Med ett barnhemsbarn som statsminister, blir Sverige ett bättre land att leva i!

Håkan Juholt jagades bort från partiledarposten. Han var enastående politiskt slagkraftig. Upplevdes till en början som ett stort hot mot borgerligheten. Nästan som Olof Palme i sina bästa stunder. Men han gjorde för många enkla misstag. Dessutom jagades han av en skock kråkfåglar i tidningar, TV och radio...

Nu tycks där infinna sig något av ett dåligt samvete. Få se hur länge det håller i sig?

***

En gammal vän till mej, Stefan Löfven, valdes till ny partiordförande. Metallare från krigsindustrin, Hägglunds & Söner i Örnsköldsvik, som faktiskt länge varit engagerad i kampen för internationellt solidaritet, fred och nedrustning och mot kärnvapen.

Han är en person med många bottnar, kan jag försäkra, med en mycket sympatisk framtoning, lite blyg, ödmjuk men klarsynt och djupt och starkt engagerad för dem som har det svårt i samhället.

Socialdemokratin har valt ett barnhemsbarn som sin ordförande!

När socialdemokratin genomlider den värsta krisen i partiets historia, så väljer partiet en ordförande, för första gången, direkt från fackföreningsrörelsen. Partiet väljer IF Metalls förbundsordförande som aldrig suttit i riksdagen, som knappt ens varit kommunalpolitiker såvitt jag vet.

Det är ett lämpligt svar till alla som fått för sig att socialdemokratin inte ska samverka så nära med fackföreningsrörelsen OCH till alla som tror att fackföreningsrörelsen ska samverka lika bra med borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

***

Arbetslösheten stiger kraftigt. Särskilt långtidsarbetslösheten. Något måste göras snabbt, säger näringsminister Annie Löf. Vänta och se tills konjunkturen vänder, svarar finansminister Anders Borg. Kan splittringen bli mer avslöjande?

Risken finns att det vänder nedåt, i riktning mot avgrunden…

Nu när arbetslösheten stiger så har högerregeringen inte längre råd att använda sitt främsta medel mot arbetslösheten, jobbskatteavdraget! Något fel är det på logiken.

***

På DNs ledarsida avslöjas obarmhärtigt att statsministerns hustru, landstingsrådet Filippa Renfeldt, är huvudansvarig för den huvudlösa affären med vårdcentralen Serafen i Stockholm. Den såldes till läkarna för 694 500 kronor, som sålde vidare till ett riskkapitalbolag för minst 20 miljoner kronor. Statsministern själv, Fredrik Reinfeldt, svär sig fri. Hänvisar till Stockholms Läns Landsting som leds av hans hustru. Men de talar förstås inte politik i sängkammaren. Om det är där de träffas?

***

Carema Care bedriver äldrevård på flera håll i landet under stundom skandalösa former. Vinsterna pressades upp till extrema nivåer, 33,4 procent på eget kapital. Det betyder att ägarna tjänat igen allt de satt in i företaget på mindre än tre år.

Vinstökningen genomfördes via brutala rationaliseringar, färre och hårt driven personal samt sämre vård för de boende, nedkissade blöjor, ensamhet, undernäring och för tidig död.

Därefter såldes bolaget till brittiska 3i för 1,85 miljarder kronor, som i sin tur sålde för 8,3 miljarder till två andra riskkapitalbolag, Triton i skatteparadiset Jersey och amerikanska KKR. Kopiösa mängder skattepengar hamnade i skatteparadis!

Detta är mönstret för privatiseringarna!

Först försämras verksamheten radikalt, vilket snabbt ökar vinsten. När vinsten är på topp, innan skadorna upptäcks, säljs bolaget och den verkligt stora vinsten kammas hem. Det räcker inte med att bara förbjuda vinst, eftersom den stora vinsten kapas hem vid försäljning av hela anläggningen. Det avslöjar hur ekonomiskt vanvettigt det är att ö h t privatisera vårdcentraler, skolor och äldreboenden.

***

På dagens kultursida i DN skriver professor Sven-Eric Liedman om den allt värre situationen i den svenska skolan. Erfarenheter från Finland blir till en hård uppgörelse med Göran Perssons kommunalisering av skolan.

Än värre är Jan Björklunds primitiva krav på kadaver- och katederdisciplin, betygshets, rapportmani och förlamande kontrollsystem som är på väg att helt förstöra den svenska skolan. Ovanpå detta kommer Björklunds maniska reformiver som skapat en outhärdlig stress i skolan. Ingen vet från den ena dagen till den andra vad som gäller.

