När förlorar Fredrik Reinfeldt sin trovärdighet?

Fortfarande får Fredrik Reinfeldt höga siffror när politikers trovärdighet mäts av opinionsinstituten. Men förr eller senare kommer historien att hinna ifatt honom. En gång skrev han en djupt cynisk bok om svenskarna som ”det sovande folket”. Han menade att Sverige består av ett folk som hellre låg hemma och drog sig i sängvärmen än gick till jobbet. Ingenting kan vara mera felaktigt i ett land som i modern tid haft en lägre arbetslöshet och en högre sysselsättningsgrad än i praktiskt taget alla andra länder i världen.

Men Reinfeldt har inte ändrat uppfattning. Fortfarande, när han talar om jobbskatteavdragen, så talar han om skatteavdrag för ”de som stiger upp på morgonen och går till jobbet”. Precis som om sjuka, studerande, arbetslösa, funktionshindrade och pensionärer är lata och inte vill stiga upp på morgonen och göra rätt för sig.

När sjukersättning och a-kassa försämras på ett sätt som drabbar utsatta människor mycket hårt, så säger Reinfeldt att syftet är att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”. Det är ett uppenbart hyckleri. Man sänker inte utan höjer trösklarna genom att försämra ekonomin för sjuka och arbetslösa. Sjuka och arbetslösa återvänder inte snabbare till arbetsmarknaden för att de får det sämre ställt.

Statsministerns trovärdighet undermineras också av hans partis allt fräckare försök att framstå som något som partiet aldrig varit och inte är. Partiet har vid flera tillfällen bytt namn. Syftet är uppenbart. Det gäller att försöka sudda ut sin demokratiskt tvivelaktiga historia.

Under tidigt 1900-tal hette partiet Allmänna Valmansförbundet. Med det partinamnet borde partiet ha varit för allmän och lika rösträtt för alla. Men tvärt om! Partiet försökte så långt som möjligt förhindra införandet av allmän och lika rösträtt för alla i vårt land.

Därför tvingades man så småningom att byta namn till Högerpartiet. Även det namnet blev efter en tid en belastning. Det förknippades efter högerutbrytningar av ungdomsförbundet med högerextremism, nazism och fascism, men också med politiska ståndpunkter i vårt land som stod i motsättning till ett rättvist och jämlikt samhälle.

Därför döptes partiet 1969 om till Moderata Samlingspartiet. En beteckning som också måste betraktas som tvivelaktig eftersom partiets politik knappast var särskilt moderat i ordets egentliga mening. Partiet bedrev och bedriver fortfarande idag en högerkantspolitik som ökar de ekonomiska orättvisorna och klyftorna i samhället.   

När Fredrik Reinfeldt övertog ledningen för partiet lanserades partinamnet Nya Moderaterna. Det kan lätt förknippas med det språkbruk som så effektivt gisslas i George Orwells berömda roman 1984. Det kallas betecknande nog för Nyspråk. Och Nyspråket var i den romanen ett uttryck för diktaturens försök att utplåna medborgarnas historiska erfarenheter, att så skapa förvirring, okunskap och osäkerhet hos medborgarna. Det var ett effektivt sätt att förhindra kritik mot diktaturen.

Men de nya moderaterna får oförfärat vidare med sitt Nyspråk och kallar sig plötsligt för Nya Arbetarpartiet Moderaterna. Det är en stöld av en del av socialdemokratins partinamn. Ett fräckt försök att utge sig för att vara något annat än det man är. Dessutom är det en förvanskning av stöldgodset.

Under hela den här perioden har socialdemokraterna haft partinamnet Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Ett över 100 år gammalt partinamn tyder på konsekvens och en stor historisk stolthet över vad man som parti uträttat och kan stå för än idag och i framtiden.

Men moderaterna stal inte bara en del av namnet. De förvanskade dessutom stöldgodset, genom att ta bort ett e i mitten av Arbetarepartiet. Med det markerade moderaterna att man var ett parti inte för arbetare, utan för den som arbetar. Dvs moderaterna är inte ett parti för den som är arbetslös, sjuk, studerande, funktionshindrad eller pensionär. Moderaterna är bara ett parti för den som är frisk och stark och kan klara sig själv. Övriga får klara sig bäst de vill. En djupt cynisk människosyn som har till syfte att minska solidariteten med utsatta människor bland dem som är friska och har ett arbete.

Den här taktiken att försöka sudda i sin egen historia blev närmast parodisk när partiet i ett ideprogram plötsligt hävdade att man varit med om att driva igenom den allmänna och lika rösträtten. Dessutom påstods att moderaterna under senare halvan av 1900-talet varit med och bekämpat apartheidsystemet i Sydafrika. I verkligheten var moderaterna det enda parti i Sveriges Riksdag som motsatte sig ekonomiska sanktioner mot Apartheid-regimen i Sydafrika.

