Plötsligt avgick Fredrik Reinfeldt och avsatte hela sin regering. Helt i onödan!

De tog aldrig politiken på allvar och därmed heller inte demokratin. Därför hoppar de bara av när de tycker att de gjort sitt, när någonting går dem emot, när de upptäcker att de inte längre behärskar spelet helt och hållet.

Fredrik Reinfeldt meddelade redan på valnatten att han skulle hoppa av både som statsminister och moderatledare. Efter honom hoppade både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman.

Reinfeldt avgick som statsminister och avsatte hela sin egen regering som bestod av företrädare för fyra partier.

Helt i onödan!

Det var ett beslut som visade att han inte bryr sig om demokratin. Hans eget parti hade lidit ett rekordstort nederlag. Övriga Allianspartier förlorade också massor av röster. Men de fem borgerliga partierna har fortfarande efter söndagens val majoritet i riksdagen, eftersom Sverigedemokraterna fördubblade sitt stöd bland väljarna.

I det läget avgår landets statsminister omedelbart på valnatten.

Det är förstås helt ansvarslöst!

Det framstår också som unikt och mycket, mycket märkligt, vilket den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn påpekar på DN-debatt idag.

Men det finns begripliga förklaringar.

Reinfeldt har försatt vårt land i ett rekordknepigt parlamentariskt läge. Nu tvingas Socialdemokratin försöka bilda en regering, lägga fram en statsbudget och styra landet med en minoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Risken är uppenbar att ”de rödgröna” misslyckas och därmed kan utpekas av de borgerliga som ”icke regeringsdugliga”.

Mot sig har ”de rödgröna” en klar majoritet. Den består av tre förlustdrabbade småpartier som alla lovar, dyrt och heligt, att hålla ihop med ett fjärde förlustdrabbat parti vars ledning och mest tongivande företrädare bara hoppar av och försvinner.

Det femte partiet däremot, Sverigedemokraterna, har fördubblat sitt stöd bland väljarna. Det är ett segerrusigt, fascistiskt och i grunden antidemokratiskt parti som enbart bygger sin existens på illvilja mot de mest utsatta människorna, de som har det allra svårast i vårt samhälle.

Men de tre avhopparnas beteende är inte så förvånande.

Fredrik Reinfeldt var en politisk spelare, en trixare. Han beskrevs som en så kallad ”come back kid” sedan han fått en förnedrande utskällning av Carl Bildt, när denne var statsminister. Men han kom tillbaka, blev själv statsminister och anställde Carl Bildt som utrikesminister. Nu jämförs han med de stora högerpolitikerna Arvid Lindman och Gösta Bohman.

För Fredrik Reinfeldt var politiken bara strategi, makt, prestige och självbespegling. Och det spelet var han skicklig på. Han kunde som få förvända synen på folk. Försämrad A-kassa och sjukförsäkring kallade han för att ”riva trösklarna tillbaka till arbetslivet”, när det istället handlade om att lägga ut snubbeltråd för människor som redan riskerade att falla.

För Anders Borg och Peter Norman var det ett kul avbrott att hoppa in i politiken och lattja lite med statsbudgeten under några år. De kom båda från finansmarknaden. Där var Peter Norman Anders Borgs chef. I finansdepartementet blev det tvärt om. Genom politiken har radarparet nu blivit superkändisar och enormt attraktiva som galjonsfigurer för finansintressen.

Alla tre kommer att ta emot kopiöst välbetalda och ganska lättsamma poster i näringslivet, vilket, dessvärre, också en del lättsinniga ledande socialdemokrater frestats att göra. Sådana svaga karaktärer utgör en belastning för demokratin.

Med moderaterna är det emellertid en lite annan sak.

Reinfeldt, Borg och Norman behövde aldrig ta politiken på allvar. De brydde sig heller inte om demokratin. I grunden tror de inte ens på demokratin. Demokratin är nämligen ingen viktig angelägenhet för de kretsar som de kommer ifrån. Där är demokratin bara ett hinder och ett problem.

De finansintressen som de tre hela tiden tjänat har som främsta politiska mål att istället begränsa demokratins verkningskrets, att motverka demokratins utbredning. Deras enda demokratiska intresse är att förhindra att demokratin skapar regler som begränsar deras egna vinstintressen.

Många av deras väljare tror sig inte ha något behov av demokrati.

De lever gott på sina höga löner, förmögenheter och kapitalvinster. De behöver bara engagera sig halvhjärtat i demokratin för att förhindra skattehöjningar, alternativt främja skattesänkningar.

