Pisa avslöjar åter Jan Björklund som den store förstöraren av svensk skola!

Estland har en av världens bäst fungerande skolsystem. Förklaringen är enkel. Inga stora och snabba förändringar! Eleverna går i integrerade skolor i sitt närområde. Målsättningen är en jämlik skola med arbetsro för lärarna. Enkelt och uppenbart!

Nu visar Pisa en viss förbättring i resultaten för den svenska skolan. Vi får hoppas att det är ett trendbrott. Men förbättringen sker från en låg nivå. Och det är djupt beklagligt att klassklyftorna, ojämlikheten, orättvisorna i skolan fortsätter att öka. Den största utmaningen för svensk skola är det som brukar kallas för det kompensatoriska uppdragen - d v s att bekämpa och minska klassklyftorna. 

Det är de hysteriska reformerna på skolområdet som ställt till eländet. Den handlingskraftige Göran Persson, skolminister sent 80-tal, tidigt 90-tal, drev snabbt igenom en kommunalisering av den tidigare statliga skolan. Det trädde i kraft 1991. En genomgripande tveksam reform.

Det hade inte behövt bli en katastrof. Men det blev en katastrof när Carl Bildts borgerliga regering tog över makten 1991 och släppte privatkapitalet fritt att härja vilt i det svenska skolsystemet. Vem som helst kunde utan restriktioner starta och driva helt privata skolor, med skolpeng från kommunen och helt fritt skolval. Inget annat land i världen har haft ett sådant närmast anarkistiskt skolsystem, utom möjligen diktatorn Augusto Pinochets Chile. Chile har numera avskaffat det! Men inte Sverige.

I kombination med skolans kommunalisering innebar det att borgerligt styrda kommuner kunde gå i spetsen och låta privata intressen ta över skola efter skola under vanvettigt förmånliga villkor. Tibbleskolan, en stor, välutrustad, modern skola i Täby såldes för 9 miljoner till en grupp lärare!

Privatiseringarna spred sig ohejdbart och hämningslöst över hela landet. Privata ekonomiska intressen plockade russinen ur kakan. De stora vinsterna skapade väldiga växande skolkoncerner. De som inte lyckades gick i konkurs. Elever ställdes på gatan.

Elever med goda förutsättningar samlades i skolor med låga kostnader som gav höga vinster till ägarna. Medan elever med problem lämnades kvar i kommunala skolor med växande svårigheter och kostnader, samtidigt som allt mer av våra skattemedel gick till lättvindigt förtjänade privata vinster och bidrog till skolans utarmning.

Jag hörde förra skolministern Aida Hadzialic vid ett tillfälle säga att det var som att släppa in ”djävulen” i våra skolor. Hon påpekade att pengar, skattemedel, inte ”strömmade” utan ”forsade” ut ur skolan. Det var lätt chockartat att höra en ansvarig minister uttrycka sig så dramatiskt!

Men den store förstöraren av svensk skola var Jan Björklund, borgerlighetens skolminister. Han saboterade resten. Han reformerade i en hysterisk takt. Syftet påstods vara att förbättra en skola som skadats allvarligt av privatiseringarna. Resultatet blev förstås motsatsen. Inget av de problem som drabbat skolsystemet åtgärdades. Destruktiva reformer riktades istället rakt mot det som fortfarande fungerade.

Skolminister Björklund med sitt förflutna inom armén var fixerad vid den främsta princip som präglar militären; nämligen kadaverdisciplin. Betygssystemet ändrades och skärptes gång på gång i en takt som gjorde lärarna ständigt upptagna av att lära in nya betygskriterier. Nationella prov infördes i allt lägre klasser. Små barn fick gradbeteckningar och betecknades som bättre och sämre. De ”sämre” fick allt mindre stöd och hjälp. De fick i princip rådet att ”lyfta sig i håret”, skärpning! Resurserna riktades till de som hade högre gradbeteckningar!

Nästa led i ”utvecklingen” eller snarare avvecklingen, var att lärarna tvingades ägna sig åt skriftlig information till föräldrarna istället för undervisning av deras barn. Som om det inte var tillräckligt skulle så lärarna själva också förses med gradbeteckningar, kategoriseras och graderas. Några fick gradbeteckningen förstelärare, en sorts nya furirer. Andra skulle sänkas till andrelärare, en sorts korpraler. Rektorn utnämndes väl till major. Björklund själv kände sig antagligen som en sorts fyrstjärnig general för alltihopa.

