DN Kulturs militanta försvar för "varken det ena eller det andra"

”Kulturen är inte ett verktyg som ska användas för att åstadkomma varken det ena eller det andra.”

Det har nu DNs Kulturchef Björn Wiman idag bestämt och slagit fast i rak, öppen och ärlig polemik mot kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP). Wiman är, gudskelov, inte vem som helst. Han kan bestämma sådant, både "det ena och det andra"! 

Han är chef för Sveriges mest inflytelserika kultur-medium. Han har betydligt mera makt över kulturen än någonsin en liten kulturminister från ett litet parti, riskabelt nära det svarta hål som kallas för 4-procentsspärren till riksdagen.

På Wimans sida finns också Ola Wong, inflytelserik skribent i den andra stora morgontidningen, SvD, liksom författaren Bengt Olssons lätt flytande penna och så giganten Torgny Lindgren, dessvärre sig själv icke vetande, eftersom han är avliden.

Själv är jag emellertid inte helt med!

För mej låter Wimans beslut som ett recept på att göra kulturen slutgiltigt och totalt meningslös. Nu tror jag ju inte att han kan göra DN Kultur till ”ett verktyg för varken det ena eller andra” utan att själv, av DNs ägare som kan bestämma ännu mer över "det ena och det andra", skickas ned i ett svart hål.

”Kulturen är ett fantastiskt verktyg för att förnya demokratin”, lär kulturministern ha sagt, till synes utan att tänka på att kulturen kan vara ett ”fantastiskt verktyg” också för ”raka motsatsen”, meddelar Wiman.

Alltså; kulturen får icke vara ett verktyg för demokratin eftersom kulturen då också kan göras till ett verktyg för diktaturen. Finns det då något verktyg för demokratin, som samtidigt inte kan göras till ett verktyg för diktaturen?

Wiman föreslår själv bildning! ”I ett nytt bildningsdepartement skulle kulturpolitiken få sin rätta plats som en organisk del av samhället,” skriver han.

Jag måste medge! Jag vet inte varför. Men jag ryser när jag läser just ordet ”organisk”. Ska nu även jag bli en liten organism, en organisk del av samhället?  

Avskaffa kulturdepartementet och lägg in kulturen i ett Bildningsdepartement. Det är vad Wiman föreslår. Men kan då icke ett Bildningsdepartement också användas för ”raka motsatsen”?

Betänk, hela bildningsväsendet; förskola, grundskola, gymnasium, universitet, forskning, varför inte också radio, TV, digitala medier, tidningar. Tanken är skrämmande! Vad kan inte en diktatur använda ett sådant väloljat Bildningsdepartement till?

Kan ö h t rösträtten vara ett verktyg för demokratin? Det är väl i själva verket grunden för demokratin? Jo, men betänk om en majoritet av väljarna får för sig att välja en diktator! Det var väl närapå vad som hände i Tyskland tidigt 1930-tal? Jojo, de fick bara 32 procen!.. Men är det inte på väg idag i USA, Ryssland, Turkiet, Polen, Ungern, Österrike…?  

Är det inte bäst att se upp med all denna folkets rösträtt och allt politiskt som den allmänna och lika rösträtten medför i en osäker framtid, där alternativet kan råka bli ”raka motsatsen”. Bättre då med en kultur för ”varken det ena eller det andra”... 

Bror Perjus

Kulturen ska vara genuint, liberalt meningslös i alla avseenden. Oanvändbar till allt!

Det går inte så bra för landets allsmäktiga, borgerliga massmedier. De kommer inte riktigt åt den här rödgröna samarbetsregeringen. Det gick bättre med Reinfeldts första Allians. Då kom det som på löpande band bland resväskorna på Arlanda; medvetet fusk med radio- och TV-licenser, säkerhetsansvarig som pussade journalist på krogen, något med sexuell anknytning, bristfällig examen och så försvarsministern som promenerade ut i ilska..

De borgerliga medierna kunde helt enkelt inte blunda. Statsråd och statssekreterare kom och gick och kom.

Men nu vill det sig inte riktigt.

Åsa Romson har målat sin fiskebåt med giftig färg. Sven-Erik Bucht har buggt några kojor i skogen uppe i Tornedalen. Stefan Löfven har prasslat lite med EU-papper och tappat en namnlista på gästande nordiska ministrar.

