DN-debatt idag: Stjernkvistarnas uppgivna strategi!

Det är en uppgivenhetens strategi som förre partisekreteraren, numera kommunalrådet Lars Stjernkvist et consortes i Norrköping, predikar för socialdemokratin inför valet den 9 september 2018 (DN-debatt 23 juni).

De beklagar sig över ”dagens hårda debattklimat”.

”Angreppen är hårda, tonen oförsonlig och utrymmet för problematisering och resonerande minimalt”, skriver de.

Stjernkvistarna anser därför att vi måste ”börja med att förändra vår egen retorik” och sluta upp med att ”bunta ihop de borgerliga partierna och kalla dem för högerpartier”.

Betraktat ur ett höger-vänster-perspektiv står de borgerliga partierna till höger om socialdemokratin. De är alltså ”högerpartier”. Det är inte särskilt märkligt eller anstötligt på något sätt. Det tycker de nog inte ens själva. Och just det har knappast förhindrat de så kallade mittenpartierna från att göra upp med socialdemokratin i kritiska lägen.

Men den sista borgerliga partiledare som vågade ingå i en koalition med socialdemokratin var Bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund. Han kallade själv de övriga borgerliga partierna för ”högern” som han aldrig ville regera med. Dagens Annie Lööf däremot leder ett typiskt högerparti.

Och det är faktiskt inte socialdemokratins ledning som står för ”de hårda angreppen” och ”den oförsonliga tonen”. Det är de samlade ”högerpartierna” som ständigt planerar tillsammans för hur de ”ska byta ut Stefan Löfven som statsminister”. Han påstås föra en ”politik som är skadlig för Sverige”.

Sverigedemokraterna och övriga högerpartier har levererat ett hundratal så kallade ”tillkännagivanden” mot regeringen i kraft av sin stora majoritet i riksdagen. De klurar på olika konstruktioner av misstroendevotum för att misskreditera regeringens förslag och sänka enskilda statsråd. Syftet är att underminera regeringens möjligheter att just regera. Utan att själva vara beredda att ta över ansvaret.

Och gemensamt för dem alla är att de arbetar som bävrar för att öka de ekonomiska klyftorna i samhället; de vill ha lägre löner för redan lågavlönade, sämre pensioner, segregerade skolor, segregerade bostadsområden, sämre sjukersättning, sämre a-kassa, sämre sjuk- och hälsovård, och lägre skatter för extrema höginkomsttagare och högre, gärna skattefinansierade, vinster för miljardärer.

Problemet med Stjernkvistarnas defensiva socialdemokratiska strategi inför denna ”oförsonliga” högerpolitik, är att den kommer att förstöra alla förutsättningar för en socialdemokratisk valseger 2018 och en ”parlamentariskt stark regering oberoende av Sverigedemokraterna” som Stjernkvistarna, precis som alla vi andra socialdemokrater, vill ha.

Självklart ska socialdemokratin vara beredd att ”kompromissa med andra för att åstadkomma en samhällsutveckling som går i vår riktning”. Självklart ska vi vara öppna för blocköverskridande regeringar – om det visar sig vara oundvikligt. Men socialdemokratin har alltid varit hänvisad till att agera utifrån en styrkeposition i förhållande till högerpartierna. Utan en stark socialdemokrati är inga välfärdsreformer möjliga.  

Det är inte som Stjernkvistarna tror att ”välfärden vuxit fram i brytningspunkten mellan socialdemokraternas strävan efter jämlikhet och liberalernas försvar av individens frihet”. Det är i det jämlika samhället som individens frihet är som störst! Minns Tage Erlanders kloka ord: ”Liberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati”.

Socialdemokratin ska gå till val den 9 september 2018 på en kraftfull politik för ett jämlikt samhälle. Knappast ens Stjernkvistar röstar på ”koalitioner” och ”blocköverskridande regeringar”.

Bror Perjus

Plötsligt avgick Fredrik Reinfeldt och avsatte hela sin regering. Helt i onödan!

De tog aldrig politiken på allvar och därmed heller inte demokratin. Därför hoppar de bara av när de tycker att de gjort sitt, när någonting går dem emot, när de upptäcker att de inte längre behärskar spelet helt och hållet.

Fredrik Reinfeldt meddelade redan på valnatten att han skulle hoppa av både som statsminister och moderatledare. Efter honom hoppade både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman.

Reinfeldt avgick som statsminister och avsatte hela sin egen regering som bestod av företrädare för fyra partier.

