Så väljer vi en ny partiordförande!

Dags alltså att välja ny partiledare för socialdemokratin igen. Det är många nu som ropar på större öppenhet och flera kandidater som i ädel tävlan inför öppen ridå ska vädja via massmedia om väljarnas gunst.

Jag har inget emot en öppen debatt och flera kandidater i ett partiledarval. Men lite opportunistiskt känns det med alla dessa hänvisningar till andra partier, vänsterpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Det handlar fortfarande om det socialdemokratiska partiet med starka traditioner och – förhoppningsvis – fortfarande en stark självkänsla och förmåga att utforma sin egen väg och sin egen förnyelse, utan att därför förkasta nya idéer och intryck från en föränderlig omvärld.

Det är partiets medlemmar som ska välja sin ordförande.

Inte massmedia!

Inte väljarna!

Inte proffstyckande statsvetare!

Inte manipulerande PR-konsulter!

Diskutera gärna öppet flera kandidater. Det är bra om flera ställer upp offentligt och säger sig villiga att ta posten. Men det viktiga är ingående samtal på alla nivåer, en genuin diskussion med öppna sinnen inom partiets grundorganisationer, arbetarekommuner, partidistrikt och sidoorganisationer.

Det är bråttom, men inte så bråttom att medlemsdemokratin får sättas åt sidan. För vad ska vi då med en partiorganisation till, om det historiskt kanske viktigaste beslutet i modern tid ska fattas utan att medlemmarna får vara med och bestämma? Varför ska man då vara medlem? Varför ska man i så fall engagera sig och arbeta ideellt och frivilligt för partiet?

Låt nu Wanja Lundby Wedin sköta ordförandeskapet i VU och Partistyrelse under några månader. När det stormar i partiet är fackföreningsrörelsen ett stabilt ankare. Därför är det ett starkt symbolvärde om LO leds av samma person under en tid. Vi behöver stärka den fackligt politiska samverkan – inte försvaga den när den behövs som bäst. Carin Jämtin ska leder partiets interna arbete under samma tid.  

Tillsätt en ny valberedning. Det är knappast rimligt att ha samma valberedning. Däremot behöver inte alla enskilda personer som satt i den förra valberedningen uteslutas. Utlys en diskussion genast i partiets samtliga grundorganisationer.

Vaska fram partiledarkandidater. Låt dom träda fram. Ordna gärna debatter mellan dem. Men en stark och mogen valberedning ska klart och tydligt förorda ett förslag till partiordförande till en ny extrakongress, exempelvis i september i år, som då får två hela år på sig att etablera sig.

Och det ska vara en partiordförande! Inte två. Den som företräder socialdemokratin ska vara oppositionens statsministerkandidat. Det duger inte med två statsministerkandidater!

Det får inte bli en strid om partiledarposten ända fram till extrakongressen. De partiledarkandidater som träder fram måste vara så mogna och ansvarstagande att de inser när de ska dra sig tillbaka och verka för partiets sammanhållning och slagkraft inför valet 2014.

Gustavssons förakt mot sin döda svärmor

Det värsta är nog dessa tusentals elaka, nedvärderande nålstick som nu så lättvindigt delas ut dagligen, dygnet runt, i artiklar på nyhetsplats och kultursidor och i ledare och krönikor, i alla de borgerliga dagstidningarna, men också i TV och radio, i nyhetsprogram, kaféprogram, satirprogram, talkshows och debattprogram.

Ofta är nålsticken omedvetna, de bara slinker fram därför att det ligger så nära till hands. Alla har genom mediadrevet blivit införstådda. Det behövs vara en blinkning så sitter det där. Det är som med mobbning. Ja, det är mobbning. Borde inte alla i alla medier tänka sig för ordentligt och besinna sig?

Det spelar inte någon roll just nu vem som är arbetarrörelsens ledare. Efter de brutala mediadreven mot Stig Malm, Wanja Lundby Wedin, Laila Freivalds, Mona Sahlin och det hittills allra värsta mot Håkan Juholt, behövs inte mer än förstuckna antydningar för att blåsa under misstron mot arbetarrörelsen.

”Bostadsbidrag” säger en stand-up-komiker i ett pratprogram i TV, följt av ett flinande ”hä, hä, hä….” Och då tänker ingen på orimliga hyreskostnader för flerbarnsfamiljer där föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller bara lågavlönade. Alla tänker på Håkan Juholt. Ledare för ett parti som vill göra allt för att förbättra villkoren för just dessa familjer, som högerregeringen gör allt för att klämma åt under förevändning av att de är för slöa för att lägga in en högre växel, eller ens stiga upp på morgonen och gå till ett arbete och klara sin försörjning själva, trots att de bevisligen arbetar så hårt de orkar, eller helt enkelt saknar ett arbete att gå till eller är sjuka, kanske döende i cancer.

Ett konkret exempel. Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. En oftast seriös skribent och politisk analytiker. Men söndagen den 6 november skriver han en krönika med rubriken ”Svärmor fick betala för utsvävningarna”. Nålsticket mot arbetarrörelsen kommer på rad 14. ”Hon ville inte snylta genom olika former av bidrag. Hon blev en trogen kund hos företag som Nordea och Folksam eftersom de en gång hade sina rötter i arbetarrörelsens gamla höga ideal. Ändå blev hon blåst på en del av sina surt förvärvade, beskattade besparingar, som svindlades bort genom så kallad personlig rådgivning.”

Underförstått och självklart. Förr hade arbetarrörelsen höga ideal. Men inte nu längre. Numera är arbetarrörelsen självklart, i Rolf Gustavssons ögon, ett gäng snikna, falska förrädare som övergivit sina höga ideal.

Han skriver fint inkännande om sin egen svärmors bortgång, men begår samtidigt ett förräderi mot henne. Han avslöjar ett nedlåtande förakt mot sin svärmor, mot kvinnor och mot äldre i allmänhet. Hon begrep inte bättre än att vara kund hos Nordea och Folksam. Och blev blåst! Rolf Gustavssons svärmor är död och kan inte längre försvara sig. Tänk om hon varit i livet och kunnat försvara sig. Tänk om hon hade sagt att hon tror att arbetarrörelsen fortfarande står för sina ideal. Den risken löper inte Rolf Gustavsson eftersom hans svärmor är död.

För övrigt! Har ingen blivit blåst av SE-Banken och Skandia? Men deras ägare, familjen Wallenberg och andra i den svenska storfinansen, har förstås aldrig haft några höga ideal som de kan svika. Alltså är det helt i sin ordning. Deras låga ideal är att tjäna så många miljarder som möjligt. Ett ideal som det inte finns någon som helst anledning att svika.

Bror Perjus