Krig betyder Fred. Barnfattigdom är vår Arbetslinje.

Regeringen har radikalt försämrat ersättningen till sjuka och arbetslösa. Nu ökar dessutom antalet arbetslösa som inte har någon som helst ersättning från a-kassan, dels därför att villkoren för att få a-kassa har skärpts kraftigt, dels därför att avgifterna höjts så att många med låga löner anser sig inte ha råd att vara medlem vare sig i fackföreningen eller i a-kassan. Nu har bara en tredjedel av alla arbetslösa ersättning från a-kassa. Därför har vi i vårt land inte längre en a-kassa värd namnet.

Allt fler hänvisas till så kallat försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Följden blir att kommunernas kostnader för socialbidrag stiger kraftigt. Det medför i sin tur att de som är hänvisade till försörjningsbidrag också drabbas av ännu sämre villkor och en allt mer förnedrande behandling vid de regelbundna besöken på socialkontoret. Och för socialsekreterarna blir arbetsuppgiften allt mera mentalt nedbrytande.    

De här så kallade reformerna kallas, med propagandaminister Per Schlingmans nyspråk, ”arbetslinjen” eller att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”.  I verkligheten var syftet att kunna sänka skatterna mest för de högst avlönade. Det kallas för ”jobbskatteavdrag” och påstås också ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. Men mest sänker det trösklarna för den som redan har jobb och allra mest för de som har ett arbete och tjänar allra mest.

Allra hårdast drabbas barn med sjuka och arbetslösa föräldrar.  Därför ökar nu barnfattigdomen. I genomsnitt finns det i varje skolklass numera två till tre barn som är fattiga. De är fattiga i den meningen att deras föräldrar inte har råd att köpa tillräckligt med kläder till dem, vilket innebär att de går klädda på ett något annorlunda sätt än alla andra. Deras föräldrar har inte råd att förse dem med en slant extra i samband med en utflykt som klassen ska göra och därför tvingas de stanna hemma från skolan med påhittade motiv.  De kommer dessutom ofta till skolan utan att ha fått en tillräckligt näringsrik frukost, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig undervisningen lika bra som andra.

Ännu värre är att alla andra elever vet vilka barn i klassen som är fattiga. Och allra värst är att de utsatta barnen själva vet att alla andra vet. Därför känner de sig utpekade. Det tär på deras självförtroende. Ofta blir de isolerade och mobbade.

Finns det något mer sorgligt än att små barn, sju, åtta, nio år, utsätts för denna förnedring i sina tidigaste och mest formbara år som innebär att de kanske skadas för resten av livet och hamnar i ett livslångt utanförskap – det utanförskap som den här regeringen, med sitt nyspråk, gick till val på löftet att avskaffa?

Den som till äventyrs fortfarande försöker intala sig att de så kallade reformer som den här regeringen genomfört ändå ”sänker trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden” måste också hävda att sjuka och arbetslösa människor helt enkelt ljuger. De sjuka är inte sjuka, de simulerar. Och de arbetslösa är arbetslösa därför att de inte vill arbeta.

Sådant faller på sin egen orimlighet och borde för varje normalt tänkande individ framstå som absurt. Men den som ändå fortfarande håller fast vid den absurda föreställningen kanske borde fråga sig varför denna så kallade sänkning av trösklarna till arbetsmarkanden ska drabba barn i deras allra mest känsliga ålder, de som just ska ta sig över tröskeln mellan hemmet och det stora samhället. Barnen är väl ändå, hur man än ser på saken, helt oskyldiga till föräldrarnas förmenta tillkortakommanden.

Dessutom visar nu den verklighet, som nosar regeringen i hälarna, att arbetslösheten, sedan 2006 när regeringen Reinfeldt tillträdde, har ökat och inte minskat räknat som andel av befolkningen. Jobbskatteavdragen har inte medfört några som helst nya jobb. Nu när arbetslösheten är på väg upp så säger sig regeringen inte längre ha råd med några fler jobbskatteavdrag.

