Stefan Löfven var ofta med, men yttrade sig aldrig!

Ska vi vara

för eller emot

kärnvapen?

Nordkorea ”ska arbeta mot total kärnvapennedrustning på Koreahalvön”, uppger idag en TT-artikel publicerad i Svenska Dagbladet. Det förstår jag som att Nordkorea ska motarbeta total kärnvapennedrustning. Och, för all del! Så är det nog också i verkligheten! Den diktator som gör sig av med sina vapen blir snart avrättad.

Sina vapen är nämligen det enda som en diktator kan förlita sig på, eftersom han har hela folket som sina fiender. Skulle detta folk få för sig att revoltera så måste diktatorn i sista hand avlossa sina vapen eller dö. Det är diktatorns lilla enkla dilemma. Bättre då att vara en demokratisk ledare och ha möjlighet att avgå när det bränner till.  

På senare tid har jag noterat att det allt oftare skrivs att någon ska arbeta ”mot något”, när det faktiskt handlar om att ”arbeta för något”. Det kan, välvilligt, tolkas som att arbeta i riktning mot ett fjärran mål och det känns liksom mindre förpliktigande, lite försiktigare formulerat, lite diffusare, lite fegare…

Egentligen bör Kim Young Un ha sagt, översatt till TT-svenska, att han lovat Donald Trump att ”arbeta för total kärnvapennedrustning på Koreahalvön” – för det är väl ändå det som de båda så kallade ledarna försökte få omvärlden att tro efter deras lilla samtal i ämnet.

Min gissning är att formuleringen ”arbeta för total kärnvapennedrustning” låter alldeles för kategoriskt för TTs översättare. Det låter nästan som om de båda figurerna, gemensamt och kollektivt anslutit sig till ICAN, The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, som nyligen fick Nobels Fredspris för sitt arbete för ett globalt kärnvapenförbud, en kärnvapenfri värld. Den som arbetar mot ett globalt kärnvapenförbud bör rimligen inte få Nobels Fredspris!

En som verkligen arbetar för ett globalt kärnvapenförbud är Pierre Schori, socialdemokratisk minister, EU-parlamentariker, svensk FN-ambassadör och nära medarbetare med Olof Palme under många år, när Sverige kraftfullt gick i spetsen för kritiken mot kärnvapenrustningarna. I Svenska Dagbladet skriver Pierre den 29 juli att ”Ödesfrågan i valet är kärnvapen”. Jag håller verkligen med honom! En av mina bästa vänner, Erik O Sjödin, skriver i ett epostmeddelande från Kramfors ”Äntligen någon som berör fredsfrågan inför valet!”

”Vi bäddar för kollektivt självmord om vi överlämnar ansvaret för en kärnvapenfri värld åt Donald Trump, Kim Joung Un, Vladimir Putin, Benjamin Netanyahu och de fem andra kärnvapeninnehavarna.” Skriver Pierre Schori.

Vi vet att utrikesminister Margot Wallström vill att Sverige ska underteckna FN-resolutionen om kärnvapenförbud och att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Stefan Löfven ligger, som partiordförande och statsminister, lågt. Partiledningen tycks tro att vårt parti skulle förlora på en valdebatt om säkerhetspolitik. Det tror inte jag!

Och nu ska jag avslöja en hemlighet!

På 80-talet drog jag igång en ”Facklig aktion mot kärnvapen”. Stora delar av fackföreningsrörelsen inom såväl LO, som TCO och SACO ställde sig bakom förslaget om ”ett kort produktionsstopp” i hela landet som protest mot kärnvapenrustningarna. När jag i en intervju frågade Olof Palme om vad han tycke om vårt förslag till ett kort produktionsstopp så sa han ”Det vore fint det…”

Tyvärr förlorade vi en omröstning på LO-kongressen med bara 20 röster. Men vårt förslag spelade stor roll för den då växande antikärnvapenrörelsen i Sverige och internationellt. Vår ide spred sig till bl Finland och Västtyskland som verkligen genomförde korta produktionsstopp. Jag är övertygad om att 1980-talets starka folkrörelse mot kärnvapnen var en avgörande orsak till Sovjet-systemets sammanbrott dessutom. 

Vi höll möten i riksdagshuset under ledning av riksdagsmannen Jan Bergqvist från Göteborg, sorgligt nog avliden i allt för tidig ålder. Där deltog ofta Stellan Bäcklund från Örnsköldsvik, som jag talade med i telefon här om dagen, Anders Gidlund, klubbordförande på Hägglunds & Söner i samma stad, tyvärr också avliden allt för ung och så en annan ung man, svetsare vid samma krigsmaterielföretag, vid namn Stefan Löfven.

Jag minns att Stefan aldrig yttrade sig. Han var tidigt försiktig med sina ord. Men tids nog tvingas han säga något avgörande om både kärnvapenförbud och svensk Nato-anslutning. Om någon kan säga något slutgiltigt i de frågorna så är det han. Högeralliansen vet vi var vi har. De får inte komma till makten.

