösten 2018 ska bära partiet fram till en valseger den 9 september.

För att undvika att sådana känslor och föreställningar sprider sig på basplanet inom partiorganisationen krävs en väldigt kraftfull insats från partiets högsta ledning, steget under Stefan Löfven. Det är den nya partisekreteraren Lena Rådström Baastads uppdrag och ansvar att organisera. Här om dagen hade jag möjlighet att lyssna till hennes upplevelse av hur partiorganisationen idag fungerar.

Två intressanta iakttagelser!

Hon hade två intressanta iakttagelser efter att ha åkt runt i landet och träffat partifolk. Den ena är att vi inte är tillräckligt förändringsbenägna. Men hon sa inget om hur och i vilken politisk riktning vi ska förändras. Den andra var att hon upplevde en brist på självförtroende bland de partiaktiva. Men hon sa heller inget om hur detta självförtroende ska återupprättas.

Min uppfattning är att vi ska studera vår historia och återupprätta vår stolthet över vad vi uträttat. Det är nämligen något av det mest fantastiska som något politiskt parti någonsin lyckats med även betraktat i ett globalt perspektiv. Sedan ska vi grundligt fundera igenom hur förutsättningar och villkor för vår politik förändrats i vår tid.

Men det viktigaste och orubbliga målet för vår politik är att skapa ett jämlikt samhälle där alla människor behandlas lika och tillerkänns samma värde. För att klara det krävs en bred studiekampanj inom partiet som drar med alla de partimedlemmar som behövs för en övertygande valseger den 9 september 2018. Den studiekampanjen måste börja nu!

Bror Perjus

Ord som jag mår illa av; Palmemordet och Palmehatet!

Det finns ett ord som jag mår direkt illa av att läsa; "Palmemordet".

Det är ett vidrigt ord därför att ordet i sig faktiskt inte beskriver vad som inträffat. Läser man bara ordet så undrar man; vem blev egentligen mördad och av vem? Det var faktiskt Olof Palme som mördades - om nu någon i den yngre generationen bara halkar förbi rubriken utan att läsa texten!

Jag inser att det är ett lättvindigt rubrikord, det är lättare, kortare och snabbare att skriva, än "mordet på Olof Palme". Men det är en dålig ursäkt.

Under alla de 30 år som nu gått sedan Olof Palme mördades har vi matats med återkommande spekulationer om mordet; vem som egentligen är mördare, hur illa mordutredningen sköttes av polisen och de politiska turerna kring mordutredningen, hela tiden rubricerade med det vidriga ord som reducerar människan och politikern till ett kittlande kriminalfall. Och framförallt! Det döljer effektivt det politiska budskap som Olof Palme stod för, vilket givetvis är bekvämt och fördelaktigt för borgerligheten.

Nu är det tydligen dags att exploatera ett annat lika vidrigt, lättvindigt och förvirrande ord; "Palmehatet", bara för att slippa diskutera Olof Palmes politiska budskap.

I Dagens Nyheter läser jag idag "Tonen i svensk politik hätskare än på Palmehatets tid". Alltså; vem hatar och vem blir hatad. Och ingressen lyder; "Olof Palme har efter sin död blivit en symbol för ett polariserat samhälle".  

Jasså, hur har det gått till?

Det är som om Olof Palme beskylls för en polarisering av samhället som allt sedan dess blivit bara värre, nu förstärkt av de sociala eller asociala medier där också den här texten publiceras.  

Visst; i den långa DN-artikeln över fyra helsidor nyanseras bilden, men slutintrycket blir ändå; det var Olof Palme som provocerade och därmed skapade det hat som nu allmänt i rubrikerna kallas för "Palmehatet".

Men är det sant att Olof Palme skapade Palmehatet?

I DN-artikeln står det om "Palmes konfrontativa stil", han "väckte känslor på gott och ont", han hade "svårt att hejda sina giftpilar", "Palmehatet var delvis obegripligt" - jo, men bara "delvis" alltså delvis också "begripligt", eftersom han var så "giftig".  

Den mest intressanta meningen i texten är följande: "Palme företrädde inte bara arbetarrörelsens intressen, han kunde också framställa dessa intressen som moraliskt överlägsna. Många i borgerligheten upplevde att han gick över gränsen."

