Låt mig göra en liten förutsägelse. Moderaternas framgångssaga har passerat sin höjdpunkt. Nu väntar nedgången för det dominerande partiet i den så kallade Alliansen. Därmed börjar högerregeringen spricka i sina känsliga fogar.
Reformidéerna är slut. Mest i kronor räknat för de rika och högavlönade. Hänsynslös jakt på sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. Jobcoacher som pliktskyldigt träffar arbetslösa lite då och då. Hela företag som tjänar miljoner i statliga subventioner på att ”ta hand om” arbetslösa som får sitta sysslolösa. En ökande barnfattigdom och allt längre köer till Socialtjänsternas bidragsbedömare.
Och så skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar…
Det är en allt för ensidig och fantasilös, men framförallt orättvis reformagenda för att fungera i ett längre perspektiv än riksdagens två mandatperioder.
Men nu börjar också moderata ministrar släppa ur sig avslöjande och måttligt begåvade uttalanden som tyder på en känsla av osårbarhet och ett växande övermod, samtidigt som den övertaktiske statsministern Fredrik Reinfeldt blir allt tystare och allt mer osynlig.
Utrikesminister Carl Bildt har gjort ett förskräckligt uttalande som avslöjar hans verkliga syn på mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. När regimen i Libyen sätter in legoknektar och skjuter skarpt och urskillningslöst mot sin egen befolkning från stridsflyg och helikoptrar, så förklarar Bildt att ”det handlar inte om att stöda den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling”. Visst, det är också vad Libyens halvgalna diktator Moammar Khadaffi vill, möjligen också den oljeindustri som Carl Bildt har så nära relationer till.
Och så samlas demonstranter utanför Sveriges utrikesdepartement i protest mot ”Kadaffi och Bildt”.
Moderaterna har också inlett ett angrepp på svenska folkets rätt och möjlighet att ha tillgång till en självständigt och oberoende radio och television. Det är ett recept för politisk undergång, särskilt så som angreppet motiveras och formuleras av kulturministern. Lena Adelsohn Liljeroth inleder striden på ett egenartat sätt genom att rikta kritik mot sponsring i SvT och SR. ”Såväl öppen som dold sponsring och produktplacering snedvrider de journalistiska principerna” avslöjar hon i ett plötsligt infall av klarsyn. ”Att SVT delvis är beroende av strikt kommersiella intäkter inverkar menligt på allmänhetens förtroende för programmen och företaget”, fortsätter hon oförfärat.
Men det knepiga med hennes plötsliga insikt är att hon själv och hennes moderata partikamrater faktiskt vill att ”strikt kommersiella” företag som enbart lever på reklam, sponsring och produktplacering ska ta över hela radio och tv-utbudet i Sverige.
Hur det kommer att påverka allmänhetens förtroende för radio och tv har Lena Adelsohn Liljeroth uppenbarligen inte funderat på. Kanske borde hon tala med sin man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Han har som ordförande för Statens Järnvägar tagit ett kraftfullt avstånd från just det; att ”strikt kommersiella” företag fått ta över järnvägstrafiken i landet med kaos som slutresultat.
Vi ser nu början till slutet på moderaternas dominerande ställning i svensk politik.
