Schlingmans bullshit

”PR-konsulter hyrs in för budgeten,” avslöjar idag Dagens Nyheter stort på sin första sida. Regeringen har lagt ut nära 120 miljoner kronor på pr- och kommunikationshjälp under fyra år, för att undervisa svenska folket om hur viktigt det finanspolitiska ramverket är. Det påstås vara grunden för regeringens ekonomiska politik – och i förlängningen grunden för makten över Sverige. Det är att ta i.

Ytterst bestämmer väl fortfarande väljarna på valdagen över vilken regering vi ska ha?! Makten däremot över ekonomin däremot, som är det avgörande, har den globala ekonomiska eliten som dikterar villkoren för det som kallas för det ”finanspolitiska ramverket”.

Det får PR-folket aldrig i uppdrag av någon regering att tala om för folket. Inte heller av socialdemokratin. Håkan Juholt påpekade i partiledardebatten nyligen att det var socialdemokratin som ”uppfann” det finanspolitiska ramverket. Och det är förstås sant. Däremot sa han, tyvärr, inget om vem som dikterade villkoren.

Men i den andra stora svenska morgontidningen, Svenska Dagbladet, kan man åtminstone läsa den duktige krönikören Ola Wong som anser att ”pr-ismen har gjort processen kort med idén att det är fult att ljuga och fjädra sig. Pr-ismen är det lager av bullshit som pr-nissar och mediestrateger på företag och myndigheter smetat ut över landet. I pr-ismens värld är svart inte svart utan ”en möjlighet till vitt”.

Snacka om perfekt tajming!

Om man lägger pussel med informationen i landets båda dominerande morgontidningar kan man alltså komma fram till mycket intressanta resultat. Regeringen hyr in pr-nissar för att slå i svenska folket lögner om högerregeringens budget och det finanspolitiska ramverket. Personligen anar jag den mystiske Per Schlingman bakom allt detta. Mannen som i all tysthet smugglats in i statsministerns kansli med uppdrag att förvanska det svenska språkets egentliga innebörd.  

Pr-nissarna har också helt och hållet erövrat Centerpartiet. Nu när Maud Olofsson från Högfors i Västerbotten avgår så påstås Annie Johansson vara favorit till partiledarposten. Med henne tar Stureplanscentern över helt och hållet. Hon är en typisk Kreab/Timbro-produkt som omedelbart börjar tala om att Centerpartiets viktigaste uppgift är att förbättra sitt ”varumärke”.

Vilken politik som ska bedrivas, eller vad Centerpartiet vill göra för svenska folket, tycks vara helt ovidkommande. Demokrati är numera för Centerpartiet som att sälja gräsklippare eller olycksfallsförsäkringar till livrädda konsumenter.

Kreab och Timbro startades på 80-talet av Svenskt Näringslivs föregångare Svenska Arbetsgivareföreningen. De drev senare igång det som kom att kallas för ”Stureplanscentern” ett gäng färdiggrillade politiska broilers som skulle infiltrera Centerpartiet och göra det pålitligt borgerligt.

Väldigt framgångsrikt, måste man konstatera.

Från samma stam kommer också pr-firman Prime som faktiskt försökte sig på att göra även socialdemokratin borgerlig, med hjälp av förre SSU-ordföranden Niklas Nordström i Nacka. Men då fick dom bita sig i tummen, efter att ha slagit fel med stångjärnshammaren. Istället fick de se Håkan Juholt som partiledare. Han är tillräckligt oförskämd för att börja tala om sådant som barnfattigdom och andra helt ovidkommande ting.

Bror Perjus

PS Läs f ö gärna min förra blogg närbesläktat tema. Högerregeringen skapar kaos och oreda på livets alla områden. DS 

Högerregeringen skapar kaos och oreda på livets alla områden.

Låt bilar köra höger vid rött! Det förstår man att höger-regeringens trafikminister vill. Men cyklister som cyklar mot rött och mot enkelriktat borde inte ligga i trafikministerns intresse. Cyklisterna kan bli röda och börja cykla mot högerregeringens enkelriktade politik.

Ursäkta, men regeringen inbjuder till den här sortens fåniga vitsar!   

Hur som helst! Den här regeringen gör allt för att skapa kaos och oreda på livets alla områden. Nu också i trafiken.

·        Trafikinfarkten i Stockholm ska tydligen avskaffas genom en upplösning av trafikreglerna.

Bilden av en handlingsförlamad högerregering blir allt mer komplett. Den kan bara förändras genom det som brukar kallas för symbolpolitik! Värst är högerregeringens så kallade ”arbetslinje”.

Arbetslösheten ska avskaffas genom att

·        a-kassan försämras

·        att folk får arbeta gratis i helt nya företag som tillskapats just för det ändamålet

·        att ”coacher” anlitas för uppmuntrande tillrop till arbetslösa; ”Sök jobb!”.

