Den borgerliga politikens fullständiga haveri

Lugn, bara lugn, snart kommer svenska folket att upptäcka att den borgerliga regeringens politiska program fullständigt havererat.

En serie så kallade jobbskatteavdrag har inte skapat ett enda nytt jobb. Istället ökar arbetslösheten. Jobbskatteavdragen har dessutom bidragit till ökade ekonomiska orättvisor och klyftor. De högavlönade har fått större skattesänkningar än de lågavlönade. Ännu mindre har pensionärerna fått.

Den försämrade sjukförsäkringen är en mänsklig katastrof för ett stort antal mycket sjuka människor. Cancersjuka tvingas till arbetsprövning. Desperata hårt pressade människor begår självmord.

Den försämrade a-kassan och sjukförsäkringen har medfört en kraftig ökning av antalet människor som behöver socialbidrag, försörjningsstöd som det kallas. Den som tvingas söka försörjningsbidrag får först göra sig av med alla sina tillgångar, som innebär ökade svårigheter att komma igen och skaffa sig en egen försörjning. Sedan tvingas man leva på en nivå långt under det anständiga. Det drabbar barnen särskilt hårt.

Den så kallade barnfattigdom i vårt land har återigen börjat ökat som en effekt av den borgerliga regeringens hänsynslösa orättvisepolitik. Det är oerhört tragiskt. Idag finns det i alla skolklasser barn som alla vet har fattiga föräldrar. Dessa barn har sämre kläder, de har inte råd att delta i utflykter, de får inte tillräcklig frukost innan de går till skolan och de blir ofta mobbade av andra, mer priviligierade och obetänksamma barn. En sämre start i livet kan ett barn knappast få. En sådan start i livet borde inget barn få.

Privatiseringarna av apotek, äldreomsorg och skolor är däremot en succé. Men inte för den som behöver läkemedel, omsorg eller utbildning, utan för ägarna till de riskkapitalbolag som kan skära guld med täljkniv och skicka de pengar de lurat skattebetalarna på till skatteparadis oåtkomliga för skattemyndigheterna. På det området har regeringens politik för ”bättre företagsklimat” blivit en stor framgång.

Apotekens service och vården av de gamla har däremot försämrats radikalt. Avancerade läkemedel med mindre efterfrågan saknas i de kommersialiserade apoteken. Skandal på skandal avslöjas med försvarslösa äldre som sitter ensamma, sysslolösa och stirrar rakt fram i tomheten eller ligger i sina sängar med nedbajsade blöjor, liggsår och stark ångest.

Den kasernliknande skolpolitiken har skapat stress, växande orättvisor och betygsinflation. Den leder till sämre kunskapsinhämtning och skadad personlighetsutveckling för många barn i den generation som ska ta över ansvaret för vår framtid.

Trafikpolitiken, med privatiseringar av tågtransporterna och bristande underhåll av järnvägar och tunnelbana, har skapat kaos över hela landet med tusentals människor som inte kommer till sina arbeten i tid, till oöverskådliga kostnader för samhället.

Den ekonomiska politiken framstår som framgångsrik. Men det har de borgerliga enbart en stark socialdemokrati att tacka för, som under Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid sanerade den offentliga ekonomi som körts sönder under de perioder då moderaternas Carl Bildt och centerns Thorbjörn Fälldin var statsministrar.

Dags för oss socialdemokrater att kraftigt skärpa vår oppositionspolitik och gå till motangrepp. Vi har all anledning att vara stolta över vår historia och att tro på vår framtid! Strunta i opinionsmätningarna och den tramsiga personfixeringen.

Bror Perjus

Historieförfalskningarnas Parti (HP)

”När demokratin infördes i Sverige 1918 var det arbetarrörelsens demonstrationer på allmän plats som till slut fick högern och kungamakten att böja sig för kraven från socialdemokrater och liberaler på allmän och lika rösträtt”, skriver arkitekten Ola Andersson, Svenska Dagbladet Brännpunkt den 26 oktober.

Hoppsan! Nåväl, detta är ju historia! Vem bryr sig om vad som hände 1918? Nu ska vi se framåt! Nu kan vi glömma det som var. Men är historia verkligen utan betydelse för framtiden? Nej, knappast! Det är enbart genom våra erfarenheter som vi kan försöka förutsäga vad som ska hända i framtiden.

Erfarenheter är sådant vi upplevde i förra veckan, för femtio år sedan, men också sådant som inträffade innan vi var födda och som vi kan läsa om i böcker. Erfarenheter blir, i samma ögonblick som vi upplever dem, historia. Därför brukar diktaturer förfalska historien och bränna böcker på bål. Men den som förfalskar historien förfalskar också framtiden. Och när det gäller demokratin så är vår erfarenhet alldeles tydlig.

