Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon

Läser alltid Johan Cronemans uppfriskande mediakrönikor på DN Kultur. Idag tar han itu med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som i söndagens Agenda invigde ”OS i hyckleri”, eftersom hon som en ”politisk markering” avstår från invigningen av OS i Sotji, Ryssland, som hon kallar för ”Putins propagandajippo”.

Croneman är kritisk. Regeringen har ingen linje i frågan, menar han. Det har han förstås rätt i. Den här regeringen har snart ingen linje alls i någon fråga. Och allt värre blir det nog. Under det nu påbörjade Supervalåret kommer förmodligen alla tåg att spåra ur. 

Kulturministerns markering var, enligt Croneman, bara en ”försiktig skrapning med foten, som gör sig fint i Agenda en söndagskväll”. Och ännu värre var det med OS i Kina. Där vågade regeringen inte ens ”skrapa med foten” på grund av landets ”stoora marknad”.

Nu förhåller det ju sig så att idrottarna, olympierna själva, är förbjudna att göra politiska markeringar under viktiga tävlingar. Det är förstås en allvarlig inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheter som även idrottare ska vara garanterade enligt en FN-deklaration.

Emma Green Tregaro, höjdhoppare, fick exempelvis redan vid VM i somras anmärkning för att hon målat naglarna regnbågsfärgade till stöd för de homosexuellas, d v s de mänskliga rättigheterna i Ryssland. I söndagens Agenda påstod emellertid, Stefan Lindeberg från Svenska Olympiska Kommittén, SOK, att olympierna har fullständiga mänskliga fri- och rättigheter. De får säga vad de vill, förtydligade han, bara de inte gör det på OS-arenan så att någon hör vad de säger eller ser vad de gör. 

Själva OS-arenan och tävlingarna ska hållas rena från politiska aktioner, betonade han, vilket kulturministern plötsligt höll med om, trots sin egen ”politiska markering” att ”skrapa med foten”. Men vad ansåg då Lindeberg om kulturministerns ”politiska markering”? Det fick han aldrig någon fråga om av programledaren Anders Holmberg, påpekar Croneman som därför menar att Agenda ska läggas ned och starta om med en ny redaktion och helt nya tankar.

Hade det inte varit bättre att fråga Lindeberg vad han anser om att Vladimir Putin gör hela OS-invigningen till sitt eget ”propagandajippo”, enligt Sveriges kulturminister. Är inte det en olämplig ”politisk markering”, i klass med att måla naglarna, så säg!

Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon och samtidigt förbjuda alla andra att säga vad de tycker om detta?

”Finns det någon enda svensk politiker som inte mumlar i skägget, som driver en egen linje, är konsekvent, modig, tydlig och till och med lite aggressiv”, frågar till sist Croneman uppgivet. Han saknar uppenbarligen Olof Palme och möjligen också Håkan Juholt, åtminstone efterlyser han en fräck socialdemokrat…

Bror Perjus

Början till slutet för moderaterna!

Låt mig göra en liten förutsägelse. Moderaternas framgångssaga har passerat sin höjdpunkt. Nu väntar nedgången för det dominerande partiet i den så kallade Alliansen. Därmed börjar högerregeringen spricka i sina känsliga fogar.

Reformidéerna är slut. Mest i kronor räknat för de rika och högavlönade. Hänsynslös jakt på sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. Jobcoacher som pliktskyldigt träffar arbetslösa lite då och då. Hela företag som tjänar miljoner i statliga subventioner på att ”ta hand om” arbetslösa som får sitta sysslolösa. En ökande barnfattigdom och allt längre köer till Socialtjänsternas bidragsbedömare.

Och så skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar…

Det är en allt för ensidig och fantasilös, men framförallt orättvis reformagenda för att fungera i ett längre perspektiv än riksdagens två mandatperioder.

Men nu börjar också moderata ministrar släppa ur sig avslöjande och måttligt begåvade uttalanden som tyder på en känsla av osårbarhet och ett växande övermod, samtidigt som den övertaktiske statsministern Fredrik Reinfeldt blir allt tystare och allt mer osynlig.

Utrikesminister Carl Bildt har gjort ett förskräckligt uttalande som avslöjar hans verkliga syn på mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. När regimen i Libyen sätter in legoknektar och skjuter skarpt och urskillningslöst mot sin egen befolkning från stridsflyg och helikoptrar, så förklarar Bildt att ”det handlar inte om att stöda den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling”. Visst, det är också vad Libyens halvgalna diktator Moammar Khadaffi vill, möjligen också den oljeindustri som Carl Bildt har så nära relationer till.

Och så samlas demonstranter utanför Sveriges utrikesdepartement i protest mot ”Kadaffi och Bildt”.

Moderaterna har också inlett ett angrepp på svenska folkets rätt och möjlighet att ha tillgång till en självständigt och oberoende radio och television. Det är ett recept för politisk undergång, särskilt så som angreppet motiveras och formuleras av kulturministern. Lena Adelsohn Liljeroth inleder striden på ett egenartat sätt genom att rikta kritik mot sponsring i SvT och SR. ”Såväl öppen som dold sponsring och produktplacering snedvrider de journalistiska principerna” avslöjar hon i ett plötsligt infall av klarsyn. ”Att SVT delvis är beroende av strikt kommersiella intäkter inverkar menligt på allmänhetens förtroende för programmen och företaget”, fortsätter hon oförfärat.

Men det knepiga med hennes plötsliga insikt är att hon själv och hennes moderata partikamrater faktiskt vill att ”strikt kommersiella” företag som enbart lever på reklam, sponsring och produktplacering ska ta över hela radio och tv-utbudet i Sverige.

Hur det kommer att påverka allmänhetens förtroende för radio och tv har Lena Adelsohn Liljeroth uppenbarligen inte funderat på. Kanske borde hon tala med sin man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Han har som ordförande för Statens Järnvägar tagit ett kraftfullt avstånd från just det; att ”strikt kommersiella” företag fått ta över järnvägstrafiken i landet med kaos som slutresultat.

Vi ser nu början till slutet på moderaternas dominerande ställning i svensk politik.