Borgerlig anpassning i vår egen valplattform, är att gå ned på knä för högerkrafterna.

Först nu, mitt under pågående regeringskris och alla taktiska överväganden inför extravalet den 22 mars, läser jag Daniel Suhonens bok; Partiledaren som kom in i kylan.

Och förstår mycket bättre vad som pågår!

Självklart är det en strid mellan höger och vänster i hela landet, mellan alla politiska partier och inom alla partier. Det har jag alltid utgått ifrån. Men med Suhonens bok i handen är man med, mitt inne i socialdemokratiska partiets högsta ledning Verkställande Utskottet, VU, men också hemma i ledande politikers sovrum och inne i deras huvud – tror jag åtminstone...

Just nu handlar det om taktiken inför extravalet.

Ut från VU kommer helt öppet Marita Ulvskog. Hon har uppenbarligen VUs uppdrag att kommentera det politiska läget officiellt. 

Hon säger det enda kloka; ”Vi går till val på vår egen politik. Men vi är öppna för samarbete med alla anständiga partier efter extravalet. Sverigedemokraterna är inte ett anständigt parti.” 

Det refereras ingående av Svenska Dagbladet, åtföljt av en serie kritiska frågor.

Men Marita håller fast kurs.

I Dagens Nyheter däremot finns en helt annan uppgift från en ”anonym källa”. Den säger att valplattform som nu tas fram ska innehålla en anpassning till de borgerliga partierna som underlättar en blocköverskridande uppgörelse efter valet.

Vem den källan är har läsaren ingen som helst aning om.

• Är det partiordföranden själv?
• Partisekreteraren, nummer två i partiet?
• Någon övrig ledamot av VU?

(VU består av LOs ordförande, ordföranden för partidistrikt och kringorganisationer som SSU, Kvinnoförbundet och Socialdemokrater för Tro&Solidaritet.)  

• Den ”anonyma källan” kan också vara en tjänsteman på hög nivå i partikansliet? Fast egentligen kan det vara precis vem som helst eller ingen...

Oavsett vem?!

Alla planer på en sådan anpassning till de borgerliga partierna i nuläget fullkomligt är förstås huvudlöst. Det kan endast tjäna som en sorts förnedring av socialdemokratin. 

Stefan Löfven har hela tiden hållit dörren öppen för förhandlingar. Det har varit värdefullt och korrekt. Socialdemokratin har visat sig vara medgörlig, öppen för kompromisser för landets bästa och för demokratins skull i ett politiskt besvärligt läge.

De borgerliga partierna har däremot uppträtt på det mest hänsynslösa sätt. De har slagit igen dörren för alla förhandlingar. De har krävt regeringens ovillkorliga avgång, trots att de tidigare släppt igenom en rödgrön regering, genom att lägga ned sina röster.

Och att i vår egen valplattform nu, inför ett extraval börja krypa till korset och anpassa vår politik till de borgerliga utan någon som helst förhandling, det är att gå ned på knä inför högerkrafterna.

Det är förstås inte värdigt Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti.

Bror Perjus

Skydda partiet från manipulatörer, kommunikatörer, strateger, lobbyister och PR-byråer

Socialdemokratiska partiets inre demokrati måste vitaliseras, framförallt genom bättre politiska debatter i basorganisationerna. De aktiva partimedlemmarnas åsikter måste effektivt kanaliseras ända upp till partiets högsta ledning.

Det är den viktigaste slutsatsen som kan dras av det händelseförlopp som ledde fram till valet av Håkan Juholt och hans avsättning som partiledare. Jag har inte hunnit läsa Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som kom in i kylan” (Leopard förlag 2014). Men medias referat tyder på att boken handlar enbart om avsättningen av Håkan Juholt. Jag tror att det är ett allt för kort och ytligt perspektiv.

Det här handlar om hela den svenska arbetarrörelsen, alltså det socialdemokratiska partiet och den viktigaste sidoorganisationen, Landsorganisationen, LO och dess medlemsförbund. Det är en numera gammal rörelse som stelnat till i sina former och förlorat en del av sin förmåga att kanalisera opinioner och stämningar bland väljarna.

Det har medfört återkommande krav på ”förnyelse”. I årets valrörelse fick det en närmast desperat betoning i formuleringen ”Framtidspartiet”. Ord som ”förnyelse” och ”framtidsparti” leder tyvärr till underskattning och i värsta fall förnekelse av arbetarrörelsens historia.

Arbetarrörelsen måste samtidigt både förnya sig och hålla fast vid sin historiska uppgift som är kampen för jämlikhet. Men demokratin förutsätter också att ett parti som vill regera och genomföra konkreta förändringar behärskar den politiska mitten. Men det räcker inte för arbetarrörelsen att behärska mitten. Rörelsens uppgift är också att förskjuta mitten längre till vänster.

Fredrik Reinfeldt sa triumferande när han avgick som partiledare för moderaterna att han gjort Sverige ”mera borgerligt”. Vår uppgift är att återigen göra Sverige mera socialistiskt, alltså skapa opinion för ett mera jämlikt och rättvist samhälle. Och egentligen borde det vara enkelt numera, eftersom samhällsvetenskapen allt tydligare visar att det jämlika samhället fungerar mycket bättre för det allra största flertalet än det ojämlika samhället.   

Men för att arbetarrörelsen ska kunna stärka opinionen för det jämlika samhället, så måste partiets inre demokrati och basorganisation vitaliseras och förbättras. När jag fick förmånen att delta i partikongressen i Göteborg förra året så imponerades jag av vår kongressdelegation i Stockholms län och utropade i en blogg att ”Socialdemokratin är en oerhört vital folkrörelse”. Kongressen var också imponerande när den fattade beslut i snabbt tempo utifrån ett par tusen motioner och förslag från partistyrelsen i stora samhällsfrågor. 

Men jag upplever framförallt en brist i partiets basorganisationer mellan kongresserna. Det är nödvändigt att sätta fart på de politiska debatterna i arbetarekommunerna. Våra möten präglas lite för mycket av oförargliga samtal vid ett eller flera kaffebord eller över en pizza och ett glas öl. Styrelsen lägger fram förslag som klubbas utan debatt, utan kritisk granskning, utan att alternativa tankar och förslag kommer fram och blir ordentligt genomlysta.

Sådant fortplantar sig uppåt i organisationen. Till sist kan nästan vad som helst hända inom organisationens ledning. Och det är precis vad som hänt i historien kring Håkan Juholt. Men samma sak hände redan med hans företrädare Mona Sahlin. Hon hade av partiets högsta ledning utsetts till Ingvar Carlssons efterträdare, men kuppades bort av en krets omkring Göran Persson. Hennes fall var en medialäcka om chokladbiten Toblerone. Håkan Juholt knäcktes med en läcka om hyran av en lägenhet i Västertorp.

Det är sådant som händer när en Rörelse stelnar till i sina former, när debatten i basorganisationerna förkvävs och den demokratiska vitaliteten dör ut. Då övertas makten av manipulatörer, kommunikatörer och strateger som spelar sitt spel omkring en ”kejsare” som hamnar i händerna på sina rådgivare eller spelas ut av ”rådgivare”. Då blir rörelsen lätt ett offer för externa och interna lobbyister och PR-byråer. Då blir läckor till massmedia en metod för att styra och manipulera ett helt parti.

Ett gott råd till Stefan Löfven; ”Lyssna på rörelsen!” Men det förutsätter också att ”rörelsen” har något att säga!

Bror Perjus