Plötsligt avgick Fredrik Reinfeldt och avsatte hela sin regering. Helt i onödan!

De tog aldrig politiken på allvar och därmed heller inte demokratin. Därför hoppar de bara av när de tycker att de gjort sitt, när någonting går dem emot, när de upptäcker att de inte längre behärskar spelet helt och hållet.

Fredrik Reinfeldt meddelade redan på valnatten att han skulle hoppa av både som statsminister och moderatledare. Efter honom hoppade både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman.

Reinfeldt avgick som statsminister och avsatte hela sin egen regering som bestod av företrädare för fyra partier.

Helt i onödan!

Det var ett beslut som visade att han inte bryr sig om demokratin. Hans eget parti hade lidit ett rekordstort nederlag. Övriga Allianspartier förlorade också massor av röster. Men de fem borgerliga partierna har fortfarande efter söndagens val majoritet i riksdagen, eftersom Sverigedemokraterna fördubblade sitt stöd bland väljarna.

I det läget avgår landets statsminister omedelbart på valnatten.

Det är förstås helt ansvarslöst!

Det framstår också som unikt och mycket, mycket märkligt, vilket den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn påpekar på DN-debatt idag.

Men det finns begripliga förklaringar.

Reinfeldt har försatt vårt land i ett rekordknepigt parlamentariskt läge. Nu tvingas Socialdemokratin försöka bilda en regering, lägga fram en statsbudget och styra landet med en minoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Risken är uppenbar att ”de rödgröna” misslyckas och därmed kan utpekas av de borgerliga som ”icke regeringsdugliga”.

Mot sig har ”de rödgröna” en klar majoritet. Den består av tre förlustdrabbade småpartier som alla lovar, dyrt och heligt, att hålla ihop med ett fjärde förlustdrabbat parti vars ledning och mest tongivande företrädare bara hoppar av och försvinner.

Det femte partiet däremot, Sverigedemokraterna, har fördubblat sitt stöd bland väljarna. Det är ett segerrusigt, fascistiskt och i grunden antidemokratiskt parti som enbart bygger sin existens på illvilja mot de mest utsatta människorna, de som har det allra svårast i vårt samhälle.

Men de tre avhopparnas beteende är inte så förvånande.

Fredrik Reinfeldt var en politisk spelare, en trixare. Han beskrevs som en så kallad ”come back kid” sedan han fått en förnedrande utskällning av Carl Bildt, när denne var statsminister. Men han kom tillbaka, blev själv statsminister och anställde Carl Bildt som utrikesminister. Nu jämförs han med de stora högerpolitikerna Arvid Lindman och Gösta Bohman.

För Fredrik Reinfeldt var politiken bara strategi, makt, prestige och självbespegling. Och det spelet var han skicklig på. Han kunde som få förvända synen på folk. Försämrad A-kassa och sjukförsäkring kallade han för att ”riva trösklarna tillbaka till arbetslivet”, när det istället handlade om att lägga ut snubbeltråd för människor som redan riskerade att falla.

För Anders Borg och Peter Norman var det ett kul avbrott att hoppa in i politiken och lattja lite med statsbudgeten under några år. De kom båda från finansmarknaden. Där var Peter Norman Anders Borgs chef. I finansdepartementet blev det tvärt om. Genom politiken har radarparet nu blivit superkändisar och enormt attraktiva som galjonsfigurer för finansintressen.

Alla tre kommer att ta emot kopiöst välbetalda och ganska lättsamma poster i näringslivet, vilket, dessvärre, också en del lättsinniga ledande socialdemokrater frestats att göra. Sådana svaga karaktärer utgör en belastning för demokratin.

Med moderaterna är det emellertid en lite annan sak.

Reinfeldt, Borg och Norman behövde aldrig ta politiken på allvar. De brydde sig heller inte om demokratin. I grunden tror de inte ens på demokratin. Demokratin är nämligen ingen viktig angelägenhet för de kretsar som de kommer ifrån. Där är demokratin bara ett hinder och ett problem.

De finansintressen som de tre hela tiden tjänat har som främsta politiska mål att istället begränsa demokratins verkningskrets, att motverka demokratins utbredning. Deras enda demokratiska intresse är att förhindra att demokratin skapar regler som begränsar deras egna vinstintressen.

Många av deras väljare tror sig inte ha något behov av demokrati.

De lever gott på sina höga löner, förmögenheter och kapitalvinster. De behöver bara engagera sig halvhjärtat i demokratin för att förhindra skattehöjningar, alternativt främja skattesänkningar.

Det är deras enda politiska projekt.