Det är deras enda politiska projekt.

Det projektet har de nu genomfört framgångsrikt. Det är dessutom grundlagt för en ganska lång tid framåt. Det är mycket lättare att chock-sänka skatter än att chock-höja. Men chock-sänkningen har de gjort på de arbetslösas, de sjukas, de äldres, barnens och hela samhällets bekostnad.

Sedan är det bara att hoppa av och dra iväg till något annat som är lika kul och ännu mera lönsamt.

Bror Perjus

Regeringen planerar ett tillägg till regeringsformens paragraf 1

Utbildningsminister Jan Björklund är ”rent ut sagt förbannad” över att friskolor, precis som det var tänkt, sorterar bort elever som de inte vill ha (SvT Uppdrag granskning).

Justitieminister Beatrice Ask säger; ”Jag delar deras upprördhet” när romerna just fått veta att de alla är registrerade hos polisen (SvD den 25 sept).

Barn- och äldreminister Maria Larsson har meddelat att hon blir ”ruskigt arg” när hon läser om ”barn i utsatthet” (Metro 31 okt).

Det borgerliga regeringen har uppenbarligen kommit på ett nytt sätt att regera landet.

Snart får vi höra att finansminister Anders Borg är ”väldigt ilsken” över att pengarna inte räcker till för alla nödvändiga politiska reformer.

Göran Hägglund, socialminister, kan förslagsvis vara ”ytterligt förbittrad” över äldreomsorgens och sjukvårdens alla brister och svagheter som dagligen avslöjas i massmedia.

Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson kan lämpligen vara ”oerhört irriterad” över den höga arbetslösheten.

Kommunikationsminister Catharina Elmsäter-Svärd blir snart ”enastående upprörd” över alla tåg som kör fast i snöyran, nu när det åter, till allas förvåning, blivit vinter igen.  

Anna-Karin Hatt, it- och energiminister, blir ”djupt nedstämd” över att mobiltelefonnätet inte täcker hela landet och att sol- och vindkraft byggs ut så långsamt.

Hillevi Engström, biståndsminister, får svära, hoppa jämfota och stampa i golvet på sitt departement när miljarder efter miljarder av våra skattepengar hamnar i händerna på korrumperade diktaturer.

Ewa Björling, handels- och nordisk samarbetsminister, vräker ur sig ett gurglande läte och sparkar in en dörr på sitt departement, i protest mot alla de handelshinder som finns överallt.

Annie Lööf, närings- och regionminister, ”har lätt att hålla sig för skratt” när landsbygden utarmas på skolor, livsmedelsbutiker och busslinjer.

Försvarsminister Karin Enström blir förslagsvis ”jätteputt” om Putin skulle få för sig att landsätta en puton infanterisoldater på Gotland.

Lena Ek, miljöminister, gallskriker, lägger sig på golvet, fäktar med armarna och blir alldeles blå i ansiktet av besvikelse över de enorma mängder koldioxid som släpps ut i atmosfären och hotar hela det ekologiska system som utgör förutsättningen för allt liv på jorden.

Men Carl Bildt, ja, han småler bara åt det mesta från Syrienkriget till amerikanska spioncentralers systematiska avlyssning av världens politiska ledare. Men hans leende döljer en djup depression över att ingen lyssnar på honom; jag är visserligen ”en liten hund”, säger han för sig själv, men jag har ”en stor hunds attityd”. Voff!

Peter Norman, finansmarknadsminister, kan nog tänkas knyta näven i byxfickan mot alla superrika figurer som ständigt ställer till med dessa eländiga ekonomiska kriser.

Erik Ullenhag, integrationsminister, får i uppdrag att ”fräsa som en katt och rulla med ögonen” över segregationen i skolor, på arbetsmarknaden och i bostadsområden.

Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister, kan lämpligen vara ”väldigt ledsen” när sjukskrivna tvingas gå till ”socialen” och tigga försörjningsstöd.

Och statsminister Fredrik Reinfeldt då? Vad ska han göra med alla de problem som hans regering ställt till med? Hans mediarådgivare kan förstås rekommendera honom att slita sig i håret, även om det kräver extraordinär talang och handlingskraft även för en viril stridshingst.

Således vill nu regeringen grundlagsfästa sitt nya sätt att leda landet genom ett tillägg (kursiverat härnedan) till regeringsformens paragraf 1:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och utövas av regeringen genom svordomar, ilskna utrop, stampande i golvet och allmänt sorgsen uppsyn över sakernas tillstånd.”

Bror Perjus