Även mitt val avgörs av frågan om kärnvapen och Nato, men också av miljön och kampen för ett mera jämlikt Sverige och en mera jämlik värld. Men kärnvapnen handlar om allt detta – i jämförelse med en kärnvapenexplosion ter sig även den värsta skogsbrand som beskedlig och det är svårt att föreställa sig en värre miljöförstörelse än det allt utplånande kärnvapenkriget. Militären är för övrigt mänsklighetens allra värsta miljöförstörare, även om den ibland kan hjälpa till med att släcka en skogsbrand. Dessutom kunde de enorma kostnaderna för militären användas till att minska fattigdomen i världen. Det vi bekämpar är i själva verket den samlade, kollektiva dumheten!

Bror Perjus
Facklig redaktör, fredsaktivist, journalist, författare

Nu tar facket greppet om partiet!

När nu Metalls ordförande Stefan Löfven väljs till partiordförande, så tar fackföreningsrörelsen ett rejält och stadigt grepp om det socialdemokratiska partiet. LOs ordförande Wanja Lundby Wedin har hållit i överläggningarna i partiets högsta ledning, VU, under krisens peripeti. Sven-Erik Österberg, också från de fackliga leden, förefaller bli ny gruppledare i riksdagen.

Fackföreningsrörelsen utgör det fundament som Socialdemokratiska partiet är uppbyggt på. Det är också fackföreningsrörelsen som utgör styrkebältet i partiet och via de enskilda fackförbunden, lokalavdelningarna och klubbarna ger partiet sin unika ställning och förankring i arbetslivet. Det som sker nu visar tydligt hur fullkomligt fel alla har som talat om att fackligt/politisk samverkan är överspelat och omodernt i ett nytt Sverige präglat av individualism och så kallade medelklassvärderingar.

Medelklass är ett intetsägande och obegripligt begrepp. Arbetarklass är mycket bättre och tydligare. Egentligen är lönearbetare det allra bästa begreppet därför att det definierar alla som lever i huvudsak av sin lön, det vill säga flertalet både arbetare och tjänstemän. 

Tjänstemän är också ett dåligt begrepp, myntat som det är av överheten i det gamla fördemokratiska industrisamhället, som någon som ”tjänade” överklassen, faktiskt en aning förnedrande som begrepp. Numera har begreppet tjänsteman fått en helt annan innebörd också det tack vare fackföreningsrörelsens framväst.

I Sverige är tjänstemännen unikt väl fackligt organiserade inom TCO och även inom SACO. Inget annat land i världen har så väl fackligt organiserade tjänstemän som just Sverige, vilket i hög grad bidragit till den så starka och framgångsrika Svenska Modellen. Därmed har också tjänstemännen som individer, grupp och kollektiv skaffat sig en stark och självständig position i arbetslivet och i samhället.

I realiteten ligger också åtminstone TCO mycket nära det socialdemokratiska partiet. Tidigare TCO-ordföranden Lennart Bodström (för övrigt far till Thomas Bodström som också varit flitigt nämnd som en tänkbar partiordförande) var en period utrikesminister, den högsta politiska post som någon facklig ledare haft före Stefan Löfven. Den förre TCO-ordföranden Sture Nordh, var en tid socialdemokratisk statssekreterare. Nuvarande TCO-ordföranden Eva Nordmark har varit socialdemokratisk riksdagsledamot. Sacos förre ordförande Anna Ekström har arbetat som planeringschef och statssekreterare för socialdemokratiska regeringar.

När den fackliga rörelsen nu tar greppet om partiet via Stefan Löfven så är det förstås bra för alla lönearbetare, såväl arbetare som tjänstemän och akademiker.

I begreppet lönearbetare omfattas praktiskt taget hela folket, alla väljare. Den viktigaste gruppen därutöver är småföretagarna. En mycket mäktig grupp som heller inte omfattas är kapitalägarna. Men det behöver inte förhindra dem från att vara goda socialdemokrater. Tvärt om finns det många kapitalägare som inser värdet av att det i samhället finns en stark motkraft mot den makt som kapitalet representerar. En av LOs första ledare, Fredrik Sterky, var exempelvis en rik man som själv finansierade en stor del av sitt arbete för den fackliga rörelsen. Han var också mycket politiskt aktiv inom socialdemokratin men föredrog att vara ledare för LO eftersom han ansåg facklig organisering och socialistisk skolning var viktigare än parlamentariskt arbete, vilket det kanhända också var på den tiden!

Det är för övrigt ytterligt intressant att en global storkapitalist som Georg Soros i sin bok ”Den globala kapitalismens kris” (Norstedts) ställer frågan; ”Var finns det globala samhället som är jämbördigt med den globala ekonomin”. Soros efterlyser alltså en stark socialdemokrati på global nivå. Och kanske är det den största socialdemokratiska utmaningen idag; det nya stora projekt för socialdemokratin som så många efterlyser. Lite tankeväckande är det att detta nya stora projekt för arbetarrörelsen formuleras av en av världens främsta valutaspekulanter!

