”En välkommen entré”. DNs ledarsida. Vem då? Jesus? Nej Göran Hägglund!

En djup och ljudlig suck av lättnad hör vi nu från alla de borgerliga partierna och landets opinionsledande morgontidningars ledarsidor!

”En välkommen entré”. DNs ledarsida. Vem då? Jesus? Nej Göran Hägglund!

”Föredömligt inspel från KD”. Svenska Dagbladet.

Göran Hägglund har äntligen öppnat slussarna. Han har öppnat pärleporten!

Halleluja!

Äntligen kan vi med gott samvete stänga våra hjärtan!

Hyckleriet hämtar sin legitimitet från kristdemokraternas partiledare. Sedan spelar det ingen roll att han är den mest okristliga av alla partiledare. Finns det någon ärlig, troende kristen som kan stanna kvar hos Kristdemokraterna efter detta?

Allra djupast och lyckligast är sucken från Sverigedemokraterna. Nu kan den främlingsfientliga stämningen sprida sig fritt från Sverigedemokraterna, in i alla de borgerliga partierna och ut i hela samhället.

Nu kan vi släppa fram en borgerlig statsminister efter extravalet den 22 mars. Vi behöver inte längre hyckla om vi står till höger eller vänster. Vi vill Bevara Sverige Svenskt!

Nu är vi stolta och glada högerextremister, den riktiga oförfalskade högern, den riktiga borgerligheten.

Halleluja! Nu är också Kristus med oss!

Det är förstås sant som talmannen i riksdagen Björn Söder säger. Dom där tillhör ändå inte vår nation! Svenskar kan dom ändå inte bli! Annat än om dom gör om sig i grunden, bryter helt med sin egen kultur och historia och ansluter sig till vår kultur och vår historia, nedärvd i oss under generationer och århundraden via blodet! Men helst bör dom byta hudfärg och blod.

Halleluja! Kristus är med oss! Han kom till oss från Mellanöstern, det där lilla området mellan floderna Eufrat och Tigris, där kriget nu är som värst…

Flyktingarna kostar för mycket, säger Kristdemokraternas ledare i kritstrecksrandig kostym. Det kommer för många hit! Det hade väl varit tillräckligt om bara Kristus hade kommit hit, möjligen med några av lärjungarna.

Halleluja!

Så nu sänker vi ersättningen till nyanlända människor på flykt från förtryck, terror och krig med 25 kronor i månaden. Då kommer inte så många hit. Sedan skattebefriar vi dem som ändå kommer hit och lyckas få tag på ett arbete, oavsett hur och oavsett på vilka villkor. Skatteintäkter är ändå bara ett problem. Pengarna går ändå bara till alla sjuka och arbetslösa som inte vill arbeta.

Halleluja!

Så slår vi, kristna partister, två flugor i en smäll. De mest utsatta får lära sig veta hut. Samtidigt får arbetsgivarna billigare arbetskraft. Vi höjer trösklarna vid gränsen och sänker trösklarna till arbetslivet. 

Genialt! Halleluja!

Vi ökar otryggheten, osäkerheten och vilsenheten bland de nytillkommande flyktingarna till vårt land. De börjar tänka! Får vi stanna, får vi inte stanna? Hur länge får vi vara här? Ska våra barn börja i skolan eller inte? Ska våra barn ryckas upp plötsligt från skola och nya kamrater för att åka tillbaka till det land de lämnat i skräck? Får mormor och farfar komma hit? Det är bra att tänka sig för innan man åker till Sverige!

Halleluja! Kristus är med oss! Han lyckades kravla sig över tröskeln, även om han fortfarande går omkring arbetslös bland oss och bara pratar, eller är han sjuk, han blöder i pannan...

Bäst att korsfästa honom, igen!

Bror Perjus

Där demokratin gör halt tar kapitalet över

Lena Andersson skriver ständigt tankeväckande krönikor på DNs ledarsida. Idag om ”Det demokratiska i att inte rösta.”

