Det knakar i högerregeringens fogar. Alliansen är under upplösning. Paniken sprider sig. Desperationen blir allt djupare. Småpartierna kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Årets Almedalen framstår som de borgerliga partiernas Waterloo.
Utbildningsministern Jan Björklund trampar nu vatten med förtvivlans mod. Ju mer han reformerar ju sämre blir svenska ungdomars skolresultat. Hans stora teori är misstro. Misstro är för övrigt det som präglar hela högerregeringens människosyn och därmed deras politik. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap till Svenska Folket.
Björklund misstror unga människors eget intresse av studier, bildning, kunskap. Därför måste betygsjakten skärpas. Resultatet blir stress och hets som pressar ut allt fler från en nödvändig och utvecklande utbildningsgång. Reformeringen av gymnasiets yrkeslinjer artar sig till en katastrof. Allt färre ungdomar söker sig dit. De inser, i motsats till Björklund, att det är dumt att söka sig in i en återvändsgränd utan möjlighet till framtida studier på universitet.
När Björklund nu är på god väg att förstöra det svenska utbildningssystemet så föreslår han, som en sorts kompensation, att rika människor från andra länder, med idéer, kunskap och kapital, ska få en gräddfil in i Sverige. Precis som om inte andra länder själva behöver sina väl utbildade medborgare.
Privilegierade människor i andra länder ska alltså få förtur framför politiska flyktingar, hårt pressade och utsatta människor som verkligen skulle behöva en fristad i Sverige. Det är ett cyniskt sätt att spela på egoismen. Björklund förändrar nu systematiskt och steg för steg bilden av Sverige från ett land som under Olof Palmes tid blev känt över hela världen för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, till ett land som främjar egoism, självupptagenhet och orättvisor.
Maud Olofsson, näringsminister och centerledare, står där med tårarna rinnande utför kinderna, utomordentligt sorgsen över sig själv och över att hon inte får fortsätta som centerledare. Hon hoppas få sitta kvar i regeringen som näringsminister, därför att det är ett så roligt jobb! Men vad har hon åstadkommit? Ingenting! Strulet med SAAB i Trollhättan är ett praktexempel på näringspolitisk inkompetens i en regering vars enda mål är att överlämna allt åt antingen marknaden, det kinesiska kommunistpartiets politbyrå, eller en tvivelaktig rysk industrimogul – strunt samma vem som tar över. Det är bara väljarna i vårt land hon misstror. De ska inte ha något inflytande över näringslivets utveckling.
Göran Hägglund är, hör och häpna, socialminister. Men vad har han gjort för de socialt utsatta i vårt samhälle? Ingenting annat än att han medverkat till en katastrofal försämring av sjukersättningen som kraftigt utökat köerna till kommunernas socialtjänst och försatt allvarligt sjuka människor i ekonomiskt krisläge. Han misstror de sjuka. Nu ska han i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna engagera sig för barn- och unga. Man anar det värsta.
Och han inleder stilenligt i Almedalen med att utpeka Sveriges ungdomar som en samling gangsters, tjuvar, knarkhandlare, väskryckare eller i bästa fall slöfockar som sover hela dagarna. Deras föräldrar utpekar han som ansvarslösa, släpphänta, ignoranter som vägrar tro att deras barn verkligen är kriminella. Snart har väl partiet en ledare rekryterad från Livets Ord i Uppsala!
Det vi ser är en regering i upplösningstillstånd. Två ministrar är på väg att få sparken av sina egna partier. En tredje vevar allt mer desperat med batongen. Och finansministern, Anders Borg, har inte ens längre råd med strumpor i sandalerna.
Med envisheten hos en samling öldruckna fotbollshuliganer klamrar de alla sig fast vid tanken på att ännu ett så kallat jobbskatteavdrag, som endast bidragit till ökad arbetslöshet, ska rädda dem från undergång. Men allt mer tyder på att riksdagen kommer att säga nej till ett femte jobbskatteavdrag, vilket regeringen betraktar som bottenpluggen i sin bräckliga farkost.
Inte är det märkligt att regeringschefen Fredrik Reinfeldt förirrar sig ut i rymden, till en annan planet, förhoppningsvis bebodd av mindre otacksamma människor än folket på Tellus. För säkerhets skull tillsätter han en framtidskommission, kanske för att utröna vart hans så kallade regering kan ta sin tillflykt i livet efter detta.
Bror Perjus
DET var både roligt och träffsäkert skrivet, bra.
SvaraRadera