Stefan Löfven spelade skjortan av hela gänget

Det är en oerhörd styrka för demokratin att vi, i vårt land, har en fungerande samverkan mellan det socialdemokratiska partiet och den fackliga rörelsen. I ett besvärligt krisläge för socialdemokratin kunde partiet plocka fram en skicklig förhandlare från den fackliga rörelsen och göra honom till partiordförande.

Denne partiordförande, IF Metalls förre ordförande Stefan Löfven, numera även Sveriges statsminister, har i julhelgen lurat skjortan av de borgerliga partierna och säkrat ett rödgrönt regeringsinnehav fram till nästa allmänna val 2018. Fortsätter han sköta sina kort lika väl så blir det också en valseger och fortsatt rödgrön regering till 2022.

När man följer nyhetsrapporteringen om de senaste veckornas politiska händelser så får man emellertid en märklig känsla av overklighet. I Rapport sitter den politiska reportern Kerstin Holm och gör en sorts analys som enbart är en rak återgivning av de borgerliga partiernas beskrivning av vad som hänt. I de stora rikstäckande dagstidningarna skrivs det spaltmeter om hur den rödgröna regeringen ”misslyckats” med att få igenom sin budget och ”missbedömt” möjligheterna att förhandla med de borgerliga partierna.

Löfven har, även av en del mystiska ”källor” inom partiet, beskrivits som en politiskt oerfaren ledare som velat lite hit och dit. I verkligheten har det visat sig att han är en lika skicklig förhandlare politiskt som fackligt. Han har hela tiden hållit en rak och konsekvent kurs som till sist förpassat de borgerliga partiernas ledare till åskådarbänken i fyra, kanske åtta år framåt.

De borgerliga partiledarna har, med stöd i stora delar av mediasverige, försökt framställa nedröstningen av regeringens budgetförslag och beslutet om extraval som ett misslyckande för den rödgröna regeringen. Men att en stark borgerlig majoritet i riksdagen röstar ned en vänsterregerings budget är naturligtvis inget misslyckande. Det var bara för Allians-företrädare och Sverigedemokrater i skön förening att försöka träffa rätt på nej-knappen med pekfingret, vilket de faktiskt lyckades med.

Sedan påstår centerledaren Annie Lööf att regeringen accepterat de borgerligas förslag som innebär att en minoritetsregering ska kunna få igenom sitt budgetförslag genom att oppositionen lägger ned sina röster. Det är märkligt! Oppositionen kunde ju redan den 3 december vid omröstningen i riksdagen ha lagt ned sina röster och släppt fram regeringens budget.

Slutligen påstås Stefan Löfvens beslut om ett extraval vara ett förhastat misstag. Knappast! Det var beslutet om extraval som fick de så kallade Allians-partierna att vika ned sig och i fortsättningen, år efter år, lova just det, att lägga ned sina röster till förmån för regeringens budget. Snacka om nederlag, misslyckande och felbedömning! Resultatet kan bli att de borgerliga partierna får avstå från att driva sin egen politik i åtta år.

Nu hotar de istället med att orsaka den rödgröna regeringen rader av nederlag i riksdagen i frågor som inte regleras i statsbudgeten. Jovisst, det kan högerkrafterna i riksdagen mycket väl göra! Men enbart med stöd av det fascistgäng som idag leder Sverigedemokraterna. Precis samma konstellation som den 3 december fällde regeringens budget. Precis det som Allians-partierna hela tiden påstått att de vill undvika.

Och skulle den rödgröna regeringen ha avgått efter nederlaget i budgetomröstningen så hade de så kallade Allians-partierna möjligen fått chans att bilda regering – men enbart då med stöd av Sverigedemokraterna.

Hur detta borgerliga hyckleri och taskspel kan beskrivas som ett misslyckande för Stefan Löfven är obegripligt. Han har, som sagt, spelat skjortan av hela gänget. Kan det vara så att fackliga ledare är skickligare förhandlare än politiker?

Bror Perjus