Det projektet har de nu genomfört framgångsrikt. Det är dessutom grundlagt för en ganska lång tid framåt. Det är mycket lättare att chock-sänka skatter än att chock-höja. Men chock-sänkningen har de gjort på de arbetslösas, de sjukas, de äldres, barnens och hela samhällets bekostnad.

Sedan är det bara att hoppa av och dra iväg till något annat som är lika kul och ännu mera lönsamt.

Bror Perjus

Ingen kräver Reinfeldts avgång - trots felaktiga uppgifter om landets ekonomi

Fredrik Reinfeldt som är statsminister och Sveriges regeringschef har lämnat felaktiga, eller om man så vill lögnaktiga uppgifter om landets ekonomiska läge. Han påstår att landets offentliga finanser gått med överskott de senaste två åren. Svenska Dagbladet avslöjar att de offentliga finanserna istället gick underskott 2010, med 1 miljard eller om man rensar från så kallade engångseffekter så blir underskottet 25 miljarder. Reinfeldt påstod också att Sverige var ensamt i Europa om att ha överskott i de offentliga finanserna. Det är också fel. Estland, Norge och Schweiz hade överskott, inte bara 2011 utan också 2010.

Det är mycket allvarligt att regeringschefen lämnar felaktiga uppgifter om landets ekonomi. Särskilt eftersom regeringschefen har tillgång till ett stort antal rådgivare och experter omkring sig. Men ingen tycks kräva Reinfeldts avgång för den sakens skull! Politiker har faktiskt rätt att ha fel ibland. De är bara människor och det är faktiskt bra att politiker är mänskliga dessutom. Dessutom är det storslaget att erkänna fel, ta emot kritik och lova bättring. Det är Fredrik Reinfeldt sämre på.

Håkan Juholt fullt i klass med Tage Erlander och Olof Palme

Självklart får Anders Johansson, Tomas Östros, Ylva Johansson med flera ha vilka åsikter som helst om Socialdemokratiska Arbetarepartiets ordförande Håkan Juholt.

Yttrandefriheten är helig och debatten är fri.

Men en sak är klar!

Så länge ledande socialdemokrater på det här sättet hoppar upp och ifrågasätter partiets ordförande så kommer förtroendet för honom inte att kunna repareras. Och så länge hans förtroende undergrävs så kommer partiets opinionssiffror heller inte att gå att reparera. Det är kritikerna av partiets ordförande som underminerar partiets ställning bland väljarna.

På TTs direkta fråga till Ylva Johansson om hon har förtroende för Håkan Juholt så svarar hon ett entydigt och tveklöst Ja! Därmed har hon underkänt sitt eget bloggutspel. Hon borde ha insett att hennes sätt att formulera sig i sin blogg omedelbart åter skulle utlösa mediadrevet mot partiets ordförande. Det var det sista som partiet behövde!

Hon skriver att alla partiordföranden har utsatts för mediadrev. Det stämmer. Men det mediadrev som riktas mot Håkan Juholt har nått en helt ny nivå, utan tidigare jämförelse. Aldrig tidigare har ett mediadrev varit så massivt, långvarigt och konsekvent och därtill sakligt helt ogrundat.

Mediadrevets stora utlösande faktor var Aftonbladets så kallade avslöjande av bostadsersättningen vilket är en mediabluff från början till slut. Håkan Juholt har en ersättning för dubbelt boende, precis som ett närmast oräkneligt antal andra riksdagsledamöter har och haft i årtionden, som inte är bosatta i Stockholm. Utan en sådan ersättning skulle riksdagen bestå av ledamöter enbart från Stockholm och dess närmaste omgivningar.

Håkan Juholt redovisade till riksdagens kansli hyresavin med sitt och sin sambos namn på, liksom den totala hyreskostnaden som var lägre än vad riksdagen betalat när han bodde ensam i en övernattningslägenhet. Visst kunde han ha avstått från att ta ut hela hyreskostnaden, med hänsyn tagen till hans lön. Men i så fall är det politikerlönerna i allmänhet som är allt för höga vilket är en helt annan debatt som inte bara handlar om Håkan Juholt. Aftonbladets så kallade avslöjande var en monumental struntsak. Uppföljningen antog helt bisarra proportioner!

Håkan Juholt har därtill ändrat sin uppfattning i några enskilda politiska sakfrågor, precis som alla andra politiska ledare, kanske något snabbare, mera konsekvent och öppet än andra. I övrigt har mediadrevet kryddats med en serie obevisade påståenden från ett antal anonyma källor.