- Olof Palme fullständigt klöv landet", påstår den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn som ett sorts objektivt sanningsvittne.

Men tänk om det är så att arbetarrörelsens intressen verkligen är "moraliskt överlägsna"?

Tanken borde inte vara så oerhört främmande! Arbetarrörelsen har faktiskt under mer än 100 år kämpat för demokrati, allmän och lika rösträtt och alla människors lika värde i ett mera jämlikt samhälle, medan borgerligheten kämpat för motsatsen.

Låt vara att de givit upp kampen mot demokratin när rösträtten väl var genomförd. Men kampen mot ett jämlikt samhälle fortsätter de oförtröttligt med sina krav på sämre a-kassa, sämre sjukförsäkring, sämre pensioner, lägre "ingångslöner" och otrygga arbetsvillkor - alltså allting sämre för de som redan har det sämst.

Sådant är faktiskt inte moraliskt försvarbart!

Och självklart gick Olof Palme "över en gräns" när han lyckades framställa arbetarrörelsens intressen som moraliskt överlägsna. Men det var högerkrafternas, de privilegierades, de superrikas godtyckligt dragna gräns han överskred.

Och tänk om det således inte var Olof Palme som "fullständigt klöv landet" utan dessa, de privilegierade i klassamhället som "fullständigt klöv landet" genom sitt hat som alltså nu allmänt kallas för "Palmehatet" men rätteligen bör heta "hatet mot Olof Palme" eller kanske ännu mera relevant "hatet mot arbetarrörelsen och det jämlika samhället".

Det är alltså ingen självklarhet som formuleras i DN-ingressen: "Olof Palme har efter sin död blivit en symbol för ett polariserat samhälle". Varje sådan formulering i tidningar, radio och TV gör orättmätigt Olof Palme till en symbol för ett polariserat samhälle.

Det är inte sant och därför djupt orättvist. Olof Palme gjorde sig känd över hela världen för sin kraftfulla kamp för fred, nedrustning och försoning. Därmed utmanade han mycket starka krafter,  precis de krafter som lever och existerar tack vare hat och oförsonlighet, exempelvis den väldiga resursslukande vapenindustrin, militären och diktaturerna som enbart existerar med hjälp av hat, förtryck och brutalitet.

Bror Perjus

Partiledaren kan inte lyssna på Rörelsen om Rörelsen ingenting säger!

Det är fint och inspirerande att vara en vanlig medlem utan förtroendeuppdrag i Tyresö Arbetarekommun. Det är en stark och traditionstyngd Arbetarekommun. Bland medlemmarna finns en tidigare partiordförande och statsminister, en tidigare partisekreterare och en tidigare minister, en nuvarande riksdagsledamot och många fler mycket kunniga kommun- och landstingspolitiker, men framförallt ”vanliga” aktiva, engagerade, ansvarstagande medlemmar.

Nio gånger per år hjälps vi åt att bära ut en egen producerad lokaltidning, Tyresö Nyheter, till alla hushåll i kommunen. Tidningens professionella redaktion arbetar helt ideellt. En fantastisk prestation! Bara att bära ut tidningen är en meningsfull och konkret politisk arbetsuppgift. 

Men jag har en stark känsla av att många av våra arbetarekommuner, precis som Tyresö, måste vitaliseras politiskt. Vi måste mycket tydligare lägga oss i vilken politik som det socialdemokratiska partiets högsta ledning ska driva. Det är, tror jag, avgörande för att svensk socialdemokrati åter ska kunna bli den dominerande demokratiska kraften i vårt land.

Och Tyresö Arbetarekommun håller på att vitaliseras politiskt!

Särskilda diskussionsmöten arrangeras nu där vi fritt och öppet diskuterar den i samhällsdebatten just nu mest brännande frågan. De diskussionerna kan sedan bli vägledande för senare beslut vid arbetarekommunens allmänna medlemsmöten.

Vi började diskutera invandring och migration. Där fanns inga stämningar för begränsad invandring. Däremot starka krav på bättre resurser för mottagning av nya invandrare – vilket är motsatsen; ett engagemang för människor som flyr från terror, tortyr och krig.