Med det menar hon att allt inte ska vara föremål för politiska beslut, att det är rimligt att rösta om positiva rättigheter men inte negativa. Homosexualitet är ett bra exempel, skriver hon. Andra exempel är religiositet, vilka böcker som får publiceras och vilka kläder vi har på oss.

Det här är knepiga frågor. Homosexualitet har sedan urminnes tider varit tungt skuldbelagt och i praktiskt taget alla länder och över hela världen förbjudet i lag. Därför har vi röstat för den självklara rätten att vara homosexuell och utöva homosexualitet.

Böcker och kläder är utmärkta exempel på något annat. Nämligen att; där demokratin, politiken, gör halt, så tar kapitalet över och bestämmer i hög grad vilka böcker och tidningar, för den delen, som kommer ut och får genomslag, liksom vilka kläder som för tillfället är acceptabla.

Men Lena har rätt i att demokrati är någonting mycket knepigt och mångfacetterat och så mycket mer än bara att majoriteten bestämmer. Dessvärre krävs det nog ändå politiska majoritetsbeslut till skydd för en lång rad så kallade negativa rättigheter, alltså rätten att slippa delta, rätten att inte rösta, rätten att inte bekänna sig till en viss religion... Och oerhört mycket viktigare är nog ändå rätten att rösta än rätten att inte rösta.

Bror Perjus

DN-ledare dementerar Zaremba!

I fyra långa, väldokumenterade, dräpande artiklar har Maciej Zaremba fulkomligt massakrerat de senaste årens kommersialisering och konkurrensutsättning av sjukvården. Med final idag, har han på sida efter sida, med vetenskaplig exakthet och riklig källhänvisning, bevisat hur läkares, sjuksköterskors och undersköterskors kompetens och professionalism försatts ur spel av metoder som går ut på att ekonomiskt mäta kvantitet i sjukvården och samtidigt fullkomligt ignorera kvalitet.

Samma dag, idag, kan han på DNs ledarsida läsa att felet är vårdcentralernas som ”saltar notan” och läkarkårens som inte tar ”ansvar för utvecklingen”. Han måste ha satt morgonkaffet i vrångstrupen! Egentligen borde han, efter det mastodontjobb han lagt ned, bli fullkomligt rasande och dundra in på ledaravdelningen och kräva en dementi av denna ledare, eftersom ledaren är en dementi av hans artiklar som är hundra gånger mer väldokumenterade än ledaren. Men, eftersom DN är det enda medium som publicerar hans lysande artiklar, så får han väl tiga och svälja?! Mitt förslag är att den LO-ägda tidningen Arbetet köper över Zaremba från DN.

Zaremba har tidigare skrivit också om skolan och hur lärarnas professionalism försatts ur spel och hur den svenska skolan förstörts av samma destruktiva krafter. Men han är försiktig med att dra politiska slutsatser, av förståeliga skäl. Det han framförallt lyfter fram är professionalismen, yrkeskunnandet och ytterst den enskildes kamp mot byråkratins förlamande hand och till sist är det ändå politikernas fel, alla politiker urskiljningslöst som inte gör något åt byråkratin.

Egentligen är det samma sak med den ekonomiska krisen och ekonomijournalisterna. De ropar ständigt på experter, riksbankschefer och högt skolade ekonomer, som måste ta över från de inkompetenta ”politikerna”. Just nu växer insikten med rasande fart bland ekonomijournalisterna om att åtstramningspolitiken är fel och den egentliga orsaken till krisen; samma ekonomijournalister som för kort tid sedan förfasade sig över åtstramningspolitikens motsats, som då kallades för slöseri med skattemedel och växande statsskulder.

Och detta rop på experterna är faktiskt ganska logiskt. När socialdemokratin regerar så är det arbetarrörelsens fel att det går illa i såväl den offentliga sektorn som i ekonomin som helhet. Då måste borgerliga partier ta över. Men när de borgerliga styr så är det inte lika enkelt. Då är det plötsligt alla politikers fel och den byråkratisering som följer av ”politisk klåfingrighet”.

