Den borgerliga politikens fullständiga haveri

Lugn, bara lugn, snart kommer svenska folket att upptäcka att den borgerliga regeringens politiska program fullständigt havererat.

En serie så kallade jobbskatteavdrag har inte skapat ett enda nytt jobb. Istället ökar arbetslösheten. Jobbskatteavdragen har dessutom bidragit till ökade ekonomiska orättvisor och klyftor. De högavlönade har fått större skattesänkningar än de lågavlönade. Ännu mindre har pensionärerna fått.

Den försämrade sjukförsäkringen är en mänsklig katastrof för ett stort antal mycket sjuka människor. Cancersjuka tvingas till arbetsprövning. Desperata hårt pressade människor begår självmord.

Den försämrade a-kassan och sjukförsäkringen har medfört en kraftig ökning av antalet människor som behöver socialbidrag, försörjningsstöd som det kallas. Den som tvingas söka försörjningsbidrag får först göra sig av med alla sina tillgångar, som innebär ökade svårigheter att komma igen och skaffa sig en egen försörjning. Sedan tvingas man leva på en nivå långt under det anständiga. Det drabbar barnen särskilt hårt.

Den så kallade barnfattigdom i vårt land har återigen börjat ökat som en effekt av den borgerliga regeringens hänsynslösa orättvisepolitik. Det är oerhört tragiskt. Idag finns det i alla skolklasser barn som alla vet har fattiga föräldrar. Dessa barn har sämre kläder, de har inte råd att delta i utflykter, de får inte tillräcklig frukost innan de går till skolan och de blir ofta mobbade av andra, mer priviligierade och obetänksamma barn. En sämre start i livet kan ett barn knappast få. En sådan start i livet borde inget barn få.

Privatiseringarna av apotek, äldreomsorg och skolor är däremot en succé. Men inte för den som behöver läkemedel, omsorg eller utbildning, utan för ägarna till de riskkapitalbolag som kan skära guld med täljkniv och skicka de pengar de lurat skattebetalarna på till skatteparadis oåtkomliga för skattemyndigheterna. På det området har regeringens politik för ”bättre företagsklimat” blivit en stor framgång.

Apotekens service och vården av de gamla har däremot försämrats radikalt. Avancerade läkemedel med mindre efterfrågan saknas i de kommersialiserade apoteken. Skandal på skandal avslöjas med försvarslösa äldre som sitter ensamma, sysslolösa och stirrar rakt fram i tomheten eller ligger i sina sängar med nedbajsade blöjor, liggsår och stark ångest.

Den kasernliknande skolpolitiken har skapat stress, växande orättvisor och betygsinflation. Den leder till sämre kunskapsinhämtning och skadad personlighetsutveckling för många barn i den generation som ska ta över ansvaret för vår framtid.

Trafikpolitiken, med privatiseringar av tågtransporterna och bristande underhåll av järnvägar och tunnelbana, har skapat kaos över hela landet med tusentals människor som inte kommer till sina arbeten i tid, till oöverskådliga kostnader för samhället.

Den ekonomiska politiken framstår som framgångsrik. Men det har de borgerliga enbart en stark socialdemokrati att tacka för, som under Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid sanerade den offentliga ekonomi som körts sönder under de perioder då moderaternas Carl Bildt och centerns Thorbjörn Fälldin var statsministrar.

Dags för oss socialdemokrater att kraftigt skärpa vår oppositionspolitik och gå till motangrepp. Vi har all anledning att vara stolta över vår historia och att tro på vår framtid! Strunta i opinionsmätningarna och den tramsiga personfixeringen.

Bror Perjus

I en annan värld

Hanne Kjöller är en väldigt matnyttig skribent på DNs ledarsida. Läs henne. Hon ger upphov till många KLOKA tankar.

Idag mobiliserar hon den legendariske medborgarrättskämpen Jesse Jackson för sin ståndpunkt i "den svenska politiska debatten om så kallad barnfattigdom" som hon anser handlar om "pengar, statusprylar eller semesterresor".