Även betraktat ur det perspektivet är Stefan Löfven ett utmärkt val av partiledare. Han kommer från det fackförbund som organiserar arbetarna inom det vi fortfarande kallar för exportindustrin, vilket egentligen borde kallas för den globaliserade sektorn. Han har själv arbetat vid Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, ett företag inom det militärindustriella komplexet som är den allra mest globaliserade företagssektorn av alla och dessutom ytterligt politiskt kontroversiellt och känsligt. Trots det är han mycket väl insatt i den svåra debatten om vapenindustrins moraliska dilemma. Han har dessutom varit internationell sekreterare för metallarbetarna.

Med andra ord; han är utomordentligt väl lämpad att leda den svenska arbetarrörelsens modernisering i en ny tid präglad av globalisering, växande ekonomiska klyftor, kris och hot om massarbetslöshet, då facklig/politisk samverkan är mera nödvändigt än någonsin tidigare i historien. I kris är det den fackliga rörelsen som står för stabilitet och realism, men också för förnyelse och utveckling. 

 Bror Perjus

Har varit reporter vid Norrländska Socialdemokraten, andre redaktör för Byggnadsarbetaren chefredaktör för Mål & Medel, samt ordförande för Socialdemokraterna på Lidingö. Numera fri skribent och författare, bl a till boken ”Ett annat ord för mord – Om Coca Cola, demokrati och global ekonomi (Premiss förlag)”

Klippa banden med LO?!

Få förslag är så korkade, som det att socialdemokratin ska klippa banden med LO och sluta kalla sig för arbetareparti. LO:s medlemmar, särskilt de som är aktiva och förtroendevalda, utgör partiets kärna.

Partiet ska alltså klippa banden till sina kärnväljare.

Smaka på det förslaget, du som tänkt i sådana banor!

Men, det är ett utmärkt förslag, om man ser det ur högerkrafternas synvinkel.

Stig Malm förorsakade arbetarrörelsen som mest skada när han en gång plötsligt fick för sig att ”kollektivanslutningen utgjorde en kvarnsten kring arbetarrörelsens hals”. Kollektivanslutningen var en jättestor badring, modell innerslang till bakhjulet på en traktor.

Moderaterna försöker göra begreppet arbetarparti till sitt (visserligen utan e, vilket nästan omärkligt ändrar ordets betydelse). Men vissa ljushuvuden inom socialdemokratin tycker att det egentliga arbetarepartiet ska göra sig av med begreppet.

Hur hänger det ihop?!

I verkligheten utgör fackföreningsrörelsen den plattform, det fundament, den grund som socialdemokratin vilar på. Hur begåvat är det att rycka bort grunden och tro att huset står kvar som om ingenting har hänt?

Det var precis vad som hände vid valet förra året.

Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val på 100 år, därför att LOs högsta ledning saknades i spetsen för arbetarrörelsens valarbete. Grunden rycktes bort och huset rasade ned i avgrunden, nästan… Nu håller vi på att kravla oss upp.

Men hallå, ska inte de som är organiserade i TCO och SACO få rösta på socialdemokratin? Varför ska LO ha en särställning? Så argumenterar högerkrafterna också, rätt som det är, drabbade av en plötslig och tårögd omtänksamhet om såväl fackföreningsrörelsen som socialdemokratin.

Ingen förhindrar tjänstemän och akademiker att rösta på socialdemokratin. Tvärt om!

Men i verkligheten representerar LO också TCO såväl som SACO inom det socialdemokratiska partiet. LO bevakar och driver de fackliga frågorna till fördel för både akademikerna och tjänstemännen via socialdemokratin. När TCO väljer en ny ordförande så väljer medlemmarna en socialdemokrat, för säkerhets skull, så också SACO i sina bästa stunder. Många, många tjänstemän och akademiker är för övrigt socialdemokratins medlemmar och väljare.

För tjänstemän är också arbetare. Ordet tjänsteman har arbetsgivarna hittat på: Med det menas att vissa män ska tjäna överheten. Men alla är vi lönearbetare, utom de som tjänar sitt dagliga bröd som avkastning av kapital, alltså av andras arbete.  

TCO och SACO kommer aldrig att bli en del av socialdemokratin, formellt. Men i praktiken har de lika stor nytta av socialdemokratisk arbetsrätt och välfärdsreformer som LO-medlemmarna.

Men borde inte LO ha lika goda relationer till en högerregering? För vem ska annars bevaka arbetsrätten när socialdemokratin befinner sig i maktlös opposition? Det är nästa fråga som ställs av de så välvilliga högerkrafterna.

Ja, men inget hindrar högern från att genomdriva ännu bättre arbetsrätts-reformer och en ännu bättre välfärd om det verkligen är vad högerkrafterna vill.

Nej, ärligt talat!

Inget strategiskt mål är viktigare för högern än att kapa upp arbetarrörelsen i två delar, helst flera, helst så många små bitar som möjligt...

Ibland får de god hjälp av en godtrogen advokat.