Det så kallade utanförskapet, alltså antalet långtidsarbetslösa, har dessutom ökat katastrofalt och i absoluta tal från 155 000 år 2006 till 220 000 år 2011. Ändå påstår statsminister Fredrik Reinfeldt, med ytterligare en nyspråksformulering, att ”fler människor nu har kommit närmare arbetsmarknaden än 2006”, eftersom sjuka människor flyttats från Försäkringskassans statistik till Arbetsförmedlingens statistik.

Hela regeringens politik är en monumental bluff. Men allt detta falska trixande med ord och siffror börjar nu gå upp för allt flera i vårt land. Därför vänder opinionen. Väljarna vänder sig nu bort från den borgerliga regeringen. Allt fler sätter sitt hopp till en politik som bygger på en helt annan människosyn, som inte betraktar sjuka och arbetslösa som lögnare och lathundar och som inte är beredda att straffa barn för samhällets tillkortakommanden, som inte accepterar en ökande fattigdom för vissa och växande överflöd för andra.

Bror Perjus

PS. Nyspråk är en term hämtad från George Orwells bok ”1984”, som beskriver hur en diktatur, för att omöjliggöra kritisk opinionsbildning, byter ords mening helt och hållet och exempelvis påstår att ordet ”krig betyder fred”. DS

Med ett barnhemsbarn som statsminister, blir Sverige ett bättre land att leva i!

Håkan Juholt jagades bort från partiledarposten. Han var enastående politiskt slagkraftig. Upplevdes till en början som ett stort hot mot borgerligheten. Nästan som Olof Palme i sina bästa stunder. Men han gjorde för många enkla misstag. Dessutom jagades han av en skock kråkfåglar i tidningar, TV och radio...

Nu tycks där infinna sig något av ett dåligt samvete. Få se hur länge det håller i sig?

***

En gammal vän till mej, Stefan Löfven, valdes till ny partiordförande. Metallare från krigsindustrin, Hägglunds & Söner i Örnsköldsvik, som faktiskt länge varit engagerad i kampen för internationellt solidaritet, fred och nedrustning och mot kärnvapen.

Han är en person med många bottnar, kan jag försäkra, med en mycket sympatisk framtoning, lite blyg, ödmjuk men klarsynt och djupt och starkt engagerad för dem som har det svårt i samhället.

Socialdemokratin har valt ett barnhemsbarn som sin ordförande!

När socialdemokratin genomlider den värsta krisen i partiets historia, så väljer partiet en ordförande, för första gången, direkt från fackföreningsrörelsen. Partiet väljer IF Metalls förbundsordförande som aldrig suttit i riksdagen, som knappt ens varit kommunalpolitiker såvitt jag vet.

Det är ett lämpligt svar till alla som fått för sig att socialdemokratin inte ska samverka så nära med fackföreningsrörelsen OCH till alla som tror att fackföreningsrörelsen ska samverka lika bra med borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

***

Arbetslösheten stiger kraftigt. Särskilt långtidsarbetslösheten. Något måste göras snabbt, säger näringsminister Annie Löf. Vänta och se tills konjunkturen vänder, svarar finansminister Anders Borg. Kan splittringen bli mer avslöjande?

Risken finns att det vänder nedåt, i riktning mot avgrunden…

Nu när arbetslösheten stiger så har högerregeringen inte längre råd att använda sitt främsta medel mot arbetslösheten, jobbskatteavdraget! Något fel är det på logiken.

***

På DNs ledarsida avslöjas obarmhärtigt att statsministerns hustru, landstingsrådet Filippa Renfeldt, är huvudansvarig för den huvudlösa affären med vårdcentralen Serafen i Stockholm. Den såldes till läkarna för 694 500 kronor, som sålde vidare till ett riskkapitalbolag för minst 20 miljoner kronor. Statsministern själv, Fredrik Reinfeldt, svär sig fri. Hänvisar till Stockholms Läns Landsting som leds av hans hustru. Men de talar förstås inte politik i sängkammaren. Om det är där de träffas?

