Pisa avslöjar åter Jan Björklund som den store förstöraren av svensk skola!

Estland har en av världens bäst fungerande skolsystem. Förklaringen är enkel. Inga stora och snabba förändringar! Eleverna går i integrerade skolor i sitt närområde. Målsättningen är en jämlik skola med arbetsro för lärarna. Enkelt och uppenbart!

Nu visar Pisa en viss förbättring i resultaten för den svenska skolan. Vi får hoppas att det är ett trendbrott. Men förbättringen sker från en låg nivå. Och det är djupt beklagligt att klassklyftorna, ojämlikheten, orättvisorna i skolan fortsätter att öka. Den största utmaningen för svensk skola är det som brukar kallas för det kompensatoriska uppdragen - d v s att bekämpa och minska klassklyftorna. 

Det är de hysteriska reformerna på skolområdet som ställt till eländet. Den handlingskraftige Göran Persson, skolminister sent 80-tal, tidigt 90-tal, drev snabbt igenom en kommunalisering av den tidigare statliga skolan. Det trädde i kraft 1991. En genomgripande tveksam reform.

Det hade inte behövt bli en katastrof. Men det blev en katastrof när Carl Bildts borgerliga regering tog över makten 1991 och släppte privatkapitalet fritt att härja vilt i det svenska skolsystemet. Vem som helst kunde utan restriktioner starta och driva helt privata skolor, med skolpeng från kommunen och helt fritt skolval. Inget annat land i världen har haft ett sådant närmast anarkistiskt skolsystem, utom möjligen diktatorn Augusto Pinochets Chile. Chile har numera avskaffat det! Men inte Sverige.

I kombination med skolans kommunalisering innebar det att borgerligt styrda kommuner kunde gå i spetsen och låta privata intressen ta över skola efter skola under vanvettigt förmånliga villkor. Tibbleskolan, en stor, välutrustad, modern skola i Täby såldes för 9 miljoner till en grupp lärare!

Privatiseringarna spred sig ohejdbart och hämningslöst över hela landet. Privata ekonomiska intressen plockade russinen ur kakan. De stora vinsterna skapade väldiga växande skolkoncerner. De som inte lyckades gick i konkurs. Elever ställdes på gatan.

Elever med goda förutsättningar samlades i skolor med låga kostnader som gav höga vinster till ägarna. Medan elever med problem lämnades kvar i kommunala skolor med växande svårigheter och kostnader, samtidigt som allt mer av våra skattemedel gick till lättvindigt förtjänade privata vinster och bidrog till skolans utarmning.

Jag hörde förra skolministern Aida Hadzialic vid ett tillfälle säga att det var som att släppa in ”djävulen” i våra skolor. Hon påpekade att pengar, skattemedel, inte ”strömmade” utan ”forsade” ut ur skolan. Det var lätt chockartat att höra en ansvarig minister uttrycka sig så dramatiskt!

Men den store förstöraren av svensk skola var Jan Björklund, borgerlighetens skolminister. Han saboterade resten. Han reformerade i en hysterisk takt. Syftet påstods vara att förbättra en skola som skadats allvarligt av privatiseringarna. Resultatet blev förstås motsatsen. Inget av de problem som drabbat skolsystemet åtgärdades. Destruktiva reformer riktades istället rakt mot det som fortfarande fungerade.

Skolminister Björklund med sitt förflutna inom armén var fixerad vid den främsta princip som präglar militären; nämligen kadaverdisciplin. Betygssystemet ändrades och skärptes gång på gång i en takt som gjorde lärarna ständigt upptagna av att lära in nya betygskriterier. Nationella prov infördes i allt lägre klasser. Små barn fick gradbeteckningar och betecknades som bättre och sämre. De ”sämre” fick allt mindre stöd och hjälp. De fick i princip rådet att ”lyfta sig i håret”, skärpning! Resurserna riktades till de som hade högre gradbeteckningar!

Nästa led i ”utvecklingen” eller snarare avvecklingen, var att lärarna tvingades ägna sig åt skriftlig information till föräldrarna istället för undervisning av deras barn. Som om det inte var tillräckligt skulle så lärarna själva också förses med gradbeteckningar, kategoriseras och graderas. Några fick gradbeteckningen förstelärare, en sorts nya furirer. Andra skulle sänkas till andrelärare, en sorts korpraler. Rektorn utnämndes väl till major. Björklund själv kände sig antagligen som en sorts fyrstjärnig general för alltihopa.