Alla lärare i hela det svenska skolsystemet, även de som arbetat i nästan ett helt liv, skulle dessutom tvingas kvala in för att få legitimation för att de skulle få fortsätta vara lärare och sätta betyg på eleverna.

Slutligen kom ovanpå allt detta lärarlönelyften, godtyckliga ekonomiska belöningar till vissa lärare medan andra också hårt arbetande och engagerade lärare sänktes ned relativt.

Den demokratiska, jämställda, jämlika skolan hade förvandlats till en perfekt fungerande hierarki. Självklart skapade allt detta ökande motsättningar, en allt sämre stämning och en sjunkande arbetslust bland Sveriges lärare.

Alla dessa så kallade reformer som genomförts i Sverige står i direkt strid med de principer som präglar Estlands skolsystem, ett av världens bäst fungerande. Resultatet avläser vi nu i de återkommande Pisa-rapporterna, även med en viss uppgång den här gången från låg nivå. 

Det krävs flera mandatperioder med socialdemokratiska regeringar och skolministrar med handlingskraft och klara principer för att rulla tillbaka misstagen och återskapa en bra skola i vårt land. Men nu får det ske försiktigt, stegvis, reformistiskt som gammal god socialdemokrati. Ledstjärnan ska vara "det jämlika samhället"...!

Bror Perjus

Stefan, såhär kan du avslöja Fredrik Reinfeldt som "den nakne kejsaren".

Bäste Stefan!

Du gjorde en bra insats igårkväll mot den slipade högerledaren. Men, du måste bredda och fördjupa ditt politiska budskap! Om vi ska vinna nästa års val till EU-parlamentet, riksdagen, landstingen och kommunerna. Vi vinner inte valet på en diskussion om jobb skapas bäst med eller utan jobbskatteavdrag. Särskilt inte om vi går till val på att stoppa det femte jobbskatteavdraget samtidigt som vi lovar att det inte ska avskaffas om vi vinner valet. Jag inser att skattefrågan är knepig och bör desarmeras som valfråga. Men det är långt ifrån tillräckligt!

Du har med berömvärd konsekvens fokuserat på att bekämpa arbetslösheten och återskapa full sysselsättning. Det är den viktigaste frågan inför valet, men framförallt för våra ungdomar och deras framtid. Men diskussionen om den fulla sysselsättningen kräver en bredare och djupare ideologisk inriktning. Det räcker inte med att tala om hur innovationer utvecklas till konkret produktion. Det räcker inte att tala om ”matchning”. Det är viktigt, men allt för abstrakt för att gå hem hos de breda väljargrupperna.

Skolan, utbildningen, som du också, med all rätt, betonar starkt är absolut avgörande på lång sikt. Men det finns inslag i skolpolitiken som gör mig mycket tveksam. Karriärtjänster för lärare, liksom karriärism i alla former, strider mot socialdemokratisk ideologi. Plötsligt har det stora flertalet av Sveriges lärare blivit förpassade till en sorts andraklassens lärare, underordnade en krets privilegierade förstelärare.

Några är påtagligt upplivade över tanken på att kunna avancera till förstelärare. Andra ligger lågt och håller tyst med problem och brister för att inte förstöra stämningen i lärarrummet och sina egna chanser att få karriärlön. Med karriärtjänster splittrar man lärarkåren och skapar destruktiva motsättningar i skolan, ovanpå all annan stress, betygsfixering och byråkrati som hämmar bildning och utbildning.

Jag är medveten om att alla dessa elitistiska idéer kommer från den borgerliga regeringen och särskilt från Jan Björklund. Men socialdemokratin måste mycket tydligare problematisera den här typen av gammalt, förlegat elitistiskt tankegods.

Men det finns också inslag i din och partiledningens argument och strategi som i grunden är främmande för socialdemokratins djupaste värderingar. Exempelvis din starka betoning på att Sverige måste ”ligga i framkant”. Och den del av vårt sysselsättningsmål som säger att vi ska ha den lägsta arbetslösheten i Europa år 2020.

Det är också en elitistisk, konkurrensinriktad och faktiskt nationalistisk argumentation som är främmande för socialdemokratins syn på människor och samhälle. Har ni inte tänkt på att det är ett mål som uppfylls automatiskt om Europa drabbas av en fördjupad ekonomisk kris och massarbetslösheten sprider sig. Det är ingen nackdel för Sverige att andra länder också lyckas med att bekämpa sin arbetslöshet. Tvärt om! Det är faktiskt bara tillsammans med vår omvärld som vi kan pressa tillbaka arbetslösheten. Den målsättningen måste vi ha som medlemmar av EU och som ett land i den europeiska gemenskapen.  

