Det krävs en jordskredsseger för de rödgröna

Alternativet är

fler nazister

på våra gator

Just nu pågår ett intensivt arbete bakom Allians-partiernas kulisser. Det som händer är att marken bereds för Sverigedemokraterna.  

Det är ingen djärv gissning! Så går det till...  

Alla lobby-grupper, tankesmedjor och påtryckare på högerkanten är nu med all säkerhet intensivt upptagna med att, genom sina informella kontakter med samtliga högerpartier, M, KD, L, C och SD, mjuka upp motståndet mot Sverigedemokraterna. Det kommer att lyckas!

Budskapet är följande: Decemberöverenskommelsen var ett misstag! Inte ett år till med en rödgrön minoritetsregering! Utnyttja den stora majoritet som finns i riksdagen! Bilda en Allians-regering med stöd av Sverigedemokraterna, under ledning av Ulf Kristoffersson.

Johan Ingerö har arbetat inom KD, men också inom Timbro, precis som Ulf Kristoffersson. Nu är Ingerö ledarskribent i Sveriges näst största och inflytelserika morgontidning Svenska Dagbladet - traditionellt den ekonomiska elitens talorgan.

I dagens ledare pläderar han öppet för en uppgörelse med Sverigedemokraterna. Han skriver;

”…alla tillgängliga partikompasser visar att avståndet till Jimmie Åkesson är kortare än till samtliga rödgröna partier.”

”….gynnsamma riksdagsuppgörelser måste kunna ingås” med Sverigedemokraterna.

”I annat fall kan de borgerliga tvingas välja en mer smärtsam kompromiss med Socialdemokraterna i, säg, välfärdsfrågor framför en mindre smärtsam med Sverigedemokraterna.”

Han påstår, på fullt allvar, att Alliansen står närmare Sverigedemokraterna i välfärdsfrågor än övriga riksdagspartier. En kompromiss med Sverigedemokraterna är alltså mindre smärtsam än en kompromiss med Socialdemokraterna!  

Märk väl! Samtliga Allians-partier är redan helt eniga på en avgörande punkt. Deras partiledare säger ständigt, offentligt och utan minsta tvekan att den rödgröna regeringens statsminister Stefan Löfven ska avsättas omedelbart efter valet.

Vem som ska bli statsminister och hur en ny regering ska se ut är därmed en helt öppen fråga. För Moderaterna och Kristdemokraterna är den frågan redan helt avgjord. De vill bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna.

Liberalernas Jan Björklund har ett visst tryck på sig från övervintrande socialliberaler som inte vill ha en regering på Sverigedemokraternas villkor. Han har kritiserat de övriga tre Allians-partiernas förslag om sänkt dieselskatt som ersättning till bönderna för stora skördeskador efter sommarens extremväder. Sänkt dieselskatt är ”ett skott i foten”, säger han. Självklart! Det förvärrar förstås klimatkrisen och orsakar ännu större skördeskador i framtiden. En träffande kritik, särskilt eftersom det är Alliansens enda förslag som stöd till bönderna.

Men Jan Björklund är en extrem högerliberal som trivs bäst när han får tala om polis, militär, hårda tag, ordning och reda och att folk ska klara sig själva, utan solidariskt stöd från samhället. Han kommer efter valet att foga sig i en mer eller mindre öppen uppgörelse med Sverigedemokraterna.

Centerpartiets Annie Lööf har tidigt profilerat sig som en högeraktivist i stark strid med partiets historia av brett folkrörelseparti, landsbygdsparti och bonderörelsens kooperativa, sociala och ekonomiska samverkan. Hon har fått sin skolning inom storfinansens propagandabyrå Timbro och hon refererar till extremt marknadsvänliga filosofer som Ayn Rand och Storbritanniens mest konservativa regeringschef i modern tid Margareth Thatcher. Partisekreteraren Michael Arthursson kommer från den hyperliberala stockholmscentern och har också arbetat för Timbro.

Det skulle förvåna mej mycket om Lööf och Arthursson är beredda att skjuta en Allians-regering i sank och ge sitt stöd till en blocköverskridande regering.

Mycket tyder på att Sverige får en regering under inflytande från högerextremism och nazism i vårt land efter valet, med ökat utrymme för Nordiska Motståndsrörelsens stormtrupper på våra gator och offentliga platser. Demokratin är hotad, precis som Ingvar Carlsson och flera andra erfarna partivänner varnat för vid flera tillfällen.

