Krig betyder Fred. Barnfattigdom är vår Arbetslinje.

Regeringen har radikalt försämrat ersättningen till sjuka och arbetslösa. Nu ökar dessutom antalet arbetslösa som inte har någon som helst ersättning från a-kassan, dels därför att villkoren för att få a-kassa har skärpts kraftigt, dels därför att avgifterna höjts så att många med låga löner anser sig inte ha råd att vara medlem vare sig i fackföreningen eller i a-kassan. Nu har bara en tredjedel av alla arbetslösa ersättning från a-kassa. Därför har vi i vårt land inte längre en a-kassa värd namnet.

Allt fler hänvisas till så kallat försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Följden blir att kommunernas kostnader för socialbidrag stiger kraftigt. Det medför i sin tur att de som är hänvisade till försörjningsbidrag också drabbas av ännu sämre villkor och en allt mer förnedrande behandling vid de regelbundna besöken på socialkontoret. Och för socialsekreterarna blir arbetsuppgiften allt mera mentalt nedbrytande.    

De här så kallade reformerna kallas, med propagandaminister Per Schlingmans nyspråk, ”arbetslinjen” eller att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”.  I verkligheten var syftet att kunna sänka skatterna mest för de högst avlönade. Det kallas för ”jobbskatteavdrag” och påstås också ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. Men mest sänker det trösklarna för den som redan har jobb och allra mest för de som har ett arbete och tjänar allra mest.

Allra hårdast drabbas barn med sjuka och arbetslösa föräldrar.  Därför ökar nu barnfattigdomen. I genomsnitt finns det i varje skolklass numera två till tre barn som är fattiga. De är fattiga i den meningen att deras föräldrar inte har råd att köpa tillräckligt med kläder till dem, vilket innebär att de går klädda på ett något annorlunda sätt än alla andra. Deras föräldrar har inte råd att förse dem med en slant extra i samband med en utflykt som klassen ska göra och därför tvingas de stanna hemma från skolan med påhittade motiv.  De kommer dessutom ofta till skolan utan att ha fått en tillräckligt näringsrik frukost, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig undervisningen lika bra som andra.

Ännu värre är att alla andra elever vet vilka barn i klassen som är fattiga. Och allra värst är att de utsatta barnen själva vet att alla andra vet. Därför känner de sig utpekade. Det tär på deras självförtroende. Ofta blir de isolerade och mobbade.

Finns det något mer sorgligt än att små barn, sju, åtta, nio år, utsätts för denna förnedring i sina tidigaste och mest formbara år som innebär att de kanske skadas för resten av livet och hamnar i ett livslångt utanförskap – det utanförskap som den här regeringen, med sitt nyspråk, gick till val på löftet att avskaffa?

Den som till äventyrs fortfarande försöker intala sig att de så kallade reformer som den här regeringen genomfört ändå ”sänker trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden” måste också hävda att sjuka och arbetslösa människor helt enkelt ljuger. De sjuka är inte sjuka, de simulerar. Och de arbetslösa är arbetslösa därför att de inte vill arbeta.

Sådant faller på sin egen orimlighet och borde för varje normalt tänkande individ framstå som absurt. Men den som ändå fortfarande håller fast vid den absurda föreställningen kanske borde fråga sig varför denna så kallade sänkning av trösklarna till arbetsmarkanden ska drabba barn i deras allra mest känsliga ålder, de som just ska ta sig över tröskeln mellan hemmet och det stora samhället. Barnen är väl ändå, hur man än ser på saken, helt oskyldiga till föräldrarnas förmenta tillkortakommanden.

Dessutom visar nu den verklighet, som nosar regeringen i hälarna, att arbetslösheten, sedan 2006 när regeringen Reinfeldt tillträdde, har ökat och inte minskat räknat som andel av befolkningen. Jobbskatteavdragen har inte medfört några som helst nya jobb. Nu när arbetslösheten är på väg upp så säger sig regeringen inte längre ha råd med några fler jobbskatteavdrag.

Det så kallade utanförskapet, alltså antalet långtidsarbetslösa, har dessutom ökat katastrofalt och i absoluta tal från 155 000 år 2006 till 220 000 år 2011. Ändå påstår statsminister Fredrik Reinfeldt, med ytterligare en nyspråksformulering, att ”fler människor nu har kommit närmare arbetsmarknaden än 2006”, eftersom sjuka människor flyttats från Försäkringskassans statistik till Arbetsförmedlingens statistik.

Hela regeringens politik är en monumental bluff. Men allt detta falska trixande med ord och siffror börjar nu gå upp för allt flera i vårt land. Därför vänder opinionen. Väljarna vänder sig nu bort från den borgerliga regeringen. Allt fler sätter sitt hopp till en politik som bygger på en helt annan människosyn, som inte betraktar sjuka och arbetslösa som lögnare och lathundar och som inte är beredda att straffa barn för samhällets tillkortakommanden, som inte accepterar en ökande fattigdom för vissa och växande överflöd för andra.

