Karl Staff, Jan Björklund, Arvid Lindman, Fredrik Reinfeldt och Brunnsvik

Nedläggningen av Brunnsvik är en eländig historia. Den anrika skolans framtid hade varit värd en seriös öppen diskussion, även om bara uppvärmningen kostade som 25 000 kvadratmeter industrilokaler och att lokalerna krävde en upprustning för 60-90 miljoner. Hur som helst borde avvecklingen ha skötts på ett betydligt snyggare sätt och utan inslag av korruption och ren kriminalitet. Att sådant dyker upp inom arbetarrörelsen är fruktansvärt, oacceptabelt och oroväckande.

Men ett viktigt faktum är att de ekonomiska villkoren för fackliga studier radikalt försämrades av den borgerliga Bildt-regeringen 1991-1994 i en medveten attack som syftade till att försvaga arbetarrörelsen. Det var då som arbetarrörelsens skolor och kursgårdar hamnade på ett sluttande plan. Detta har nu till sist också nått fram till Brunnsvik. Trots det kan man ifrågasätta nedläggningen av just Brunnsvik, inte minst med tanke på dess enorma symbolvärde. Ibland har man en känsla av att arbetarrörelsens ledning är alltför osentimental för att inse sådant.

Givetvis är en nedläggning av Brunnsvik ett perfekt tillfälle för borgerliga skribenter och politiker att dels lyfta fram hur bra arbetarrörelsen var förr i tiden, mest för att tydliggöra hur dålig och rent av skadlig för demokratin som vår tids arbetarrörelse är. Olof Palme sa om, vill jag minnas, Gösta Bohman, som ibland brukade använda sig av just det greppet; ”för Bohman är bara en död socialdemokrat en bra socialdemokrat”. Nu handlar det om en dödad skola.

I Sydsvenskan skriver liberalen Per T Olsson; ”Till följd av långvarig ekonomisk och administrativ  vanskötsel och ett märkligt ointresse från de gamla huvudmännen ABF och LO har den mer än hundraåriga verksamheten i Brunnsvik nu avvecklats.” Brunnsvik är, skriver han, ”är central i berättelsen om framväxten av det moderna och demokratiska Sverige”. Ja, det är det minsta man kan säga! Det frestar på för Per T att ge arbetarrörelsen ens ett historiskt erkännande. Men ibland är det ofrånkomligt. Annars kan man inte vara kritisk mot nedläggningen av Brunnsvik.

Han skriver att ”arbetarrörelsen ofrånkomligen har spelat en definierande roll” för framväxten av det ”demokratiska Sverige”. Notera ordet ”ofrånkomligen”! Hur gärna han än vill så kan han inte komma ifrån detta faktum att arbetarrörelsen spelat en roll. Det är ofrånkomligt! Men vilken roll? Jo, han väljer han med stor omsorg uttrycket ”definierande roll” för att så långt möjligt förminska, reducera, minimera, helst bortdefiniera arbetarrörelsens betydelse!

Därför lyfter han också fram prominenta personligheter ur Brunnsviks historia som minsann ”inte kan passas in i något partipolitiskt mönster” exempelvis Torsten Fogelqvist och Alf Ahlberg, rektor 1912–1918,  respektive 1932–1959. Slutligen drämmer han till med Marit Paulsson, tidigare socialdemokrat som blev folkpartistisk EU-parlamentariker… Nu kan emellertid dessa personers anknytning till Brunnsvik lika gärna användas som exempel på den svenska arbetarrörelsens vidsynthet och demokratiska medvetande.

Men kanske kan Per T läsas som ett led i eventuella planer på att återigen försöka gifta ihop socialdemokratin och liberalerna i en regeringskoalition? Om det finns sådana planer? Och om det finns några riktiga liberaler kvar numera?

Karl Staff  var en riktig liberal som förtjänstfullt bidrog till demokratins genomförande i vårt land för hundra år sedan som Per T Olsson antyder. Men det är nog som Tage Erlander en gång sa; ”Liberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati.” När liberaler regerar ihop med högern så dör själva liberalismen. Vi skulle nog hellre uppskatta levande än döda liberaler!

Och det var faktiskt inte så att arbetarrörelsen spelade en ”definierande roll” för demokratins genomförande i Sverige, vad nu detta egentligen betyder; ”definierande roll”?

Det var kraften i den organiserade arbetarrörelsen som drev igenom demokratin. Utan arbetarrörelsen hade vi inte haft demokrati i Sverige. Så enkelt är det. Det är svårt för en liberal att svälja.

För övrigt; i alla de länder där det saknas en fungerande arbetarrörelse så är demokratin ytterligt bristfällig. I länder där arbetarrörelsen förhindras med lagar och våld så kan styrelseskicket endast definieras som diktatur. Notera vilka födslovåndor som demokratin, i brist på fungerande arbetarrörelser, går igenom i de länder i mellanöstern som just nu håller på att kasta av sig sina diktaturer.   

Jämför också med den helt avgörande roll som arbetarrörelserna spelat i land efter land i Latinamerika för att ersätta militärdiktaturer med demokratiska regeringar och i Sydafrika där arbetarrörelsen kastade apartheidsystemet på historiens sophög.

Det som skiljer världens allra mest framgångsrika demokratier och välfärdsstater, som faktiskt finns i de nordiska länderna, från resten av världen, är just starka och ”politiskt dominerande arbetarrörelser”, ett uttryck som Per T också använder sig av.