Vår enda möjlighet är en formidabel uppryckning av de rödgröna partierna i valrörelsens slutskede. Det krävs en jordskredsseger i förhållande till nuvarande opinionssiffror, såvida vi inte kan räkna med en omfattande revolt inom Liberalerna och Centerpartiet?

Bror Perjus

Stefan Löfven kan inte lita på Jan Björklund och Annie Lööf

Mycket av Sveriges framtid avgörs just nu av ledarkrisen inom Moderaterna. Om den nye moderatledaren fullföljer Kinberg Batras beslut, som också har stöd av KD-ledaren Ebba Bush Thor, om att hålla dörren öppen för Sverigedemokraterna – då talar mycket för att även Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund efter valet faller för frestelsen att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Då är demokratin hotad av brun/svarta krafter på väg att ta över makten i vårt land.

Och nu följer ett snårigt resonemang om hur en regering kan sättas samman om inte de rödgröna partierna lyckas få en majoritet i riksdagen vid valet den 9 september nästa år. Hela den diskussionen kan avfärdas som politisk spelteori och meningslösa spekulationer. Bättre då att diskutera politiska sakfrågor, tycker många. Och det kan ligga något i det.

Men faktum kvarstår!

Vilken regering som bildas efter valet är helt avgörande för landets framtid. Det kan ingen väljare bortse ifrån. Det är regering vi väljer den 9 september 2018! Tidigare borgerliga regeringar har ställt till mycket elände ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Men en borgerlig regering! Beroende av stöd i riksdagen från ett parti med nazistiska rötter! Ett nazianstruket parti som är större än alla de partier som ingår i regeringen! Det är en framtid som vi inte vill uppleva!

Stefan Löfven har konsekvent argumenterat och agerat för att en blocköverskridande regering ska bli möjlig efter valet om valresultatet gör det oundvikligt. På den punkten har han förstås rätt. Landet måste ha en regering. Och Sverigedemokraterna måste hållas utanför politiskt inflytande. 

Enligt min uppfattning är en blocköverskridande regering ändå bara ett andrahandsval för socialdemokratin och då enbart om de rödgröna partierna, S, MP och V efter valet är mindre än Fyrpartialliansen M, KD, C och L.

Men då har Fyrpartialliansen, å andra sidan, sagt att de bildar regering själva, med passivt stöd från Sverigedemokraterna i riksdagen. Fyrpartialliansens ledare försöker hela tiden påstå att Sverigedemokraterna i ett sådant läge inte får något politiskt inflytande.

Det är naturligtvis nonsens! Sverigedemokraterna får inflytande vare sig de stöder en borgerlig Fyrpartiregering aktivt eller passivt.

Om de rödgröna, S, MP och V blir större än Fyrpartialliansen, då säger Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund att de inte vill bilda en borgerlig Fyrpartiregering även om de tillsammans med Sverigedemokraterna har majoritet i riksdagen – vilket är ett mycket troligt valresultat. Orsaken till Björklunds/Lööfs tveksamhet då är att en sådan regering blir beroende av aktivt stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Jan Björklund har levererat den - för de borgerliga partierna - politiskt smartaste lösningen i den situationen. Då, säger han, ska socialdemokraterna erbjudas att ingå i en regering som består av fem partier; S, M, KD, C och L. Därmed kan Sverigedemokraterna helt riktigt uteslutas från allt politiskt inflytande.

Men frågan är då; vem ska vara statsminister i en regering med S, M, KD, C och L? Stefan Löfven som ledare för koalitionens största parti eller ledaren för det största borgerliga partiet?

För socialdemokratin är det – enligt min uppfattning – helt uteslutet att ingå som minoritet i en sådan regering med det största borgerliga partiets ledare som statsminister. Då vandrar vi ut i samma öken som tyvärr flera andra europeiska socialdemokratiska partier.

Nej, då bör socialdemokraterna gå i opposition och överlåta åt de borgerliga partierna att bilda regering bäst de kan.

