Var det verkligen Wallenbergarna som lade grunden för den svenska modellen?

Idag recenseras Gunnar Wetterbergs bok ”Wallenberg – ett familjeimperium” i vårt lands största morgontidningar som också utgör landets ideologiska riktmärken. Intressant är att båda recensenterna, Jesper Högström och Lars Trägårdh, försöker skriva om den ”svenska modellens historia”. Eftersom jag inte läst boken ännu så är frågan för min del öppen, om även Gunnar Wetterberg försöker göra det. Men recensionerna låter oss ana något i den riktningen. Och det skulle inte vara helt oväntat i så fall, även om Wetterberg inte är någon vanlig högerideolog.  

Här förefaller det plötsligt som om det är kapitalägarna och högern som lagt grunden för ”den svenska modellen” och inte arbetarrörelsen. Redan på 1800-talet var minsann Wallenberg-imperiets grundare A O Wallenberg politiskt aktiv. Han drev sina företag efter ”korporativistiska principer” noterar DNs recensent Jesper Högström. Han ”lobbar, håller riksdagstal och kränger debattartiklar”, även om han ”muttrar mot den allmänna rösträtt” som innebar att ”medborgarrätt inte längre skulle heta pengar…”

Socialdemokratin bidrog, enligt recensionen, endast med den ”potatismos och lingonsylt” som behövdes för att ”wallenbergaren” skulle smaka som ”vi känner den”. Det är förstås en förnedrande beskrivning av arbetarrörelsen. Och det är inte överraskande att man gång på gång försöker skriva om historien och reducera arbetarrörelsens insats och betydelse. Det mest förrädiska är när det framställs som om svenska företagare och kapitalägare skulle vara av en särskilt snäll, vidsynt och demokratiskt sinnad sort.

En märklig sorts kapitalister som med tacksamhet accepterade arbetarnas krav på inflytande över sitt arbete, reglerad arbetstid, semester och pension. Kapitalister som gärna gjorde sig av med en del av vinsten i förhandlingar med den fackliga rörelsens ledning, under ständigt ”hä, hä och häpp, häpp”, cigarrökande och konjak-pimplande i slutna sammanträdesrum.

I boken framställs nu, uppenbarligen, Wallenbergarnas imperiums framsynta ledning som själva förutsättningen för den enastående fredliga, kreativa och produktiva utvecklingen av den svenska modellen under ett drygt sekel.

Så är det naturligtvis inte alls! Det är nog samma kapitalister här som där. Våra svenska kapitalister bekämpade demokratin så länge det var möjligt, precis som det högerparti de samarbetade med i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – även om moderata företrädare ibland får för sig att de var med och införde demokratin.

Det som är unikt för vårt land är den starka arbetarrörelsen, inte familjen Wallenberg. Orsaken till att vårt land upplevt en sådan enastående period av fred på arbetsmarknaden är inte svenska kapitalägares medgörlighet utan att den svenska fackliga rörelsen växte sig så stark att den kunde tvinga kapitalägarna till förhandlingsbordet och till rimliga uppgörelser. När kapitalägarna lärt sig den läxan behövdes det inga strejker.

Den fackliga rörelsen kunde också bygga ett politiskt parti som blev landets tongivande och dominerande regeringsparti. Arbetarrörelsen kunde, kort sagt, diktera villkoren för kapitalägarna. Idag är dessvärre den perioden över. Kapitalet har globaliserats och nu handlar det om att globalisera den fackliga och politiska kampen, vilket det är dags för arbetarrörelsen att börja inse. Och i det läget gäller det att inte förledas av motståndarnas historieskrivning.

Bror Perjus

  

 

Gustavssons förakt mot sin döda svärmor

Det värsta är nog dessa tusentals elaka, nedvärderande nålstick som nu så lättvindigt delas ut dagligen, dygnet runt, i artiklar på nyhetsplats och kultursidor och i ledare och krönikor, i alla de borgerliga dagstidningarna, men också i TV och radio, i nyhetsprogram, kaféprogram, satirprogram, talkshows och debattprogram.

Ofta är nålsticken omedvetna, de bara slinker fram därför att det ligger så nära till hands. Alla har genom mediadrevet blivit införstådda. Det behövs vara en blinkning så sitter det där. Det är som med mobbning. Ja, det är mobbning. Borde inte alla i alla medier tänka sig för ordentligt och besinna sig?

Det spelar inte någon roll just nu vem som är arbetarrörelsens ledare. Efter de brutala mediadreven mot Stig Malm, Wanja Lundby Wedin, Laila Freivalds, Mona Sahlin och det hittills allra värsta mot Håkan Juholt, behövs inte mer än förstuckna antydningar för att blåsa under misstron mot arbetarrörelsen.

”Bostadsbidrag” säger en stand-up-komiker i ett pratprogram i TV, följt av ett flinande ”hä, hä, hä….” Och då tänker ingen på orimliga hyreskostnader för flerbarnsfamiljer där föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller bara lågavlönade. Alla tänker på Håkan Juholt. Ledare för ett parti som vill göra allt för att förbättra villkoren för just dessa familjer, som högerregeringen gör allt för att klämma åt under förevändning av att de är för slöa för att lägga in en högre växel, eller ens stiga upp på morgonen och gå till ett arbete och klara sin försörjning själva, trots att de bevisligen arbetar så hårt de orkar, eller helt enkelt saknar ett arbete att gå till eller är sjuka, kanske döende i cancer.

Ett konkret exempel. Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. En oftast seriös skribent och politisk analytiker. Men söndagen den 6 november skriver han en krönika med rubriken ”Svärmor fick betala för utsvävningarna”. Nålsticket mot arbetarrörelsen kommer på rad 14. ”Hon ville inte snylta genom olika former av bidrag. Hon blev en trogen kund hos företag som Nordea och Folksam eftersom de en gång hade sina rötter i arbetarrörelsens gamla höga ideal. Ändå blev hon blåst på en del av sina surt förvärvade, beskattade besparingar, som svindlades bort genom så kallad personlig rådgivning.”

Underförstått och självklart. Förr hade arbetarrörelsen höga ideal. Men inte nu längre. Numera är arbetarrörelsen självklart, i Rolf Gustavssons ögon, ett gäng snikna, falska förrädare som övergivit sina höga ideal.

Han skriver fint inkännande om sin egen svärmors bortgång, men begår samtidigt ett förräderi mot henne. Han avslöjar ett nedlåtande förakt mot sin svärmor, mot kvinnor och mot äldre i allmänhet. Hon begrep inte bättre än att vara kund hos Nordea och Folksam. Och blev blåst! Rolf Gustavssons svärmor är död och kan inte längre försvara sig. Tänk om hon varit i livet och kunnat försvara sig. Tänk om hon hade sagt att hon tror att arbetarrörelsen fortfarande står för sina ideal. Den risken löper inte Rolf Gustavsson eftersom hans svärmor är död.

För övrigt! Har ingen blivit blåst av SE-Banken och Skandia? Men deras ägare, familjen Wallenberg och andra i den svenska storfinansen, har förstås aldrig haft några höga ideal som de kan svika. Alltså är det helt i sin ordning. Deras låga ideal är att tjäna så många miljarder som möjligt. Ett ideal som det inte finns någon som helst anledning att svika.

Bror Perjus