Skydda partiet från manipulatörer, kommunikatörer, strateger, lobbyister och PR-byråer

Socialdemokratiska partiets inre demokrati måste vitaliseras, framförallt genom bättre politiska debatter i basorganisationerna. De aktiva partimedlemmarnas åsikter måste effektivt kanaliseras ända upp till partiets högsta ledning.

Det är den viktigaste slutsatsen som kan dras av det händelseförlopp som ledde fram till valet av Håkan Juholt och hans avsättning som partiledare. Jag har inte hunnit läsa Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som kom in i kylan” (Leopard förlag 2014). Men medias referat tyder på att boken handlar enbart om avsättningen av Håkan Juholt. Jag tror att det är ett allt för kort och ytligt perspektiv.

Det här handlar om hela den svenska arbetarrörelsen, alltså det socialdemokratiska partiet och den viktigaste sidoorganisationen, Landsorganisationen, LO och dess medlemsförbund. Det är en numera gammal rörelse som stelnat till i sina former och förlorat en del av sin förmåga att kanalisera opinioner och stämningar bland väljarna.

Det har medfört återkommande krav på ”förnyelse”. I årets valrörelse fick det en närmast desperat betoning i formuleringen ”Framtidspartiet”. Ord som ”förnyelse” och ”framtidsparti” leder tyvärr till underskattning och i värsta fall förnekelse av arbetarrörelsens historia.

Arbetarrörelsen måste samtidigt både förnya sig och hålla fast vid sin historiska uppgift som är kampen för jämlikhet. Men demokratin förutsätter också att ett parti som vill regera och genomföra konkreta förändringar behärskar den politiska mitten. Men det räcker inte för arbetarrörelsen att behärska mitten. Rörelsens uppgift är också att förskjuta mitten längre till vänster.

Fredrik Reinfeldt sa triumferande när han avgick som partiledare för moderaterna att han gjort Sverige ”mera borgerligt”. Vår uppgift är att återigen göra Sverige mera socialistiskt, alltså skapa opinion för ett mera jämlikt och rättvist samhälle. Och egentligen borde det vara enkelt numera, eftersom samhällsvetenskapen allt tydligare visar att det jämlika samhället fungerar mycket bättre för det allra största flertalet än det ojämlika samhället.   

Men för att arbetarrörelsen ska kunna stärka opinionen för det jämlika samhället, så måste partiets inre demokrati och basorganisation vitaliseras och förbättras. När jag fick förmånen att delta i partikongressen i Göteborg förra året så imponerades jag av vår kongressdelegation i Stockholms län och utropade i en blogg att ”Socialdemokratin är en oerhört vital folkrörelse”. Kongressen var också imponerande när den fattade beslut i snabbt tempo utifrån ett par tusen motioner och förslag från partistyrelsen i stora samhällsfrågor. 

Men jag upplever framförallt en brist i partiets basorganisationer mellan kongresserna. Det är nödvändigt att sätta fart på de politiska debatterna i arbetarekommunerna. Våra möten präglas lite för mycket av oförargliga samtal vid ett eller flera kaffebord eller över en pizza och ett glas öl. Styrelsen lägger fram förslag som klubbas utan debatt, utan kritisk granskning, utan att alternativa tankar och förslag kommer fram och blir ordentligt genomlysta.

Sådant fortplantar sig uppåt i organisationen. Till sist kan nästan vad som helst hända inom organisationens ledning. Och det är precis vad som hänt i historien kring Håkan Juholt. Men samma sak hände redan med hans företrädare Mona Sahlin. Hon hade av partiets högsta ledning utsetts till Ingvar Carlssons efterträdare, men kuppades bort av en krets omkring Göran Persson. Hennes fall var en medialäcka om chokladbiten Toblerone. Håkan Juholt knäcktes med en läcka om hyran av en lägenhet i Västertorp.

Det är sådant som händer när en Rörelse stelnar till i sina former, när debatten i basorganisationerna förkvävs och den demokratiska vitaliteten dör ut. Då övertas makten av manipulatörer, kommunikatörer och strateger som spelar sitt spel omkring en ”kejsare” som hamnar i händerna på sina rådgivare eller spelas ut av ”rådgivare”. Då blir rörelsen lätt ett offer för externa och interna lobbyister och PR-byråer. Då blir läckor till massmedia en metod för att styra och manipulera ett helt parti.

Ett gott råd till Stefan Löfven; ”Lyssna på rörelsen!” Men det förutsätter också att ”rörelsen” har något att säga!