Men Stefan Löfvens huvudsyfte är att splittra Fyrpartialliansen. Det är ett tjänsteåliggande för socialdemokratins ledare. I så fall kan han kanske bilda regering med MP, C och L. Därmed utgår han från att Lööf och Björklund verkligen står fast vid sina besked om att inte bilda en borgerlig regering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen.  

Det är en mycket riskabel strategi. Risken är att Lööf/Björklund efter valet, under starkt tryck från en ny högerorienterad moderatledare och de allt mer reaktionära kristdemokraterna, går med på att bilda en Fyrpartikoalition med Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Särskilt troligt är det efter några vändor hos talmannen där alla andra alternativ visat sig omöjliga. Helt klart står att Fyrpartialliansen bildar regering om det räcker med Sverigedemokraternas passiva stöd.

Därför är det helt avgörande att socialdemokratin satsar stenhårt på en stor valseger den 9 september.

Hela partiet måste mobiliseras på ett sätt som saknar motstycke i vår moderna historia. Det förutsätter en helhjärtad, konsekvent politisk satsning på det jämlika samhället, ekonomiskt, kulturellt och ideologiskt. Vi ska ställa ”det jämlika samhället” mot borgerlighetens budskap om ”det ojämlika samhället” med växande klyftor och skoningslös utslagning av barn i skolan och vuxna i arbetslivet.

Bror Perjus

Svenska Dagbladets ledare idag; "Sätt Sverige före Alliansen"

I Svenska Dagbladet uppmanar idag Thomas Gür Moderaterna att ”ägna sig åt att rannsaka och utveckla den egna politiken och inte åt det politiska spelet”, samt att ”fundera på hur man uppnår det som är bäst för Sverige, istället för vad som är bäst för Alliansens sammanhållning”.  

Det är ett alldeles utmärkt råd som Moderaterna genast borde ta till sig.

Bäst för Sverige är att Alliansen förblir i opposition och att de rödgröna regerar Sverige. Historien har visat att det går allra bäst för Sverige när socialdemokratin styr med stöd av vänstern och på senare år även med Miljöpartiet som koalitionspartner.

Förr i tiden var Bondeförbundet, under Gunnar Hedlunds tid som partiledare, också ett alldeles utmärkt stödparti. Efterföljaren Centerpartiet under Annie Lööf är ett utpräglat högerparti av den typ som Gunnar Hedlund aldrig ville samarbeta med. De radikala, miljöengagerade krafter som förr tidvis samlades hos Centerpartiet finns nu hos Miljöpartiet. Därmed har förutsättningarna för blocköverskridande regeringar i praktiken upphört.

Nu går det återigen som allra bäst för Sverige. Det brukar det göra under ledning av socialdemokratin, av den enkla anledningen att samhället blir mera jämlikt och rättvist. Och jämlikhet är den effektivaste ekonomiska drivkraften, som också skapar harmoni och sammanhållning i samhället.

Svensk ekonomin utvecklas nu så starkt att Konjunkturinstitutet, som ständigt mäter sådant, gång på gång får justera upp sina förutsägelser. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker. Företagens och gemensamma sektorns största problem är att hitta arbetslösa som de kan anställa.

Skatteintäkterna ökar och välfärden kan nu förbättras på område efter område.

Bostadsbristen kan byggas bort, sjukvården kan förbättras, barnbidrag, föräldrapenning, sjukersättning och a-kassa kan höjas, skolan kan ta bättre hand om de elever som har det svårt, högre utbildning kan byggas ut för allt fler och bli allt bättre och pensionärernas orättvisa skattevillkor kan rättas till.

Under Sveriges moderna historia har de borgerliga partierna vid tre tillfällen lyckats erövra regeringsmakten. Det var åren 1976 - 1982, 1991 - 1994 och 2006 - 2014. Det gick illa varje gång. Under de båda första borgerliga perioderna drabbades Sverige av katastrofala ekonomiska kriser, delvis på grund av en valhänt hantering av statens ekonomi som gjorde landet känsligt för spekulationsattacker och bankkrascher, delvis på grund av en politik för ökade klyftor och orättvisor.

Under den senaste borgerliga regeringsperioden genomfördes väldiga skattesänkningar främst till  de mest högavlönade och till kapitalägarna, samtidigt som järnvägar, vägar, sjukvård, skolor och socialförsäkringar försämrades och arbetslöshet och bostadsbrist ökade.