Taktiken att stjäla och förvränga namn och begrepp och att sudda i historien för att förvirra väljarna tycks verkligen ha gått på djupet inom det så kallade moderata partiet. I samband med folkomröstningen mot höjda avgifter inom äldreomsorgen i Tyresö så stal moderaterna rakt av Nej-sidans kampanjtema ”Gilla Trygghet – Rösta Nej” och gjorde om det till ”Gilla Trygghet – Rösta Ja”.

Men inte nog med det. Före valet lovade de att inte höja avgifterna för de gamla och funktionshindrade. Efter valet höjde de avgifterna. När över 4 000 medborgare med sina namnteckningar krävde en folkomröstning om avgifterna, så dikterade majoriteten i kommunfullmäktige formuleringar på valsedlarna som om valet skulle handla om något helt annat än höjda eller sänkta avgifter, nämligen principera för taxesystemet.

På så sätt försökte majoriteten luras, vilseleda och skapa förvirring för att få väljare att av misstag rösta mot sin egen övertygelse eller av osäkerhet avstå från att rösta. Det är en politik som är djupt cynisk och odemokratisk! Och det är en politik med en stark historisk förankring ända sedan demokratins genombrott i vårt land.

Snart kanske ”det sovande folket” vaknar upp och i vrede vänder sig mot alla cyniska försök att förfalska vår historia.

Bror Perjus

Den sänkta tröskeln tillbaka till arbetsmarknaden är en nybyggd stengärdsgård att kravla sig över med utslitna knän och förlamade ben.

En man i 60-årsåldern, bekant till mej som bor på Öland, har arbetat hårt i hela sitt liv. Han byggde stengärdsgårdar. Mycket fina gärdsgårdar. Ett nästan obegripligt arbete.

Vid flera tillfällen har jag stått och beundrat dessa gärdsgårdar och funderat på hur han gått till väga. Hur han letat stenar som passar ihop. Stora stenar och små stenar. Ojämna på en sida och jämna på en annan. Utbuktning på den ena stenen går in i inbuktning på den andra stenen. Trekantiga stenar är placerade intill varandra och bildar en fyrkant. Mindre stenar fyller tomrum mellan större stenar. Sten passar intill sten. Och hela gärdsgården ligger där jämn och stadig i hundratals meter och antagligen i hundratals år.

Det är ett oerhört tungt arbete. Stenar på 50 kilo och mera lyfts, passas in, byts ut, flyttas till ett annat ställe där de passar bättre. Mycket av arbetet utförs knästående. Annars skulle ryggen ha tagit slut mycket tidigare.

Förr trodde jag inte att sådana arbeten utfördes nuförtiden. Jag trodde att alla stengärdsgårdar på Öland byggdes senast på 1800-talet. Men icke! Flera av dessa gärdsgårdar har byggts i vår tid.

Nu är hans knän är utslitna och hans ben är förlamade. Han sitter i rullstol. Han är ensamstående. Klarar inte den dagliga skötseln av sig själv. Han har hemhjälp. Men det kommer ständigt olika och nya personer hem till honom för att hjälpa denna ensamstående, forna kraftkarl med det mest intima. Det står han inte ut med.

Men han är inte sjuk, enligt den medicinska logik som Försäkringskassan försetts med. Därmed får han ingen sjukersättning. Förlamade ben är ingen sjukdom. Han har en 25-procentig arbetsförmåga, med förlamade ben, sittande i rullstol i sitt hem, med full hemhjälp och anses därför behöva hjälp med att ta sig över en tröskel in på arbetsmarknaden.

Men han söker inget arbete. Få arbetsgivare anställer rullstolsburna byggare av stengärdsgårdar. Alltså får han heller ingen a-kassa. Så allvist är det ordnat av den märkliga regering som vårt land försetts med. Ska han efter ett långt och omänskligt hårt arbetsliv gå till Socialkontoret och be om pengar för sitt uppehälle? Då tvingas han säkert att sälja det lilla hus han byggt med egna händer i den trakt där hans närmaste bor, i den miljö där han är uppväxt och alltid bott och där hans käraste minnen finns.

Det är förstås vanvett! Så får människor inte behandlas! Vi måste släppa loss vårt raseri!

Denna märkliga regering motiverar sakernas tillstånd med att de vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. De vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden för en rullstolsburen byggare av stengärdsgårdar, för en man som byggt trösklar av tunga stenar mellan gårdar och fält, med sina egna händer, knästående, år efter år, meter efter meter i hundratal.