***

Carema Care bedriver äldrevård på flera håll i landet under stundom skandalösa former. Vinsterna pressades upp till extrema nivåer, 33,4 procent på eget kapital. Det betyder att ägarna tjänat igen allt de satt in i företaget på mindre än tre år.

Vinstökningen genomfördes via brutala rationaliseringar, färre och hårt driven personal samt sämre vård för de boende, nedkissade blöjor, ensamhet, undernäring och för tidig död.

Därefter såldes bolaget till brittiska 3i för 1,85 miljarder kronor, som i sin tur sålde för 8,3 miljarder till två andra riskkapitalbolag, Triton i skatteparadiset Jersey och amerikanska KKR. Kopiösa mängder skattepengar hamnade i skatteparadis!

Detta är mönstret för privatiseringarna!

Först försämras verksamheten radikalt, vilket snabbt ökar vinsten. När vinsten är på topp, innan skadorna upptäcks, säljs bolaget och den verkligt stora vinsten kammas hem. Det räcker inte med att bara förbjuda vinst, eftersom den stora vinsten kapas hem vid försäljning av hela anläggningen. Det avslöjar hur ekonomiskt vanvettigt det är att ö h t privatisera vårdcentraler, skolor och äldreboenden.

***

På dagens kultursida i DN skriver professor Sven-Eric Liedman om den allt värre situationen i den svenska skolan. Erfarenheter från Finland blir till en hård uppgörelse med Göran Perssons kommunalisering av skolan.

Än värre är Jan Björklunds primitiva krav på kadaver- och katederdisciplin, betygshets, rapportmani och förlamande kontrollsystem som är på väg att helt förstöra den svenska skolan. Ovanpå detta kommer Björklunds maniska reformiver som skapat en outhärdlig stress i skolan. Ingen vet från den ena dagen till den andra vad som gäller.

Slutligen en explosiv utveckling av privata skolor, som leder till allt större segregering och sämre resultat för alla. ”I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre”, slår idéhistorikern Sven-Eric Liedman fast.

Apropå det!

Stefan Löfven brukade också läsa idéhistoria, på lunchrasterna när han jobbade på Hägglunds & Söner i Övik…

***

Till sist, Henrik Berggren, krönikör i DN. Han har inget som hopp om högerregeringen. Men han vädjar till socialdemokratin. ”Ta bort vinst- och destruktiva utvärderingssystem inom välfärden”!

Snart vädjar alla om att det här landet åter ska få en socialdemokratisk regering, ordning och reda, jämlikhet och rättvisa.

Gärna med ett barnhemsbarn som statsminister!  

Bror Perjus

Framgångsrika iranier i Sverige

Läser i Svenska Dagbladet idag en väl formulerad, men inte särskilt trovärdig artikel av Nima Sanandaji, som kom till Sverige från Iran vid åtta års ålder och nu ger ut en bok på Timbro Förlag med titeln ”Från fattigdom till framgång”. Han beskriver, med många exempel, hur bra unga iranier klarar sig i Sverige. De är ”överrepresenterade i den högre utbildningen” och ”håller sig väl framme inom både politik och företagande”, trots att de hindras av ”kombinationen stel arbetsmarknad, generösa bidrag, höga skatter och en sammanpressad lönestruktur”. Mera troligt är att det går så bra för iranierna tack vare ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden, generösa bidrag, höga skatter och en solidarisk lönepolitik. Men sådana tankar ges inte ut i bokform av Timbro Förlag.  

Nu tar facket greppet om partiet!

När nu Metalls ordförande Stefan Löfven väljs till partiordförande, så tar fackföreningsrörelsen ett rejält och stadigt grepp om det socialdemokratiska partiet. LOs ordförande Wanja Lundby Wedin har hållit i överläggningarna i partiets högsta ledning, VU, under krisens peripeti. Sven-Erik Österberg, också från de fackliga leden, förefaller bli ny gruppledare i riksdagen.