Skulle Moderaterna ta Thomas Gürs råd på allvar så borde de helt enkelt förbli i opposition. Det är ”bäst för Sverige”. En demokrati behöver en opposition. Och de borgerliga är som bäst i opposition, så varför inte förbli i opposition…

I opposition kan Alliansen vara hur oenig som helst och dessutom strunta i elefanten i vardagsrummet.

Bror Perjus

DN-debatt idag: Stjernkvistarnas uppgivna strategi!

Det är en uppgivenhetens strategi som förre partisekreteraren, numera kommunalrådet Lars Stjernkvist et consortes i Norrköping, predikar för socialdemokratin inför valet den 9 september 2018 (DN-debatt 23 juni).

De beklagar sig över ”dagens hårda debattklimat”.

”Angreppen är hårda, tonen oförsonlig och utrymmet för problematisering och resonerande minimalt”, skriver de.

Stjernkvistarna anser därför att vi måste ”börja med att förändra vår egen retorik” och sluta upp med att ”bunta ihop de borgerliga partierna och kalla dem för högerpartier”.

Betraktat ur ett höger-vänster-perspektiv står de borgerliga partierna till höger om socialdemokratin. De är alltså ”högerpartier”. Det är inte särskilt märkligt eller anstötligt på något sätt. Det tycker de nog inte ens själva. Och just det har knappast förhindrat de så kallade mittenpartierna från att göra upp med socialdemokratin i kritiska lägen.

Men den sista borgerliga partiledare som vågade ingå i en koalition med socialdemokratin var Bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund. Han kallade själv de övriga borgerliga partierna för ”högern” som han aldrig ville regera med. Dagens Annie Lööf däremot leder ett typiskt högerparti.

Och det är faktiskt inte socialdemokratins ledning som står för ”de hårda angreppen” och ”den oförsonliga tonen”. Det är de samlade ”högerpartierna” som ständigt planerar tillsammans för hur de ”ska byta ut Stefan Löfven som statsminister”. Han påstås föra en ”politik som är skadlig för Sverige”.

Sverigedemokraterna och övriga högerpartier har levererat ett hundratal så kallade ”tillkännagivanden” mot regeringen i kraft av sin stora majoritet i riksdagen. De klurar på olika konstruktioner av misstroendevotum för att misskreditera regeringens förslag och sänka enskilda statsråd. Syftet är att underminera regeringens möjligheter att just regera. Utan att själva vara beredda att ta över ansvaret.

Och gemensamt för dem alla är att de arbetar som bävrar för att öka de ekonomiska klyftorna i samhället; de vill ha lägre löner för redan lågavlönade, sämre pensioner, segregerade skolor, segregerade bostadsområden, sämre sjukersättning, sämre a-kassa, sämre sjuk- och hälsovård, och lägre skatter för extrema höginkomsttagare och högre, gärna skattefinansierade, vinster för miljardärer.

Problemet med Stjernkvistarnas defensiva socialdemokratiska strategi inför denna ”oförsonliga” högerpolitik, är att den kommer att förstöra alla förutsättningar för en socialdemokratisk valseger 2018 och en ”parlamentariskt stark regering oberoende av Sverigedemokraterna” som Stjernkvistarna, precis som alla vi andra socialdemokrater, vill ha.

Självklart ska socialdemokratin vara beredd att ”kompromissa med andra för att åstadkomma en samhällsutveckling som går i vår riktning”. Självklart ska vi vara öppna för blocköverskridande regeringar – om det visar sig vara oundvikligt. Men socialdemokratin har alltid varit hänvisad till att agera utifrån en styrkeposition i förhållande till högerpartierna. Utan en stark socialdemokrati är inga välfärdsreformer möjliga.  

Det är inte som Stjernkvistarna tror att ”välfärden vuxit fram i brytningspunkten mellan socialdemokraternas strävan efter jämlikhet och liberalernas försvar av individens frihet”. Det är i det jämlika samhället som individens frihet är som störst! Minns Tage Erlanders kloka ord: ”Liberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati”.

Socialdemokratin ska gå till val den 9 september 2018 på en kraftfull politik för ett jämlikt samhälle. Knappast ens Stjernkvistar röstar på ”koalitioner” och ”blocköverskridande regeringar”.

