Pisa avslöjar åter Jan Björklund som den store förstöraren av svensk skola!

Estland har en av världens bäst fungerande skolsystem. Förklaringen är enkel. Inga stora och snabba förändringar! Eleverna går i integrerade skolor i sitt närområde. Målsättningen är en jämlik skola med arbetsro för lärarna. Enkelt och uppenbart!

Nu visar Pisa en viss förbättring i resultaten för den svenska skolan. Vi får hoppas att det är ett trendbrott. Men förbättringen sker från en låg nivå. Och det är djupt beklagligt att klassklyftorna, ojämlikheten, orättvisorna i skolan fortsätter att öka. Den största utmaningen för svensk skola är det som brukar kallas för det kompensatoriska uppdragen - d v s att bekämpa och minska klassklyftorna. 

Det är de hysteriska reformerna på skolområdet som ställt till eländet. Den handlingskraftige Göran Persson, skolminister sent 80-tal, tidigt 90-tal, drev snabbt igenom en kommunalisering av den tidigare statliga skolan. Det trädde i kraft 1991. En genomgripande tveksam reform.

Det hade inte behövt bli en katastrof. Men det blev en katastrof när Carl Bildts borgerliga regering tog över makten 1991 och släppte privatkapitalet fritt att härja vilt i det svenska skolsystemet. Vem som helst kunde utan restriktioner starta och driva helt privata skolor, med skolpeng från kommunen och helt fritt skolval. Inget annat land i världen har haft ett sådant närmast anarkistiskt skolsystem, utom möjligen diktatorn Augusto Pinochets Chile. Chile har numera avskaffat det! Men inte Sverige.

I kombination med skolans kommunalisering innebar det att borgerligt styrda kommuner kunde gå i spetsen och låta privata intressen ta över skola efter skola under vanvettigt förmånliga villkor. Tibbleskolan, en stor, välutrustad, modern skola i Täby såldes för 9 miljoner till en grupp lärare!

Privatiseringarna spred sig ohejdbart och hämningslöst över hela landet. Privata ekonomiska intressen plockade russinen ur kakan. De stora vinsterna skapade väldiga växande skolkoncerner. De som inte lyckades gick i konkurs. Elever ställdes på gatan.

Elever med goda förutsättningar samlades i skolor med låga kostnader som gav höga vinster till ägarna. Medan elever med problem lämnades kvar i kommunala skolor med växande svårigheter och kostnader, samtidigt som allt mer av våra skattemedel gick till lättvindigt förtjänade privata vinster och bidrog till skolans utarmning.

Jag hörde förra skolministern Aida Hadzialic vid ett tillfälle säga att det var som att släppa in ”djävulen” i våra skolor. Hon påpekade att pengar, skattemedel, inte ”strömmade” utan ”forsade” ut ur skolan. Det var lätt chockartat att höra en ansvarig minister uttrycka sig så dramatiskt!

Men den store förstöraren av svensk skola var Jan Björklund, borgerlighetens skolminister. Han saboterade resten. Han reformerade i en hysterisk takt. Syftet påstods vara att förbättra en skola som skadats allvarligt av privatiseringarna. Resultatet blev förstås motsatsen. Inget av de problem som drabbat skolsystemet åtgärdades. Destruktiva reformer riktades istället rakt mot det som fortfarande fungerade.

Skolminister Björklund med sitt förflutna inom armén var fixerad vid den främsta princip som präglar militären; nämligen kadaverdisciplin. Betygssystemet ändrades och skärptes gång på gång i en takt som gjorde lärarna ständigt upptagna av att lära in nya betygskriterier. Nationella prov infördes i allt lägre klasser. Små barn fick gradbeteckningar och betecknades som bättre och sämre. De ”sämre” fick allt mindre stöd och hjälp. De fick i princip rådet att ”lyfta sig i håret”, skärpning! Resurserna riktades till de som hade högre gradbeteckningar!