Bror Perjus

Varför får inte Maria Schottenius spridning utanför över- och medelklass i stockholmsområdet?

Det blir bara allt värre i det borgerligt styrda Sverige! 

  Och det avslöjas allt oftare och allt tydligare – faktiskt! – i de två stora borgerliga morgontidningarna. Idag skriver Maria Schottenius på DN Kultur en krönika om ”resursbristen” i psykiatrin som innebär planer på ”fot- och handbojor” på sjuka människor, att ”barn och vuxna vistas på samma slutna psykiatriska vårdavdelningar” och att ”unga flickor med självskadebeteende hamnat på samma avdelning som pedofiler”.

  Några sidor längre fram i DN Kultur beskriver Maciej Zaremba hur Akademiska Sjukhuset i Uppsala påstår sig ha sparat 50 miljoner kronor på att släppa in kommersiella TV-bolag för att filma bland annat en döende människa, utan tillstånd från vare sig den döende eller de anhöriga.

  Sedan överlåter Akademiska åt TV-bolaget, ägt av ett riskkapitalbolag i Finland, att utforma det juridiska försvaret för denna moraliskt oförsvarbara handling. Det betyder, skriver Zaremba, att ett riskkapitalbolag utformar ”landstingets inställning till integritetsfrågor på svenska sjukhus”. Han ställer frågan; ”Vad har alliansen för mandat att försvaga patientsekretessen?”

  Zaremba har tidigare avslöjat hur New Public Management förvandlat vårdbehövande till ”produkter” och sjukhus till ”producenter”. Nu går allianspolitikerna i Uppsala ett steg längre och förvandlar patienten till ”råvara för underhållnings-tv”.

  I Svenska Dagbladet har idag Andreas Cervenka ännu en dräpande och djupt oroväckande krönika om de sjunkande investeringarna och den höga arbetslösheten i Sverige. Han noterar att börsindex, priset på aktier, stigit med 19 procent i år vilket är bara 5 procent från all-time-high som uppnåddes strax före finanskrisen som inleddes 2007.

  Företagen lånar mer pengar än någonsin. Men investeringarna, pengar till fabriker, maskiner, produktion och arbeten, visar ”en brant nedgång”. Så vad används pengarna till, undrar Cervenka. För övrigt så minskar också, noterar han, de offentliga investeringarna; det innebär sämre skolor, sämre lokaler för sjukvård och äldreomsorg, sämre kollektivtrafik och vägar.

  ”Mätt som BNP per capita har svensk ekonomi stått stilla mellan 2007 och 20012. Arbetslösheten är högre än för tio år sedan. Någon som anar ett samband?” slutar han sin krönika i Svenska Dagbladet.

  Den borgerliga propagandan hävdar att de rika måste bli rikare för att privata investeringar ska öka. Men den fantastiska tankesmedjan Global Utmaning visar i en studie, av Sandro Scocco och Lars-Fredrik Andersson, att investeringarna sjunker trots att de rika blir rikare.

  Allt går åt pipan med en borgerlig regering och med en borgerlig politik! Skickliga journalister larmar i borgerliga morgontidningar om eländet. Hur länge får de hålla på?

  Frågan är också varför dessa journalister är hänvisade till borgerliga tidningar, med begränsad räckvidd till över- och medelklass i stockholmsregionen. Varför får inte sådana som Maria Schottenius, Maciej Zaremba och Andreas Cervenka skriva i en tidning som når ut till hela landet, till lågavlönade, arbetslösa, sjukskrivna, fattiga och utsatta? Och varför får de lysande rapporterna från Global Utmaning inte bredare spridning? Då skulle vindstyrkan i kritiken mot borgerligheten växa till en tornado. Orsaken är att arbetarrörelsen är så obegripligt fantasilös och saknar all handlingskraft i mediafrågan.

Bror Perjus
PS. Kungsbacka radio och Ekot idag; Gråtande förskollärare! "Lärarförbundet i Kungsbacka har den senaste tiden fått ta emot telefonsamtal från gråtande och uppgivna förskollärare. Stora barngrupper, längre vistelsetid för barnen och allt mer dokumentationskrav gör att många förskollärare mår dåligt och tvingas att gå ned i arbetstid." Kungsbacka är en borgerligt styrd kommun med moderaten Per Ödman som kommunstyrelsens ordförande. DS

PS II: Gå gärna in på https://www.facebook.com/ettnyttmassmedium?fref=ts DS.