Slutligen en explosiv utveckling av privata skolor, som leder till allt större segregering och sämre resultat för alla. ”I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre”, slår idéhistorikern Sven-Eric Liedman fast.

Apropå det!

Stefan Löfven brukade också läsa idéhistoria, på lunchrasterna när han jobbade på Hägglunds & Söner i Övik…

***

Till sist, Henrik Berggren, krönikör i DN. Han har inget som hopp om högerregeringen. Men han vädjar till socialdemokratin. ”Ta bort vinst- och destruktiva utvärderingssystem inom välfärden”!

Snart vädjar alla om att det här landet åter ska få en socialdemokratisk regering, ordning och reda, jämlikhet och rättvisa.

Gärna med ett barnhemsbarn som statsminister!  

Bror Perjus

Vi socialdemokrater är inte en bättre sorts människor!

Vi är inte socialdemokrater därför att vi tror att vi är en bättre sorts människor och mera moraliskt högtstående än andra. Det är vi bevisligen inte. Vi är socialdemokrater därför att vi anser oss ha en bättre idé om hur samhället ska vara organiserat.

Per-Albin Hansson hade två fruar samtidigt. Tage Erlander framstår som oantastlig. Hans fru Aina lämnade efter hans död tillbaka en bunt använda pennor han tagit hem från sitt arbete. Olof Palme förföljs in i evigheten för att hans son fått ett stipendium vid Harvard. Ingvar Carlsson tycks, som Erlander, sakna vanliga, mänskliga moraliska defekter. Göran Persson knyckte lösgodis. Mona Sahlin köpte Toblerone för regeringens kreditkort. Håkan Juholt fick för stor ersättning för sitt dubbelboende. Även om han var i god tro, liksom ett stort antal andra riksdagsledamöter, så har han betalat tillbaka pengarna, i strid med sin omoraliska framtoning.

Men allt detta är ju på sin höjd små förseelser som vi alla gör oss skyldiga till, oavsett vilket politiskt parti vi företräder. Två fruar är kanske ett gränsfall? Men Per-Albin var kär i båda två! Silvio Berlusconi däremot förbrukar skamlöst prostituerade, unga kvinnor. Det är något helt annat. Men det är okej, moraliskt sett, eftersom Berlusconi är för prostitution och därmed lever som han lär.

Men skulle det handla om djupgående korruption som präglar hela samhällen? Ja, då skulle det vara allvarligt! Och utan effektiv medial bevakning kan det utvecklas därhän. Men svenska politiker är genomgående sagolikt moraliskt högtstående. Det gäller nog också borgerliga politiker. Sven Otto Littorin var kanske på gränsen…

Nåväl, vi har flera exempel på just socialdemokratiska partiordföranden som inte är moraliskt oantastliga. Därför ska de alla förföljas långt efter sin död. I varje notis, varje nyhetsartikel, varje intervju, varje personporträtt och i tjocka biografier ska det upprepas vad de gjort. Så ska det svenska folket övertygas om att socialdemokratiska ledare är för evigt förtappade, just därför att de sagt sig vilja ha ett jämlikt samhälle och därför att de lagt ned hela sin själ i just arbetet för ett mera jämlikt samhälle. De lever inte som de lär! Framförallt har de alldeles för höga löner. Även om borgerliga politiker har samma löner, så förlorar socialdemokratiska politiker sin moraliska trovärdighet på grund av sina höga löner.

Alla de storkapitalister och direktörer som tjänar tio eller hundra gånger så mycket pengar är mycket mera moraliskt högtstående än alla socialdemokratiska partiledare, eftersom de förespråkar ökade orättvisor, större ekonomiska klyftor och hårda tag mot alla som i sitt oförstånd inte begripit att skaffa sig miljoninkomster och miljardförmögenheter. Storkapitalister och direktörer lever upp till sina egna ideal. Sådant inger trovärdighet och respekt.

Men här infinner sig ett problem för de moraliskt högre stående. All forskning, allt sunt förnuft och all praktisk erfarenhet visar att det jämlika samhället, som är socialdemokratins bärande idé och mål, är bättre för alla än det ojämlika samhället. Till och med de rikare människorna mår bättre om klyftorna inte är för stora. Då behöver de inte känna sig så hotade av illvilja och avund, även om sådant är det mest moraliskt förkastliga som kan tänkas. Men denna fördel vill de inte riktigt kännas vid. Istället upplever de sig förtryckta av budskapet om jämlikhet, även om det väl ändå måste betraktas som en lindrig form av förtryck.

Nåväl, avslutningsvis!

Allt detta handlar om att borgerligheten saknar argument mot budskapet om jämlikhetens fördelar. Därför vill de hellre diskutera socialdemokraters privatmoral än vår uppfattning om hur samhället ska organiseras. Och massmedia hakar på. För journalister är det så mycket bekvämare att diskutera moralen än verkligheten.