Men det är samma sak på område efter område.

·        Sjukdomar avskaffas genom en stupstock i sjukförsäkringen.

·        Bostadsbristen avskaffas genom att hyresrätter omvandlas till svindyra bostadsrätter.

·        Ungdomsarbetslösheten avskaffas genom sänkta ungdomslöner.  

·        Olyckorna på arbetsplatserna avskaffas genom försämrad arbetsmiljöforskning.

·        Strulet i skolan avskaffas genom hysterisk betygsjakt.

·        Trängseln på universiteten avskaffas genom att de som går yrkesgymnasiet förhindras söka vidare till högre studier.

·        Otryggheten i arbetslivet avskaffas genom att ”Lagen om anställningsskydd” försämras.

·        Förslitningen i arbetslivet förbättras genom höjd pensionsålder.

·        Pensionärerna får det bättre genom en särskild pensionärsskatt.

·        Vargstammen räddas genom utökad vargjakt.

Men, visst ja!

Per Schlingman anställdes ju av statsministern för att ge handlingsförlamningen ett intryck av handlingskraft. Så kanske borde symbolpolitiken kallas för SCHLINGMAN-POLITIK?!

Själv tycker jag att det är mera naturligt att köra vänster vid grönt, än höger vid rött!

Bror Perjus

Kålle blir en lysande LO-ordförande. Skarp insats i dagens lördagsintervju. Juholt och Thorwaldsson blir ett radarpart.

En fullkomligt lysande föreställning av Karl-Petter Thorwaldsson i dagens lördagsintervju i Sveriges Radio, P1. Han svarade snabbt, frejdigt och modigt på alla frågor från den skarpa frågeställaren Tomas Ramberg. Det är ganska sällan som den intervjuade klarar sig så helt utan att avslöja vare sig svagheter eller misstag. Verkligt tufft var det att i direktsändning, rakt upp och ned, ändra uppfattning om hur ledare ska väljas inom arbetarrörelsen. Fast jag tvivlar på att det var så spontant som det verkade. Nog hade han redan före intervjun bestämt sig för att göra den lilla  piruetten. Politiskt smart och så överraskande att Ramberg nästan kom av sig!

Det kanske allra mest värdefulla med Kålles insats grundade sig på hans rejäla förankring i arbetslivet som metallare och de ovärderliga erfarenheter det ger honom. Det var mycket rörande och berörande när han berättade om hur man på hans arbetsplats under 1980-talet hjälpte en alkoholiserad arbetskamrat att komma till jobbet på måndagarna efter helgens krökande. I verkliga livet finns många sådana berättelser. 

Ibland kallades han då för Antabus-Kålle, eftersom han brukade bära på sig några antabustabletter för att hjälpa de arbetskamrater som hade det svårt med spriten. Det är rejäl solidaritet och arbetarmoral, sådant som det behövs mer av.

Han försvarade samarbetet mellan LO och SAP kraftfullt och entydigt och på ett sätt som gör att de flesta som lyssnade nog insåg hur värdefullt det är. Han argumenterade också starkt för en rejäl förbättring av kvinnolönerna, vilket är en av den fackliga rörelsens viktigaste frågor.

Men den viktigaste frågan under intervjun var frågan om kampen mot arbetslösheten, en socialdemokratisk arbetslinje som bygger på principen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Tomas Ramberg låtsades inte förstå skillnaden i den linjen med den som dagens högerregering driver. Men i grunden är det enkelt. Högerregeringen tycker att löntagarna ska ”göra sin plikt” men aldrig ”kräva sin rätt”.

När folk är arbetslösa eller sjuka så ska det verkligen finnas en ersättning från samhället  som är värd namnet, slog Kålle fast.

Han blir en bra LO-ordförande!

Med Karl-Petter Thorwaldsson och Håkan Juholt får arbetarrörelsen ett svårslaget radarpart i nästa valrörelsen.

Mona Sahlin är inte partiledare längre!

Äntligen får så Mona Sahlin helhjärtat stöd från rikslikaren Dagens Nyheter, landets största morgontidning.

På första sidan idag; en stor bild på en avspänd, självsäker, vackert leende Mona Sahlin som med glittrande ögon berättar om vilka som ”fortfarande” är hennes vänner och att hon ”verkligen inte förstår” vad som sker just nu inom partiet.

På allra bästa nyhetsplats; ett helt uppslag med en lika vacker Mona Sahlin på bild över hela uppslagets bredd, flankerad av den mördade Anna Lindh som vi alla saknar och Bruce Springsteen som är beundrad över hela världen.

Under den symbolmättade bilden; en helt igenom insmickrande intervju.