Bror Perjus

Viktigt att läsa Stefan Löfven rätt! Och nu väntar vi på ett kraftfullt initiativ från Lena Rådström Baastad!

Politiskt aktiva socialdemokrater är nog i allmänhet inte så förtjusta i tanken på en blocköverskridande regering med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Men partiledaren Stefan Löfven argumenterar konsekvent och kraftfullt för att ”blockpolitiken måste bort” bland annat i en intervju i dag i Svenska Dagbladet.

För partimedlemmarna är det nog viktigt att läsa partiledaren rätt!

Det har alltid varit en självklar strävan hos vår partiledare att försöka splittra de borgerliga partierna. Och skulle det lyckas så har socialdemokratin givetvis allt att tjäna på det. I sak har Stefan Löfven också rätt. Det skulle vara värdefullt med en uppluckring av blockpolitiken, särskilt om det kan leda till en total isolering av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna långt ut på högerkanten.

Men, är det möjligt?  

Tage Erlander var den stor mästaren på området. Han hade ett pålitligt stöd från, Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, den tidens Annie Lööf. Hedlund avvisade alltid och kategoriskt regeringssamarbete med övriga borgerliga partier. Han bildade däremot gärna koalition med socialdemokraterna. Han var dessutom obrottsligt ärlig och pålitlig. Ett handslag var ett handslag. Ett löfte var ett löfte.

Dessutom vilade hans position på de svenska små och mellanstora bönder som bar upp en svensk lantbrukskooperation bildad faktiskt med den svenska arbetarrörelsen som en förebild.

Allt detta är borta idag.

Dagens centerledare Annie Lööf är något helt annat. Hennes företrädare Olof Johansson som faktiskt ville gå i Gunnar Hedlunds utsuddade fotspår, manövrerades brutalt och cyniskt ut av ett gäng propagandister anställda av Svenskt Näringslivs avdelning för högerpropaganda under ledning av en Dick Erixon som numera huserar i Sverigedemokraternas krets, då tillhörande den så kallade Stureplanscentern,.

Annie Lööf är själv en övertygad högerliberal som också odlats fram av det privata näringslivets nyliberala propagandamaskiner. Hennes positiva inställning till invandring bygger enbart på hennes förhoppning om att den ska kunna användas för att luckra upp arbetsmarknaden och lägga grunden för ökade klyftor i vårt samhälle.

Olof Palme gjorde ett lovvärt försök med dåvarande folkpartiets sympatiske ledare Ola Ullsten och släppte fram honom som statsminister i en liten och bräcklig folkpartistisk minoritetsregering. Det misslyckades. Den satt under en kort tid 1978-1979 och efterträddes av en ny borgerlig flerpartikoalition under ledning av den kraftigt högerorienterade centerledaren Thorbjörn Fälldin.

Ingvar Carlsson har under senare decennier odlat nära relationer med Ullstens efterträdare Bengt Westerberg som en gång en hängiven nyliberal och entusiastisk för det borgerliga projektet, men på äldre dar tycks ha drabbats av en mera idealistisk övertygelse. Hos dagens ledare för liberalerna Jan Björklund har uppenbarligen sådana tankar inget som helst stöd. Han är borgerlighetens främsta ideolog och retoriker, en auktoritär slagordsmaskin långt ifrån liberalismens mer vidsynta och socialt medvetna teorier och tankegångar.

Det finns idag en stor risk med den kvardröjande, gamla socialdemokratiska huvudstrategin som går ut på att till varje pris försöka splittra borgerligheten, även om kompromisser och blocköverskridande uppgörelser i centrala politiska dagsfrågor är bra, men också oundvikliga i nuvarande parlamentariska läge.

Men här finns uppenbara risker!

Den främsta risken är att socialdemokratin står där grundlurad dagen efter valet den 9 september 2018 och Alliansen bildar regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Den andra risken är att kompromisserna kan uppfattas som socialdemokratisk politik och upplevas som undfallenhet och högeravvikelser och därmed bidra till att sänka både självförtroende och kampanda bland de aktiva partimedlemmar som våren, sommaren och hösten 2018 ska bära partiet fram till en valseger den 9 september.

För att undvika att sådana känslor och föreställningar sprider sig på basplanet inom partiorganisationen krävs en väldigt kraftfull insats från partiets högsta ledning, steget under Stefan Löfven. Det är den nya partisekreteraren Lena Rådström Baastads uppdrag och ansvar att organisera. Här om dagen hade jag möjlighet att lyssna till hennes upplevelse av hur partiorganisationen idag fungerar.

