Nu tar vi den öppna striden mot demokratins dödgrävare

Mobilisera (S)

för extraval!

Det vi upplever just nu är ett parlamentariskt kaos och ett växande hot mot demokratin. Det är inget ”naturligt inslag” i demokratin! Dag efter dag samma rapportering från partiledare som säger samma sak gång på gång. Det framstår som ett intrikat spel i riksdagens korridorer mellan strykrädda alternativt maktsugna politiker.

Värst är moderatledaren. Han är beredd att bilda precis vilken regering som helst! Med vilken politik som helst! Det kan vara en 3+2+1-regering, egentligen en 4+3+2+1-regering! Och med vilket stöd som helst i riksdagen! Gärna från ett obskyrt, högerpopulistiskt parti med nazistiska rötter och kvarstående nazistiska rester väl inbäddade i sin organisation - ett parti som fått alldeles för mycket uppmärksamhet. Samtidigt har alldeles för lite uppmärksamhet riktats mot Socialdemokraterna.

Det är inte Sverigedemokraterna utan Socialdemokraterna som kan föra oss ur detta farliga dödläge! Det vi upplever är en skrämmande flashback till vår fördemokratiska historia! Den enkla slutsats vi kan dra är att kaoset kommer att bestå så länge inte Socialdemokraterna kan återta sin position som demokratins stabila bas och bastion.

Tage Erlander regerade i 23 år, längre än någon annan demokratiskt vald regeringschef. Han formulerade det perfekt när han sa ”Liberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati”. Vi får se om Centerns och Liberalernas överlevnadsinstinkt är tillräcklig för att de ska förstå att krypa i skydd nu när konservativa ånyo vill bilda allians med högerextremismen.

Det avgörande som hänt är att Socialdemokraterna förlorat 10-15 procent av det naturliga väljarstöd som sedan 1930-talet utgjort grunden för en väl fungerande demokrati, en stabil, långsiktig politik och uppbyggnaden av det mest effektiva, produktiva och jämlika samhälle som världen skådat. Det borde vara betydligt mer värdefullt att lyfta fram ur historien än de stinkande rester som nu pyser ut digitalt i vårt samhälle.

Men det svenska socialdemokratiska partiet är, i motsats till flertalet systerpartier i vår omvärld, fortfarande stark och intakt, tack vare sin fortfarande väl fungerande fackligt-politiska samverkan som utgör en garanti för demokratins förankring i folkdjupet. Socialdemokratins ledning kan gärna försöka förhandla fram en tills vidare fungerande koalition med de ambivalenta, villrådiga och ömtåliga ”liberala” partierna. Det gick på 1930-talet! Då räddades demokratin och vårt land från att dras in i Andra Världskriget. Det fungerade igen under efterkrigstidens 1950-tal! Det var fortfarande möjligt att samverka med Olof Johanssons parti efter den brutala ekonomiska krisen 1992. Tyvärr är dagens Centerparti inte lika väl förankrat i den svenska myllan som dess föregångare Bondeförbundet. Det mesta talar för att dagens Centerparti är fast cementerat i Stureplans betongplattor.

Så ska vi förhandla så ska vi förhandla ur en styrkeposition. Därför måste partiet omedelbart mobiliseras för en ny valrörelse och ett extraval. Som aktiv gräsrot i partiet är jag beredd, när signalen kommer, att åter gå runt och knacka dörr, sätta upp valaffischer, sprida flygblad, delta i torgmöten och dela ut röda rosor med budskapet om jämlikhet och solidaritet.

Det är dags att på allvar ta den hårda och öppna striden mot demokratins dödgrävare för fortsatt utveckling av demokrati, välfärd och jämlikhet. Sverige har visat vägen förr! Vi måste göra det igen. Den globala trenden är ännu mera avskräckande än det som händer i vårt land. När den ekonomiska maktkoncentrationen ökar, när klimathotet inte längre kan förnekas, när krigshetsen sakta trappas upp, när agenter mördar och mördas och när supermaktsledare börjar tala om sina nya, användarvänliga kärnvapen – då måste folkens demokratiska krav på en ny och helt annan färdriktning formuleras klart och tydligt. Det lyckades vi inte med i den ordinarie valrörelsen! Det är dags att göra om och göra rätt!

Bror Perjus

Journalist, författare, gräsrot

   

Viktigt att läsa Stefan Löfven rätt! Och nu väntar vi på ett kraftfullt initiativ från Lena Rådström Baastad!

Politiskt aktiva socialdemokrater är nog i allmänhet inte så förtjusta i tanken på en blocköverskridande regering med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Men partiledaren Stefan Löfven argumenterar konsekvent och kraftfullt för att ”blockpolitiken måste bort” bland annat i en intervju i dag i Svenska Dagbladet.

För partimedlemmarna är det nog viktigt att läsa partiledaren rätt!