Karl Staff, Jan Björklund, Arvid Lindman, Fredrik Reinfeldt och Brunnsvik

Nedläggningen av Brunnsvik är en eländig historia. Den anrika skolans framtid hade varit värd en seriös öppen diskussion, även om bara uppvärmningen kostade som 25 000 kvadratmeter industrilokaler och att lokalerna krävde en upprustning för 60-90 miljoner. Hur som helst borde avvecklingen ha skötts på ett betydligt snyggare sätt och utan inslag av korruption och ren kriminalitet. Att sådant dyker upp inom arbetarrörelsen är fruktansvärt, oacceptabelt och oroväckande.

Men ett viktigt faktum är att de ekonomiska villkoren för fackliga studier radikalt försämrades av den borgerliga Bildt-regeringen 1991-1994 i en medveten attack som syftade till att försvaga arbetarrörelsen. Det var då som arbetarrörelsens skolor och kursgårdar hamnade på ett sluttande plan. Detta har nu till sist också nått fram till Brunnsvik. Trots det kan man ifrågasätta nedläggningen av just Brunnsvik, inte minst med tanke på dess enorma symbolvärde. Ibland har man en känsla av att arbetarrörelsens ledning är alltför osentimental för att inse sådant.

Givetvis är en nedläggning av Brunnsvik ett perfekt tillfälle för borgerliga skribenter och politiker att dels lyfta fram hur bra arbetarrörelsen var förr i tiden, mest för att tydliggöra hur dålig och rent av skadlig för demokratin som vår tids arbetarrörelse är. Olof Palme sa om, vill jag minnas, Gösta Bohman, som ibland brukade använda sig av just det greppet; ”för Bohman är bara en död socialdemokrat en bra socialdemokrat”. Nu handlar det om en dödad skola.

I Sydsvenskan skriver liberalen Per T Olsson; ”Till följd av långvarig ekonomisk och administrativ  vanskötsel och ett märkligt ointresse från de gamla huvudmännen ABF och LO har den mer än hundraåriga verksamheten i Brunnsvik nu avvecklats.” Brunnsvik är, skriver han, ”är central i berättelsen om framväxten av det moderna och demokratiska Sverige”. Ja, det är det minsta man kan säga! Det frestar på för Per T att ge arbetarrörelsen ens ett historiskt erkännande. Men ibland är det ofrånkomligt. Annars kan man inte vara kritisk mot nedläggningen av Brunnsvik.

Han skriver att ”arbetarrörelsen ofrånkomligen har spelat en definierande roll” för framväxten av det ”demokratiska Sverige”. Notera ordet ”ofrånkomligen”! Hur gärna han än vill så kan han inte komma ifrån detta faktum att arbetarrörelsen spelat en roll. Det är ofrånkomligt! Men vilken roll? Jo, han väljer han med stor omsorg uttrycket ”definierande roll” för att så långt möjligt förminska, reducera, minimera, helst bortdefiniera arbetarrörelsens betydelse!

Därför lyfter han också fram prominenta personligheter ur Brunnsviks historia som minsann ”inte kan passas in i något partipolitiskt mönster” exempelvis Torsten Fogelqvist och Alf Ahlberg, rektor 1912–1918,  respektive 1932–1959. Slutligen drämmer han till med Marit Paulsson, tidigare socialdemokrat som blev folkpartistisk EU-parlamentariker… Nu kan emellertid dessa personers anknytning till Brunnsvik lika gärna användas som exempel på den svenska arbetarrörelsens vidsynthet och demokratiska medvetande.

Men kanske kan Per T läsas som ett led i eventuella planer på att återigen försöka gifta ihop socialdemokratin och liberalerna i en regeringskoalition? Om det finns sådana planer? Och om det finns några riktiga liberaler kvar numera?

Karl Staff  var en riktig liberal som förtjänstfullt bidrog till demokratins genomförande i vårt land för hundra år sedan som Per T Olsson antyder. Men det är nog som Tage Erlander en gång sa; ”Liberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati.” När liberaler regerar ihop med högern så dör själva liberalismen. Vi skulle nog hellre uppskatta levande än döda liberaler!

Och det var faktiskt inte så att arbetarrörelsen spelade en ”definierande roll” för demokratins genomförande i Sverige, vad nu detta egentligen betyder; ”definierande roll”?

Det var kraften i den organiserade arbetarrörelsen som drev igenom demokratin. Utan arbetarrörelsen hade vi inte haft demokrati i Sverige. Så enkelt är det. Det är svårt för en liberal att svälja.