Bror Perjus

PS. Nyspråk är en term hämtad från George Orwells bok ”1984”, som beskriver hur en diktatur, för att omöjliggöra kritisk opinionsbildning, byter ords mening helt och hållet och exempelvis påstår att ordet ”krig betyder fred”. DS

Den borgerliga politikens fullständiga haveri

Lugn, bara lugn, snart kommer svenska folket att upptäcka att den borgerliga regeringens politiska program fullständigt havererat.

En serie så kallade jobbskatteavdrag har inte skapat ett enda nytt jobb. Istället ökar arbetslösheten. Jobbskatteavdragen har dessutom bidragit till ökade ekonomiska orättvisor och klyftor. De högavlönade har fått större skattesänkningar än de lågavlönade. Ännu mindre har pensionärerna fått.

Den försämrade sjukförsäkringen är en mänsklig katastrof för ett stort antal mycket sjuka människor. Cancersjuka tvingas till arbetsprövning. Desperata hårt pressade människor begår självmord.

Den försämrade a-kassan och sjukförsäkringen har medfört en kraftig ökning av antalet människor som behöver socialbidrag, försörjningsstöd som det kallas. Den som tvingas söka försörjningsbidrag får först göra sig av med alla sina tillgångar, som innebär ökade svårigheter att komma igen och skaffa sig en egen försörjning. Sedan tvingas man leva på en nivå långt under det anständiga. Det drabbar barnen särskilt hårt.

Den så kallade barnfattigdom i vårt land har återigen börjat ökat som en effekt av den borgerliga regeringens hänsynslösa orättvisepolitik. Det är oerhört tragiskt. Idag finns det i alla skolklasser barn som alla vet har fattiga föräldrar. Dessa barn har sämre kläder, de har inte råd att delta i utflykter, de får inte tillräcklig frukost innan de går till skolan och de blir ofta mobbade av andra, mer priviligierade och obetänksamma barn. En sämre start i livet kan ett barn knappast få. En sådan start i livet borde inget barn få.

Privatiseringarna av apotek, äldreomsorg och skolor är däremot en succé. Men inte för den som behöver läkemedel, omsorg eller utbildning, utan för ägarna till de riskkapitalbolag som kan skära guld med täljkniv och skicka de pengar de lurat skattebetalarna på till skatteparadis oåtkomliga för skattemyndigheterna. På det området har regeringens politik för ”bättre företagsklimat” blivit en stor framgång.

Apotekens service och vården av de gamla har däremot försämrats radikalt. Avancerade läkemedel med mindre efterfrågan saknas i de kommersialiserade apoteken. Skandal på skandal avslöjas med försvarslösa äldre som sitter ensamma, sysslolösa och stirrar rakt fram i tomheten eller ligger i sina sängar med nedbajsade blöjor, liggsår och stark ångest.

Den kasernliknande skolpolitiken har skapat stress, växande orättvisor och betygsinflation. Den leder till sämre kunskapsinhämtning och skadad personlighetsutveckling för många barn i den generation som ska ta över ansvaret för vår framtid.

Trafikpolitiken, med privatiseringar av tågtransporterna och bristande underhåll av järnvägar och tunnelbana, har skapat kaos över hela landet med tusentals människor som inte kommer till sina arbeten i tid, till oöverskådliga kostnader för samhället.

Den ekonomiska politiken framstår som framgångsrik. Men det har de borgerliga enbart en stark socialdemokrati att tacka för, som under Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid sanerade den offentliga ekonomi som körts sönder under de perioder då moderaternas Carl Bildt och centerns Thorbjörn Fälldin var statsministrar.

Dags för oss socialdemokrater att kraftigt skärpa vår oppositionspolitik och gå till motangrepp. Vi har all anledning att vara stolta över vår historia och att tro på vår framtid! Strunta i opinionsmätningarna och den tramsiga personfixeringen.

Bror Perjus

Riskkapitalisterna tar över - Svenska Dagbladet avslöjar!

"Riskkapitalisterna tar över allt mer av vård, skola, omsorg och infrastruktur. Skattefinansierad verksamhet som drivs av kortsiktiga fonder som knappt bidrar med någon skatt. I stället för att göra rikkapitalbolagens toppchefer borde de förment långsiktiga AP-fonderna köpa den här typen av verksamhet själva."

Så skriver rikskkapitalanalytikern Torbjörn Isacson i Svenska Dagbladet Näringsliv idag över en helsida. Det är i sak mördande kritik mot högerregeringens politik och även mot socialdemokrater som mjuka mot privatiseringspolitiken.