Mona Sahlin ”är noga med att intervjun inte ska handla om hennes efterträdare”. Men att Håkan Juholt är ”taskig” (detta fruktansvärt fula och simpla ord) och inte tillhör Mona Sahlins vänner, det framgår tydligt. Det är ”ingen hemlighet” att han var en av de personer som låg bakom den kupp som tvingade henne att avgå.

Det rödgröna samarbetet blev ”tyvärr mer rött än vad” hon hade velat och ”flera tyckte att det var provocerande mycket om bögar, kvinnor, invandrare och småföretagare” med Mona Sahlin som partiledare.

Rubriken över uppslaget är ”Väldigt många inom S blickar bakåt”. Inte tillräckligt många, enligt min uppfattning. Vår enda möjlighet att förutsäga framtiden är att studera historien. Framtiden har dessvärre ännu inte inträffat och kan alltså inte studeras med någon vetenskaplig stringens.

Mona Sahlins stora insats var utan tvivel att hon lyfte fram ”bögar, kvinnor, invandrare och småföretagare”.

Det var oerhört viktigt, inte minst därför att det handlar om allas våra mänskliga rättigheter. Ja, småföretagarnas mänskliga rättigheter kanske inte är direkt hotade i vårt land, men den hämmande byråkratin borde för deras del reduceras till fördel för oss alla och hela vårt samhälle.

Mona Sahlin och Thomas Bodström behövs förstås i samhällsdebatten precis som alla andra partimedlemmar. Särskilt nu när de dessutom får fullt stöd i Sveriges största morgontidning.  

Bror Perjus

Klippa banden med LO?!

Få förslag är så korkade, som det att socialdemokratin ska klippa banden med LO och sluta kalla sig för arbetareparti. LO:s medlemmar, särskilt de som är aktiva och förtroendevalda, utgör partiets kärna.

Partiet ska alltså klippa banden till sina kärnväljare.

Smaka på det förslaget, du som tänkt i sådana banor!

Men, det är ett utmärkt förslag, om man ser det ur högerkrafternas synvinkel.

Stig Malm förorsakade arbetarrörelsen som mest skada när han en gång plötsligt fick för sig att ”kollektivanslutningen utgjorde en kvarnsten kring arbetarrörelsens hals”. Kollektivanslutningen var en jättestor badring, modell innerslang till bakhjulet på en traktor.

Moderaterna försöker göra begreppet arbetarparti till sitt (visserligen utan e, vilket nästan omärkligt ändrar ordets betydelse). Men vissa ljushuvuden inom socialdemokratin tycker att det egentliga arbetarepartiet ska göra sig av med begreppet.

Hur hänger det ihop?!

I verkligheten utgör fackföreningsrörelsen den plattform, det fundament, den grund som socialdemokratin vilar på. Hur begåvat är det att rycka bort grunden och tro att huset står kvar som om ingenting har hänt?

Det var precis vad som hände vid valet förra året.

Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val på 100 år, därför att LOs högsta ledning saknades i spetsen för arbetarrörelsens valarbete. Grunden rycktes bort och huset rasade ned i avgrunden, nästan… Nu håller vi på att kravla oss upp.

Men hallå, ska inte de som är organiserade i TCO och SACO få rösta på socialdemokratin? Varför ska LO ha en särställning? Så argumenterar högerkrafterna också, rätt som det är, drabbade av en plötslig och tårögd omtänksamhet om såväl fackföreningsrörelsen som socialdemokratin.

Ingen förhindrar tjänstemän och akademiker att rösta på socialdemokratin. Tvärt om!

Men i verkligheten representerar LO också TCO såväl som SACO inom det socialdemokratiska partiet. LO bevakar och driver de fackliga frågorna till fördel för både akademikerna och tjänstemännen via socialdemokratin. När TCO väljer en ny ordförande så väljer medlemmarna en socialdemokrat, för säkerhets skull, så också SACO i sina bästa stunder. Många, många tjänstemän och akademiker är för övrigt socialdemokratins medlemmar och väljare.

För tjänstemän är också arbetare. Ordet tjänsteman har arbetsgivarna hittat på: Med det menas att vissa män ska tjäna överheten. Men alla är vi lönearbetare, utom de som tjänar sitt dagliga bröd som avkastning av kapital, alltså av andras arbete.  

TCO och SACO kommer aldrig att bli en del av socialdemokratin, formellt. Men i praktiken har de lika stor nytta av socialdemokratisk arbetsrätt och välfärdsreformer som LO-medlemmarna.

Men borde inte LO ha lika goda relationer till en högerregering? För vem ska annars bevaka arbetsrätten när socialdemokratin befinner sig i maktlös opposition? Det är nästa fråga som ställs av de så välvilliga högerkrafterna.