Det har alltid varit en självklar strävan hos vår partiledare att försöka splittra de borgerliga partierna. Och skulle det lyckas så har socialdemokratin givetvis allt att tjäna på det. I sak har Stefan Löfven också rätt. Det skulle vara värdefullt med en uppluckring av blockpolitiken, särskilt om det kan leda till en total isolering av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna långt ut på högerkanten.

Men, är det möjligt?  

Tage Erlander var den stor mästaren på området. Han hade ett pålitligt stöd från, Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, den tidens Annie Lööf. Hedlund avvisade alltid och kategoriskt regeringssamarbete med övriga borgerliga partier. Han bildade däremot gärna koalition med socialdemokraterna. Han var dessutom obrottsligt ärlig och pålitlig. Ett handslag var ett handslag. Ett löfte var ett löfte.

Dessutom vilade hans position på de svenska små och mellanstora bönder som bar upp en svensk lantbrukskooperation bildad faktiskt med den svenska arbetarrörelsen som en förebild.

Allt detta är borta idag.

Dagens centerledare Annie Lööf är något helt annat. Hennes företrädare Olof Johansson som faktiskt ville gå i Gunnar Hedlunds utsuddade fotspår, manövrerades brutalt och cyniskt ut av ett gäng propagandister anställda av Svenskt Näringslivs avdelning för högerpropaganda under ledning av en Dick Erixon som numera huserar i Sverigedemokraternas krets, då tillhörande den så kallade Stureplanscentern,.

Annie Lööf är själv en övertygad högerliberal som också odlats fram av det privata näringslivets nyliberala propagandamaskiner. Hennes positiva inställning till invandring bygger enbart på hennes förhoppning om att den ska kunna användas för att luckra upp arbetsmarknaden och lägga grunden för ökade klyftor i vårt samhälle.

Olof Palme gjorde ett lovvärt försök med dåvarande folkpartiets sympatiske ledare Ola Ullsten och släppte fram honom som statsminister i en liten och bräcklig folkpartistisk minoritetsregering. Det misslyckades. Den satt under en kort tid 1978-1979 och efterträddes av en ny borgerlig flerpartikoalition under ledning av den kraftigt högerorienterade centerledaren Thorbjörn Fälldin.

Ingvar Carlsson har under senare decennier odlat nära relationer med Ullstens efterträdare Bengt Westerberg som en gång en hängiven nyliberal och entusiastisk för det borgerliga projektet, men på äldre dar tycks ha drabbats av en mera idealistisk övertygelse. Hos dagens ledare för liberalerna Jan Björklund har uppenbarligen sådana tankar inget som helst stöd. Han är borgerlighetens främsta ideolog och retoriker, en auktoritär slagordsmaskin långt ifrån liberalismens mer vidsynta och socialt medvetna teorier och tankegångar.

Det finns idag en stor risk med den kvardröjande, gamla socialdemokratiska huvudstrategin som går ut på att till varje pris försöka splittra borgerligheten, även om kompromisser och blocköverskridande uppgörelser i centrala politiska dagsfrågor är bra, men också oundvikliga i nuvarande parlamentariska läge.

Men här finns uppenbara risker!

Den främsta risken är att socialdemokratin står där grundlurad dagen efter valet den 9 september 2018 och Alliansen bildar regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Den andra risken är att kompromisserna kan uppfattas som socialdemokratisk politik och upplevas som undfallenhet och högeravvikelser och därmed bidra till att sänka både självförtroende och kampanda bland de aktiva partimedlemmar som våren, sommaren och hösten 2018 ska bära partiet fram till en valseger den 9 september.

För att undvika att sådana känslor och föreställningar sprider sig på basplanet inom partiorganisationen krävs en väldigt kraftfull insats från partiets högsta ledning, steget under Stefan Löfven. Det är den nya partisekreteraren Lena Rådström Baastads uppdrag och ansvar att organisera. Här om dagen hade jag möjlighet att lyssna till hennes upplevelse av hur partiorganisationen idag fungerar.

Två intressanta iakttagelser!

Hon hade två intressanta iakttagelser efter att ha åkt runt i landet och träffat partifolk. Den ena är att vi inte är tillräckligt förändringsbenägna. Men hon sa inget om hur och i vilken politisk riktning vi ska förändras. Den andra var att hon upplevde en brist på självförtroende bland de partiaktiva. Men hon sa heller inget om hur detta självförtroende ska återupprättas.

Min uppfattning är att vi ska studera vår historia och återupprätta vår stolthet över vad vi uträttat. Det är nämligen något av det mest fantastiska som något politiskt parti någonsin lyckats med även betraktat i ett globalt perspektiv. Sedan ska vi grundligt fundera igenom hur förutsättningar och villkor för vår politik förändrats i vår tid.

Men det viktigaste och orubbliga målet för vår politik är att skapa ett jämlikt samhälle där alla människor behandlas lika och tillerkänns samma värde. För att klara det krävs en bred studiekampanj inom partiet som drar med alla de partimedlemmar som behövs för en övertygande valseger den 9 september 2018. Den studiekampanjen måste börja nu!

Bror Perjus