Två intressanta iakttagelser!

Hon hade två intressanta iakttagelser efter att ha åkt runt i landet och träffat partifolk. Den ena är att vi inte är tillräckligt förändringsbenägna. Men hon sa inget om hur och i vilken politisk riktning vi ska förändras. Den andra var att hon upplevde en brist på självförtroende bland de partiaktiva. Men hon sa heller inget om hur detta självförtroende ska återupprättas.

Min uppfattning är att vi ska studera vår historia och återupprätta vår stolthet över vad vi uträttat. Det är nämligen något av det mest fantastiska som något politiskt parti någonsin lyckats med även betraktat i ett globalt perspektiv. Sedan ska vi grundligt fundera igenom hur förutsättningar och villkor för vår politik förändrats i vår tid.

Men det viktigaste och orubbliga målet för vår politik är att skapa ett jämlikt samhälle där alla människor behandlas lika och tillerkänns samma värde. För att klara det krävs en bred studiekampanj inom partiet som drar med alla de partimedlemmar som behövs för en övertygande valseger den 9 september 2018. Den studiekampanjen måste börja nu!

Bror Perjus

Stefan Löfven har faktiskt inte friat till Annie Lööf personligen.

  De borgerliga partiledarna uppträder, inte helt oväntat, fullkomligt ansvarslöst och närmast desperat i sina kommentarer till socialdemokratins besked i regeringsfrågan. De slamrar i dörrar, kastar stolar och vräker ur sig kategoriska och nedlåtande uttalanden.

  Jan Björklund yrar ”snömos” och ”pinsamt”. Annie Lööf spelar skamlöst på sitt kön i sin sexualiserande kommentar om ”män som inte accepterar ett nej”. Stefan Löfven har faktiskt inte friat till Annie Lööf personligen. 

  Göran Hägglund, som inte kommit på något lika rubrikmässigt, har försvunnit i rabaldret. Reinfeldt håller långa, doserande och obegripliga utläggningar. Han har fått för sig att en sittande regering inte kan förlora ett val.

  Men vad händer om Sverigedemokraterna får en absolut vågmästarställning i riksdagen efter valet, vilket dessvärre är en uppenbar risk? I så fall får ett fascistiskt parti för första gången ett avgörande inflytande över samhällsutvecklingen i vårt land, på grund av de borgerliga partiledarnas oförsonliga hållning.

  Socialdemokratin har nu gett besked om att man är beredd att bilda en blocköverskridande regering tillsammans med något eller några av de borgerliga partierna om man vinner riksdagsvalet, men inte får en rödgrön majoritet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det innebär att Sverigedemokraterna isoleras även om de råkar få en absolut vågmästarställning.

  De borgerliga partierna har däremot inte gett samma besked. Oavsett om de rödgröna eller de borgerliga vinner valet men inte får egen majoritet, så innebär de borgerligas ställningstaganden ett löfte till Sverigedemokraterna om avgörande inflytande som vågmästare i riksdagen. Det är anmärkningsvärt hur massmedia, på nyhetsplats och i kommentarer, undviker just den aspekten, trots att det råkar vara den avgörande kärnfrågan.

  Det är i och för sig en position Sverigedemokraterna också haft under den här mandatperioden. Men under ytterligare en mandatperiod kommer en borgerlig regering att acceptera en ”normalisering” och börja förhandla öppet med Sverigedemokraterna hellre än att acceptera en blocköverskridande regering.

  Det ansvarsfulla hade varit att de borgerliga partierna svarat; ja, om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning så är vi också beredda att bilda en blocköverskridande regering.

  Men nu utgör hotet från högerextremismen en av de avgörande frågorna i kommande val. Det är ett mycket starkt motiv för alla partiaktiva och andra med en känsla av samhällsansvar att engagera sig intensivt i valrörelsen för en rejäl rödgrön valseger.  

  Mer än någonsin tidigare i vår moderna historia handlar det kommande valet om att försvara inte bara den svenska modellen utan även demokratin i vårt land.  