Han älskade sitt arbete med stengärdsgårdarna. Han förevisade dem stolt. Människor som såg resultatet av hans arbete trodde knappt det var sant. Inga trösklar i världen skulle ha förhindrat honom från att bygga gärdsgårdar, om han bara kunnat resa sig från sin rullstol och åter ställa sig på knä för att foga sten till sten. Han behövde ingen hjälp med att sänka någon tröskel.

Ansvarig statsminister är Fredrik Reinfeldt, en aningslös, medelålders, renrakad, kostymklädd man från stockholmsförorten Täby, med ögon som en cockerspaniel och huvudet på sned, förklarande tillvarons mysterier för oss alla, men med en ytterligt begränsad arbetsförmåga – i vart fall när det gäller att bedöma behovet av sänkta trösklar.

Ansvarig socialförsäkringsminister är Ulf Kristersson, hurtigt vältalig och en blick som föreställer medkänsla med alla, som i enlighet med hans filosofi inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden trots de ”sänkta trösklarna”. Arbetsförmåga? Kanske 165 procent! Kanske 65! Vem vet?

Ingen mäter Fredriks och Ulfs arbetsförmåga! Hur många stengärdsgårdar skulle de orka med att bygga, sittande i rullstol med förlamade ben?

Bror Perjus, författare

Början till slutet för moderaterna!

Låt mig göra en liten förutsägelse. Moderaternas framgångssaga har passerat sin höjdpunkt. Nu väntar nedgången för det dominerande partiet i den så kallade Alliansen. Därmed börjar högerregeringen spricka i sina känsliga fogar.

Reformidéerna är slut. Mest i kronor räknat för de rika och högavlönade. Hänsynslös jakt på sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. Jobcoacher som pliktskyldigt träffar arbetslösa lite då och då. Hela företag som tjänar miljoner i statliga subventioner på att ”ta hand om” arbetslösa som får sitta sysslolösa. En ökande barnfattigdom och allt längre köer till Socialtjänsternas bidragsbedömare.

Och så skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar…

Det är en allt för ensidig och fantasilös, men framförallt orättvis reformagenda för att fungera i ett längre perspektiv än riksdagens två mandatperioder.

Men nu börjar också moderata ministrar släppa ur sig avslöjande och måttligt begåvade uttalanden som tyder på en känsla av osårbarhet och ett växande övermod, samtidigt som den övertaktiske statsministern Fredrik Reinfeldt blir allt tystare och allt mer osynlig.

Utrikesminister Carl Bildt har gjort ett förskräckligt uttalande som avslöjar hans verkliga syn på mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. När regimen i Libyen sätter in legoknektar och skjuter skarpt och urskillningslöst mot sin egen befolkning från stridsflyg och helikoptrar, så förklarar Bildt att ”det handlar inte om att stöda den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling”. Visst, det är också vad Libyens halvgalna diktator Moammar Khadaffi vill, möjligen också den oljeindustri som Carl Bildt har så nära relationer till.

Och så samlas demonstranter utanför Sveriges utrikesdepartement i protest mot ”Kadaffi och Bildt”.

Moderaterna har också inlett ett angrepp på svenska folkets rätt och möjlighet att ha tillgång till en självständigt och oberoende radio och television. Det är ett recept för politisk undergång, särskilt så som angreppet motiveras och formuleras av kulturministern. Lena Adelsohn Liljeroth inleder striden på ett egenartat sätt genom att rikta kritik mot sponsring i SvT och SR. ”Såväl öppen som dold sponsring och produktplacering snedvrider de journalistiska principerna” avslöjar hon i ett plötsligt infall av klarsyn. ”Att SVT delvis är beroende av strikt kommersiella intäkter inverkar menligt på allmänhetens förtroende för programmen och företaget”, fortsätter hon oförfärat.

Men det knepiga med hennes plötsliga insikt är att hon själv och hennes moderata partikamrater faktiskt vill att ”strikt kommersiella” företag som enbart lever på reklam, sponsring och produktplacering ska ta över hela radio och tv-utbudet i Sverige.

Hur det kommer att påverka allmänhetens förtroende för radio och tv har Lena Adelsohn Liljeroth uppenbarligen inte funderat på. Kanske borde hon tala med sin man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Han har som ordförande för Statens Järnvägar tagit ett kraftfullt avstånd från just det; att ”strikt kommersiella” företag fått ta över järnvägstrafiken i landet med kaos som slutresultat.

Vi ser nu början till slutet på moderaternas dominerande ställning i svensk politik.