Fackföreningsrörelsen utgör det fundament som Socialdemokratiska partiet är uppbyggt på. Det är också fackföreningsrörelsen som utgör styrkebältet i partiet och via de enskilda fackförbunden, lokalavdelningarna och klubbarna ger partiet sin unika ställning och förankring i arbetslivet. Det som sker nu visar tydligt hur fullkomligt fel alla har som talat om att fackligt/politisk samverkan är överspelat och omodernt i ett nytt Sverige präglat av individualism och så kallade medelklassvärderingar.

Medelklass är ett intetsägande och obegripligt begrepp. Arbetarklass är mycket bättre och tydligare. Egentligen är lönearbetare det allra bästa begreppet därför att det definierar alla som lever i huvudsak av sin lön, det vill säga flertalet både arbetare och tjänstemän. 

Tjänstemän är också ett dåligt begrepp, myntat som det är av överheten i det gamla fördemokratiska industrisamhället, som någon som ”tjänade” överklassen, faktiskt en aning förnedrande som begrepp. Numera har begreppet tjänsteman fått en helt annan innebörd också det tack vare fackföreningsrörelsens framväst.

I Sverige är tjänstemännen unikt väl fackligt organiserade inom TCO och även inom SACO. Inget annat land i världen har så väl fackligt organiserade tjänstemän som just Sverige, vilket i hög grad bidragit till den så starka och framgångsrika Svenska Modellen. Därmed har också tjänstemännen som individer, grupp och kollektiv skaffat sig en stark och självständig position i arbetslivet och i samhället.

I realiteten ligger också åtminstone TCO mycket nära det socialdemokratiska partiet. Tidigare TCO-ordföranden Lennart Bodström (för övrigt far till Thomas Bodström som också varit flitigt nämnd som en tänkbar partiordförande) var en period utrikesminister, den högsta politiska post som någon facklig ledare haft före Stefan Löfven. Den förre TCO-ordföranden Sture Nordh, var en tid socialdemokratisk statssekreterare. Nuvarande TCO-ordföranden Eva Nordmark har varit socialdemokratisk riksdagsledamot. Sacos förre ordförande Anna Ekström har arbetat som planeringschef och statssekreterare för socialdemokratiska regeringar.

När den fackliga rörelsen nu tar greppet om partiet via Stefan Löfven så är det förstås bra för alla lönearbetare, såväl arbetare som tjänstemän och akademiker.

I begreppet lönearbetare omfattas praktiskt taget hela folket, alla väljare. Den viktigaste gruppen därutöver är småföretagarna. En mycket mäktig grupp som heller inte omfattas är kapitalägarna. Men det behöver inte förhindra dem från att vara goda socialdemokrater. Tvärt om finns det många kapitalägare som inser värdet av att det i samhället finns en stark motkraft mot den makt som kapitalet representerar. En av LOs första ledare, Fredrik Sterky, var exempelvis en rik man som själv finansierade en stor del av sitt arbete för den fackliga rörelsen. Han var också mycket politiskt aktiv inom socialdemokratin men föredrog att vara ledare för LO eftersom han ansåg facklig organisering och socialistisk skolning var viktigare än parlamentariskt arbete, vilket det kanhända också var på den tiden!

Det är för övrigt ytterligt intressant att en global storkapitalist som Georg Soros i sin bok ”Den globala kapitalismens kris” (Norstedts) ställer frågan; ”Var finns det globala samhället som är jämbördigt med den globala ekonomin”. Soros efterlyser alltså en stark socialdemokrati på global nivå. Och kanske är det den största socialdemokratiska utmaningen idag; det nya stora projekt för socialdemokratin som så många efterlyser. Lite tankeväckande är det att detta nya stora projekt för arbetarrörelsen formuleras av en av världens främsta valutaspekulanter!

Även betraktat ur det perspektivet är Stefan Löfven ett utmärkt val av partiledare. Han kommer från det fackförbund som organiserar arbetarna inom det vi fortfarande kallar för exportindustrin, vilket egentligen borde kallas för den globaliserade sektorn. Han har själv arbetat vid Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, ett företag inom det militärindustriella komplexet som är den allra mest globaliserade företagssektorn av alla och dessutom ytterligt politiskt kontroversiellt och känsligt. Trots det är han mycket väl insatt i den svåra debatten om vapenindustrins moraliska dilemma. Han har dessutom varit internationell sekreterare för metallarbetarna.

