Bra formulering i Svenska Dagbladet – Jämlikhet är politikens primära projekt!

Det börjar bli riktigt skakigt inom den politiska högern. Lydia Wålsten, en ledarskribent i Svenska Dagbladet idag - visserligen bara vikare – men ändå, har funnit det nödvändigt att påpeka för sina läsare att: ”ekonomisk jämlikhet är inte politikens primära projekt!”

När behövde det senast påpekas på Svenska Dagbladets ledarsida?

Sedan ger hon sig på Sveriges Radios Eko-redaktion som okritiskt förmedlat ett uttalande från Oxfams representant Robert Höglund som sagt att det ”nu behövs mer utjämnande politik”. Som om ”det inte fanns någon kostnad för Sverige förknippat med att bedriva den mest utjämnande politiken i världen” invänder Lydia Wålsten indignerat.

Nej, det är korrekt! Det finns ingen kostnad för Sverige förknippat med jämlikhet.

Men Lydia Wålstens problem är inte bara Sveriges Radio, diverse politiska krafter till vänster om mitten samt den förargliga tankesmedjan Oxfam. Vi har också pristagarna i ekonomi till Alfred Nobels minne Joseph Stiglitz och Paul Krugman bosatta i självaste Amerika!

Dessutom den kapitalistiska världens mest trovärdiga ekonomkår arbetande för OECD!

För att inte tala om Internationella Valutafonden och Världsbanken – skapade efter andra världskriget för att hålla ordning i den globala, kapitalistiska ekonomin!

Alla efterlyser de en ”mer utjämnande politik”. 

Men det som verkligen stör ledarskribentens matsmältning är förstås att – som hon uppgivet skriver – ”även stora delar av borgerligheten tycks ha accepterat jämlikhet i utfall som det högsta politiska värdet”.

Håhåjaja, vart tar detta vägen? Har vi plötsligt hamnat vid historiens och den mänskliga utvecklingens definitiva slutpunkt?

”Vi har nu en borgerlighet som oavsett ideologisk hemvist använder vänsterns utgångspunkt för att rättfärdiga sina åsikter, för att det är enklast så,” skriver Lydia Wålsten.

Närmast desperat, vädjande efterlyser hon en helt ny och annorlunda höger som strävar ”efter ett samhälle där rättvisa är att var och en får chans att med flit forma sitt liv efter eget huvud.”

Men vänta nu! Varför inte? Är det inte precis det som jämlikhet handlar om? Är det inte därför som ”ekonomisk jämlikhet är politikens primära projekt”?

Jo, precis!

Marknadskrafterna i det kapitalistiska systemet verkar ständigt i riktning mot ökad ojämlikhet. Om inte politiken fungerar som en motkraft så ökar klyftorna allt mer i all oändlighet. Det är vad som händer nu! Och det kommer att pågå ända tills det fullkomliga sammanbrottet kommer. Då hamnar allt i kaos.

Kapitalismen bryter samman. De globala värdekedjorna slits isär. Växande motsättningar mellan människor, folkgrupper och nationer leder till alltmer förödande krig. Ända tills någon sinnesförvirrad supermaktsledare trycker på knappen och utplånar alltihop.

Ekonomisk jämlikhet är verkligen politikens primära projekt!

Också därför att det visat sig att ekonomisk jämlikhet är ekonomiskt effektivt. Kapitalismen fungerar som bäst i jämlika samhällen. Men kapitalismen skapar ingen jämlikhet! I såväl teorin som i praktiken är kapitalismen som bäst när efterfrågan i samhället är jämt fördelad och konkurrensen inte störs eller omöjliggörs av hämmande monopol. Den bäst fungerande marknaden är förstås en marknad där alla har lika mycket att köpa för och där alla företag konkurrerar på samma villkor.

Därtill kommer – inte minst viktigt – att det jämlika samhället är det mest mänskliga och rättvisa. Då blir vi alla som mest lyckliga! 

Lydia Wålsten är något på spåren… Fast tvärt om!

Bror Perjus

Margot Wallström spelar i en annan liga än Karin Enström och Tomas Tobé?

Frestelsen för den borgerliga oppositionen blev för stor. Moderater som Karin Enström och Tobias Tobé försöker utnyttja den futtiga lägenhetsaffären för att komma åt Margot Wallström, regeringens mest populära, erfarna, tydliga och slagkraftiga minister.