Problemet med det är att människor inte får något alternativ, ingen kan urskilja någon alternativ handlingslinje för sin egen del. Visst, i en demokrati finns det flera politiska partier att rösta på. Men om nu alla partier är så eländiga så finns det ändå inget alternativ. Då är demokratin meningslös och även den försatt ur spel. Då träder populismen in på arenan. En Italiens Beppo Grillo som ber alla dra åt helvete, men inte har en aning om hur samhället ska och kan organiseras. Eller ännu värre; då tar fascismen över, som inte bara ber alla dra åt helvete, utan skickar oss alla rakt in i helvetet!

Återstår bara meritokratin. Men meritokrati kan inte förenas med demokrati. Visst kan man rösta på dugliga personer. Men det är omöjligt för varje enskild väljare att hålla reda på och rösta fram tusentals dugliga, enskilda personer utan partipolitisk koppling som ska fatta beslut på alla nivåer i kommun, landsting och riksdag. Dessutom måste man rösta fram all skol-, sjukvårds- och äldreomsorgspersonal!

Nu noterar jag ändå att den ärlige, duktige och envise Maciej Zaremba pekar ut ansvariga politiker i sin text om katastrofen inom sjukvården. Region Skåne och Uppsala kommun som styrs av de borgerliga! Göran Hägglund, som ingenting vet och ingenting begriper. Filippa Reinfeldt ledande landstingspolitiker i Stockholms-regionen som aldrig svarar på några frågor. Statsminister Fredrik Reinfeldt som snart säger att sjukvården är ett ”särintresse”. Och vad är konkurrenshysteri och kommersialism, om inte borgerlig ideologi?

Möjligen kunde Zaremba ha meddelat att detta är de borgerliga partiernas främsta företrädare. De utgör de högerkrafter som måste och kan röstas bort i nästa val. Sedan återstår att få upp socialdemokratin på spåret igen; att förmå socialdemokratin att återupprätta en fungerande gemensam sektor, en skola, vård och omsorg fri från konkurrenshysteri och kommersialism.

Det får vi ta itu med på partikongressen 3-7 april i Göteborg.

Bror Perjus
Kongressombud för Nynäshamn, Värmdö och Tyresö.

Det liberala vinstintressets cynism.

”Jag gör inte gällande att vanvård enbart förekommer hos privata utförare eller att det går att befria äldreomsorgen från liggsår, nedkissade blöjor och smärta. De plågsamma stunderna kan minskas men aldrig utplånas. Livet i dödens väntrum rymmer betydligt mer lidande än vad de flesta av oss orkar förstå.”

Så skriver idag Peter Wolodarski på DNs ledarsida. Så uppgiven blir den som vill sätta vinstintresset före omsorgen om gamla människor.

Det handlar inte om att befria äldreomsorgen, utan att befria människor från vanvård. Kanske kan någon tycka att jag här märker ord. Men är man ledarskribent i DN så har man känsla för ordens innebörd. Det tanklösa ordvalet tyder på bristande inlevelse.

Självklart ska ingen människa drabbas av liggsår. Smärta och ångest kan idag dämpas effektivt med mediciner, men kanske framförallt med närhet till en annan människa. Ingen ska behöva sitta eller ligga i timmar i nedkissade blöjor. Vi ska inte utgå från att omsorgen om gamla människor måste ske i något som kan beskrivas som dödens väntrum.

Sådana formuleringar är uttryck för det liberala vinstintressets cynism.  

Den borgerliga privatiseringspolitikens och vinstintressets förödande effekter inom vård, omsorg, skola och läkemedelshandel börjar nu bli tydliga. Peter Wolodarski är ute efter att rädda det som räddas kan. Han bryr sig inte om de människor som drabbas. Hans ärende är att slå vakt om den ekonomiska elitens möjligheter att tjäna pengar på riskfri, skattefinansierad verksamhet.

Bror Perjus