Nästa led i ”utvecklingen” eller snarare avvecklingen, var att lärarna tvingades ägna sig åt skriftlig information till föräldrarna istället för undervisning av deras barn. Som om det inte var tillräckligt skulle så lärarna själva också förses med gradbeteckningar, kategoriseras och graderas. Några fick gradbeteckningen förstelärare, en sorts nya furirer. Andra skulle sänkas till andrelärare, en sorts korpraler. Rektorn utnämndes väl till major. Björklund själv kände sig antagligen som en sorts fyrstjärnig general för alltihopa.

Alla lärare i hela det svenska skolsystemet, även de som arbetat i nästan ett helt liv, skulle dessutom tvingas kvala in för att få legitimation för att de skulle få fortsätta vara lärare och sätta betyg på eleverna.

Slutligen kom ovanpå allt detta lärarlönelyften, godtyckliga ekonomiska belöningar till vissa lärare medan andra också hårt arbetande och engagerade lärare sänktes ned relativt.

Den demokratiska, jämställda, jämlika skolan hade förvandlats till en perfekt fungerande hierarki. Självklart skapade allt detta ökande motsättningar, en allt sämre stämning och en sjunkande arbetslust bland Sveriges lärare.

Alla dessa så kallade reformer som genomförts i Sverige står i direkt strid med de principer som präglar Estlands skolsystem, ett av världens bäst fungerande. Resultatet avläser vi nu i de återkommande Pisa-rapporterna, även med en viss uppgång den här gången från låg nivå. 

Det krävs flera mandatperioder med socialdemokratiska regeringar och skolministrar med handlingskraft och klara principer för att rulla tillbaka misstagen och återskapa en bra skola i vårt land. Men nu får det ske försiktigt, stegvis, reformistiskt som gammal god socialdemokrati. Ledstjärnan ska vara "det jämlika samhället"...!

Bror Perjus

Lärarna måste lära sig att lyssna när eleverna talar…

Jan Björklunds hjältegloria, som nog enbart borgerligheten ser, börjar nu flagna också i deras ögon. ”Efter sju år med borgerlig regering syns ännu ingen vändning till det bättre.” skriver idag Johannes Åman, chef för DNs ledaravdelning, om utvecklingen inom skolan. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det förstås världens understatement! Men också ett borgerligt erkännande.

Åman fortsätter:

”Den svenska skolan har sannolikt skadats mer av ryckigheten, det ständiga missnöjet och alla de motsägelsefulla beskeden om vad som måste göras än av någon enskild förändring.”

Ja, det är en insikt vi haft ganska länge. Socialdemokratin är inte oskyldig. Under Göran Perssons ledning genomfördes en kommunaliseringen av tvivelaktigt värde. Riktigt olycklig blev kommunaliseringen emellertid sedan i kombination med Carl Bildts högerregerings så kallade friskolereform och införande av skolpeng i början av 1990-talet.

Därmed började skolsegregationen att accelerera i allt högre tempo.

När så de negativa effekterna började bli tydliga så tog Jan Björklund kommandot över skolfrågorna och som utbildningsminister började han en närmast hysterisk reformverksamhet, där den ena reformen snubblade över den andra.

”Många av de konkreta förändringar som genomdrivits har i praktiken underminerat lärarnas ställning ännu mer,” fortsätter Johannes Åman, som också med rätta kritiserar ”arbetstidens reglering” som initierades under en socialdemokratisk regering.

I sin krönika refererar Åman till en oerhört ambitiös utvärdering som gjorts av John Hatties, en forskare från Nya Zeeland som gått igenom över 800 så kallade metastudier om skolan och själv tillbringat åtskillig tid i klassrum. Den yttersta syntesen av Hatties rapport verkar vara vikten av återkoppling mellan lärare och elever och framförallt då ”återkopplingen från eleven till läraren”.

Tänk, att det tror jag också!