Med andra ord; han är utomordentligt väl lämpad att leda den svenska arbetarrörelsens modernisering i en ny tid präglad av globalisering, växande ekonomiska klyftor, kris och hot om massarbetslöshet, då facklig/politisk samverkan är mera nödvändigt än någonsin tidigare i historien. I kris är det den fackliga rörelsen som står för stabilitet och realism, men också för förnyelse och utveckling. 

 Bror Perjus

Har varit reporter vid Norrländska Socialdemokraten, andre redaktör för Byggnadsarbetaren chefredaktör för Mål & Medel, samt ordförande för Socialdemokraterna på Lidingö. Numera fri skribent och författare, bl a till boken ”Ett annat ord för mord – Om Coca Cola, demokrati och global ekonomi (Premiss förlag)”

Så väljer vi en ny partiordförande!

Dags alltså att välja ny partiledare för socialdemokratin igen. Det är många nu som ropar på större öppenhet och flera kandidater som i ädel tävlan inför öppen ridå ska vädja via massmedia om väljarnas gunst.

Jag har inget emot en öppen debatt och flera kandidater i ett partiledarval. Men lite opportunistiskt känns det med alla dessa hänvisningar till andra partier, vänsterpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Det handlar fortfarande om det socialdemokratiska partiet med starka traditioner och – förhoppningsvis – fortfarande en stark självkänsla och förmåga att utforma sin egen väg och sin egen förnyelse, utan att därför förkasta nya idéer och intryck från en föränderlig omvärld.

Det är partiets medlemmar som ska välja sin ordförande.

Inte massmedia!

Inte väljarna!

Inte proffstyckande statsvetare!

Inte manipulerande PR-konsulter!

Diskutera gärna öppet flera kandidater. Det är bra om flera ställer upp offentligt och säger sig villiga att ta posten. Men det viktiga är ingående samtal på alla nivåer, en genuin diskussion med öppna sinnen inom partiets grundorganisationer, arbetarekommuner, partidistrikt och sidoorganisationer.

Det är bråttom, men inte så bråttom att medlemsdemokratin får sättas åt sidan. För vad ska vi då med en partiorganisation till, om det historiskt kanske viktigaste beslutet i modern tid ska fattas utan att medlemmarna får vara med och bestämma? Varför ska man då vara medlem? Varför ska man i så fall engagera sig och arbeta ideellt och frivilligt för partiet?

Låt nu Wanja Lundby Wedin sköta ordförandeskapet i VU och Partistyrelse under några månader. När det stormar i partiet är fackföreningsrörelsen ett stabilt ankare. Därför är det ett starkt symbolvärde om LO leds av samma person under en tid. Vi behöver stärka den fackligt politiska samverkan – inte försvaga den när den behövs som bäst. Carin Jämtin ska leder partiets interna arbete under samma tid.  

Tillsätt en ny valberedning. Det är knappast rimligt att ha samma valberedning. Däremot behöver inte alla enskilda personer som satt i den förra valberedningen uteslutas. Utlys en diskussion genast i partiets samtliga grundorganisationer.

Vaska fram partiledarkandidater. Låt dom träda fram. Ordna gärna debatter mellan dem. Men en stark och mogen valberedning ska klart och tydligt förorda ett förslag till partiordförande till en ny extrakongress, exempelvis i september i år, som då får två hela år på sig att etablera sig.

Och det ska vara en partiordförande! Inte två. Den som företräder socialdemokratin ska vara oppositionens statsministerkandidat. Det duger inte med två statsministerkandidater!

Det får inte bli en strid om partiledarposten ända fram till extrakongressen. De partiledarkandidater som träder fram måste vara så mogna och ansvarstagande att de inser när de ska dra sig tillbaka och verka för partiets sammanhållning och slagkraft inför valet 2014.