Margot Wallström är en världspolitiker och en oerhört stor tillgång för regeringen. Hennes idé om en ”feministisk utrikespolitik” har gjort henne till ”en av årets främsta globala politiska tänkare” enligt den ansedda tidskriften Foreign Policy.

Den ”feministiska utrikespolitiken” är en genial idé i flera avseenden. Det är framför allt ett sätt att uppmärksamma de allra mest förtrycka och fattiga bland alla förtryckta och fattiga, det vill säga kvinnorna, men också barnen, den kommande generationen, som kvinnorna tar det största ansvaret för.

Vidare är konflikten mellan de allra fattigaste och de allra rikaste den främsta orsaken till våld och krig. Allra mest utsatta för våldet och kriget är just kvinnor och barn, samtidigt som männen ofta gör sig själva till krigets hjältar och en sorts förryckta macho-ideal för framtida generationer.

Den ohyggligt destruktiva, resurskrävande och miljöförstörande vapenindustrin, militären och våldet har alltid betraktats som utrikespolitikens främsta medel. Med en ”feministisk utrikespolitik” kan helt andra kvalitéer i utrikespolitiken lyftas fram; som dialog, samtal, samförstånd.

Utrikespolitiken har alltid varit dominerad av män, oftast av brutala manschauvinister som ägnat sig åt tuppfäktning av det allvarligare slaget med kärnvapen som det ultimata tillhygget och mänsklighetens utplåning som yttersta hot och konsekvens. Utrikesministrarna, försvarsministrarna generalerna och vapenindustrins ägare och direktörer har nästan undantagslöst varit män.

Margot Wallström har, med den ”feministiska utrikespolitiken”, skapat ett alternativ till denna primitiva, manschauvinistiska, våldsfixerade utrikespolitik. Den ”feministiska utrikespolitiken” lyfter fram kvinnors rätt och möjlighet att blanda sig i och gradvis förändra utrikespolitiken i en fredlig och konstruktiv riktning.

Sådana analyser har varit i det närmaste obefintliga i våra borgerligt och småborgerligt dominerade massmedier – det gäller också Sveriges Radio och TV. Själv kan jag faktiskt inte påminna mig ha läst hört eller sett någon enda djupgående, genomtänkt och initierad analys av vad begreppet ”feministisk utrikespolitik” innebär och kan betyda för världspolitiken i framtiden. Det har mest inskränkt sig till sådana infantila frågeställningar som; ”Vad hjälper egentligen feminism mot ubåtskränkningar?”

Innan Margot Wallström blev utrikesminister så var hon FN:s särskilda representant med uppdrag att uppmärksamma sexuellt våld i krig och konflikter. Då bodde hon ensam i en lägenhet på 33 kvm på 39e våningen mitt i New York. Jag får cellskräck bara jag tänker på att ta hissen upp till en sådan lägenhet. Där fick hon bo ensam, långt från sin familj i Värmland och sova med öronproppar för att slippa oljudet från gatan, avslöjar Hemmets Journal av alla medier.

Då reste hon runt och granskade de fruktansvärda brott som ständigt begås mot kvinnor i krig av adrenalin- och testosteronstinna hannar. Sedan tillbaka till New York för att rapportera i FN om ohyggligheterna och så ut i världen igen för att agitera mot våld och krig och kvinnoförtryck.  

Under lediga stunder gick hon ut och jobbade som volontär med soppkök, bära hem mat till gamla på Manhattan och hjälpa hemlösa i kvarteret där hon bodde.

Innan hon fick uppdraget att rapportera om övergrepp mot kvinnor i krig, så var hon Sveriges EU-kommissionär och en tid EU-kommissionens biträdande chef. Och innan dess kulturminister, socialminister och civilminister i Socialdemokratiska regeringar.

Hon har, tillsammans med sin man Håkan, genomlidit den djupa outplånliga sorg det innebär att förlora ett barn, en son som föddes i april 1992 men avled kort efter födelsen.