Problemet i artikeln är bara det lilla ordet "förment". AP-fonderna är bara "förment" långsiktiga. Alltså inte alls långsiktiga. De har övertagits och befolkats av chefer som struntar i tanken på långsiktighet som ska prägla fonderna. Istället "pytsar de in mångmiljardbelopp i riskkapitalbolagen. Pengarna används till rejäla ledningsersättningar via skatteparadis och allt större investeringar i skattefinansierad verksamhet".

Detta skriver Svenska Dagbladets krönikör, expert på riskkapitalanalys!!

Jag skulle bli mycket förvånad och besviken om inte den här artikeln används av Håkan Juholt till ett generalangrepp mot hela privatiseringspolitiken.

Bror Perjus

Högerregeringen misstror Svenska Folket. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap.

Det knakar i högerregeringens fogar. Alliansen är under upplösning. Paniken sprider sig. Desperationen blir allt djupare. Småpartierna kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Årets Almedalen framstår som de borgerliga partiernas Waterloo.

Utbildningsministern Jan Björklund trampar nu vatten med förtvivlans mod. Ju mer han reformerar ju sämre blir svenska ungdomars skolresultat. Hans stora teori är misstro. Misstro är för övrigt det som präglar hela högerregeringens människosyn och därmed deras politik. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap till Svenska Folket.

Björklund misstror unga människors eget intresse av studier, bildning, kunskap. Därför måste betygsjakten skärpas. Resultatet blir stress och hets som pressar ut allt fler från en nödvändig och utvecklande utbildningsgång. Reformeringen av gymnasiets yrkeslinjer artar sig till en katastrof. Allt färre ungdomar söker sig dit. De inser, i motsats till Björklund, att det är dumt att söka sig in i en återvändsgränd utan möjlighet till framtida studier på universitet.

När Björklund nu är på god väg att förstöra det svenska utbildningssystemet så föreslår han, som en sorts kompensation, att rika människor från andra länder, med idéer, kunskap och kapital, ska få en gräddfil in i Sverige.  Precis som om inte andra länder själva behöver sina väl utbildade medborgare.

Privilegierade människor i andra länder ska alltså få förtur framför politiska flyktingar, hårt pressade och utsatta människor som verkligen skulle behöva en fristad i Sverige. Det är ett cyniskt sätt att spela på egoismen. Björklund förändrar nu systematiskt och steg för steg bilden av Sverige från ett land som under Olof Palmes tid blev känt över hela världen för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, till ett land som främjar egoism, självupptagenhet och orättvisor.

Maud Olofsson, näringsminister och centerledare, står där med tårarna rinnande utför kinderna, utomordentligt sorgsen över sig själv och över att hon inte får fortsätta som centerledare. Hon hoppas få sitta kvar i regeringen som näringsminister, därför att det är ett så roligt jobb! Men vad har hon åstadkommit? Ingenting! Strulet med SAAB i Trollhättan är ett praktexempel på näringspolitisk inkompetens i en regering vars enda mål är att överlämna allt åt antingen marknaden, det kinesiska kommunistpartiets politbyrå, eller en tvivelaktig rysk industrimogul – strunt samma vem som tar över. Det är bara väljarna i vårt land hon misstror. De ska inte ha något inflytande över näringslivets utveckling.

Göran Hägglund är, hör och häpna, socialminister. Men vad har han gjort för de socialt utsatta i vårt samhälle? Ingenting annat än att han medverkat till en katastrofal försämring av sjukersättningen som kraftigt utökat köerna till kommunernas socialtjänst och försatt allvarligt sjuka människor i ekonomiskt krisläge. Han misstror de sjuka. Nu ska han i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna engagera sig för barn- och unga. Man anar det värsta.

Och han inleder stilenligt i Almedalen med att utpeka Sveriges ungdomar som en samling gangsters, tjuvar, knarkhandlare, väskryckare eller i bästa fall slöfockar som sover hela dagarna. Deras föräldrar utpekar han som ansvarslösa, släpphänta, ignoranter som vägrar tro att deras barn verkligen är kriminella. Snart har väl partiet en ledare rekryterad från Livets Ord i Uppsala!

Det vi ser är en regering i upplösningstillstånd. Två ministrar är på väg att få sparken av sina egna partier. En tredje vevar allt mer desperat med batongen. Och finansministern, Anders Borg, har inte ens längre råd med strumpor i sandalerna.

Med envisheten hos en samling öldruckna fotbollshuliganer klamrar de alla sig fast vid tanken på att ännu ett så kallat jobbskatteavdrag, som endast bidragit till ökad arbetslöshet, ska rädda dem från undergång. Men allt mer tyder på att riksdagen kommer att säga nej till ett femte jobbskatteavdrag, vilket regeringen betraktar som bottenpluggen i sin bräckliga farkost.  