Helt i onödan!

Det var ett beslut som visade att han inte bryr sig om demokratin. Hans eget parti hade lidit ett rekordstort nederlag. Övriga Allianspartier förlorade också massor av röster. Men de fem borgerliga partierna har fortfarande efter söndagens val majoritet i riksdagen, eftersom Sverigedemokraterna fördubblade sitt stöd bland väljarna.

I det läget avgår landets statsminister omedelbart på valnatten.

Det är förstås helt ansvarslöst!

Det framstår också som unikt och mycket, mycket märkligt, vilket den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn påpekar på DN-debatt idag.

Men det finns begripliga förklaringar.

Reinfeldt har försatt vårt land i ett rekordknepigt parlamentariskt läge. Nu tvingas Socialdemokratin försöka bilda en regering, lägga fram en statsbudget och styra landet med en minoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Risken är uppenbar att ”de rödgröna” misslyckas och därmed kan utpekas av de borgerliga som ”icke regeringsdugliga”.

Mot sig har ”de rödgröna” en klar majoritet. Den består av tre förlustdrabbade småpartier som alla lovar, dyrt och heligt, att hålla ihop med ett fjärde förlustdrabbat parti vars ledning och mest tongivande företrädare bara hoppar av och försvinner.

Det femte partiet däremot, Sverigedemokraterna, har fördubblat sitt stöd bland väljarna. Det är ett segerrusigt, fascistiskt och i grunden antidemokratiskt parti som enbart bygger sin existens på illvilja mot de mest utsatta människorna, de som har det allra svårast i vårt samhälle.

Men de tre avhopparnas beteende är inte så förvånande.

Fredrik Reinfeldt var en politisk spelare, en trixare. Han beskrevs som en så kallad ”come back kid” sedan han fått en förnedrande utskällning av Carl Bildt, när denne var statsminister. Men han kom tillbaka, blev själv statsminister och anställde Carl Bildt som utrikesminister. Nu jämförs han med de stora högerpolitikerna Arvid Lindman och Gösta Bohman.

För Fredrik Reinfeldt var politiken bara strategi, makt, prestige och självbespegling. Och det spelet var han skicklig på. Han kunde som få förvända synen på folk. Försämrad A-kassa och sjukförsäkring kallade han för att ”riva trösklarna tillbaka till arbetslivet”, när det istället handlade om att lägga ut snubbeltråd för människor som redan riskerade att falla.

För Anders Borg och Peter Norman var det ett kul avbrott att hoppa in i politiken och lattja lite med statsbudgeten under några år. De kom båda från finansmarknaden. Där var Peter Norman Anders Borgs chef. I finansdepartementet blev det tvärt om. Genom politiken har radarparet nu blivit superkändisar och enormt attraktiva som galjonsfigurer för finansintressen.

Alla tre kommer att ta emot kopiöst välbetalda och ganska lättsamma poster i näringslivet, vilket, dessvärre, också en del lättsinniga ledande socialdemokrater frestats att göra. Sådana svaga karaktärer utgör en belastning för demokratin.

Med moderaterna är det emellertid en lite annan sak.

Reinfeldt, Borg och Norman behövde aldrig ta politiken på allvar. De brydde sig heller inte om demokratin. I grunden tror de inte ens på demokratin. Demokratin är nämligen ingen viktig angelägenhet för de kretsar som de kommer ifrån. Där är demokratin bara ett hinder och ett problem.

De finansintressen som de tre hela tiden tjänat har som främsta politiska mål att istället begränsa demokratins verkningskrets, att motverka demokratins utbredning. Deras enda demokratiska intresse är att förhindra att demokratin skapar regler som begränsar deras egna vinstintressen.

Många av deras väljare tror sig inte ha något behov av demokrati.

De lever gott på sina höga löner, förmögenheter och kapitalvinster. De behöver bara engagera sig halvhjärtat i demokratin för att förhindra skattehöjningar, alternativt främja skattesänkningar.

Det är deras enda politiska projekt.

Det projektet har de nu genomfört framgångsrikt. Det är dessutom grundlagt för en ganska lång tid framåt. Det är mycket lättare att chock-sänka skatter än att chock-höja. Men chock-sänkningen har de gjort på de arbetslösas, de sjukas, de äldres, barnens och hela samhällets bekostnad.

Sedan är det bara att hoppa av och dra iväg till något annat som är lika kul och ännu mera lönsamt.

Bror Perjus