Bror Perjus

Högerregeringen misstror Svenska Folket. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap.

Det knakar i högerregeringens fogar. Alliansen är under upplösning. Paniken sprider sig. Desperationen blir allt djupare. Småpartierna kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Årets Almedalen framstår som de borgerliga partiernas Waterloo.

Utbildningsministern Jan Björklund trampar nu vatten med förtvivlans mod. Ju mer han reformerar ju sämre blir svenska ungdomars skolresultat. Hans stora teori är misstro. Misstro är för övrigt det som präglar hela högerregeringens människosyn och därmed deras politik. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap till Svenska Folket.

Björklund misstror unga människors eget intresse av studier, bildning, kunskap. Därför måste betygsjakten skärpas. Resultatet blir stress och hets som pressar ut allt fler från en nödvändig och utvecklande utbildningsgång. Reformeringen av gymnasiets yrkeslinjer artar sig till en katastrof. Allt färre ungdomar söker sig dit. De inser, i motsats till Björklund, att det är dumt att söka sig in i en återvändsgränd utan möjlighet till framtida studier på universitet.

När Björklund nu är på god väg att förstöra det svenska utbildningssystemet så föreslår han, som en sorts kompensation, att rika människor från andra länder, med idéer, kunskap och kapital, ska få en gräddfil in i Sverige.  Precis som om inte andra länder själva behöver sina väl utbildade medborgare.

Privilegierade människor i andra länder ska alltså få förtur framför politiska flyktingar, hårt pressade och utsatta människor som verkligen skulle behöva en fristad i Sverige. Det är ett cyniskt sätt att spela på egoismen. Björklund förändrar nu systematiskt och steg för steg bilden av Sverige från ett land som under Olof Palmes tid blev känt över hela världen för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, till ett land som främjar egoism, självupptagenhet och orättvisor.

Maud Olofsson, näringsminister och centerledare, står där med tårarna rinnande utför kinderna, utomordentligt sorgsen över sig själv och över att hon inte får fortsätta som centerledare. Hon hoppas få sitta kvar i regeringen som näringsminister, därför att det är ett så roligt jobb! Men vad har hon åstadkommit? Ingenting! Strulet med SAAB i Trollhättan är ett praktexempel på näringspolitisk inkompetens i en regering vars enda mål är att överlämna allt åt antingen marknaden, det kinesiska kommunistpartiets politbyrå, eller en tvivelaktig rysk industrimogul – strunt samma vem som tar över. Det är bara väljarna i vårt land hon misstror. De ska inte ha något inflytande över näringslivets utveckling.

Göran Hägglund är, hör och häpna, socialminister. Men vad har han gjort för de socialt utsatta i vårt samhälle? Ingenting annat än att han medverkat till en katastrofal försämring av sjukersättningen som kraftigt utökat köerna till kommunernas socialtjänst och försatt allvarligt sjuka människor i ekonomiskt krisläge. Han misstror de sjuka. Nu ska han i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna engagera sig för barn- och unga. Man anar det värsta.

Och han inleder stilenligt i Almedalen med att utpeka Sveriges ungdomar som en samling gangsters, tjuvar, knarkhandlare, väskryckare eller i bästa fall slöfockar som sover hela dagarna. Deras föräldrar utpekar han som ansvarslösa, släpphänta, ignoranter som vägrar tro att deras barn verkligen är kriminella. Snart har väl partiet en ledare rekryterad från Livets Ord i Uppsala!

Det vi ser är en regering i upplösningstillstånd. Två ministrar är på väg att få sparken av sina egna partier. En tredje vevar allt mer desperat med batongen. Och finansministern, Anders Borg, har inte ens längre råd med strumpor i sandalerna.

Med envisheten hos en samling öldruckna fotbollshuliganer klamrar de alla sig fast vid tanken på att ännu ett så kallat jobbskatteavdrag, som endast bidragit till ökad arbetslöshet, ska rädda dem från undergång. Men allt mer tyder på att riksdagen kommer att säga nej till ett femte jobbskatteavdrag, vilket regeringen betraktar som bottenpluggen i sin bräckliga farkost.  

Inte är det märkligt att regeringschefen Fredrik Reinfeldt förirrar sig ut i rymden, till en annan planet, förhoppningsvis bebodd av mindre otacksamma människor än folket på Tellus. För säkerhets skull tillsätter han en framtidskommission, kanske för att utröna vart hans så kallade regering kan ta sin tillflykt i livet efter detta.

Bror Perjus