Riskkapitalisterna tar över - Svenska Dagbladet avslöjar!

"Riskkapitalisterna tar över allt mer av vård, skola, omsorg och infrastruktur. Skattefinansierad verksamhet som drivs av kortsiktiga fonder som knappt bidrar med någon skatt. I stället för att göra rikkapitalbolagens toppchefer borde de förment långsiktiga AP-fonderna köpa den här typen av verksamhet själva."

Så skriver rikskkapitalanalytikern Torbjörn Isacson i Svenska Dagbladet Näringsliv idag över en helsida. Det är i sak mördande kritik mot högerregeringens politik och även mot socialdemokrater som mjuka mot privatiseringspolitiken.

Problemet i artikeln är bara det lilla ordet "förment". AP-fonderna är bara "förment" långsiktiga. Alltså inte alls långsiktiga. De har övertagits och befolkats av chefer som struntar i tanken på långsiktighet som ska prägla fonderna. Istället "pytsar de in mångmiljardbelopp i riskkapitalbolagen. Pengarna används till rejäla ledningsersättningar via skatteparadis och allt större investeringar i skattefinansierad verksamhet".

Detta skriver Svenska Dagbladets krönikör, expert på riskkapitalanalys!!

Jag skulle bli mycket förvånad och besviken om inte den här artikeln används av Håkan Juholt till ett generalangrepp mot hela privatiseringspolitiken.

Bror Perjus

”Världen är sänkt i ett skuldhav!”

”Världsekonomin är en komplex organism som ingen förstår sig på. De flesta av oss sprider våra placeringar och balanserar risk och säkerhet för att klara av oväntade händelser.”

Så skriver David Brooks, amerikansk författare och journalist som är fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Så är det nog, att ingen förstår sig på hela världsekonomin in i minsta detalj. Det tycks vara svårt att ens förstå sig på ens den minsta lilla mikroorganism i all dess komplexitet.

Men en sak förstår åtminstone jag.

De flesta av ”oss” har inga resurser att placera, kan inte balansera risk och säkerhet, utan får ta dagen som den kommer.

Sedan fortsätter Brooks att filosofera och finner snart att ”världen är sänkt i ett skuldhav”.

Då inställer sig genast nya frågor som försvårar, komplicerar och ställer till det för alla vi fåkunniga som varken begriper oss på världsekonomin eller mikroorganismernas konstruktion.

Till vem har vi alla dessa skulder?

Vart ska vi skicka räntor och amorteringar?

Till Mars eller Jupiter?

Bror Perjus

Högerregeringen misstror Svenska Folket. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap.

Det knakar i högerregeringens fogar. Alliansen är under upplösning. Paniken sprider sig. Desperationen blir allt djupare. Småpartierna kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Årets Almedalen framstår som de borgerliga partiernas Waterloo.

Utbildningsministern Jan Björklund trampar nu vatten med förtvivlans mod. Ju mer han reformerar ju sämre blir svenska ungdomars skolresultat. Hans stora teori är misstro. Misstro är för övrigt det som präglar hela högerregeringens människosyn och därmed deras politik. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap till Svenska Folket.

Björklund misstror unga människors eget intresse av studier, bildning, kunskap. Därför måste betygsjakten skärpas. Resultatet blir stress och hets som pressar ut allt fler från en nödvändig och utvecklande utbildningsgång. Reformeringen av gymnasiets yrkeslinjer artar sig till en katastrof. Allt färre ungdomar söker sig dit. De inser, i motsats till Björklund, att det är dumt att söka sig in i en återvändsgränd utan möjlighet till framtida studier på universitet.

När Björklund nu är på god väg att förstöra det svenska utbildningssystemet så föreslår han, som en sorts kompensation, att rika människor från andra länder, med idéer, kunskap och kapital, ska få en gräddfil in i Sverige.  Precis som om inte andra länder själva behöver sina väl utbildade medborgare.

Privilegierade människor i andra länder ska alltså få förtur framför politiska flyktingar, hårt pressade och utsatta människor som verkligen skulle behöva en fristad i Sverige. Det är ett cyniskt sätt att spela på egoismen. Björklund förändrar nu systematiskt och steg för steg bilden av Sverige från ett land som under Olof Palmes tid blev känt över hela världen för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, till ett land som främjar egoism, självupptagenhet och orättvisor.

Maud Olofsson, näringsminister och centerledare, står där med tårarna rinnande utför kinderna, utomordentligt sorgsen över sig själv och över att hon inte får fortsätta som centerledare. Hon hoppas få sitta kvar i regeringen som näringsminister, därför att det är ett så roligt jobb! Men vad har hon åstadkommit? Ingenting! Strulet med SAAB i Trollhättan är ett praktexempel på näringspolitisk inkompetens i en regering vars enda mål är att överlämna allt åt antingen marknaden, det kinesiska kommunistpartiets politbyrå, eller en tvivelaktig rysk industrimogul – strunt samma vem som tar över. Det är bara väljarna i vårt land hon misstror. De ska inte ha något inflytande över näringslivets utveckling.