Allt detta är inga rimliga motiv för den besinningslösa jakten på honom som partiordförande. De journalister som deltagit torde nog också i sitt innersta begrunda vad de medverkat till och förhoppningsvis kommer de att låta eftertanken påverka deras framtida journalistik.

Väldigt ofta efterlyses det i media och bland allmänheten en politiker som kan uppvisa självkritik och ödmjukhet. Från tid till annan gisslas politiker som ständigt försöker framstå som ofelbara. Då sägs det att man skulle ha större förtroende för den som också kan erkänna fel och brister öppet. Det har Håkan Juholt gjort som ingen annan politiker. Han har gjort det på ett sätt som skapar stark sympati för honom som person och som politiker, åtminstone för den som lyssnat till honom direkt och inte fått budskapet filtrerat genom medier och så kallade politiska analytiker och pr-nissar.

Håkan Juholt kommer att bli folkkär om bara personförföljelsen mot honom dämpas något.

Det var han som på allvar riktade uppmärksamheten mot den ökande barnfattigdomen i vårt land. Det är den allra värsta effekten av den nedmontering av våra välfärdssystem som den här regeringen genomfört. En allt för låg sjuk- och a-kasseersättning, eller ingen ersättning alls, till utsatta föräldrar slår som hårdast mot barn och ungdomar som är vår framtid.

Håkan Juholt har kraftfullt avslöjat de avgörande nackdelarna med privatiseringarna av skolor, sjukvård, äldreomsorg, läkemedelsförsäljning, järnvägstrafik, och energiförsörjning. Man kan med fog fråga sig vad hans kritiker inom partiet uträttat när det gäller att föra fram oppositionens politik och avslöja bristerna i regeringens hantering av område efter område?

Håkan Juholt är den bästa partiordförande som partiet kunnat rekrytera bland alla rimliga kandidater. Han är en politiskt utomordentligt farlig motståndare till borgerligheten. Med sitt starka engagemang för de mest utsatta, sin självkänsla och sin förmåga att tala medryckande, skapade han stark entusiasm bland oss kongressombud som valde honom till partiordförande i mars förra året. I den hittills enda partiledardebatten i riksdagen mellan honom och Fredrik Reinfeldt så sopade han golvet med sittande statsminister.

Håkan Juholt är en partiordförande, talare och debattör fullt i klass med Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin.

Med honom i ledningen ska vi vinna valet 2014!

Bror Perjus

PS. Illvilliga röster och pennor kommer säkert att beskriva det här blogg-inlägget som en nordkoreansk hyllning till ledaren. Men det ger jag fullkomligt sjutton i! Jag kände att det måste skrivas och sägas. Och i Nordkorea blir kritikerna inspärrande. Så inte här. DS

Är Fredrik Reinfeldt dum i huvudet?

Nu har Fredrik Reinfeldt varit i Bryssel och talat om för EU;s ledning att de länder som missköter sin ekonomi ska straffas med indragna miljöbidrag.

Man tar sig för pannan!

Hela Europa, ja hela världen, diskuterar hur pengar ska kunna pumpas in i de euro-länder som är på väg att drabbas av statsbankrutt. Varför? Jo, därför att annars kan hela världen hamna i en djup ekonomisk depression. Då åker vår statsminister ner och talar om för EU;s ledning att vi istället ska dra in pengar från samma länder som straff för att de håller på att gå i konkurs.

Är han dum i huvudet? Ja, med all säkerhet!

Hur kan då samtidigt Financial Times utse hans finansminister till Europas bästa finansminister? Är Anders Borg mera begåvad? Knappast! Anders Borg lever fortfarande högt på den brutala budgetsanering som Göran Persson tvingades genomföra, tillsammans med Vänsterpartiet och det gamla Centerpartiet under Olof Johanssons tid, sedan den globala ekonomiska krisen nästan slagit ut Sverige i början av 1990-talet. Det utrymme som budgetsaneringen skapade har Borg använt för att sänka skatterna, mest för hans egna rikare väljare. Sådant är kvalificerande i Financial Times perspektiv.

Men egentligen borde det inte förvåna.

Moderaterna och hela högerregeringen har den filosofin. Om ett landsting har övernog med ekonomiska resurser och därför kan hålla sig med en hög standard på sjukvården, ja, då ska de belönas med ännu mera pengar, så de kan satsa på en ännu bättre vård, alternativt sänka skatten mest för de som har mest pengar.

Om ett landsting har ont om pengar och tvingas hålla standarden nere på sjukvården, ja då ska de bestraffas med indragna statsmedel, alternativt tvingas höja skatten. Samma sak inom skolans område och inom alla annan samhällsservice.