Bror Perjus

 

 

Gustavssons förakt mot sin döda svärmor

Det värsta är nog dessa tusentals elaka, nedvärderande nålstick som nu så lättvindigt delas ut dagligen, dygnet runt, i artiklar på nyhetsplats och kultursidor och i ledare och krönikor, i alla de borgerliga dagstidningarna, men också i TV och radio, i nyhetsprogram, kaféprogram, satirprogram, talkshows och debattprogram.

Ofta är nålsticken omedvetna, de bara slinker fram därför att det ligger så nära till hands. Alla har genom mediadrevet blivit införstådda. Det behövs vara en blinkning så sitter det där. Det är som med mobbning. Ja, det är mobbning. Borde inte alla i alla medier tänka sig för ordentligt och besinna sig?

Det spelar inte någon roll just nu vem som är arbetarrörelsens ledare. Efter de brutala mediadreven mot Stig Malm, Wanja Lundby Wedin, Laila Freivalds, Mona Sahlin och det hittills allra värsta mot Håkan Juholt, behövs inte mer än förstuckna antydningar för att blåsa under misstron mot arbetarrörelsen.

”Bostadsbidrag” säger en stand-up-komiker i ett pratprogram i TV, följt av ett flinande ”hä, hä, hä….” Och då tänker ingen på orimliga hyreskostnader för flerbarnsfamiljer där föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller bara lågavlönade. Alla tänker på Håkan Juholt. Ledare för ett parti som vill göra allt för att förbättra villkoren för just dessa familjer, som högerregeringen gör allt för att klämma åt under förevändning av att de är för slöa för att lägga in en högre växel, eller ens stiga upp på morgonen och gå till ett arbete och klara sin försörjning själva, trots att de bevisligen arbetar så hårt de orkar, eller helt enkelt saknar ett arbete att gå till eller är sjuka, kanske döende i cancer.

Ett konkret exempel. Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. En oftast seriös skribent och politisk analytiker. Men söndagen den 6 november skriver han en krönika med rubriken ”Svärmor fick betala för utsvävningarna”. Nålsticket mot arbetarrörelsen kommer på rad 14. ”Hon ville inte snylta genom olika former av bidrag. Hon blev en trogen kund hos företag som Nordea och Folksam eftersom de en gång hade sina rötter i arbetarrörelsens gamla höga ideal. Ändå blev hon blåst på en del av sina surt förvärvade, beskattade besparingar, som svindlades bort genom så kallad personlig rådgivning.”

Underförstått och självklart. Förr hade arbetarrörelsen höga ideal. Men inte nu längre. Numera är arbetarrörelsen självklart, i Rolf Gustavssons ögon, ett gäng snikna, falska förrädare som övergivit sina höga ideal.

Han skriver fint inkännande om sin egen svärmors bortgång, men begår samtidigt ett förräderi mot henne. Han avslöjar ett nedlåtande förakt mot sin svärmor, mot kvinnor och mot äldre i allmänhet. Hon begrep inte bättre än att vara kund hos Nordea och Folksam. Och blev blåst! Rolf Gustavssons svärmor är död och kan inte längre försvara sig. Tänk om hon varit i livet och kunnat försvara sig. Tänk om hon hade sagt att hon tror att arbetarrörelsen fortfarande står för sina ideal. Den risken löper inte Rolf Gustavsson eftersom hans svärmor är död.

För övrigt! Har ingen blivit blåst av SE-Banken och Skandia? Men deras ägare, familjen Wallenberg och andra i den svenska storfinansen, har förstås aldrig haft några höga ideal som de kan svika. Alltså är det helt i sin ordning. Deras låga ideal är att tjäna så många miljarder som möjligt. Ett ideal som det inte finns någon som helst anledning att svika.

Bror Perjus

Stupstock som healing

Jag är imponerad! De borgerliga tidningarnas försvar för den sittande regeringens historiska sociala reform är sååå retoriskt effektivt.

Reformen i korthet. Tusentals simulanter behöver inte längre ligga hemma och slötitta på TV. Nu kan alla gå ut och jobba! Alla har fått helt nya friska krafter, tack vare en stupstock i sjukförsäkringen.

Stupstock som healing!

Du lame, ta din säng och gå!

Även om antalet arbetslösa redan är 400 000 så finns det ändå 50 000 lediga jobb för cancersjuka, diabetiker, epileptiker och rullstolsbundna med knäckt ryggrad.

En av reformens mest lysande försvarare är Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter.