Allmänna Valmansförbundet företrädde de privilegierade, de rikaste, adeln, de högre militära befälen, storbönderna och det mer förmögna borgarskapet i 1800-talets Sverige. Partiet var inte för allmänna val Partiet bekämpade allmänna val med nästan alla till buds stående medel, rättsväsende, militär och polis. Redan namnet var alltså en historieförfalskning.

När demokratin ändå genomdrevs tvingades de byta namn, för att sudda i sin nesliga historia. Men som Högerpartiet fortsatte de bekämpa demokratins utbredning till samhällslivets alla områden. De var emot  barnbidrag, utbyggnaden av daghem och förskola, allas rätt och möjlighet till högre utbildning vid gymnasium och universitet, lagstadgad semester för alla, en anständig sjukförsäkring, god sjukvård för alla, bra pension för alla och en god äldreomsorg. Det är inte märkligt att namnet Högerpartiet, med tiden, också blev en historisk belastning. Dags för en ny historieförfalskning.

Högerpartiet bytte namn till Moderata Samlingspartiet. En förfalskning eftersom partiet varken var Moderat eller Samlingsparti, utan ett extremt ytterkantsparti som inte samlade ens borgerligheten. Där fanns också Kristen Demokratisk Samling, Centerpartiet och Folkpartiet.

Det Moderata Samlingspartiet bekämpade Medbestämmandelagen, Lagen om anställningsskydd och alla andra lagar som stiftats för att demokratisera arbetslivet. De föreslog skattesänkningar på hundratals miljoner kronor för de mest besuttna och motsvarande nedskärningar av välfärden för vanligt folk. Inget av detta blev några politiska framgångar. Dags igen för en ny historieförfalskning. Den hittills allra grövsta. Nu kallar de sig för Nya Moderaterna Arbetarpartiet, under förevändning att de plötsligt står på arbetarnas och de utsattas sida.

Och plötsligt lyckas de. Plötsligt är våra historiska erfarenheter som bortblåsta. Uppmuntrade går Nya Moderaterna Arbetarpartiet vidare med en serie av historieförfalskningar. De kallar skattesänkningar för jobbskatteavdrag. Men några nya jobb skapar det inte. Däremot, som vanligt, mera pengar i fickorna för de mest högavlönade, kapitalägare och innehavare av lyxvillor i de allra mest välmående förorterna. Partiet påstår att det givit mest till de lågavlönade.

De försämrar a-kassan och påstår att en sämre a-kassa minskar arbetslösheten. En komisk sammanblandning av orsak och verkan. Däremot har de lyckats med sin verkliga avsikt, nämligen att försvaga fackföreningsrörelsen. Hundratusentals medlemmar har, i strid med sina egna intressen, lämnat fackföreningarna. Det stärker kapitalägarnas ställning i förhandlingarna om produktionens överskott. 

De försämrar sjukförsäkringen och påstår att det gör människor friskare. En föreställning som knappast har något stöd i den medicinska forskningen.

De fortsätter att bekämpa demokratin genom att privatisera så mycket som möjligt av vår gemensamma sektor som vi byggt i god demokratisk ordning. Sjukhus, skolor, äldreboenden, apotek och järnvägstrafik säljs ut billigt till penningstinna. I partiledarens egen hemkommun Täby får några lyckliga lärare en hel skola nästan gratis.

Förevändningen för privatiseringarna är att allt ska bli mycket billigare och bättre. När den historieförfalskningen avslöjas av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som står de borgerliga partierna nära, får forskningschefen omedelbart sparken.

Snart står de allra lönsammaste statliga företagen, Vattenfall och LKAB, på säljlistan. Staten kan inte driva företag påstås det. Sanningen är att de båda företagen drar in miljarder till vårt gemensamma hushåll.

Dags att skriva ett nytt partiprogram för Nya Moderaterna Arbetarpartiet! Inför framtiden gäller det att sudda i historien. Nu ska alla historieförfalskningar bli den historiska sanningen om Sverige och den svenska modellen.

”Det var demonstrationer på allmän plats som till slut fick Socialdemokratin och kungamakten att böja sig för Moderaternas krav på allmän och lika rösträtt.”

”I samverkan med fackföreningsrörelsen genomdrev sedan Nya Moderaterna Arbetarpartiet alla de reformer som förhindrade välfärdssamhällets sammanbrott”.  

Vid nästa partikongress etableras det nya namnet Nya Statsbärande Partiet, NSP. Fattigdom är rikedom! Fåtalsvälde är demokrati! Privat är gemensamt! Orättvist är rättvist! Sjuk är frisk! Krig är fred!

Nej, förlåt! Så grova medel använder man sig inte av!

Men så råkar partisekreteraren Sofia Arkelsten säga att Moderaterna var med och genomdrev allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i det nya partiprogrammet antyds, ytterligt försiktigt, snarast försåtligt, att moderaterna var med, inte bara om att införa demokrati i Sverige, utan också om att avskaffa apartheid i Sydafrika.

Det blev allt för magstarkt.

”Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot”, dundrar , Barbro Hedvall, liberal ledarskribent sedan årtionden tillbaka.