Alla lärare i hela det svenska skolsystemet, även de som arbetat i nästan ett helt liv, skulle dessutom tvingas kvala in för att få legitimation för att de skulle få fortsätta vara lärare och sätta betyg på eleverna.

Slutligen kom ovanpå allt detta lärarlönelyften, godtyckliga ekonomiska belöningar till vissa lärare medan andra också hårt arbetande och engagerade lärare sänktes ned relativt.

Den demokratiska, jämställda, jämlika skolan hade förvandlats till en perfekt fungerande hierarki. Självklart skapade allt detta ökande motsättningar, en allt sämre stämning och en sjunkande arbetslust bland Sveriges lärare.

Alla dessa så kallade reformer som genomförts i Sverige står i direkt strid med de principer som präglar Estlands skolsystem, ett av världens bäst fungerande. Resultatet avläser vi nu i de återkommande Pisa-rapporterna, även med en viss uppgång den här gången från låg nivå. 

Det krävs flera mandatperioder med socialdemokratiska regeringar och skolministrar med handlingskraft och klara principer för att rulla tillbaka misstagen och återskapa en bra skola i vårt land. Men nu får det ske försiktigt, stegvis, reformistiskt som gammal god socialdemokrati. Ledstjärnan ska vara "det jämlika samhället"...!

Bror Perjus

Det lutande tornet i Pisa, en perfekt professor Higgins, ständigt denne major Björklund…!

Jan Björklund, det lutade tornet i Pisa, blir allt mer illa åtgången i landets liberala liv- och husorgan, Dagens Nyheter. Här om dagen blev han åtutad av Erik Helmersson på DNs ledarsida, för att han försöker skylla ifrån sig sju års misslyckad skolpolitik.

Och i min bloggserie på temat ”hur länge får de hålla på” noterar jag nu att teaterrecensenten Mikael Löfgren går till förnyad attack mot skolministern på DN Kultur. I en recension av Bernhard Shaws gamla berömda pjäs Pygmalion på Göteborgs Stadsteater, kallar han Björklund för en ”i all sin uppblåsthet perfekt Higgins”.

”Stackars det uppväxande släkte som tvingas vara hans (Björklunds alltså!) Eliza”, skriver Löfgren som är besviken över den uppsättning som borde ha varit en ”bitsk satir över de vidgande klassklyftor som präglar dagens Europa. Inte minst på skolans område, där den ansvarige ministern (Björklund alltså!) skyller ifrån sig misslyckandet för den förda politiken och istället åkallar patriarkala åtgärder från det förflutna – som katederundervisning!”

Löfgren kunde ha lagt till att han (Björklund, alltså!) nu dessutom vill låsa klassrummen så att vissa elever inte ens ska få komma in och få någon som helst undervisning.

Mikael Löfgrens har förstås rätt.

Hans idé om Pygmalion som en satir över den reaktionära skolpolitiken med Jan Björklund som professor Higgins är lysande. Den skulle säkert den vänsterradikale, irländske författaren George Bernard Shaw själv ha gillat.

Men, åter till mitt tema; ”hur länge får de hålla på” med denna vänsterpropaganda i Dagens Nyheter?

När ingriper ägarna och kräver rättning i ledet inför det stora supervalåret 2014, till EU-parlament, riksdag, landsting och kommuner?

Eller ska man låta det lutande tornet helt enkelt tippa omkull?

Nu kommer jag på ytterligare ett epitet till major Björklund. Han finns ju faktiskt också med i Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon. Björklund som Ville Vessla, ständigt denne Björklund som sticker fram sina spetsiga, välputsade skor under en överklassgobeläng, ett lutande torn på väg att tippa, en daterad professor Higgins, en reaktionär major som vacklar omkring på sitt förödda slagfält och ger order om kasernpedagogik, katederdisciplin och låsta dörrar i skolsalar som arrestlokaler!