Vi fortsatte med - den främst i storstadsregionerna - oerhörda bristen på bostäder och framförallt bristen på hyresbostäder med rimliga boendekostnader, särskilt för ungdomar.

Nästa möte ska handla om jämlikhet. En utgångspunkt kan bli ett uttalande om jämlikhet som redan antagits av arbetarekommunens medlemsmöte. Det fanns då ingen tradition av att anta skriftliga uttalanden vid medlemsmöten. Men efter en gedigen bearbetning i två arbetsgrupper och tre medlemsmöten antogs ett uttalande som var klart bättre än mitt utkast.

Där står bland annat följande:

”Det mer jämlika samhället är det ekonomiskt mest effektiva samhället. Ibland påstås att socialdemokratin måste tona ned kravet på jämlikhet för att dra till sig röster från en växande medelklass. Det är precis tvärt om! Det jämlika samhället är bättre för det allra största flertalet.”

Det är ett radikalt ställningstagande i en gammal klassisk socialdemokratisk tvistefråga. Uttalandet bygger på den banbrytande forskningsrapporten ”Jämlikhetsanden” (Pickett/Wilkinsson, Karneval Förlag 2010).

På arbetarekommunens årsmöte antogs ytterligare ett uttalande. 

Rubrik: "Kraftfullt stöd för utrikesminister Margot Wallström”, för hennes feministiska utrikespolitik och hennes kritik mot den saudiska regimen. Det ser vi som en mycket smart och framsynt vidareutveckling av Olof Palmes och Anna Lindhs aktiva utrikespolitik.

Tyresö Arbetarekommun har också ställt sig bakom en motion om en ”strategi och ett handlingsprogram för demokratins globalisering”. Motionen antogs av den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 2013, tillsammans med en motion från Göteborg om direktvalt FN-parlament. Det beslutet följer vi nu upp med en uppmaning till partiledningen att snarast tillsätta en arbetsgrupp för att utforma en sådan strategi och handlingsprogram.

Alla de här besluten i Tyresö Arbetarekommun ska finnas att läsa på vår hemsida och kan laddas ned och användas av alla som är intresserade; www.socialdemokraterna.se/tyreso

Våra förtroendevalda på olika nivåer är självklart viktiga bärare av våra politiska ställningstaganden. Men erfarenheten säger att det är först när vi väldigt noga och exakt diskuterar och skriver ned våra ställningstaganden i form av uttalanden och motioner som de blir riktigt tydliga.

Därför är det - tror jag - helt avgörande för vår partiorganisations vitalisering att alla basorganisationer i partiet börjar arbeta med konkreta, genomarbetade, skriftliga uttalanden som tar ställning i de aktuella kontroversiella politiska frågorna precis när de är som mest aktuella. I vår tid händer allt mycket fort och debatter sprids omedelbart via sociala medier och massmedia. Det är inte tillräckligt att vänta på partikongresser och årsmöten på olika nivåer.

Tage Erlander uppmanade vid partikongressen 1969 sin nyvalde efterträdare Olof Palme att ”lyssna på Rörelsen”. Men det är omöjligt för en partiledare att ”lyssna på Rörelsen” om Rörelsen ingenting säger.

Bror Perjus

Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon

Läser alltid Johan Cronemans uppfriskande mediakrönikor på DN Kultur. Idag tar han itu med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som i söndagens Agenda invigde ”OS i hyckleri”, eftersom hon som en ”politisk markering” avstår från invigningen av OS i Sotji, Ryssland, som hon kallar för ”Putins propagandajippo”.

Croneman är kritisk. Regeringen har ingen linje i frågan, menar han. Det har han förstås rätt i. Den här regeringen har snart ingen linje alls i någon fråga. Och allt värre blir det nog. Under det nu påbörjade Supervalåret kommer förmodligen alla tåg att spåra ur. 

Kulturministerns markering var, enligt Croneman, bara en ”försiktig skrapning med foten, som gör sig fint i Agenda en söndagskväll”. Och ännu värre var det med OS i Kina. Där vågade regeringen inte ens ”skrapa med foten” på grund av landets ”stoora marknad”.