För övrigt; i alla de länder där det saknas en fungerande arbetarrörelse så är demokratin ytterligt bristfällig. I länder där arbetarrörelsen förhindras med lagar och våld så kan styrelseskicket endast definieras som diktatur. Notera vilka födslovåndor som demokratin, i brist på fungerande arbetarrörelser, går igenom i de länder i mellanöstern som just nu håller på att kasta av sig sina diktaturer.   

Jämför också med den helt avgörande roll som arbetarrörelserna spelat i land efter land i Latinamerika för att ersätta militärdiktaturer med demokratiska regeringar och i Sydafrika där arbetarrörelsen kastade apartheidsystemet på historiens sophög.

Det som skiljer världens allra mest framgångsrika demokratier och välfärdsstater, som faktiskt finns i de nordiska länderna, från resten av världen, är just starka och ”politiskt dominerande arbetarrörelser”, ett uttryck som Per T också använder sig av.

Faktum är att demokrati värd namnet inte kan existera utan en vital arbetarrörelse, eftersom det betyder att de breda folkgrupperna i samhället, löntagarna, därmed inte kan vara fullödigt representerade i parlamentet.  

Det har gjorts en stor poäng av att en container med böcker hittats på gårdsplanen vid Brunnsvik. Några, exempelvis den kände radiomannen Folke Schimanski, har t o m gjort jämförelser med de nazistiska bokbålen i Tyskland under 30-talet. Det är givetvis fullkomligt befängt och djupt ohederligt, att socialdemokratin, via guilt by association, kopplas till nazismen. Men det verkligt obehagliga är att så ”relativisera” nazismens vidrigheter, vilket i andra sammanhang brukar betraktas som näst intill ett brott mot mänskligheten i sig.

Per T Olsson nöjer sig med formuleringen ”Så skingras inte bara vårt kollektiva minne, utan också, i förlängningen, den gemensamma offentlighet som demokratin vilar på.” Det sker knappast genom en container med böcker på Brunnsviks gård. Men det är allvarligt, tragiskt, aningslöst och okänsligt ändå att hantera böcker på det sättet, även om 46 000 av ursprungligen 49 000 böcker i Brunnsviks fantastiska biliotek fortfarande finns kvar och att de värdefullaste titlarna överförts till Arbetarrörelsens Arkiv.

Där finns, Per T Olsson, en närmast obegränsad källa av ”gemensam offentlighet som demokratin vilar på” i vårt land. Det kan du skriva om Per T Olsson, gärna i god tid innan arkivet också läggs ned...

För övrigt räddades Brunnsvik en gång tidigt i historien, noterar Per T, sedan den gamle högerledaren Arvid Lidman vägrat ekonomiskt stöd till Brunnsvik. När sedan en koalition mellan liberalerna, företrädda av Karl Staff och socialdemokraterna under ledning av  Hjalmar Branting, övertog regeringsmakten så beviljades pengar till driften av Brunnsvik.

Det är nog knappast något som majoren och förre chefen vid stadsskyttebataljonen, utbildningsminister Jan Björklund, fp, skulle medverka till, åtminstone inte i koalition med vår tids Arvid Lindman.

Bror Perjus

Jag, ett barnbarnsbarn av 1800-talet!

”Global demokrati! Det du pratar om ligger kanske 250 år framåt i tiden…”

Så svarade, med ett föraktfullt fnysande, en av socialdemokratins professionella ”tänkare” för en tid sedan, när jag försökte mej på att väcka en lite framåtsyftande diskussion.

Förr i tiden var man inom arbetarrörelsen inte, som idag, rädd för att diskutera de verkligt stora frågorna. Olle Sahlström är författare. En gång i tiden var han ombudsman i LO. Men av någon konstig anledning fick han sparken. Han brukar berätta om när han läste en lokal facklig avdelnings protokoll från sent 1800-tal. På den tiden skrev man noggranna protokoll. Det är verkligen tur, eftersom vi i senare generationer nu kan ta del av deras väldigt framsynta diskussioner.

Avdelningen hade vid två tillfällen intensivt diskuterat följande fråga;

Har livet någon mening?

Dessutom hade mötesdeltagarna efter sina stora diskussioner alltid en omröstning. Den här gången röstade man alltså om huruvida livet har någon mening. Efter den första diskussionen ansåg en majoritet att livet var meningslöst, på grund av usla löner, vidrig arbetsmiljö, orimliga arbetstider, bedrövliga bostäder…

Men efter den andra diskussionen, strax före omröstningen, var det en av mötesdeltagarna som begärde ordet. Han sa att han förra gången hade röstat nej, eftersom han upplevde livet som meningslöst. Men efteråt hade han funderat länge på frågan och ändrat uppfattning.

