Stefan Löfven kan inte lita på Jan Björklund och Annie Lööf

Mycket av Sveriges framtid avgörs just nu av ledarkrisen inom Moderaterna. Om den nye moderatledaren fullföljer Kinberg Batras beslut, som också har stöd av KD-ledaren Ebba Bush Thor, om att hålla dörren öppen för Sverigedemokraterna – då talar mycket för att även Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund efter valet faller för frestelsen att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Då är demokratin hotad av brun/svarta krafter på väg att ta över makten i vårt land.

Och nu följer ett snårigt resonemang om hur en regering kan sättas samman om inte de rödgröna partierna lyckas få en majoritet i riksdagen vid valet den 9 september nästa år. Hela den diskussionen kan avfärdas som politisk spelteori och meningslösa spekulationer. Bättre då att diskutera politiska sakfrågor, tycker många. Och det kan ligga något i det.

Men faktum kvarstår!

Vilken regering som bildas efter valet är helt avgörande för landets framtid. Det kan ingen väljare bortse ifrån. Det är regering vi väljer den 9 september 2018! Tidigare borgerliga regeringar har ställt till mycket elände ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Men en borgerlig regering! Beroende av stöd i riksdagen från ett parti med nazistiska rötter! Ett nazianstruket parti som är större än alla de partier som ingår i regeringen! Det är en framtid som vi inte vill uppleva!

Stefan Löfven har konsekvent argumenterat och agerat för att en blocköverskridande regering ska bli möjlig efter valet om valresultatet gör det oundvikligt. På den punkten har han förstås rätt. Landet måste ha en regering. Och Sverigedemokraterna måste hållas utanför politiskt inflytande. 

Enligt min uppfattning är en blocköverskridande regering ändå bara ett andrahandsval för socialdemokratin och då enbart om de rödgröna partierna, S, MP och V efter valet är mindre än Fyrpartialliansen M, KD, C och L.

Men då har Fyrpartialliansen, å andra sidan, sagt att de bildar regering själva, med passivt stöd från Sverigedemokraterna i riksdagen. Fyrpartialliansens ledare försöker hela tiden påstå att Sverigedemokraterna i ett sådant läge inte får något politiskt inflytande.

Det är naturligtvis nonsens! Sverigedemokraterna får inflytande vare sig de stöder en borgerlig Fyrpartiregering aktivt eller passivt.

Om de rödgröna, S, MP och V blir större än Fyrpartialliansen, då säger Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund att de inte vill bilda en borgerlig Fyrpartiregering även om de tillsammans med Sverigedemokraterna har majoritet i riksdagen – vilket är ett mycket troligt valresultat. Orsaken till Björklunds/Lööfs tveksamhet då är att en sådan regering blir beroende av aktivt stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Jan Björklund har levererat den - för de borgerliga partierna - politiskt smartaste lösningen i den situationen. Då, säger han, ska socialdemokraterna erbjudas att ingå i en regering som består av fem partier; S, M, KD, C och L. Därmed kan Sverigedemokraterna helt riktigt uteslutas från allt politiskt inflytande.

Men frågan är då; vem ska vara statsminister i en regering med S, M, KD, C och L? Stefan Löfven som ledare för koalitionens största parti eller ledaren för det största borgerliga partiet?

För socialdemokratin är det – enligt min uppfattning – helt uteslutet att ingå som minoritet i en sådan regering med det största borgerliga partiets ledare som statsminister. Då vandrar vi ut i samma öken som tyvärr flera andra europeiska socialdemokratiska partier.

Nej, då bör socialdemokraterna gå i opposition och överlåta åt de borgerliga partierna att bilda regering bäst de kan.

Men Stefan Löfvens huvudsyfte är att splittra Fyrpartialliansen. Det är ett tjänsteåliggande för socialdemokratins ledare. I så fall kan han kanske bilda regering med MP, C och L. Därmed utgår han från att Lööf och Björklund verkligen står fast vid sina besked om att inte bilda en borgerlig regering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen.  

Det är en mycket riskabel strategi. Risken är att Lööf/Björklund efter valet, under starkt tryck från en ny högerorienterad moderatledare och de allt mer reaktionära kristdemokraterna, går med på att bilda en Fyrpartikoalition med Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Särskilt troligt är det efter några vändor hos talmannen där alla andra alternativ visat sig omöjliga. Helt klart står att Fyrpartialliansen bildar regering om det räcker med Sverigedemokraternas passiva stöd.

Därför är det helt avgörande att socialdemokratin satsar stenhårt på en stor valseger den 9 september.

Hela partiet måste mobiliseras på ett sätt som saknar motstycke i vår moderna historia. Det förutsätter en helhjärtad, konsekvent politisk satsning på det jämlika samhället, ekonomiskt, kulturellt och ideologiskt. Vi ska ställa ”det jämlika samhället” mot borgerlighetens budskap om ”det ojämlika samhället” med växande klyftor och skoningslös utslagning av barn i skolan och vuxna i arbetslivet.

Bror Perjus