Så har då historien har, trots alla förfalskningar, åter hunnit ifatt Nya Moderaterna Arbetarpartiet.

Genast förklarar partiledaren Fredrik Reinfeldt att han, av det skälet, kan tänka sig att börja sudda i det program som partiets högsta beslutande instans enhälligt antagit, i god demokratisk ordning, bara för några dagar sedan….

Ännu en historieförfalskning. Alltså!

Bror Perjus

Högerregeringen misstror Svenska Folket. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap.

Det knakar i högerregeringens fogar. Alliansen är under upplösning. Paniken sprider sig. Desperationen blir allt djupare. Småpartierna kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Årets Almedalen framstår som de borgerliga partiernas Waterloo.

Utbildningsministern Jan Björklund trampar nu vatten med förtvivlans mod. Ju mer han reformerar ju sämre blir svenska ungdomars skolresultat. Hans stora teori är misstro. Misstro är för övrigt det som präglar hela högerregeringens människosyn och därmed deras politik. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap till Svenska Folket.

Björklund misstror unga människors eget intresse av studier, bildning, kunskap. Därför måste betygsjakten skärpas. Resultatet blir stress och hets som pressar ut allt fler från en nödvändig och utvecklande utbildningsgång. Reformeringen av gymnasiets yrkeslinjer artar sig till en katastrof. Allt färre ungdomar söker sig dit. De inser, i motsats till Björklund, att det är dumt att söka sig in i en återvändsgränd utan möjlighet till framtida studier på universitet.

När Björklund nu är på god väg att förstöra det svenska utbildningssystemet så föreslår han, som en sorts kompensation, att rika människor från andra länder, med idéer, kunskap och kapital, ska få en gräddfil in i Sverige.  Precis som om inte andra länder själva behöver sina väl utbildade medborgare.

Privilegierade människor i andra länder ska alltså få förtur framför politiska flyktingar, hårt pressade och utsatta människor som verkligen skulle behöva en fristad i Sverige. Det är ett cyniskt sätt att spela på egoismen. Björklund förändrar nu systematiskt och steg för steg bilden av Sverige från ett land som under Olof Palmes tid blev känt över hela världen för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, till ett land som främjar egoism, självupptagenhet och orättvisor.

Maud Olofsson, näringsminister och centerledare, står där med tårarna rinnande utför kinderna, utomordentligt sorgsen över sig själv och över att hon inte får fortsätta som centerledare. Hon hoppas få sitta kvar i regeringen som näringsminister, därför att det är ett så roligt jobb! Men vad har hon åstadkommit? Ingenting! Strulet med SAAB i Trollhättan är ett praktexempel på näringspolitisk inkompetens i en regering vars enda mål är att överlämna allt åt antingen marknaden, det kinesiska kommunistpartiets politbyrå, eller en tvivelaktig rysk industrimogul – strunt samma vem som tar över. Det är bara väljarna i vårt land hon misstror. De ska inte ha något inflytande över näringslivets utveckling.

Göran Hägglund är, hör och häpna, socialminister. Men vad har han gjort för de socialt utsatta i vårt samhälle? Ingenting annat än att han medverkat till en katastrofal försämring av sjukersättningen som kraftigt utökat köerna till kommunernas socialtjänst och försatt allvarligt sjuka människor i ekonomiskt krisläge. Han misstror de sjuka. Nu ska han i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna engagera sig för barn- och unga. Man anar det värsta.

Och han inleder stilenligt i Almedalen med att utpeka Sveriges ungdomar som en samling gangsters, tjuvar, knarkhandlare, väskryckare eller i bästa fall slöfockar som sover hela dagarna. Deras föräldrar utpekar han som ansvarslösa, släpphänta, ignoranter som vägrar tro att deras barn verkligen är kriminella. Snart har väl partiet en ledare rekryterad från Livets Ord i Uppsala!

Det vi ser är en regering i upplösningstillstånd. Två ministrar är på väg att få sparken av sina egna partier. En tredje vevar allt mer desperat med batongen. Och finansministern, Anders Borg, har inte ens längre råd med strumpor i sandalerna.

Med envisheten hos en samling öldruckna fotbollshuliganer klamrar de alla sig fast vid tanken på att ännu ett så kallat jobbskatteavdrag, som endast bidragit till ökad arbetslöshet, ska rädda dem från undergång. Men allt mer tyder på att riksdagen kommer att säga nej till ett femte jobbskatteavdrag, vilket regeringen betraktar som bottenpluggen i sin bräckliga farkost.  

Inte är det märkligt att regeringschefen Fredrik Reinfeldt förirrar sig ut i rymden, till en annan planet, förhoppningsvis bebodd av mindre otacksamma människor än folket på Tellus. För säkerhets skull tillsätter han en framtidskommission, kanske för att utröna vart hans så kallade regering kan ta sin tillflykt i livet efter detta.

Bror Perjus