För övrigt räcker det inte med att se till Europa. Det är förstås svårt nog att skapa full sysselsättning i Europa och i resten av världen är det bara en utopi. Men det förändrar inte saken. Det är den inriktningen, principen, som ska styra socialdemokratins politik och långsiktiga strategiska tänkande. Det är nämligen grunden för vår människosyn och vår ideologi.

Vi kan besegra borgerligheten politiskt enbart genom att koppla samman vår kamp för jämlikhet med kampen mot arbetslösheten och för den fulla sysselsättningen. Det är faktiskt vår övertygelse att jämlikhet är samhällets allra främsta och effektivaste ekonomiska drivkraft.

Det har bevisats med all önskvärd tydlighet under hela andra halvan av 1900-talet när en socialdemokratisk politik präglade samhällsutvecklingen. Det har för övrigt också bevisats under perioder då borgerligheten tagit över regeringsmakten med ökad elitism, ökad arbetslöshet, ökade klyftor och ekonomisk stagnation som följd.

Stefan, läs Richard Wilkinson/Kate Picketts bok ”Jämlikhetsanden”. De båda har, med en imponerande bred och djup forskning, visat att samma sak gäller idag, i alla länder och i all framtid. I boken ”Illa far landet” argumenterar Tony Judt för samma sak på ett mera filosofiskt plan. Det jämlika samhället fungerar bättre än det ojämlika. Det är inget fel att lära av historien. Det är bara så man kan orientera effektivt mot framtiden och förbli det framtidens parti som vi alltid varit.

Stefan, du måste bredda och fördjupa ditt politiska budskap. Då kommer Fredrik Reinfeldt att avslöjas som ”den nakne kejsaren”…

Bästa hälsningar

Bror Perjus

Lärarna måste lära sig att lyssna när eleverna talar…

Jan Björklunds hjältegloria, som nog enbart borgerligheten ser, börjar nu flagna också i deras ögon. ”Efter sju år med borgerlig regering syns ännu ingen vändning till det bättre.” skriver idag Johannes Åman, chef för DNs ledaravdelning, om utvecklingen inom skolan. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det förstås världens understatement! Men också ett borgerligt erkännande.

Åman fortsätter:

”Den svenska skolan har sannolikt skadats mer av ryckigheten, det ständiga missnöjet och alla de motsägelsefulla beskeden om vad som måste göras än av någon enskild förändring.”

Ja, det är en insikt vi haft ganska länge. Socialdemokratin är inte oskyldig. Under Göran Perssons ledning genomfördes en kommunaliseringen av tvivelaktigt värde. Riktigt olycklig blev kommunaliseringen emellertid sedan i kombination med Carl Bildts högerregerings så kallade friskolereform och införande av skolpeng i början av 1990-talet.

Därmed började skolsegregationen att accelerera i allt högre tempo.

När så de negativa effekterna började bli tydliga så tog Jan Björklund kommandot över skolfrågorna och som utbildningsminister började han en närmast hysterisk reformverksamhet, där den ena reformen snubblade över den andra.

”Många av de konkreta förändringar som genomdrivits har i praktiken underminerat lärarnas ställning ännu mer,” fortsätter Johannes Åman, som också med rätta kritiserar ”arbetstidens reglering” som initierades under en socialdemokratisk regering.

I sin krönika refererar Åman till en oerhört ambitiös utvärdering som gjorts av John Hatties, en forskare från Nya Zeeland som gått igenom över 800 så kallade metastudier om skolan och själv tillbringat åtskillig tid i klassrum. Den yttersta syntesen av Hatties rapport verkar vara vikten av återkoppling mellan lärare och elever och framförallt då ”återkopplingen från eleven till läraren”.

Tänk, att det tror jag också!

Det tycks vara det allra viktigaste att lärarna lär sig se och lyssna till varje enskild elev och att utifrån detta lyssnande utveckla en fungerande dialog som skapar intresse och öppnar de ungas sinnen för värdet av kunskaper. I ett sådant perspektiv framstår råpluggande, betygshets, ständiga prov och test, dokumentation och rapporter som kontraproduktivt.

Dessutom blir segregationens destruktiva effekter tydliga. En skola som bygger på effektiv dialog mellan lärare och elever, mellan elever och elever och mellan lärare och lärare kräver många olika erfarenheter och utgångspunkter.

Bror Perjus