Göran Hägglund är, hör och häpna, socialminister. Men vad har han gjort för de socialt utsatta i vårt samhälle? Ingenting annat än att han medverkat till en katastrofal försämring av sjukersättningen som kraftigt utökat köerna till kommunernas socialtjänst och försatt allvarligt sjuka människor i ekonomiskt krisläge. Han misstror de sjuka. Nu ska han i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna engagera sig för barn- och unga. Man anar det värsta.

Och han inleder stilenligt i Almedalen med att utpeka Sveriges ungdomar som en samling gangsters, tjuvar, knarkhandlare, väskryckare eller i bästa fall slöfockar som sover hela dagarna. Deras föräldrar utpekar han som ansvarslösa, släpphänta, ignoranter som vägrar tro att deras barn verkligen är kriminella. Snart har väl partiet en ledare rekryterad från Livets Ord i Uppsala!

Det vi ser är en regering i upplösningstillstånd. Två ministrar är på väg att få sparken av sina egna partier. En tredje vevar allt mer desperat med batongen. Och finansministern, Anders Borg, har inte ens längre råd med strumpor i sandalerna.

Med envisheten hos en samling öldruckna fotbollshuliganer klamrar de alla sig fast vid tanken på att ännu ett så kallat jobbskatteavdrag, som endast bidragit till ökad arbetslöshet, ska rädda dem från undergång. Men allt mer tyder på att riksdagen kommer att säga nej till ett femte jobbskatteavdrag, vilket regeringen betraktar som bottenpluggen i sin bräckliga farkost.  

Inte är det märkligt att regeringschefen Fredrik Reinfeldt förirrar sig ut i rymden, till en annan planet, förhoppningsvis bebodd av mindre otacksamma människor än folket på Tellus. För säkerhets skull tillsätter han en framtidskommission, kanske för att utröna vart hans så kallade regering kan ta sin tillflykt i livet efter detta.

Bror Perjus

Fegt av Karin Thunberg i SvD Kultur idag!

Karin Thunberg skriver idag fyra helsidor om semester och kan förstås inte helt undgå att notera semesterlagens socialdemokratiska ursprung. Hon noterar att två socialdemokratiska riksdagsledamöter kom med förslaget i slutet av 1930-talet. Däremot nämner hon inte att det var en socialdemokratisk regering med Gustav Möller som socialminister som drev igenom lagen i en riksdag dominerad av socialdemokraterna.

Var det alltså socialdemokratin som införde rätt för alla anställda att ta ut semester?

”Nja, det är kanske att ta i.” Det ”låg liksom i tiden” hävdar Karin Thunberg. Det är ett fegt sätt att gardera sig själv mot kritik från Svenska Dagbladets högerorienterade ägare.

Såhär i efterhand påstås alla de välfärdsreformer som socialdemokratin genomfört under hårt motstånd från högerpartierna, arbetsköparna och deras organisationer, på något sätt ha kommit till av sig själva på grund av att de "låg liksom i tiden", oavsett vilken politisk majoritet som funnits i riksdagen.

Så sent som i april i år föreslog högerdebattören Johan Norberg och arbetsgivarorganisationen Almega att semesterlagen borde rivas upp.  Utan socialdemokrati och fackföreningsrörelse  - ingen semester. Det är den enkla sanningen!

Det är inte att ”ta i”…

Bror Perjus

I en annan värld

Hanne Kjöller är en väldigt matnyttig skribent på DNs ledarsida. Läs henne. Hon ger upphov till många KLOKA tankar.

Idag mobiliserar hon den legendariske medborgarrättskämpen Jesse Jackson för sin ståndpunkt i "den svenska politiska debatten om så kallad barnfattigdom" som hon anser handlar om "pengar, statusprylar eller semesterresor".

Men jag är rätt övertygad om att Jesse Jackson står på de fattiga barnens sida, mot Hanne Kjöller och den svenska högerregeringen.

Sedan fortsätter hon oförfärat att även mobilisera Barack Obama för sin syn på verkligheten. Han har, skriver hon helt riktigt, visat världen att det inte finns något ämbete i USA som är för högt för afroamerikaner att drömma om.

I Sverige saknar vi i hög grad den typen av berättelser, påstår hon.

Jasså?!

Nyligen hade vi en statsminister som var son till en ensamstående textilarbeterska från Borås.

Sverige är fyllt av berättelser, som Hanne Kjöller aldrig hört talas om för hon lever i en helt annan värld. 

Bror Perjus