Men jag är rätt övertygad om att Jesse Jackson står på de fattiga barnens sida, mot Hanne Kjöller och den svenska högerregeringen.

Sedan fortsätter hon oförfärat att även mobilisera Barack Obama för sin syn på verkligheten. Han har, skriver hon helt riktigt, visat världen att det inte finns något ämbete i USA som är för högt för afroamerikaner att drömma om.

I Sverige saknar vi i hög grad den typen av berättelser, påstår hon.

Jasså?!

Nyligen hade vi en statsminister som var son till en ensamstående textilarbeterska från Borås.

Sverige är fyllt av berättelser, som Hanne Kjöller aldrig hört talas om för hon lever i en helt annan värld. 

Bror Perjus

Början till slutet för moderaterna!

Låt mig göra en liten förutsägelse. Moderaternas framgångssaga har passerat sin höjdpunkt. Nu väntar nedgången för det dominerande partiet i den så kallade Alliansen. Därmed börjar högerregeringen spricka i sina känsliga fogar.

Reformidéerna är slut. Mest i kronor räknat för de rika och högavlönade. Hänsynslös jakt på sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. Jobcoacher som pliktskyldigt träffar arbetslösa lite då och då. Hela företag som tjänar miljoner i statliga subventioner på att ”ta hand om” arbetslösa som får sitta sysslolösa. En ökande barnfattigdom och allt längre köer till Socialtjänsternas bidragsbedömare.

Och så skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar…

Det är en allt för ensidig och fantasilös, men framförallt orättvis reformagenda för att fungera i ett längre perspektiv än riksdagens två mandatperioder.

Men nu börjar också moderata ministrar släppa ur sig avslöjande och måttligt begåvade uttalanden som tyder på en känsla av osårbarhet och ett växande övermod, samtidigt som den övertaktiske statsministern Fredrik Reinfeldt blir allt tystare och allt mer osynlig.

Utrikesminister Carl Bildt har gjort ett förskräckligt uttalande som avslöjar hans verkliga syn på mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. När regimen i Libyen sätter in legoknektar och skjuter skarpt och urskillningslöst mot sin egen befolkning från stridsflyg och helikoptrar, så förklarar Bildt att ”det handlar inte om att stöda den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling”. Visst, det är också vad Libyens halvgalna diktator Moammar Khadaffi vill, möjligen också den oljeindustri som Carl Bildt har så nära relationer till.

Och så samlas demonstranter utanför Sveriges utrikesdepartement i protest mot ”Kadaffi och Bildt”.

Moderaterna har också inlett ett angrepp på svenska folkets rätt och möjlighet att ha tillgång till en självständigt och oberoende radio och television. Det är ett recept för politisk undergång, särskilt så som angreppet motiveras och formuleras av kulturministern. Lena Adelsohn Liljeroth inleder striden på ett egenartat sätt genom att rikta kritik mot sponsring i SvT och SR. ”Såväl öppen som dold sponsring och produktplacering snedvrider de journalistiska principerna” avslöjar hon i ett plötsligt infall av klarsyn. ”Att SVT delvis är beroende av strikt kommersiella intäkter inverkar menligt på allmänhetens förtroende för programmen och företaget”, fortsätter hon oförfärat.

Men det knepiga med hennes plötsliga insikt är att hon själv och hennes moderata partikamrater faktiskt vill att ”strikt kommersiella” företag som enbart lever på reklam, sponsring och produktplacering ska ta över hela radio och tv-utbudet i Sverige.

Hur det kommer att påverka allmänhetens förtroende för radio och tv har Lena Adelsohn Liljeroth uppenbarligen inte funderat på. Kanske borde hon tala med sin man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Han har som ordförande för Statens Järnvägar tagit ett kraftfullt avstånd från just det; att ”strikt kommersiella” företag fått ta över järnvägstrafiken i landet med kaos som slutresultat.

Vi ser nu början till slutet på moderaternas dominerande ställning i svensk politik.