-          Kanske livet inte har någon mening för mej, men livet kanske kan bli meningsfullt för mina barn och barnbarn tack vare att vi bildat vår fackförening.

Vid efterföljande omröstning så visade det sig också att en majoritet nu röstade ja.

Livet hade fått en mening!

Då och då brukar jag dra mej den här berättelsen till minnes och skicka en tanke av oändlig tacksamhet till de arbetare som sent 1800-tal gick samman och bildade sina fackföreningar, fick sparken, hotades till livet, svartlistades och utsatte sina familjer för ännu djupare fattigdom och svält, men som vågade och lade grunden till den politiska och fackliga arbetarrörelse som helt och hållet ändrade på livsvillkoren i vårt land och skapade de villkor som vi lever under idag.

Jag är deras barnbarnsbarn!

Och jag har egna barn och barnbarn som kanske finns om hundra år!

Det berättas om den tidigare amerikanske presidenten Bill Clinton, att han vid ett seminarium i London fått frågan; Om du haft makt att genomföra en enda reform som skulle gälla för alla människor i hela världen, vilken reform skulle du då välja att genomföra? Clinton funderade en stund innan han svarade. Kanske hade vi väntat oss ”fred på jorden”, ”näringsriktig mat till alla människor” eller ”stopp för all miljöförstörelse”…

Men han svarade;

-          Obligatorisk förskola för alla barn.

Det har nu den socialdemokratiska partiledningen bestämt sig för att införa i vårt land, om vi lyckas återerövra regeringsmakten 2014. Kanske är det, som Bill Clinton anser, den allra viktigaste reform som mänskligheten kan genomföra just nu.

Kanske är det helt avgörande för mänsklighetens framtid att alla barn får en riktigt bra start i livet, oavsett hur deras hemmiljö ser ut, även om de föds av brutalt auktoritära föräldrar i cyniska rikemanshem eller i fattiga hem med arbetslösa föräldrar eller i hem där droger, våld och kriminalitet härskar, eller där det saknas tillgång till ett språk som fungerar i vårt samhälle.

All forskning visar att barns tidigaste uppväxtår är helt avgörande för hur de utvecklas senare i livet; alltså, om deras liv blir meningsfulla!

Och egentligen handlar väl allt, i ett längre perspektiv, om människans utveckling till en socialt fungerande varelse?

Stor fråga?

Ja, men kanske borde vi åter börja diskutera de stora frågorna!

Bror Perjus

Gustavssons förakt mot sin döda svärmor

Det värsta är nog dessa tusentals elaka, nedvärderande nålstick som nu så lättvindigt delas ut dagligen, dygnet runt, i artiklar på nyhetsplats och kultursidor och i ledare och krönikor, i alla de borgerliga dagstidningarna, men också i TV och radio, i nyhetsprogram, kaféprogram, satirprogram, talkshows och debattprogram.

Ofta är nålsticken omedvetna, de bara slinker fram därför att det ligger så nära till hands. Alla har genom mediadrevet blivit införstådda. Det behövs vara en blinkning så sitter det där. Det är som med mobbning. Ja, det är mobbning. Borde inte alla i alla medier tänka sig för ordentligt och besinna sig?

Det spelar inte någon roll just nu vem som är arbetarrörelsens ledare. Efter de brutala mediadreven mot Stig Malm, Wanja Lundby Wedin, Laila Freivalds, Mona Sahlin och det hittills allra värsta mot Håkan Juholt, behövs inte mer än förstuckna antydningar för att blåsa under misstron mot arbetarrörelsen.

”Bostadsbidrag” säger en stand-up-komiker i ett pratprogram i TV, följt av ett flinande ”hä, hä, hä….” Och då tänker ingen på orimliga hyreskostnader för flerbarnsfamiljer där föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller bara lågavlönade. Alla tänker på Håkan Juholt. Ledare för ett parti som vill göra allt för att förbättra villkoren för just dessa familjer, som högerregeringen gör allt för att klämma åt under förevändning av att de är för slöa för att lägga in en högre växel, eller ens stiga upp på morgonen och gå till ett arbete och klara sin försörjning själva, trots att de bevisligen arbetar så hårt de orkar, eller helt enkelt saknar ett arbete att gå till eller är sjuka, kanske döende i cancer.