En snart mytisk figur i tragedin om den svenska skolans utveckling…

Bror Perjus

Major Jan Björklund som en Karl XII med nödmynt och misär

Resultaten i den svenska skolan har sjunkit i 20 års tid, säger Jan Björklund när han kommenterar de katastrofala siffrorna i Pisa-undersökningen. Det stämmer nog. Men för 20 år sedan, 1991-1994, hade Sverige en borgerlig regering. Carl Bildt var statsminister och Per Unckel (m) utbildningsminister. Då släpptes privata intressen fria att etablera skolor och ta ut obegränsade vinster på ett sätt som är omöjligt i alla andra länder, utom möjligen i Chile. Och nu försämras skolresultaten i just Chile och Sverige snabbare än i något annat land, ja Mexico också... 

Björklund skyller de sjunkande resultaten på kommunaliseringen av skolan som genomdrevs 1989 med Göran Persson (s) som utbildningsminister. Men kommunaliseringen blev misslyckad på grund av den efterföljande privatskolereformen och det snabbt växande antalet privatskolor som gjorde det möjligt, främst i borgerligt styrda kommuner, att börja sortera elever med sämre utgångsläge i vissa skolor och privilegierade elever i andra skolor. Därför ökar nu skolsegregeringen i Sverige snabbare än i andra länder. Och det är enligt experterna bakom Pisa-rapporten en huvudorsak till de sjunkande skolresultaten.

I Sydkorea som har de bästa resultaten får ”duktiga” elever hjälpa mindre ”duktiga”. Den integrerade skolmiljön fungerar bättre än den segregerade. Men i Björklunds skola uppmanas de ”duktiga” att dra och lämna de mindre ”duktiga” i sticket! Han vill ha elitskolor, typ Lundsberg, fast helst utan strykjärn…

 

En annan orsak till de sjunkande resultaten i svenska skolor är den brutala ekonomiska kris som också drabbade Sverige under Carl Bildts borgerliga regeringsperiod i början av 1990-talet. Den ekonomiska krisen var dels ett resultat av ekonomisk släpphänthet under tidigare borgerliga regeringar 1976-1982 och av ekonomins globalisering som accelererade under 1980-talet för att drabba Sverige med full kraft 1992. Men det är också en del av den borgerliga politiska ideologin att kapitalet ska släppas fritt att operera hur som helst, på finansmarknaden såväl som i skolan.

Den ekonomiska krisen tvingade fram nedskärningar på i stort sett alla områden, tyvärr också inom skolan, med minskande lärartäthet och färre skolsköterskor, kuratorer, bibliotekarier och vaktmästare. När så socialdemokratin lyckats att någorlunda återställa svensk offentlig ekonomi så förlorades regeringsmakten åter till borgerligheten i valet 2006. Historien visar hur förödande det är att över huvud taget släppa in de borgerliga i regeringskansliet.

Jan Björklund blev utbildningsminister. Han har i hög grad bidragit till att ytterligare försämra skolresultaten. Hans allvarligaste misstag är med all säkerhet hans närmast hysteriska reformiver, som skapat byråkrati, stress, oro och ständiga kast i skolornas arbetsvillkor. Dessutom har den borgerliga regeringen prioriterat kraftiga skattesänkningar, mest till de högst avlönade, istället för att rejält öka lärartätheten och antalet vuxna i skolorna.

Efter sju års borgerligt regerande sjunker nu skolresultaten i allt snabbare takt och Jan Björklund förklarar att hans nya skolreformer inte ska ge bättre skolresultat förrän i slutet av det här decenniet, alltså fram emot år 2020. Men en skolminister, som efter sju års regerande med allt sämre skolresultat, lovar ytterligare sju år med ännu sämre resultat i skolan borde omedelbart få sparken.

En utbildningsminister som försöker slå i svenska folket att han behöver fjorton år på sig, 2006-2020, för att förbättra den svenska skolan borde rimligen inte kunna sitta kvar. Den enda orsaken till att han sitter kvar är nog hans höga tonläge och självsäkra, auktoritära framtoning, trots att det mesta runt omkring honom håller på att krackelera. Mina tankar går osökt till tidigt 1700-tal, Karl XII och nödmynten.

För övrigt finns det ingenting som talar för att Björklunds reformer, den elitistiska, auktoritära, karriäristiska, allt mer ojämlika och orättvisa skolan, verkligen är en bättre skola för någon. Allt talar för att det är en sämre skola för alla och för hela samhället. Resultaten sjunker för både ”duktiga” och mindre ”duktiga” elever. I praktiken begär Björklund mandat för att få försämra skolresultaten i ytterligare sju år, fram till 2020.

Bror Perjus