Bror Perjus

Regeringen planerar ett tillägg till regeringsformens paragraf 1

Utbildningsminister Jan Björklund är ”rent ut sagt förbannad” över att friskolor, precis som det var tänkt, sorterar bort elever som de inte vill ha (SvT Uppdrag granskning).

Justitieminister Beatrice Ask säger; ”Jag delar deras upprördhet” när romerna just fått veta att de alla är registrerade hos polisen (SvD den 25 sept).

Barn- och äldreminister Maria Larsson har meddelat att hon blir ”ruskigt arg” när hon läser om ”barn i utsatthet” (Metro 31 okt).

Det borgerliga regeringen har uppenbarligen kommit på ett nytt sätt att regera landet.

Snart får vi höra att finansminister Anders Borg är ”väldigt ilsken” över att pengarna inte räcker till för alla nödvändiga politiska reformer.

Göran Hägglund, socialminister, kan förslagsvis vara ”ytterligt förbittrad” över äldreomsorgens och sjukvårdens alla brister och svagheter som dagligen avslöjas i massmedia.

Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson kan lämpligen vara ”oerhört irriterad” över den höga arbetslösheten.

Kommunikationsminister Catharina Elmsäter-Svärd blir snart ”enastående upprörd” över alla tåg som kör fast i snöyran, nu när det åter, till allas förvåning, blivit vinter igen.  

Anna-Karin Hatt, it- och energiminister, blir ”djupt nedstämd” över att mobiltelefonnätet inte täcker hela landet och att sol- och vindkraft byggs ut så långsamt.

Hillevi Engström, biståndsminister, får svära, hoppa jämfota och stampa i golvet på sitt departement när miljarder efter miljarder av våra skattepengar hamnar i händerna på korrumperade diktaturer.

Ewa Björling, handels- och nordisk samarbetsminister, vräker ur sig ett gurglande läte och sparkar in en dörr på sitt departement, i protest mot alla de handelshinder som finns överallt.

Annie Lööf, närings- och regionminister, ”har lätt att hålla sig för skratt” när landsbygden utarmas på skolor, livsmedelsbutiker och busslinjer.

Försvarsminister Karin Enström blir förslagsvis ”jätteputt” om Putin skulle få för sig att landsätta en puton infanterisoldater på Gotland.

Lena Ek, miljöminister, gallskriker, lägger sig på golvet, fäktar med armarna och blir alldeles blå i ansiktet av besvikelse över de enorma mängder koldioxid som släpps ut i atmosfären och hotar hela det ekologiska system som utgör förutsättningen för allt liv på jorden.

Men Carl Bildt, ja, han småler bara åt det mesta från Syrienkriget till amerikanska spioncentralers systematiska avlyssning av världens politiska ledare. Men hans leende döljer en djup depression över att ingen lyssnar på honom; jag är visserligen ”en liten hund”, säger han för sig själv, men jag har ”en stor hunds attityd”. Voff!

Peter Norman, finansmarknadsminister, kan nog tänkas knyta näven i byxfickan mot alla superrika figurer som ständigt ställer till med dessa eländiga ekonomiska kriser.

Erik Ullenhag, integrationsminister, får i uppdrag att ”fräsa som en katt och rulla med ögonen” över segregationen i skolor, på arbetsmarknaden och i bostadsområden.

Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister, kan lämpligen vara ”väldigt ledsen” när sjukskrivna tvingas gå till ”socialen” och tigga försörjningsstöd.

Och statsminister Fredrik Reinfeldt då? Vad ska han göra med alla de problem som hans regering ställt till med? Hans mediarådgivare kan förstås rekommendera honom att slita sig i håret, även om det kräver extraordinär talang och handlingskraft även för en viril stridshingst.

Således vill nu regeringen grundlagsfästa sitt nya sätt att leda landet genom ett tillägg (kursiverat härnedan) till regeringsformens paragraf 1:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och utövas av regeringen genom svordomar, ilskna utrop, stampande i golvet och allmänt sorgsen uppsyn över sakernas tillstånd.”

Bror Perjus

Är socialdemokratin en simpel ficktjuv eller en skrämmande armé?

Socialdemokraterna ska stjäla Centerpartiets väljare! Socialdemokratin är ett ohederligt parti, en tjuv som smyger sin in med ficklampa mitt i natten och lägger beslag på armband, halsband, guldsmycken, och datorer. Det budskapet trumfar nu Svenska Dagbladet ut dag efter dag. Man blir förvånad! Är verkligen vissa väljare Centerpartiets egendom som någon kan stjäla?