Ja, men inget hindrar högern från att genomdriva ännu bättre arbetsrätts-reformer och en ännu bättre välfärd om det verkligen är vad högerkrafterna vill.

Nej, ärligt talat!

Inget strategiskt mål är viktigare för högern än att kapa upp arbetarrörelsen i två delar, helst flera, helst så många små bitar som möjligt...

Ibland får de god hjälp av en godtrogen advokat.

SvD flip, flop

Per Gudmundsson, ledarskribent i Svenska Dagbladet, har själv varit vänsterextremist och är numera långt ute på högerkanten. Han är ständigt den ivrigaste att förespråka ökade ekonomiska klyftor och orättvisor och privilegier för den redan rika.  

Han ojar sig nu över att Håkan Juholt ändrar kurs lite och finkalibrerar sin stabilt socialdemokratiska linje såhär i början av sitt partiledarskap. Hep!

...för att inte tala om Göran Skytte, krönikör på SvDs ledarsida, förr ateist och vänsterextremist, nu högerextremist och kristen fundamentalist.

SvDs ledarsida skulle tala tyst om att byta åsikt!

Duger Håkan Juholt?!

”Håkan Juholts svängar sågas” jublar Dagens Nyheter över en kolsvart helsida toppad med en väl vald bild av en bekymrad Juholt.

Sidan två, ytterligare en helsida, huvudledaren med rubriken ”Sluta vela om Libyen”, illustrerad av Juholt som joker på ett spelkort.

”Vad värre är, när Håkan Juholt i framtiden skickar upp sina försöksballonger om svenska militära insatser kan han vara statsminister.” heter det hotfullt i DN-ledaren.

Sedan, ett helt uppslag på sid 8-9. ”Juholts vinglande får hård kritik”, under en monterad jättebild där socialdemokratins ledare yvigt pekar åt två olika håll.

Nå, vad handlar det om?

Triss i reträtter, påstås det!

1) Han påstås i sitt installationstal till partikongressen ha hotat med att riva upp överenskommelsen om pensionerna mellan dagens fyra regeringspartier och socialdemokraterna, för att sedan ändra sig. Det hotade han aldrig med. Jag var med och hörde vad han sa. Talet delades dessutom ut skriftligt. Han ville ha en översyn av pensionerna tillsammans med de fackliga organisationerna, för att sedan ta upp en ny diskussion med övriga riksdagspartier. Pensionerna riskerar nämligen att bli allt för låga och allt för orättvisa i framtiden med dagens pensionsregler. Den huvudfrågan försöker högerkrafterna prata bort med sitt tal om Juholts svängar.

2) Fastighetsskatten. Där har han sagt sig vilja ”titta på om det finns en annan modell”, medan Tommy Waidelich sagt att ”boende är den största investering hushållen gör och då kan det inte ske förändringar så fort man byter majoritet”. Det är inte mycket till reträtt.

3) Libyen. Nej till fortsatt flyginsats. Och senare, efter intensiv intern debatt i partiet, kanske ok med marina insatser mot vapensmuggling.

När det socialdemokratiska partiet är fullkomligt enigt och partiledaren aldrig ändrar sig. Då utpekas partiet som en opåverkbar, maktfullkomlig betongmonolit med skramlande betongblandare.

Då är partiet fantasilöst, förstelnat och diktatoriskt. Då hävdas det att ingen intern debatt förekommer, att ingen intern kritik accepteras. Men det ligger förstås i sakens natur. Högerkrafterna ska aldrig vara nöjda med oss i vänstern. Och nu är de särskilt oroliga, därför att socialdemokratin sprudlar av idéer samtidigt som de är själva helt idélösa.

Just nu befinner sig socialdemokratin i opposition. Fördelen med det är att man då kan föra en mycket friare debatt på alla nivåer. Även partiledaren kan delta. En oppositionsledare har faktiskt rätten och möjligheten att pröva sig fram på ett annat sätt än en statsminister. Det är en av poängerna med den demokratiska principen om en regering och en opposition.

Debattens vågor går nu höga i partiets föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Partiledaren själv skickar upp djärva försöksballonger. Vi knackar dörr, talar med väljare, vinner lokala omval och förbättrar opinionssiffror.

En ny klar och tydlig politik kommer att diskuteras och formuleras under tiden fram till nästa ordinarie den partikongress 2013 som i intensiva debatter kommer att slå fast en partilinje som gäller och håller som regeringspolitik. Rörelsen håller på att vitaliseras och formera sig inför valrörelsen 2014.

Håkan Juholt är en radikal, dynamisk och idérik partiledare på väg att ge det socialdemokratiska partiet ett historiskt lyft.

Det oroar högerkrafterna. Därför kommer de massiva angreppen!