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik, så känner jag alltid ett starkt behov av att försvara den utsatte. Dessutom upplevde jag Håkan Juholt som en mycket inkännande, inspirerande och engagerad politiker med stor förmåga att också entusiasmera människor omkring sig och hela det socialdemokratiska partiet. Jag var med och valde honom som partiledare vid extrakongressen. Och då står man upp för sitt beslut.

Han var i sin tur fullkomligt kompromisslös i sin uppställning för utsatta, för sjukförsäkrade och arbetslösa som förlorat sin ersättning på grund av högerregeringens drakoniska bestämmelser. Han inledde med ett oerhört starkt tal vid partikongressen, där jag särskilt berördes av att han tog upp den ökande barnfattigdomen som är en skam för vårt land.

Ett annat tema som berörde mej starkt var hans breda kulturella engagemang och inlevelse. Just detta, tror jag, skakade om socialdemokratins politiska motståndare. De såg framför sig en socialdemokratisk partiledare som var på väg att få med sig betydande delar av landets författare, skådespelare, musiker och konstnärer – vilket är mycket värdefullt för ett parti. Men det är också bra för kulturen med en politisk ledare som inser kulturens oerhört stora värde för människor och för samhället.

Håkan Juholt retoriska förmåga, förmågan att tala på ett sätt som gick rakt in i åhörarnas hjärtan var inspirerande. Han satte fart på tankar och idéer hos den som lyssnade på honom. Därtill kom en debattförmåga som, sammantaget, gjorde honom till den ojämförligt starkaste partiledaren i vårt land.

Därför försvarade jag honom som partiledare in i det sista.

Alla de här egenskaperna har Håkan Juholt givetvis kvar fortfarande. Det visade han också vid sitt avskedstal i Oskarshamn. Därför får vi hoppas att partiet även i fortsättningen ser till att använda hans tjänster på ett bra sätt.

Det var ingen tvekan om att han hade blivit en lysande partiledare för socialdemokratin, om det inte varit för hans olyckliga tendens att då och då slinta i argumentationen. Han var lite som en schackspelare som gjorde två drag, men inte  riktigt tänkt igenom det tredje draget. Och ibland tänkte han bara ett drag framåt.

Anledningen till att processen med hans avgång blev så långt utdragen är djupt mänsklig. Det socialdemokratiska partiets människosyn kräver att dess ledning hanterar utsatta människor med största hänsyn. Och det gäller också en partiledare.

Och det gjorde ledamöterna i Verkställande Utskott och partiledning med stort tålamod och ömsinthet. Själv visade Håkan Juholt en närmast osannolik styrka och kampanda som orkade hålla ut så länge under sådant hårt tryck.  

Nu gäller det för partiet att samla sig kring en ny partiordförande så snart som möjligt. Men det krävs också ingående diskussioner på alla nivåer om den framtida politiken. Det finns flera avgörande principfrågor som är oklara inför framtiden.

Bror Perjus

Ingen kräver Reinfeldts avgång - trots felaktiga uppgifter om landets ekonomi

Fredrik Reinfeldt som är statsminister och Sveriges regeringschef har lämnat felaktiga, eller om man så vill lögnaktiga uppgifter om landets ekonomiska läge. Han påstår att landets offentliga finanser gått med överskott de senaste två åren. Svenska Dagbladet avslöjar att de offentliga finanserna istället gick underskott 2010, med 1 miljard eller om man rensar från så kallade engångseffekter så blir underskottet 25 miljarder. Reinfeldt påstod också att Sverige var ensamt i Europa om att ha överskott i de offentliga finanserna. Det är också fel. Estland, Norge och Schweiz hade överskott, inte bara 2011 utan också 2010.

Det är mycket allvarligt att regeringschefen lämnar felaktiga uppgifter om landets ekonomi. Särskilt eftersom regeringschefen har tillgång till ett stort antal rådgivare och experter omkring sig. Men ingen tycks kräva Reinfeldts avgång för den sakens skull! Politiker har faktiskt rätt att ha fel ibland. De är bara människor och det är faktiskt bra att politiker är mänskliga dessutom. Dessutom är det storslaget att erkänna fel, ta emot kritik och lova bättring. Det är Fredrik Reinfeldt sämre på.