Ibland används den något mildare formuleringen ”norpa” väljare. Då är socialdemokratin en simpel ficktjuv. Kort därefter trappas språkbruket upp med militära termer som ”sänka”, ”torperdera” och ”utplåna” Centerpartiet. Då är socialdemokratin en stor, skrämmande armé som marscherar fram och ”utplånar” sina motståndare…!

På ett ställe heter det att socialdemokraterna inför valet ska ”utveckla sitt program för hur hela Sverige ska leva, i jakten på centerpartister” (min kursivering). Det här är politisk journalistik när den är som allra sämst och som mest manipulativ. Alltså, socialdemokratins syfte med en politik för hur hela Sverige ska leva är att ”jaga centerpartister”. Man tar sig för pannan, nyper sig i skinnet och undrar om man är vaken och läser det man läser. Det är ett svårslaget lågvattenmärke.

Nåväl, vid närmare eftertanke kanske det är helt rätt. Kanske är det så att ”hela Sverige kan leva” endast om Centerpartiet åker ur riksdagen och den nuvarande regeringen får lämna in…!?

Grunden för den här journalistiken i Svenska Dagbladet är en bok ”Humlan som flyger” skriven av två reportrar på Svenska Dagbladet, Lena Hennel och Lova Olsson. De skriver sedan egna artiklar i tidningen och refererar sig själva i sin egen bok som opartisk källa. Mycket märkliga turer! Personligen är jag rätt övertygad om att en välbetald lobbyfirma ligger bakom hela konstruktionen.  

Centerpartiet är ett parti i desperat behov av flera väljare och med oändliga resurser att ”köpa” väljare för. De använder sig av betalda lobbyister och andra typer av toppstyrda manipulatörer. Det har faktiskt inte det minsta med demokrati att göra. Det utgör snarare ett av de allvarligaste hoten mot demokratin i vår tid.

De toppstyrda manipulatörerna, högt betalda av partiledningarna, håller allt mer på att ersätta partimedlemmarnas demokratiska inflytande över partierna. Partiledningarna köper sig makten över det egna partiet och köper sedan också de aningslösa väljare som låter sig köpas – det kan räcka till de fåtal tiondelsprocent som behövs för att Centern ska kravla sig över riksdagsspärren.

Centerpartiet är Sveriges onödigaste parti, sedan Miljöpartiet tagit över deras position och viktigaste politiska frågor. De är Sveriges minsta riksdagsparti, men också Sveriges rikaste parti. Centerpartiet måste köpa väljare. De har resurser att köpa väljare.  Deras öde avgör högerregeringens framtida öde. De ligger sedan lång tid tillbaka under 4-procentspärren och riskerar därför att åka ur riksdagen vid valet nästa år. Det betyder att den så kallade Alliansens regeringstid är över. Landets samlade ekonomiska elit, som fått enorma skattesänkningar under deras regeringsperiod, befinner sig i alarmtillstånd. Lobbyisterna försätts i alert tillstånd.

Lena Hennel och Lova Olsson är kanske i god tro. De har gjort ett ambitiöst arbete, men används som ”nyttiga idioter”. Deras bok lyfts fram som en sanning och vinklarna upplevs som beställda. Det skulle förvåna om inte andra krafter ligger i bakgrunden och dirigerar spelet, viskar till författarna, informerar redaktionsledning, kontaktar redigerare, sköter tajmingen och förbereder Centerpartiets ledning på mediaoffensiven, när den kommer, vad de ska svara och hur de ska agera.

”Jag tycker det är väldigt bra att hemlighetsmakeriet, som uppenbarligen funnits under några år, offentliggjorts”, kommenterar landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Vilket hemlighetsmakeri? Att socialdemokratin vill öka sin väljarandel på landsbygden? Vill inte alla partier det alltid?

Annie Lööf är överförtjust. Hon skickar genast ut en utmaning till socialdemokratins ledning om att ”debattera i varenda by, varje bruksort, i varenda stad och i vartenda vägskäl”. Hon är jättelycklig över att hamna i centrum för den politiska debatten. Räddningen är nära!

Bror Perjus