Ett konkret exempel. Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. En oftast seriös skribent och politisk analytiker. Men söndagen den 6 november skriver han en krönika med rubriken ”Svärmor fick betala för utsvävningarna”. Nålsticket mot arbetarrörelsen kommer på rad 14. ”Hon ville inte snylta genom olika former av bidrag. Hon blev en trogen kund hos företag som Nordea och Folksam eftersom de en gång hade sina rötter i arbetarrörelsens gamla höga ideal. Ändå blev hon blåst på en del av sina surt förvärvade, beskattade besparingar, som svindlades bort genom så kallad personlig rådgivning.”

Underförstått och självklart. Förr hade arbetarrörelsen höga ideal. Men inte nu längre. Numera är arbetarrörelsen självklart, i Rolf Gustavssons ögon, ett gäng snikna, falska förrädare som övergivit sina höga ideal.

Han skriver fint inkännande om sin egen svärmors bortgång, men begår samtidigt ett förräderi mot henne. Han avslöjar ett nedlåtande förakt mot sin svärmor, mot kvinnor och mot äldre i allmänhet. Hon begrep inte bättre än att vara kund hos Nordea och Folksam. Och blev blåst! Rolf Gustavssons svärmor är död och kan inte längre försvara sig. Tänk om hon varit i livet och kunnat försvara sig. Tänk om hon hade sagt att hon tror att arbetarrörelsen fortfarande står för sina ideal. Den risken löper inte Rolf Gustavsson eftersom hans svärmor är död.

För övrigt! Har ingen blivit blåst av SE-Banken och Skandia? Men deras ägare, familjen Wallenberg och andra i den svenska storfinansen, har förstås aldrig haft några höga ideal som de kan svika. Alltså är det helt i sin ordning. Deras låga ideal är att tjäna så många miljarder som möjligt. Ett ideal som det inte finns någon som helst anledning att svika.

Bror Perjus

Kålle blir en lysande LO-ordförande. Skarp insats i dagens lördagsintervju. Juholt och Thorwaldsson blir ett radarpart.

En fullkomligt lysande föreställning av Karl-Petter Thorwaldsson i dagens lördagsintervju i Sveriges Radio, P1. Han svarade snabbt, frejdigt och modigt på alla frågor från den skarpa frågeställaren Tomas Ramberg. Det är ganska sällan som den intervjuade klarar sig så helt utan att avslöja vare sig svagheter eller misstag. Verkligt tufft var det att i direktsändning, rakt upp och ned, ändra uppfattning om hur ledare ska väljas inom arbetarrörelsen. Fast jag tvivlar på att det var så spontant som det verkade. Nog hade han redan före intervjun bestämt sig för att göra den lilla  piruetten. Politiskt smart och så överraskande att Ramberg nästan kom av sig!

Det kanske allra mest värdefulla med Kålles insats grundade sig på hans rejäla förankring i arbetslivet som metallare och de ovärderliga erfarenheter det ger honom. Det var mycket rörande och berörande när han berättade om hur man på hans arbetsplats under 1980-talet hjälpte en alkoholiserad arbetskamrat att komma till jobbet på måndagarna efter helgens krökande. I verkliga livet finns många sådana berättelser. 

Ibland kallades han då för Antabus-Kålle, eftersom han brukade bära på sig några antabustabletter för att hjälpa de arbetskamrater som hade det svårt med spriten. Det är rejäl solidaritet och arbetarmoral, sådant som det behövs mer av.

Han försvarade samarbetet mellan LO och SAP kraftfullt och entydigt och på ett sätt som gör att de flesta som lyssnade nog insåg hur värdefullt det är. Han argumenterade också starkt för en rejäl förbättring av kvinnolönerna, vilket är en av den fackliga rörelsens viktigaste frågor.

Men den viktigaste frågan under intervjun var frågan om kampen mot arbetslösheten, en socialdemokratisk arbetslinje som bygger på principen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Tomas Ramberg låtsades inte förstå skillnaden i den linjen med den som dagens högerregering driver. Men i grunden är det enkelt. Högerregeringen tycker att löntagarna ska ”göra sin plikt” men aldrig ”kräva sin rätt”.

När folk är arbetslösa eller sjuka så ska det verkligen finnas en ersättning från samhället  som är värd namnet, slog Kålle fast.

Han blir en bra LO-ordförande!

Med Karl-Petter Thorwaldsson och Håkan Juholt får arbetarrörelsen ett svårslaget radarpart i nästa valrörelsen.