Skydda partiet från manipulatörer, kommunikatörer, strateger, lobbyister och PR-byråer

Socialdemokratiska partiets inre demokrati måste vitaliseras, framförallt genom bättre politiska debatter i basorganisationerna. De aktiva partimedlemmarnas åsikter måste effektivt kanaliseras ända upp till partiets högsta ledning.

Det är den viktigaste slutsatsen som kan dras av det händelseförlopp som ledde fram till valet av Håkan Juholt och hans avsättning som partiledare. Jag har inte hunnit läsa Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som kom in i kylan” (Leopard förlag 2014). Men medias referat tyder på att boken handlar enbart om avsättningen av Håkan Juholt. Jag tror att det är ett allt för kort och ytligt perspektiv.

Det här handlar om hela den svenska arbetarrörelsen, alltså det socialdemokratiska partiet och den viktigaste sidoorganisationen, Landsorganisationen, LO och dess medlemsförbund. Det är en numera gammal rörelse som stelnat till i sina former och förlorat en del av sin förmåga att kanalisera opinioner och stämningar bland väljarna.

Det har medfört återkommande krav på ”förnyelse”. I årets valrörelse fick det en närmast desperat betoning i formuleringen ”Framtidspartiet”. Ord som ”förnyelse” och ”framtidsparti” leder tyvärr till underskattning och i värsta fall förnekelse av arbetarrörelsens historia.

Arbetarrörelsen måste samtidigt både förnya sig och hålla fast vid sin historiska uppgift som är kampen för jämlikhet. Men demokratin förutsätter också att ett parti som vill regera och genomföra konkreta förändringar behärskar den politiska mitten. Men det räcker inte för arbetarrörelsen att behärska mitten. Rörelsens uppgift är också att förskjuta mitten längre till vänster.

Fredrik Reinfeldt sa triumferande när han avgick som partiledare för moderaterna att han gjort Sverige ”mera borgerligt”. Vår uppgift är att återigen göra Sverige mera socialistiskt, alltså skapa opinion för ett mera jämlikt och rättvist samhälle. Och egentligen borde det vara enkelt numera, eftersom samhällsvetenskapen allt tydligare visar att det jämlika samhället fungerar mycket bättre för det allra största flertalet än det ojämlika samhället.   

Men för att arbetarrörelsen ska kunna stärka opinionen för det jämlika samhället, så måste partiets inre demokrati och basorganisation vitaliseras och förbättras. När jag fick förmånen att delta i partikongressen i Göteborg förra året så imponerades jag av vår kongressdelegation i Stockholms län och utropade i en blogg att ”Socialdemokratin är en oerhört vital folkrörelse”. Kongressen var också imponerande när den fattade beslut i snabbt tempo utifrån ett par tusen motioner och förslag från partistyrelsen i stora samhällsfrågor. 

Men jag upplever framförallt en brist i partiets basorganisationer mellan kongresserna. Det är nödvändigt att sätta fart på de politiska debatterna i arbetarekommunerna. Våra möten präglas lite för mycket av oförargliga samtal vid ett eller flera kaffebord eller över en pizza och ett glas öl. Styrelsen lägger fram förslag som klubbas utan debatt, utan kritisk granskning, utan att alternativa tankar och förslag kommer fram och blir ordentligt genomlysta.

Sådant fortplantar sig uppåt i organisationen. Till sist kan nästan vad som helst hända inom organisationens ledning. Och det är precis vad som hänt i historien kring Håkan Juholt. Men samma sak hände redan med hans företrädare Mona Sahlin. Hon hade av partiets högsta ledning utsetts till Ingvar Carlssons efterträdare, men kuppades bort av en krets omkring Göran Persson. Hennes fall var en medialäcka om chokladbiten Toblerone. Håkan Juholt knäcktes med en läcka om hyran av en lägenhet i Västertorp.

Det är sådant som händer när en Rörelse stelnar till i sina former, när debatten i basorganisationerna förkvävs och den demokratiska vitaliteten dör ut. Då övertas makten av manipulatörer, kommunikatörer och strateger som spelar sitt spel omkring en ”kejsare” som hamnar i händerna på sina rådgivare eller spelas ut av ”rådgivare”. Då blir rörelsen lätt ett offer för externa och interna lobbyister och PR-byråer. Då blir läckor till massmedia en metod för att styra och manipulera ett helt parti.

Ett gott råd till Stefan Löfven; ”Lyssna på rörelsen!” Men det förutsätter också att ”rörelsen” har något att säga!

Bror Perjus

Så väljer vi en ny partiordförande!

Dags alltså att välja ny partiledare för socialdemokratin igen. Det är många nu som ropar på större öppenhet och flera kandidater som i ädel tävlan inför öppen ridå ska vädja via massmedia om väljarnas gunst.

Jag har inget emot en öppen debatt och flera kandidater i ett partiledarval. Men lite opportunistiskt känns det med alla dessa hänvisningar till andra partier, vänsterpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Det handlar fortfarande om det socialdemokratiska partiet med starka traditioner och – förhoppningsvis – fortfarande en stark självkänsla och förmåga att utforma sin egen väg och sin egen förnyelse, utan att därför förkasta nya idéer och intryck från en föränderlig omvärld.

Det är partiets medlemmar som ska välja sin ordförande.

Inte massmedia!

Inte väljarna!

Inte proffstyckande statsvetare!

Inte manipulerande PR-konsulter!

Diskutera gärna öppet flera kandidater. Det är bra om flera ställer upp offentligt och säger sig villiga att ta posten. Men det viktiga är ingående samtal på alla nivåer, en genuin diskussion med öppna sinnen inom partiets grundorganisationer, arbetarekommuner, partidistrikt och sidoorganisationer.

Det är bråttom, men inte så bråttom att medlemsdemokratin får sättas åt sidan. För vad ska vi då med en partiorganisation till, om det historiskt kanske viktigaste beslutet i modern tid ska fattas utan att medlemmarna får vara med och bestämma? Varför ska man då vara medlem? Varför ska man i så fall engagera sig och arbeta ideellt och frivilligt för partiet?

Låt nu Wanja Lundby Wedin sköta ordförandeskapet i VU och Partistyrelse under några månader. När det stormar i partiet är fackföreningsrörelsen ett stabilt ankare. Därför är det ett starkt symbolvärde om LO leds av samma person under en tid. Vi behöver stärka den fackligt politiska samverkan – inte försvaga den när den behövs som bäst. Carin Jämtin ska leder partiets interna arbete under samma tid.  

Tillsätt en ny valberedning. Det är knappast rimligt att ha samma valberedning. Däremot behöver inte alla enskilda personer som satt i den förra valberedningen uteslutas. Utlys en diskussion genast i partiets samtliga grundorganisationer.

Vaska fram partiledarkandidater. Låt dom träda fram. Ordna gärna debatter mellan dem. Men en stark och mogen valberedning ska klart och tydligt förorda ett förslag till partiordförande till en ny extrakongress, exempelvis i september i år, som då får två hela år på sig att etablera sig.

Och det ska vara en partiordförande! Inte två. Den som företräder socialdemokratin ska vara oppositionens statsministerkandidat. Det duger inte med två statsministerkandidater!

Det får inte bli en strid om partiledarposten ända fram till extrakongressen. De partiledarkandidater som träder fram måste vara så mogna och ansvarstagande att de inser när de ska dra sig tillbaka och verka för partiets sammanhållning och slagkraft inför valet 2014.