Onsdagen den 4 maj avslöjar hon att ”ingen seriös forskare sätter likhetstecken mellan sjukfrånvaro och sjukdom”.

Varför har ingen tidigare, i denna snedvridna debatt, talat med någon seriös forskare om detta obefintliga samband mellan sjukfrånvaro och sjukdom?

Ett obegripligt förbiseende!

Men vårt sunda förnuft borde redan ha sagt oss att sjukfrånvaro i själva verket är det slutgiltiga beviset på att personen i fråga är fullt frisk. Om en och annan råkar bli sjukskriven på grund av just sjukdom så är det givetvis ett misstag. Det visar all forskning.

Visst finns det reformkritiker. Men de seglar under falsk flagg. De ”presenteras eller presenterar sig som sjuka, utförsäkrade, drabbade eller offer”, påpekar Kjöller när deras identitet egentligen borde vara ”revisor, bankkassörska eller undersköterska (eller) något annat”.

Den som påstår sig påverkad av sjukförsäkringens stupstock och som, av någon obegripligt anledning, intervjuas i Sveriges Radio ska självklart säga:

-         Nej, nej jag är inte drabbad av sjukförsäkringsreglerna. Jag är revisor!

”Arbetsförmåga är inget svart-vitt begrepp”, klargör nu Hanne Kjöller. I realiteten har alla sjuka en viss arbetsförmåga. Det vet vi alla! Kanske kunde hela sjukförsäkringen avskaffas? Det skulle stärka statsbudget, tillväxt och BNP.  Något finger kan man alltid röra på, eller en tå kanske.

Varför ska man ha betalt för att ligga hemma i influensa? Lite arbetsförmåga har man alltid kvar, så länge febern inte överstiger 43 grader någon längre tid, då döden lär inträda? Först då har man ingen arbetsförmåga. Men då behöver man, å andra sidan, heller ingen ersättning från Försäkringskassan.

Och så klagar de hela tiden över sin ekonomi, dessa simulanter! En kvinna påstod i Ekots lördagsintervju att hennes ekonomi ruinerats av denna historiska sociala reform. Hon uppgav sig inte ha råd med ”remouladsås till fiskpinnarna”. En annan kvinna berättade att hon ”varit utan inkomst sedan december förra året”. Men Hanne Kjöller ställer den precis rätta frågan. ”Vad har det specifikt med sjukförsäkringen att göra?”

Jag håller med! Om folk inte har råd med remouladsås kan de väl äta créme fraiche.

Slutligen öppnar DNs Hanne Kjöller falluckan för de 108 läkare som kritiserat reformen i konkurrenttidningen Svenska Dagbladet. ”Sluta straffa våra patienter”, skrev de.

”Vad vi inte fick veta är hur många som INTE skrev under”, konstaterar Hanne Kjöller, som samtidigt avslöjar att ”en av dem (som vägrat skriva på) skrev till mig och han lät berätta att han ingalunda var ensam”.

Nu tycker jag förstås, som den skolade retoriker jag är, att Hanne Kjöller här blottar sig en aning för motangrepp. Det är ju BARA EN läkare som skrivit till Hanne Kjöller på DN, samtidigt som 108 läkare skrivit till Svenska Dagbladet.

Frågan blir så lätt; hur många är det som INTE skrivit till Hanne Kjöller.

Men då kan jag genast ingripa till hennes försvar och tala om hur det ligger till. Sveriges Läkarförbund har cirka 43 000 läkare som INTE undertecknat det obskyra debattinlägget från 108 läkare som därmed förlorar all SIN trovärdighet! Deras läkarlegitimation bör omedelbart dras in för all framtid.

Tyvärr inleder Hanne Kjöller sin retoriskt skickliga ledare med att något uppgivet medge; ”kanske är regeringen dömd att förlora frågan om sjukförsäkringen”.

Risken är uppenbar med tanke på den osakliga debatt som pågår överallt.

Varför begriper inte folk vilken historisk social reform som denna regering genomfört?!

Vad är allmän folkskola, allmän och lika rösträtt, barnbidrag, barnomsorg, föräldrapenning, trygghet i anställningen, lagstadgad semester och pension, jämfört med en stupstock i sjukförsäkringen – 2000-talets, vår tids stora sociala reform?

Bror Perjus