Inte är det märkligt att regeringschefen Fredrik Reinfeldt förirrar sig ut i rymden, till en annan planet, förhoppningsvis bebodd av mindre otacksamma människor än folket på Tellus. För säkerhets skull tillsätter han en framtidskommission, kanske för att utröna vart hans så kallade regering kan ta sin tillflykt i livet efter detta.

Bror Perjus

Schlingmans bullshit

”PR-konsulter hyrs in för budgeten,” avslöjar idag Dagens Nyheter stort på sin första sida. Regeringen har lagt ut nära 120 miljoner kronor på pr- och kommunikationshjälp under fyra år, för att undervisa svenska folket om hur viktigt det finanspolitiska ramverket är. Det påstås vara grunden för regeringens ekonomiska politik – och i förlängningen grunden för makten över Sverige. Det är att ta i.

Ytterst bestämmer väl fortfarande väljarna på valdagen över vilken regering vi ska ha?! Makten däremot över ekonomin däremot, som är det avgörande, har den globala ekonomiska eliten som dikterar villkoren för det som kallas för det ”finanspolitiska ramverket”.

Det får PR-folket aldrig i uppdrag av någon regering att tala om för folket. Inte heller av socialdemokratin. Håkan Juholt påpekade i partiledardebatten nyligen att det var socialdemokratin som ”uppfann” det finanspolitiska ramverket. Och det är förstås sant. Däremot sa han, tyvärr, inget om vem som dikterade villkoren.

Men i den andra stora svenska morgontidningen, Svenska Dagbladet, kan man åtminstone läsa den duktige krönikören Ola Wong som anser att ”pr-ismen har gjort processen kort med idén att det är fult att ljuga och fjädra sig. Pr-ismen är det lager av bullshit som pr-nissar och mediestrateger på företag och myndigheter smetat ut över landet. I pr-ismens värld är svart inte svart utan ”en möjlighet till vitt”.

Snacka om perfekt tajming!

Om man lägger pussel med informationen i landets båda dominerande morgontidningar kan man alltså komma fram till mycket intressanta resultat. Regeringen hyr in pr-nissar för att slå i svenska folket lögner om högerregeringens budget och det finanspolitiska ramverket. Personligen anar jag den mystiske Per Schlingman bakom allt detta. Mannen som i all tysthet smugglats in i statsministerns kansli med uppdrag att förvanska det svenska språkets egentliga innebörd.  

Pr-nissarna har också helt och hållet erövrat Centerpartiet. Nu när Maud Olofsson från Högfors i Västerbotten avgår så påstås Annie Johansson vara favorit till partiledarposten. Med henne tar Stureplanscentern över helt och hållet. Hon är en typisk Kreab/Timbro-produkt som omedelbart börjar tala om att Centerpartiets viktigaste uppgift är att förbättra sitt ”varumärke”.

Vilken politik som ska bedrivas, eller vad Centerpartiet vill göra för svenska folket, tycks vara helt ovidkommande. Demokrati är numera för Centerpartiet som att sälja gräsklippare eller olycksfallsförsäkringar till livrädda konsumenter.

Kreab och Timbro startades på 80-talet av Svenskt Näringslivs föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen. De drev senare igång det som kom att kallas för ”Stureplanscentern” ett gäng färdiggrillade politiska broilers som skulle infiltrera Centerpartiet och göra det pålitligt borgerligt.

Väldigt framgångsrikt, måste man konstatera.

Från samma stam kommer också pr-firman Prime som faktiskt försökte sig på att göra även socialdemokratin borgerlig, med hjälp av förre SSU-ordföranden Niklas Nordström i Nacka. Men då fick dom bita sig i tummen, efter att ha slagit fel med stångjärnshammaren. Istället fick de se Håkan Juholt som partiledare. Han är tillräckligt oförskämd för att börja tala om sådant som barnfattigdom och andra helt ovidkommande ting.

Bror Perjus

PS Läs f ö gärna min förra blogg närbesläktat tema. Högerregeringen skapar kaos och oreda på livets alla områden. DS 

Högerregeringen skapar kaos och oreda på livets alla områden.

Låt bilar köra höger vid rött! Det förstår man att höger-regeringens trafikminister vill. Men cyklister som cyklar mot rött och mot enkelriktat borde inte ligga i trafikministerns intresse. Cyklisterna kan bli röda och börja cykla mot högerregeringens enkelriktade politik.

Ursäkta, men regeringen inbjuder till den här sortens fåniga vitsar!   

Hur som helst! Den här regeringen gör allt för att skapa kaos och oreda på livets alla områden. Nu också i trafiken.

·        Trafikinfarkten i Stockholm ska tydligen avskaffas genom en upplösning av trafikreglerna.

Bilden av en handlingsförlamad högerregering blir allt mer komplett. Den kan bara förändras genom det som brukar kallas för symbolpolitik! Värst är högerregeringens så kallade ”arbetslinje”.