Det handlar om högerns mest grundläggande instinkt. Den som är rik ska ha ännu mera. För då skapar den rike arbete åt den fattige. Den som är fattig ska bestraffas med sämre utbildning, indragen a-kassa, sämre sjukförsäkring, sämre pension, sämre äldrevård; för då förstår den fattige att hålla sig undan utbildning, förse sig med arbete, helst ett mycket högavlönat sådant, strunta i att bli sjuk och se till så åldrandet stannar av.

Det viktiga för moderaterna är inte att samhället fungerar. Det viktiga är att de ekonomiska klyftorna, orättvisorna, ojämlikheten ökar, trots att allt sunt förnuft och all vettig forskning visar att ökade ekonomiska klyftor bromsar den ekonomiska utvecklingen i ett samhälle och globalt och att alla människor i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor mår och presterar sämre.  

Bror Perjus

Duger Håkan Juholt?!

”Håkan Juholts svängar sågas” jublar Dagens Nyheter över en kolsvart helsida toppad med en väl vald bild av en bekymrad Juholt.

Sidan två, ytterligare en helsida, huvudledaren med rubriken ”Sluta vela om Libyen”, illustrerad av Juholt som joker på ett spelkort.

”Vad värre är, när Håkan Juholt i framtiden skickar upp sina försöksballonger om svenska militära insatser kan han vara statsminister.” heter det hotfullt i DN-ledaren.

Sedan, ett helt uppslag på sid 8-9. ”Juholts vinglande får hård kritik”, under en monterad jättebild där socialdemokratins ledare yvigt pekar åt två olika håll.

Nå, vad handlar det om?

Triss i reträtter, påstås det!

1) Han påstås i sitt installationstal till partikongressen ha hotat med att riva upp överenskommelsen om pensionerna mellan dagens fyra regeringspartier och socialdemokraterna, för att sedan ändra sig. Det hotade han aldrig med. Jag var med och hörde vad han sa. Talet delades dessutom ut skriftligt. Han ville ha en översyn av pensionerna tillsammans med de fackliga organisationerna, för att sedan ta upp en ny diskussion med övriga riksdagspartier. Pensionerna riskerar nämligen att bli allt för låga och allt för orättvisa i framtiden med dagens pensionsregler. Den huvudfrågan försöker högerkrafterna prata bort med sitt tal om Juholts svängar.

2) Fastighetsskatten. Där har han sagt sig vilja ”titta på om det finns en annan modell”, medan Tommy Waidelich sagt att ”boende är den största investering hushållen gör och då kan det inte ske förändringar så fort man byter majoritet”. Det är inte mycket till reträtt.

3) Libyen. Nej till fortsatt flyginsats. Och senare, efter intensiv intern debatt i partiet, kanske ok med marina insatser mot vapensmuggling.

När det socialdemokratiska partiet är fullkomligt enigt och partiledaren aldrig ändrar sig. Då utpekas partiet som en opåverkbar, maktfullkomlig betongmonolit med skramlande betongblandare.

Då är partiet fantasilöst, förstelnat och diktatoriskt. Då hävdas det att ingen intern debatt förekommer, att ingen intern kritik accepteras. Men det ligger förstås i sakens natur. Högerkrafterna ska aldrig vara nöjda med oss i vänstern. Och nu är de särskilt oroliga, därför att socialdemokratin sprudlar av idéer samtidigt som de är själva helt idélösa.

Just nu befinner sig socialdemokratin i opposition. Fördelen med det är att man då kan föra en mycket friare debatt på alla nivåer. Även partiledaren kan delta. En oppositionsledare har faktiskt rätten och möjligheten att pröva sig fram på ett annat sätt än en statsminister. Det är en av poängerna med den demokratiska principen om en regering och en opposition.

Debattens vågor går nu höga i partiets föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Partiledaren själv skickar upp djärva försöksballonger. Vi knackar dörr, talar med väljare, vinner lokala omval och förbättrar opinionssiffror.

En ny klar och tydlig politik kommer att diskuteras och formuleras under tiden fram till nästa ordinarie den partikongress 2013 som i intensiva debatter kommer att slå fast en partilinje som gäller och håller som regeringspolitik. Rörelsen håller på att vitaliseras och formera sig inför valrörelsen 2014.

Håkan Juholt är en radikal, dynamisk och idérik partiledare på väg att ge det socialdemokratiska partiet ett historiskt lyft.

Det oroar högerkrafterna. Därför kommer de massiva angreppen!