Nu förhåller det ju sig så att idrottarna, olympierna själva, är förbjudna att göra politiska markeringar under viktiga tävlingar. Det är förstås en allvarlig inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheter som även idrottare ska vara garanterade enligt en FN-deklaration.

Emma Green Tregaro, höjdhoppare, fick exempelvis redan vid VM i somras anmärkning för att hon målat naglarna regnbågsfärgade till stöd för de homosexuellas, d v s de mänskliga rättigheterna i Ryssland. I söndagens Agenda påstod emellertid, Stefan Lindeberg från Svenska Olympiska Kommittén, SOK, att olympierna har fullständiga mänskliga fri- och rättigheter. De får säga vad de vill, förtydligade han, bara de inte gör det på OS-arenan så att någon hör vad de säger eller ser vad de gör. 

Själva OS-arenan och tävlingarna ska hållas rena från politiska aktioner, betonade han, vilket kulturministern plötsligt höll med om, trots sin egen ”politiska markering” att ”skrapa med foten”. Men vad ansåg då Lindeberg om kulturministerns ”politiska markering”? Det fick han aldrig någon fråga om av programledaren Anders Holmberg, påpekar Croneman som därför menar att Agenda ska läggas ned och starta om med en ny redaktion och helt nya tankar.

Hade det inte varit bättre att fråga Lindeberg vad han anser om att Vladimir Putin gör hela OS-invigningen till sitt eget ”propagandajippo”, enligt Sveriges kulturminister. Är inte det en olämplig ”politisk markering”, i klass med att måla naglarna, så säg!

Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon och samtidigt förbjuda alla andra att säga vad de tycker om detta?

”Finns det någon enda svensk politiker som inte mumlar i skägget, som driver en egen linje, är konsekvent, modig, tydlig och till och med lite aggressiv”, frågar till sist Croneman uppgivet. Han saknar uppenbarligen Olof Palme och möjligen också Håkan Juholt, åtminstone efterlyser han en fräck socialdemokrat…

Bror Perjus

Ska vi räddhågat lägga oss så nära högerregeringen som möjligt?!

Så kom då äntligen en seriös förstasida i DN med socialdemokratins ledare Håkan Juholt som faktiskt handlar om hans politiska budskap; ”Kräver nya tuffare regler . S-ledaren vill öka pressen på bolag i avreglerade branscher”.

En utmärkt artikel. Inga efterslängar, inget trams. En genomgång av vad han vill i några helt  centrala samhällsfrågor. Mobiloperatörer ska ge service i hela landet. Apoteken ska sälja även sådana läkemedel som efterfrågas av färre. Staten ska se till så att järnvägarna fungerar, även vintertid. Elbolagen ska inte kunna ta ut hur hutlösa priser som helst.

Men så finns där också en snusförnumstig kommentar, analys kallas det, av Maria Crofts, som avfärdar allt han säger som ”orealistiskt och dåligt genomtänkt”, precis som om Maria Crofts är en överlägsen tänkare som rakt upp och ned kan avgöra hur genomtänkta Håkan Juholts ideér är.

Det räcker inte längre med att socialdemokratisk politik avfärdas på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. Numera måste även politiska kommentatorer på nyhetsplats omedelbart och i anslutning till ev sossevänliga nyhetstexter avfärdas, för säkerhets skull. Det tyder på att dessa socialdemokratiska tankar är farliga på något sätt.

Men det finns ytterligare en aspekt på detta.

Det är utan tvivel mycket svårare att vara visionär som Håkan Juholt, än att bara komma med alternativa förslag, exakt formulerade, väl förankrade och helt återförsäkrade men ytterligt marginellt annorlunda än de regler som redan gäller eller de reformförslag som högerregeringen redan lanserat.

Det är svårare att komma med tankar om radikala förändringar än att räddhågat lägga sig så nära borgerligheten som möjligt.

Det fick Olof Palme fan för!

Det får också Håkan Juholt uppleva i ett oändligt mycket brutalare mediaklimat.

Men det ska inte få oss socialdemokrater att avstå från att tänka radikalt, fritt och visionärt.

Bror Perjus