Arbetslösheten ska avskaffas genom att

·        a-kassan försämras

·        att folk får arbeta gratis i helt nya företag som tillskapats just för det ändamålet

·        att ”coacher” anlitas för uppmuntrande tillrop till arbetslösa; ”Sök jobb!”.

Men det är samma sak på område efter område.

·        Sjukdomar avskaffas genom en stupstock i sjukförsäkringen.

·        Bostadsbristen avskaffas genom att hyresrätter omvandlas till svindyra bostadsrätter.

·        Ungdomsarbetslösheten avskaffas genom sänkta ungdomslöner.  

·        Olyckorna på arbetsplatserna avskaffas genom försämrad arbetsmiljöforskning.

·        Strulet i skolan avskaffas genom hysterisk betygsjakt.

·        Trängseln på universiteten avskaffas genom att de som går yrkesgymnasiet förhindras söka vidare till högre studier.

·        Otryggheten i arbetslivet avskaffas genom att ”Lagen om anställningsskydd” försämras.

·        Förslitningen i arbetslivet förbättras genom höjd pensionsålder.

·        Pensionärerna får det bättre genom en särskild pensionärsskatt.

·        Vargstammen räddas genom utökad vargjakt.

Men, visst ja!

Per Schlingman anställdes ju av statsministern för att ge handlingsförlamningen ett intryck av handlingskraft. Så kanske borde symbolpolitiken kallas för SCHLINGMAN-POLITIK?!

Själv tycker jag att det är mera naturligt att köra vänster vid grönt, än höger vid rött!

Bror Perjus

En folklig vrede borde svepa bort Alliansregeringen

Sveriges Kristna Råd med över 8 miljoner medlemmar, hela den politiska oppositionen, S, V och MP och nu 108 läkare protesterar kraftfullt i Svenska Dagbladet mot stupstocken i sjukförsäkringen. ”Sluta straffa våra patienter” är rubriken i artikeln som säger att ”Felet ligger i en lag som brutalt tvingar läkare att rycka hoppet från sina patienter”.

Lagen är "inget annat än omänsklig", slår läkarna fast. De konstaterar att en ung man med Aspberger drabbades så svårt att han fick läggas in för elbehandling, en ung hjärnskadad man har utförsäkrats, förlorat sitt försörjningsstöd och sin bostad, cancersjuka tvingas avbryta sin behandling för att gå i arbetsträning och från psykiatriska kliniker rapporteras om självmord.

I LO-tidningen finns också, som jag sa till partikongressen i helgen, upprörande vittnesmål

om självmord, cancersjuka som inte har råd med sin medicin, diabetiker utan ben som tvingas till arbetsförmedlingen, barn till sjukskrivna föräldrar som inte har råd med skolutflykter, familjer som tvingas sälja sina bostäder och andra värdesaker för att få socialbidrag.

Egentligen förstår jag inte att den så kallade Alliansregeringen kan fortsätta att regera vårt land.

Den borde svepas bort av en folklig vrede.

 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sluta-straffa-vara-patienter_6050543.svd

Perspektiv på partiledardebatten

Mina inlägg i partiledar-debatten har syftat till att skapa lite perspektiv. Jag har lite skämtsamt reflekterat över tidigare partiledare och partiledarval. Och jag har berättat om en socialdemokratisk partiledare på andra sidan jordklotet, där jag råkar befinna mig just nu, som har helt andra problem att kämpa med än vi har - även om hans problem faktiskt också är våra problem, eftersom vi är en del av samma globala rörelse.

Jag är lite förvånad över det något uppskruvade tonläget hemma i Sverige. Ingen kan ha undgått att förstå hur svår uppgiften är för valberedningen. Och ändå är det erfarna socialdemokratiska politiker som vevar runt, kräver större öppenhet och klara beslut som omedelbart offentliggörs. Helst tycks man vilja ha minst två kandidater att välja på när extrakongressen öppnar.

Här tycks debattörerna vara starkt påverkade av massmediernas intensiva bevakning och ständiga påståenden om att processen är allt för sluten och att det skulle tyda på ett parti som stelnat till i sina strukturer. Värst är som vanligt Lena Mellin i Aftonbladet som drar till med ord som "ovärdigt" och "ränksmiderier".

Det menar jag är helt fel. Det som pågår är en intensiv debatt internt i partiet, med ständiga kontakter och överläggningar inom valberedningen och mellan valberedningen och olika representanter för olika delar av partiet. Det är svårt att tänka sig en mera effektiv och intensiv demokratisk process i ett parti än den som pågår nu inom den svenska socialdemokratin. Jag menar att partiorganisationen och valberedningen hittills skött ett mycket svårt partiledarval på ett bra sätt som tyder på styrka och fasthet.