Det tycks vara det allra viktigaste att lärarna lär sig se och lyssna till varje enskild elev och att utifrån detta lyssnande utveckla en fungerande dialog som skapar intresse och öppnar de ungas sinnen för värdet av kunskaper. I ett sådant perspektiv framstår råpluggande, betygshets, ständiga prov och test, dokumentation och rapporter som kontraproduktivt.

Dessutom blir segregationens destruktiva effekter tydliga. En skola som bygger på effektiv dialog mellan lärare och elever, mellan elever och elever och mellan lärare och lärare kräver många olika erfarenheter och utgångspunkter.

Bror Perjus  

Göran Persson, vår främsta politiska dubbelagent

Säga vad man vill om Göran Persson, vårt lands främsta politiska dubbelagent som Daniel Suhonen påpekat! Men han kan återkomma gång på gång och överraska. Och han har bett i sina politiska kommentarer, även om de numera dessvärre skickas ut från ett av världens största lobbyföretags stockholmskontor.

Nu efterlyser Göran Persson effektiv kritik från landets ledande politiker mot undermineringen av a-kassan och sjukförsäkringen. ”Någon måste tala för de sjuka och arbetslösa” säger han till DNs politiska reporter och skickliga kommentator Ewa Stenberg. Annars får vi ”en väldigt farlig samhällsutveckling”, noterar Persson, med tydlig hänvisning till ungdomsuppror i förorterna.  

Sedan tar han upp den oerhört allvarliga utvecklingen inom EU, ett annat tema som det är märkligt tyst om från ledande politiker. Ska vi hamna ute i Nordsjön tillsammans med britterna och norrmännen, undrar han, uppenbarligen för att skrämma upp alla badkrukor som idag går och gruvar sig inför det första doppet. Och även om sommaren känns rätt varm just nu, så måste jag säga att ett dopp  i Nordsjön är inte det jag längtar efter mest av allt.

Men än värre är det som sker på fastlandet i Europa; främlingsfientligheten, de allt hårdare sociala konflikterna och den växande arbetslösheten som skylls på EU när de skyldiga är den maktfullkomliga, globaliserade ekonomiska elit som bollar med våra pengar – de som Göran Perssons JKL främst företräder.

Lite sur är Göran Persson över att socialdemokratins gruppledare i riksdagen, Mikael Damberg, jämförde Fredrik Reinfeldt med honom i partiledardebatten nyligen när sittande statsminister försökte bortförklara den växande arbetslösheten. ”Illa påläst” muttrar Persson och påpekar att vi hade en stigande sysselsättning 2006 då han själv regerade. Å andra sidan var det orsaken till att han självbelåtet påpekade att arbetslösheten inte var någon stor valfråga, vilket socialdemokratin förlorade valet på…

Persson är just nu för att statsbudgetens överskottsmål, som han själv var med om att införa, ska överges. Det kan vara riktigt i dagsläget, men bara tillfälligt. Starka statsfinanser är med all säkerhet ännu viktigare idag än någonsin tidigare i världshistorien. Helt rätt har han däremot i att det är farligt att göra det i smyg, eftersom det riskerar att fördärva förtroendet för hela det finanspolitiska  ramverket.

Sedan talar han sig varm för minoritetsregeringar som tvingas förhandla med andra i riksdagen. Det innebär att förslag ”slipas av, rättas till, tonas ned, förstärks allt efter behov och sunt förnuft”.
Och se, det är en rejäl snyting till sittande högerkoalition!  

Helt utan sunt förnuft har den strulat till det mesta; sjukförsäkringen, a-kassan, arbetsrätten, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, pensionerna, bostadsfrågan, kollektivtrafiken, försvaret, utrikespolitiken och….

Ja, något har jag antagligen glömt!

Slutligen talar sig hr Persson varm för Miljöpartiet, begränsade vinster i välfärden och förkortad arbetstid. Kompletterat med full sysselsättning är det ett ganska hyggligt program för en vänsterregering.

Bror Perjus