Faktum är att demokrati värd namnet inte kan existera utan en vital arbetarrörelse, eftersom det betyder att de breda folkgrupperna i samhället, löntagarna, därmed inte kan vara fullödigt representerade i parlamentet.  

Det har gjorts en stor poäng av att en container med böcker hittats på gårdsplanen vid Brunnsvik. Några, exempelvis den kände radiomannen Folke Schimanski, har t o m gjort jämförelser med de nazistiska bokbålen i Tyskland under 30-talet. Det är givetvis fullkomligt befängt och djupt ohederligt, att socialdemokratin, via guilt by association, kopplas till nazismen. Men det verkligt obehagliga är att så ”relativisera” nazismens vidrigheter, vilket i andra sammanhang brukar betraktas som näst intill ett brott mot mänskligheten i sig.

Per T Olsson nöjer sig med formuleringen ”Så skingras inte bara vårt kollektiva minne, utan också, i förlängningen, den gemensamma offentlighet som demokratin vilar på.” Det sker knappast genom en container med böcker på Brunnsviks gård. Men det är allvarligt, tragiskt, aningslöst och okänsligt ändå att hantera böcker på det sättet, även om 46 000 av ursprungligen 49 000 böcker i Brunnsviks fantastiska biliotek fortfarande finns kvar och att de värdefullaste titlarna överförts till Arbetarrörelsens Arkiv.

Där finns, Per T Olsson, en närmast obegränsad källa av ”gemensam offentlighet som demokratin vilar på” i vårt land. Det kan du skriva om Per T Olsson, gärna i god tid innan arkivet också läggs ned...

För övrigt räddades Brunnsvik en gång tidigt i historien, noterar Per T, sedan den gamle högerledaren Arvid Lidman vägrat ekonomiskt stöd till Brunnsvik. När sedan en koalition mellan liberalerna, företrädda av Karl Staff och socialdemokraterna under ledning av  Hjalmar Branting, övertog regeringsmakten så beviljades pengar till driften av Brunnsvik.

Det är nog knappast något som majoren och förre chefen vid stadsskyttebataljonen, utbildningsminister Jan Björklund, fp, skulle medverka till, åtminstone inte i koalition med vår tids Arvid Lindman.

Bror Perjus

Början till slutet för moderaterna!

Låt mig göra en liten förutsägelse. Moderaternas framgångssaga har passerat sin höjdpunkt. Nu väntar nedgången för det dominerande partiet i den så kallade Alliansen. Därmed börjar högerregeringen spricka i sina känsliga fogar.

Reformidéerna är slut. Mest i kronor räknat för de rika och högavlönade. Hänsynslös jakt på sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. Jobcoacher som pliktskyldigt träffar arbetslösa lite då och då. Hela företag som tjänar miljoner i statliga subventioner på att ”ta hand om” arbetslösa som får sitta sysslolösa. En ökande barnfattigdom och allt längre köer till Socialtjänsternas bidragsbedömare.

Och så skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar…

Det är en allt för ensidig och fantasilös, men framförallt orättvis reformagenda för att fungera i ett längre perspektiv än riksdagens två mandatperioder.

Men nu börjar också moderata ministrar släppa ur sig avslöjande och måttligt begåvade uttalanden som tyder på en känsla av osårbarhet och ett växande övermod, samtidigt som den övertaktiske statsministern Fredrik Reinfeldt blir allt tystare och allt mer osynlig.

Utrikesminister Carl Bildt har gjort ett förskräckligt uttalande som avslöjar hans verkliga syn på mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. När regimen i Libyen sätter in legoknektar och skjuter skarpt och urskillningslöst mot sin egen befolkning från stridsflyg och helikoptrar, så förklarar Bildt att ”det handlar inte om att stöda den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling”. Visst, det är också vad Libyens halvgalna diktator Moammar Khadaffi vill, möjligen också den oljeindustri som Carl Bildt har så nära relationer till.

Och så samlas demonstranter utanför Sveriges utrikesdepartement i protest mot ”Kadaffi och Bildt”.

Moderaterna har också inlett ett angrepp på svenska folkets rätt och möjlighet att ha tillgång till en självständigt och oberoende radio och television. Det är ett recept för politisk undergång, särskilt så som angreppet motiveras och formuleras av kulturministern. Lena Adelsohn Liljeroth inleder striden på ett egenartat sätt genom att rikta kritik mot sponsring i SvT och SR. ”Såväl öppen som dold sponsring och produktplacering snedvrider de journalistiska principerna” avslöjar hon i ett plötsligt infall av klarsyn. ”Att SVT delvis är beroende av strikt kommersiella intäkter inverkar menligt på allmänhetens förtroende för programmen och företaget”, fortsätter hon oförfärat.

Men det knepiga med hennes plötsliga insikt är att hon själv och hennes moderata partikamrater faktiskt vill att ”strikt kommersiella” företag som enbart lever på reklam, sponsring och produktplacering ska ta över hela radio och tv-utbudet i Sverige.

Hur det kommer att påverka allmänhetens förtroende för radio och tv har Lena Adelsohn Liljeroth uppenbarligen inte funderat på. Kanske borde hon tala med sin man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Han har som ordförande för Statens Järnvägar tagit ett kraftfullt avstånd från just det; att ”strikt kommersiella” företag fått ta över järnvägstrafiken i landet med kaos som slutresultat.

Vi ser nu början till slutet på moderaternas dominerande ställning i svensk politik.