Men det tar inte skruv. Skruvdragaren slinter…

DNs Kulturchef Björn Viman gör ett överspänt försök. Han dömer ut Alice Bah Kuhnke som kulturminister. Den vite, medelålders, medelklassmannens självklart ohämmade arrogans svämmar över sina breddar. 

”Äntligen” får han skära ett statsråd i strimlor, efter alla dessa åtta år av tassande, smygande och balanserande. Hur skönt att få visa var DNs kultursida står. Minsann ingen tummelplats för vänsterradikala tankar, utan en pålitlig borgerlig bastion som står på DNs ledarsidas sida.

Kulturchefen tar avstamp i en artikel av Kulturministern. Uppenbarligen publicerad på Kulturchefens egen kultursida efter Kulturchefens enträgna uppmaningar.

He, he, he… hon gick i vår fälla, skrev och gjorde bort sig, anar man i Kulturchefens undertext. Nej, så tänker inte liberaler av hans modell. De har en mer avancerad mental undanträngningsmekanism.

”Äntligen” träder hon fram, hojtar han återhållet, efter att ha ”gömt sig i ministeriet i hela fyra veckor”.

Vad begär Kulturchefen? Lena Adehlson Liljeroth gömde sig i fyra år?!

Sedan öser han på. Kulturministerns artikel är, meddelar Kulturchefen, en ”ansamling floskulösa utfästelser”, ”på pekoralets brant”, med ”större satirisk än politisk potential” som får marken att ytterligare ”gunga under hennes fötter”.

Varför publicerar Kulturchefen en sådan eländig artikel? Grävde Kulturchefen ett dike åt Kulturministern, för att själv strax köra ned däri…?

Mest ”häpnadsväckande” tycker Kulturchefen är att ”kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle”.

Efter detta euforiskt, berusade anlopp, kör kulturchefen rakt ned i diket - genom att placera ett citattecken kring det ”nyttiga” med demokrati, ifrågasätter han nytta med demokratin och reducerar demokratin till samma betydelse som ”turism” och ”export”.

Kulturen ska icke vara ett ”verktyg” – fy detta fula ord - ”verktyg”, det är sådant som rörtänger, hammare och pensel, skruvdragare kanske, som arbetare håller på med, inte Kulturchefer.

Kulturen ska vara genuint, liberalt meningslös i alla avseenden. Oanvändbar till allt! Den ska inte befrämja något som helst. Inte ekologiskt hållbart samhälle, icke demokrati, icke turism, icke ”export” – absolut ingenting! Medelhavsinstitut och Terminologicentrum ska vara kvar. Bra för Sverigebilden! ”Verktyg?” Ja, men det är icke kultur, det är ”humaniora” med ”långtidsverkande effekter på samhället”, skriver Kulturchefen. Observera!

Kulturen är mycket finare. Den ska vara ”en kunskapsform i sin egen rätt” fastslår Kulturchefen. Basta! Det är bara Kulturchefens egna pekoral och floskulösa utfästelser, sådana som aldrig någonsin får marken att gunga, som gillas!

Marken ska inte gunga! Det räcker med att jorden cirklar runt sin axel och runt månen. Det är fullt tillräckligt.

Plötsligt dyker Stefan Edman upp i debatten. Sveriges vänligaste man, beläst, ekolog, författare, oändligt kunnig. Försäkrar att Björn Viman är ”bland de klokaste i det tajta svenska, företrädesvis stockholmska, kulturetablissemanget”. Jag noterar vilken exakt avgränsning som den vänlige Stefan gör, men avslutar så med att hänföra Kulturchefen till ”kulturparnassens vargflockar”. Inte så vänligt.

Men där har Stefan fel! Liberaler aldrig blir mer än kattungar…

Sedan gör Kulturchefen sin egen läsning. ”Edman och jag är nog ense om att kulturlivet inte är ett verktyg som ska anpassas efter de kravspecifikationer som för dagen råkar stå på den politiska agendan”.

Jag känner Stefan Edman! Han tycker inte att ”ekologiskt hållbart samhälle” och ”demokrati” är ”tillfälliga politiska kravspecifikationer som idag råkar stå på den politiska agendan”. 

För honom är det eviga existentiella ödesfrågor för hela mänskligheten… Och jag tror att han ligger ljusår närmare sanningen än Kulturchefen.

Kulturchefen får ringa efter en bärgningsbil!

Bror Perjus