Visst kan man tycka att exempelvis jag, som valt kongressombud för Tyresö, Nynäshamn och Värmdö, borde kräva att få minst två kandidater att rösta på vid extrakongressen. Annars förefaller det som om jag och övriga ombud helt saknar inflytande, trots att det faktiskt är vi som ska bestämma slutgiltigt vem som ska vara partiledare.

Men så enkelt fungerar det inte i en utvecklad demokratisk organisation som vår. Det vore enkelt och skenbart väldigt demokratiskt av valberedningen att bara konstatera; vi har fem kandidater, låt kongressen rösta! Men det vore verkligen att svika sitt demokratiska uppdrag.

För det kommer vi valda kongressombud att ha flera egna möten runt om i landet innan kongressen samlas med möjlighet att diskutera partiledarfrågan. Hela valberedningens avancerade agerande är inriktat på kongressen. De agerar med kongressen som mål. Kongressen har därmed ett avgörande inflytande redan innan den samlas. Det är vid kongressen som en kandidat med starkt stöd i partiet ska presenteras. Därför gäller det för valberedningen att avläsa i förväg hur kongressens majoritet kommer att se ut.

För det andra vore det olyckligt med en öppen strid vid kongressen och en omröstning där en kandidat vinner med knapp majoritet över en annan. Det skulle bli en partiledare med ett svagt mandat från ett splittrat parti. Det vore, om något, ett misslyckande för valberedningen och partiets ständigt pågående, inre, demokratiska process. Jo, jag vet! I Storbritannien var det öppen omröstning om vilka av bröderna Ed och David Milliband som skulle leda Labour. Men det är långt ifrån säkert att det stärkte vårt brittiska systerparti.

Själv anser jag mig stå till vänster i partiet och den linjen tänker jag agitera för med den kraft jag förmår. Men jag tänker inte förorda någon kandidat innan kongressen samlas. Jag vill ha möjlighet att bidra till ett enhälligt kongressval av en ny partiledare. Sedan är det en annan sak att den nye partiledaren måste vara mycket lyhörd för debatten vid kongressen och för de stämningar som råder inom partiet och i samhället.

I sin korta, koncisa enkelhet var Tage Erlanders råd till Olof Palme genialt;

"Lyssna till rörelsen" sa han.

Det kan tolkas både som en uppmaning att lyssna till partiet, fackföreningsrörelsen och övriga delar av arbetarrörelsen, men också som ett råd att uppmärksamma hur samhället och hela världen rör sig som en väldig organism, förändras, utvecklas och formar nya villkor och utmaningar för demokratin.

Det ska jag säga något om på partikongressen.

Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där på en uteservering!

Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där vid bordet på en uteservering. Luften är varm men torr. Det är lördag kväll och mycket folk ute. Trafiken på gatan är intensiv. Bilar, mopeder och motorcyklar strömmar förbi. Det artar sig till en sådan där förtrollad afton som man bara får uppleva ett fåtal gånger i livet.

Inne i restaurangen sjunger en man Bob Dylans låtar till eget gitarrspel lika bra som Bob Dylan själv. Han varvar med låtar av Simon and Garfunkel och andra 70-talsklassiker. Förr var sångaren befälhavare för de burmesiska studenternas gerillaarmé, berättar Partiledaren för oss. Numera försörjer sig befälhavaren som sångare, för att på dagarna kunna arbeta ideellt med att lära burmesiska flyktingbarn att läsa och skriva.

Jag hittade en partiledare!

Tillsammans med King Zero

Min Min

Vi befinner oss i nordvästra Thailand, i Mae Sot, precis vid gränsen till Burma. Det är Aung Moe Zaw som är Partiledare för de burmesiska socialdemokraterna, Democratic Party for a New Society (DPNS), en del av Aung San Suu Kyis National Leage for Democracy, NLD, som överlägset vann det senaste demokratiska valet i Burma 1991 och desavouerades av en generalsjunta som fortfarande håller landet i ett järngrepp.
Men, den saken är klar! Deras tid är också räknad. Vi samtalar om revolterna i Tunisien, Egypten, Libyen som sprider hopp också till Sydostasien...

Socialdemokraterna är sedan länge absolut förbjudna att verka i Burma och därför tvingas Aung Moe Zaw leda sitt parti från exil i Thailand. Här finns det massor av politiska flyktingar från Burma. De politiska aktiviteterna i stan är intensiva. Aung San Suu Kyi är närvarande överallt i tankar, samtal, på affischer och klisterlappar. Även på den dator jag skriver på sitter en liten klisterlapp med ett foto av henne. Det är min dotter Fridas dator. Hon är sedan flera år djupt engagerad för det burmesiska folkets frigörelsekamp och det är henne vi, min fru Karin och jag, hälsar på.

Vid vårt bord sitter också Therése Wide, Fridas efterträdare som frivillig lärare här i Mae Sot. De undervisar bland annat burmesiska munkar i engelska, samhällskunskap och jämställdhet mellan män och kvinnor. Bara en sådan sak; undervisa burmesiska munkar i jämställdhet?! Men i verkligheten har de burmesiska munkarna betydligt mer att lära oss än vi har att lära dem.

Exempelvis King Zero som vi hälsar på senare. Han var en av dem som organiserade munkupproret, kallad Saffrans-revolutionen, 2007, som brutalt krossades av juntans utsända militärer som sköt rakt in i folkmassorna med sina skarpladdade automatvapen. King Zero lyckades komma undan och ta sig över gränsen till Burma. Men en nära vän, U Gambira, blev gripen och dömdes till 65 år i fängelse. King Zero fortsätter sitt envisa upplysningsarbete, från exilen, för att få människor att åter revoltera mot diktaturen. Bland annat försöker man skapa en dialog med militärer på lägre nivå för att de ska vägra skjuta mot sitt eget folk.

Det borde inte vara för mycket begärt!

Min Min som vi också besöker guidar oss genom en liten utställning som visar vad det innebär att vara politisk fånge i Burma. Han organiserade studenterna på ett universitet till facklig och politisk kamp och blev kastad i fängelse. Han satt inspärrad i fem år, varav fyra år i isoleringscell två gånger tre meter. Utställningen består bland annat av en sådan cell. Vi går in där och jag känner genast cellskräcken. Så var Min Min inspärrad i fyra år.

De första fjorton dagarna blev han torterad oupphörligt från morgon till kväll. Hans näsben knäcktes flera gånger. Numera kan han bara andas genom munnen. En huva sattes över hans huvud och fångvaktarna slog honom med batong i huvudet, över ögonen, näsbenet och munnen, över armar och ben, ryggen och magen. Studenternas överenskommelse var att uthärda tortyren i fjorton dagar och inte lämna några som helst informationer till militären, för att andra som inte gripits skulle kunna komma undan.

Min Min klarade det och tycks för övrigt ha klarat tortyren utan långsiktigt allvarliga skador fysiskt och mentalt. Men de flesta, berättar han, är märkta för livet av sina upplevelser. Idag finns det 2 239 politiska fångar i ett stort antal politiska fångläger i Burma.

Min Min och hans organisation, Assistance Association for Political Prisoners (AAPP), arbetar för att sprida information om just de politiska fångarna. Därför tvingas Min Min gång på gång berätta om sina hemska upplevelser i fånglägren. Det är känslomässigt svårt, säger han, att ständigt repetera sina egna hemska minnen. Men jag måste, säger han, för att sprida insikt om hur de som fortfarande är fängslade har det.

När vi står framför alla foton på de nuvarande politiska fångarna uppsatta på en vägg och han berättar om tortyren ser han mycket plågad ut och säger

"Jag förstår egentligen inte hur människor kan göra så mot andra människor, jag kan inte förstå det, det är obegripligt..." och så sviker rösten honom och han tystnar.

Kvällen med Partiledaren på uteserveringen är sen, vi börjar bryta upp. Jag berättar att jag ska vara delegat på den kongress som ska välja ny partiledare i Sverige.

Aung Moe Zaw lyser upp.

"Då träffas vi snart igen. Jag är inbjuden gäst till er partikongress."

Nytt självförtroende i direktsändning

Vi såg idag en grupp unga socialdemokrater med snabbt växande självförtroende mitt under pågående direktsändning i TV. Partiet är på väg tillbaka!

De fem företrädarna för den socialdemokratiska kriskommissionen lade fram sin rapport. Presskonferensen var välbesökt. Den sändes direkt av SVT Forum i kanal 2. Det började lite trevande. Men när de väl berättat om sina förslag och journalisternas – rätt så fantasilösa – frågor ställdes så blev de unga socialdemokraterna allt säkrare och svaren blev allt tuffare.

En grupp unga, nya fullfjädrade politiker växte fram i direktsändning. Anna Johansson Ardalan Shekarabi, Kajsa Borgnäs, Morgan Johansson, Johan Persson. (Ja, Morgan Johansson är kanske varken så ung eller så ny. Men han försvarade sin plats bra ändå… )

Det bådar gott för framtiden. Kanske satt där en kommande partiledare?

Och ändå kan man tycka att analyserna och förslagen är lite väl traditionella och fantasilösa. Men det är självklart rätt att placera frågan om full sysselsättning allra först. Vi har fortfarande massarbetslöshet i vårt land trots att ekonomin går för fullt och att Riksbanken nu gång på gång höjer räntan i sina försök att dämpa utvecklingen något.

Här finns utan tvekan ett systemfel och en skriande orättvisa skapad av den borgerliga regeringen som vräkt ut pengar till rika och högavlönade som köper på sig lyxvaror, lyxutrustar sina hem, köper dyra lyxbilar och ger sig iväg på lyxresor runt om i världen.

Mer resurser ska istället i framtiden, när socialdemokratin får bestämma, gå till bättre förskolor, skolor och universitet, en bättre äldreomsorg, flera och billigare bostäder i  tillväxtregioner, bättre kommunikationer, omfattande investeringar i bättre miljö, energibesparing och inte minst miljöteknisk utveckling.

Arbetslivet, tryggheten och arbetstiderna, ska förbättras. A-kassan måste återställas till en människovärdig nivå. Människor som sorterats ut, skadats eller bara inte orkat med ska få mycket bättre möjlighet att komma tillbaka genom en rehabilitering värd namnet. Men framförallt ska utslagningen förhindras genom förbättrade arbetsvillkor.

Privatiseringarna av den offentliga sektorns service behandlas kritiskt i rapporten, som konstaterar att för skattebetalarna är det ”dyrare med privat utförd välfärd än kommunal”, där vinstsyftet blir överordnat. Därför vill kommissionen lagstifta om rätten att ta ut vinst för privata utförare.

Kritiken mot den borgerliga regeringens sjukförsäkringsreform är skoningslös.

Såhär står det: ”Sverige är ett av världens rikaste länder. Ändå befinner vi oss i en situation där svårt sjuka personer lämnas utan försörjning. Redan hårt drabbade människor tvingas ibland utstå en orimlig behandling, där deras sjukdom ifrågasätts, deras inkomst dras in och de kan tvingas sälja sin lägenhet och gå till socialen för att få uppehälle. Detta är inte värdigt ett välfärdssamhälle. Sjukförsäkringens kvalitet måste stärkas.”

I rapporten utesluts inte framtida skattehöjningar. Självklart, med tanke på alla de stora åtaganden som ligger framför oss i samhället. Men framförallt räknar man med att en ökad sysselsättning, färre arbetslösa och ekonomisk tillväxt ska skapa nya resurser.

En bra rapport som väl tål att diskuteras ingående inom och utom partiet. Den som inte är aktiv socialdemokrat har all anledning att läsa rapporten och fundera igenom hur en annan politik än den nuvarande kan se ut.

FULL SYSSELSÄTTNING

Den främsta och viktigaste uppgiften för socialdemokratin är att återskapa full sysselsättning i vårt land. Idag har vi en massarbetslöshet på 7-8 procent, eller cirka 400 000 arbetslösa. Det allvarligaste är den ökande ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten. Vi måste återföra Sverige till en arbetslöshet på mindre än 3 procent, vilket motsvarar ungefär de som enbart är arbetslösa en kort tid som det tar att gå från ett arbete direkt till ett annat.

Därför är det en bra idé som ABFs ordförande Karl Petter Thorvaldsson lanserat. Han anser att kommande extrakongress i mars ska välja partiledning och sedan ajourneras till i november.

Under tiden ska partidistrikt och arbetarekommuner uppmanas att diskutera arbetslösheten och ta fram förslag på reformer för en full sysselsättning.

Det betyder att uppmärksamheten mot den politiska debatten under ett drygt halvår koncentreras mot massarbetslösheten i högerregeringens Sverige och samtidigt mot socialdemokratins diskussion om hur vi kan återskapa full sysselsättning. Det blir en landsomfattande debatt som kulminerar vid en fortsatt extrakongress i november.

Det är ett effektivt sätt att återta initiativet i kampen mot arbetslösheten.

Självklara socialdemokratiska reformer för full sysselsättning är livslång utbildning, bättre skola, ökad satsning på forskning- och utveckling, investeringar i infrastruktur och miljöförbättring, inte minst inom energiområdet

- men det finns utrymme för många fler förslag och idéer.

Det finns också mycket att göra inom arbetslivets område. Arbetstider, arbetsvillkor och arbetsmiljö måste förbättras. Anställningstryggheten undermineras nu av bemanningsbolag, tillfälliga anställningar och provanställningar som blir allt vanligare. Det är i första hand fackliga frågor, men det krävs också politiskt stöd i den kampen.

Skattepolitiken är viktig för solidariteten.

Jobbskatteavdragen har inte skapat några nya jobb. Själva ordet är en bluff. Men vi behöver inte återta skatteavdragen för de lågavlönade. Däremot kan vi återta skatteavdragen för de övre inkomstskikten - de har i kronor och ören räknat fått mycket större avdrag än de lågavlönade?

Varför inte förnya och bygga ut värnskatten med flera trappsteg som höjer skatten procentuellt vid låt säga 50, 60, 70 000 i månadslön o s v - d v s återinföra en progressiv skatteskala?

Bror Perjus